De river en stad

Kiruna rivs och byggs upp på nytt för att gruvverksamheten ska kunna fortsätta. Skribenten Erik Persson och fotografen Emil Myrsell betraktar ”stadsflyttens” konsekvenser.

Dübengatan 27-31. Alldeles bredvid det gamla gruvberget Luossavaara ligger en tomt bestående av tre anspråkslösa flerfamiljshus i tre respektive fyra våningsplan. Betong, tegel, plåt. Husen är uppförda någon gång kring rekordårens höjdpunkt. På gårdsplanens mitt finns en liten anlagd kulle med en blå rutschkana samt en sandlåda med en gungställning i samma färg. Om man sätter sig överst på rutschkanan och tittar precis rakt fram ser man en sluttande gata – Porfyrvägen. Närmast längs gatans högerkant skymtar de lätt snedställda kortsidorna på en rad andra bostadshus av liknande karaktär, deras taknockar i följd accentuerar kuperingen. Tittar man längre bort, mot den yttersta horisonten, tornar ett utsnitt av Kebnekaisemassivets siluett upp sig.

Från de här kvarteren är avståndet ett par hundra meter till den översta deformationslinjen. Den gräns för var bebyggelsen enligt gruvbolaget behöver jämnas med marken för att malmkroppen i Kiirunavaara ska kunna fortsätta brytas därunder. För tre år sedan inleddes det tjugoåriga förlopp under vilket cirka 450 000 kvadratmeter fastigheter ska rivas och sextusen invånare ska lämna sina hem. I deformationszonerna finns, eller delvis fanns, en tredjedel av tätortsbebyggelsen inklusive merparten av stadskärnan, järnvägsområdet samt den så kallade bolagsstaden.

Områdena är belägna på och kring Haukivaaras sydvästra sluttning, mellan gruvbergen Kiirunavaara, där malm alltså fortfarande bryts, och Luossavaara, vars gruva är nedlagd. Andra berg som Kebnekaisemassivet hägrar på avstånd från vissa utsiktspunkter. Gruvbergen är med sina storskaliga mänskliga intrång hybrider mellan natur och industri. Deras gestalter har över tid gradvis förändrats i friktionen mellan de strukturer människan upprättat, och bergens nyckfulla reaktioner på desamma. Sprickbildningar. Hålrum. Ras. Det är svårt att riktigt begripa implikationerna av att gruvor, som vid sidan av att utgöra källa till brödföda även släckt många liv, förärats en så påträngande position i stadsrummet. En allvarlig olycka sker i snitt varannan månad, ett dödsfall vartannat år. Senast i somras dog 21-åriga Julia Markström i en fallolycka vid en av gruvbolagets anläggningar i kommunen.

De människor med platsanknytning som jag pratar med beskriver en arbetarstad, men alla säger också just något om sin relation till berg.

Landskapets mångsidiga, subtila kuperingar skapar stund- vis intryck av att bergen rör på sig. Skiftena uppenbarar sig inom relativt korta faktiska avstånd. Ibland är bergen horisonter, siluetter långt där borta. Andra gånger tornar de plötsligt upp sig, påtagligt nära. Tidvis är det nästan som att man sugs ner i dem. På vissa platser kommunicerar de genom att hamna i linje med varandra. Även det nu flyttade klocktornet (Marklund, 1963) vid det sedan oktober 2018 kallställda stadshuset (Artur von Schmalensee, 1963) liksom den ännu kvarvarande kyrkan (Wickman, 1912) har fyllt och fyller liknande funktioner av iögonfallande samspel.

Kirunas rumsliga karaktär går att spåra till stadsplanen som arkitekterna Per O Hallman och Gustaf Wickman upprättade 1900. Inspirerade av österrikaren Camillo Sitte ratade de den vid tiden förhärskande rutnätsstaden för en lösning mer organiskt anpassad efter terrängen. De anlitades av gruvbolagets förste disponent Hjalmar Lundbohm, vars ambitioner i synnerhet kartlagts av designhistorikern Lasse Brunnström, men är vida omtalade. När bolagsstäder med liknande förhållanden globalt växte fram mellan cirka 1830- och 1930-talen tog de sig generellt någon av fyra former: mer oplanerade och temporära som läger och kåkstäder eller planerade, permanenta som komplementsamhällen och mönstersamhällen.

Med malmbrytningens intåg i Malmfälten hade Malmberget, likt den amerikanska guldruschens Klondyke, fått kåkstadskaraktär. Varnad för detta av tidens debattörer siktade Lundbohm i stället på att kopiera exempel för mönstersamhället. Detaljerad planering, ordentliga bostäder, tydliga märkesbyggnader. Sammantaget; en plats som man ville bosätta sig på permanent. Hallman och Wickman ägnade nio månader åt planen, men faktiskt bara en vecka på platsen. Och Lundbohm approprierade också skrupelfritt samiska symboler, som i anvisningen att kyrkan skulle ”ritas som en lappkåta”, samtidigt som han ansåg att tidens Tornedalingar och samer skulle underordnas eller ställas utanför den industri och det samhälle som växte fram.

I beskrivningar av den byggda staden nämns ofta Lundbohms förtjänster och arkitekternas stadsplan, men sällan betydelsen av dåtida och efterkommande konflikter, kompletterande motstridiga lager och närvaron av slump. Den centrumsanering som genomfördes under rekordåren försvagade exempel- vis en del ursprungliga intentioner genom att ersätta träkåkar med högre huskroppar, samtidigt som den stärkte andra. Ralph Erskines byggnader i kvarteret Ortdrivaren (Erskine, 1961) är ett tacksamt och välkänt exempel, men det finns många andra mer blygsamma som utgör liknande beståndsdelar. När man betraktar den sentida stadsmiljön präglar framför allt den intima variationen intrycket. I många städer riskerar specifika rumsliga kvaliteter att osynliggöras av att de omges av likartade miljöer. Här hajar man i stället till inför oväntade intryck relaterade till topografi och bebyggelse i nästan varje kvarter. Kombinationen av anspråkslös arkitektur och enastående utsikt på Dübengatan är ett bland många exempel bortom Lundbohms tid. I slutänden har också hela staden, inklusive gruvbergen, förklarats vara kulturmiljö av riksintresse. Inte bara enskilda hus, utan just den rumsliga kompositionen.

Men i början av 2000-talet hölls en kommunal presskonferens där det berättades att den här staden måste rivas. Den angivna orsaken var gruvbolagets då nya beräkningar kring de markdeformationer som gruvdriften orsakar, samt avsikten att fortsätta bryta malmen på djupare nivåer. Därefter följde ett årtionde i mångt och mycket präglat av otydligheter. Ett vakuumtillstånd som i sig satt djupa avtryck i stadsrummet. Hos både gruvbolaget och kommunen märks ändå tidigt ett nogsamt språkbruk kring förloppet. Samhällsomvandlingen, stadsomvandlingen, stadsflytten. Flera jag pratar med uttrycker en motvilja inför orden som aktörerna officiellt kommit att använda. De överskuggar att något delvis väldigt brutalt är i görningen. Det totala tillintetgörandet av människors hela livsmiljöer. En massiv fördrivning av invånare från hus och hem. Upphävda skydd och förordningar. Det här får mig att koppla till skildringar från utvecklingsländer med svaga demokratiska institutioner eller till Norrmalmsregleringens rivningar i Stockholm mellan 1950- och 1980-talet. Jag tänker också att orden som används syftar till att dirigera fram en konstruktiv inställning. De tillhör en språkregim med ursprung i 1990-talets managementteori som nästlat sig in överallt i vår tids vardag. Strategin tycks fungera i så måtto att medborgarberättelser ofta innehåller aktörernas brasklappar där vinstintressets triumf över andra värden kallas nödvändighet, och sorg relativiseras av utsagor om att ”man måste blicka framåt”. Inramningens fördelar syns likväl i de oräkneliga spaltmetrar som skrivits om förloppet i svensk och internationell press – snarare än att beskriva en social tragedi är de till överväldigande del positiva, draperade i fascination, inte sällan kryddade med gnuttor av exotism. Precis som när städer står värdar för megaevenemang finns här rutiner för att valla journalister. Guidade turer genom besöksgruvan, stadsvandringar förbi de tjugotal hus som är tänkta att bevaras genom flytt.

Att språka bort logiska känslouttryck och eventualiteten att de tar sig uttryck i konflikter kan emellertid slå tillbaka. Statsvetaren Chantal Mouffe har skrivit utförligt, på svenska senast i boken Agonistik (2014), om kopplingen mellan sådana premisser och det populistiska tillfälle som världen för tillfället befinner sig i. Personligen tänker jag att man här potentiellt även missar en möjlighet: nämligen att omsorgsfulla kollektiva bearbetningar skulle kunna frambringa gemenskaper som blir motvikt till att platsanknytning riskerar försvinna med bebyggelsen.

Fotografen Emil Myrsell, född och uppvuxen i Kiruna, visar mig runt. Vi rör oss i sicksack mellan deformationszonerna. Sedan rivningarna startade 2015 har de olikfärgade linjerna på prognoskartorna blivit påtagliga i det fysiska rummet. Färdigriven zon. Pågående rivningszon. Borta är bland annat järnvägsstationen (Zettervall, 1915), hela lägenhetsområdet Ullspriran från miljonprogramsåren, radhuslängor, olika träkåkar. Öde står stadshuset, bolagshotellet (Wickman, 1902) och en del för staden karaktäristiska bläckhornshus (Wickman, 1901) och mer därtill. I det rivnas ställe har något man kallar gruvstadsparker upprättats som barriärer mellan kvarvarande stad och industri. Här finns faktiskt ett slags bitanke att ge plats för bearbetning, men min känsla är att upplägget är lite för enkelt för att kunna fylla den funktionen. Trots att jag varit här förut har jag svårt att visualisera den bebyggelse som är borta. Det är i stället kring platserna näst på tur som innebörden drabbar. De här vakanta lokalerna och det sedan länge uteblivna underhållet provocerar nästan mekaniskt till eftertanke. Med vetskap om att det kanske inte är praktiskt görbart spekulerar Emil om ifall det inte vore bättre om den här fasen förlängdes. Om allt fick lämnas att gradvis bli ruiner – som ett slags organisk avveckling av en organiskt tänkt stadsmiljö.

En kvinna som vi stöter på visar en mobilbild av en reklamskylt som suttit i stadskärnan. Skylten är undertecknad av ett arkitektkontor med betydande roll i planeringen och jämför den här stadens situation med en amerikansk industristad vars djupa kris ofta väckt fascination på distans. Kvinnan som visar skylten vill mest påtala sin irritation över att stadsrivningen i dag förmedlas företrädesvis som en upplevelse, en attraktion, med turister som målgrupp.

I deformationszonerna går vi förbi lägenhetsområdet på Gruvfogdegatan. Husen står som halvrivna skelett. Avklädda sina tidigare fasader i brunt, blått, rött respektive grönt. Emil pekar på tapeten i sin mormors och morfars gamla kök som nu exponeras för den som passerar. ”Det känns konstigt”, säger han när jag frågar vad han tänker. Bolagets banderoller på staketen kring området påminner mig samtidigt om arkitektskyltens målgrupp: texterna är tvåspråkiga. Men inget av språken är något av de tre minoritetsspråk som Kiruna är förvaltningsområde för.

Det finns förstås en del krassa förklaringar till att situationen hanteras så här. Kommuner är långt ifrån objektiva representanter för medborgarintressen. I vår tid är de ålagda att fungera ungefär som företag. De har balanskrav på bud- get och förväntas skapa sin egen tillväxt genom att konkurrera om skattebetalare med andra kommuner. Utgår man från en sådan horisont förefaller riskerna för Kirunas kommun enorma. Var folk bosätter sig beror till stor del på var det finns arbete och utbildningsmöjligheter. Men en hel del forskning visar också att platsanknytning är betydande för att människor ska bo kvar på en plats, liksom för att utflyttare till slut ska vända hem. Kiruna har i princip avfolkats sedan 1970-talets mitt och nu rivs som sagt centrala beståndsdelar i många människors anknytning. För dem som äger en fastighet som gruvbolaget inlöser är den lagstadgade rätten en summa pengar motsvarande fastighetsvärdet plus 25 procent. Det konstaterades tidigt att den ersättningen är långt ifrån tillräcklig för att bekosta nyproduktion, och det har bråkats mycket om saken. För att försöka tillmötesgå detta erbjuder gruvbolaget nu ett alternativ i vad man kallar en likvärdig fastighet på en tomt som bolaget äger i kommunen. Hyresgäster har inga formella rättigheter alls. Men efter förhandlingar och kampanjer har de som väljer att bosätta sig i en nyproducerad hyresrätt erbjudits en modell med hyrestrappning. Bolaget har åtagit sig bygga i takt med den efterfrågan som uppstår, om den tidigare hyresvärden väljer pengasumman. Konkret innebär trappningen att hyresgästen under det första året har samma hyra som i sin gamla lägenhet, varpå hyran höjs i omgångar upp till nyproduktionshyra det nionde året. Den exakta skillnaden i kostnadsökning varierar beroende på var man bodde innan, men snittberäkningen är att det i slutändan innebär en 40 procents hyreshöjning plus eventuella årligt förhandlade höjningar. Det finns inga prognoser för hur många som i praktiken faktiskt klarar av en sådan merkostnad, men oron har ventilerats från tid till annan. Att snittberäkningen är av samma storlek som medelhöjningen vid de omfattande stambytesrenoveringar som pågår i miljonprogramsbestånd över hela landet, gör dock att man kan skapa sig en aning ur den forskning som gjorts där. Bland annat finns en rapport från Hyresgästföreningen som visar att många boende inte klarar kostnadsökningen, och att särskilt kvinnor över 65 år, ensamstående med barn och stora barnfamiljer drabbas hårt.

Hur de fördrivna i Kiruna – villaägare, bostadsrättsinnehavare och hyresgäster men också ägare av hyreshus och kontorsfastigheter – väljer att agera kan kommunen inte förutse.

För en viss del av befolkningen finns gruvjobben också kvar och det ligger i gruvbolagets intresse att säkra tillgången på den arbetskraft man behöver. Samtidigt är fly-in-fly-out, som veckopendling med spartanska boendelösningar på arbetsorten numer kallas, är en vanlig företeelse bland arbetare i mineralutvinning världen över och i dag knappast obekant heller i Malmfälten.

I slutänden är det faktiskt också, precis som vid stadens grundande, snarare gruvbolaget än kommunen som har musklerna som krävs för att påverka framtiden här. Så vad tänker bolaget? Man har otvivelaktigt uttalat stora ambitioner, som lätt kan skänka tillförsikt. Planerna innefattar bland annat uppförandet av nio kvarter i en ny stadskärna, liksom bostads- projekt i andra av deformationen oberörda delar av tätorten. Samtidigt måste man påpeka att det, sett över hela förloppets tid, funnits en hel del inkonsekvens kring vilken roll bolaget tänker sig ha och vilket ansvar man säger sig vilja ta. Precis som kommuner drivits att fungera mer som företag har gruvbolaget, som ägs av staten, pålagts att renodla sitt fokus till största möjliga avkastning. Att Lundbohm ville bygga en mönsterstad berodde på att förutsättningarna tycktes finnas för att arbetare skulle komma att befinna sig på den här geografiskt isolerade platsen för lång tid framöver. I dagens flygplatssamhälle är graden av samhällsansvar snarare en fråga underordnad hur man vårdar ett varumärke. När malmpriserna föll några år kring 2010-talets mitt uttryckte bolaget också en vilja att dra ner ambitionerna i riktning mot de av lag påtvingade kostnaderna.

För många lokalinvånare är det ett svårsmält faktum att stadens utsikter beror så mycket på bolagets allmosor. Avsaknaden av direkt återbäring från de enorma vinster som görs på platsen är en gammal träta i svenska kommuner präglade av resursutvinning. Utdelningarna till staten har i regel årligen legat på mångmiljardnivåer – pengar som i många andra länder skulle fonderats regionalt eller kommunalt, ofta med syfte att understödja differentiering av arbetsmarknaden. I Kiruna märks tydligt paradoxen när man tittar på faktorer som medelinkomst och arbetslöshet och sedan på den kraftiga nedrustningen av offentlig service, tydligast speglad i den successiva avvecklingen av sjukhuset med nedläggningen av BB 2001 som största dråpslag. Växer arbetspendlingen kring gruvindustrin i stadsrivningens kölvatten riskerar den diskrepansen förstärkas ytterligare i och med att även löneskatter då försvinner till andra kommuner.

I Kiruna måste nu likväl en uppsättning offentliga funktioner snabbt säkerställas genom nya byggnader. För kommunen innebär det en del långsiktiga kostnadsökningar, trots att gruvbolaget gått in med stöd utöver vad man är ålagda att betala enligt lag.

Som för att understryka känslan av risk kallade gruvbolaget, mitt i arbetet med den här artikeln, till en presskonferens där en drastisk nyhet presenterades: malmkroppen är betydligt mindre än tidigare beräknat. Man uttrycker förvisso att avsättningarna för finansiering redan är gjorda och att tillkännagivna åtaganden därmed ligger fast. Men det är svårt att komma ifrån att sådana besked kan få djupare konsekvenser. Även andra aktörers investeringsbedömningar och riskkalkyler påverkas rimligen av att bilden runt långsiktiga utsikter förändras.

Rakt öster om staden som rivs, i en djup dal mellan Haukivaaras östra sluttning, stadsdelen Lombolo och den mindre tätorten Tuolluvaara står ensamt nu kommunens nya stadshus tillsammans med det flyttade klocktornet. Omgivningen präglas av byggstängsel, uppgrävd mark och typisk nutida industriområdesbebyggelse. Mot nordväst syns på avstånd siluetten av Luossavaara samt Östermalms bebyggelse längs Haukivaara. Vyerna över fjällvärlden är dolda där bakom. Det påpekas ofta att platsen är kargare, och dess värsta belackare har redan gett den öknamnet dödens dal.

Den framtida stadskärna som tänks vara belägen här är i övrigt fortfarande imaginär. Visioner och planer har genom dialoger och arkitekttävlingar producerats i högt tempo de senaste åren, men man ligger efter tidsplanen. Svårigheten att få till kontrakt med byggbolag under den högkonjunktur som råder på marknaden i landet är den angivna orsaken.

Likväl framstår de olika parterna på ytan precis just nu, kanske mer än någonsin under förloppets gång, förhållandevis överens kring framtidsplanerna. Det beror kanske på kraften i att äntligen få stiga in i ett spår av den proaktiva visionen – i ett resultat av mödosam planering. Här står till slut en tidsenlig och storstilad byggnad i vilken vardagen fått träda in. En fysisk snarare än språklig kontrast till staden som rivs, men även till erfarenheten av gradvis stagnation. Vart människor ska ta vägen när deras tidigare livsmiljöer försvinner och hur kostsamt det kan tänkas bli för några eller alla inblandade. Det är i stunden fortfarande en fråga för spekulationer.

Kiruna Kommun 
Nationella snitt inom parantes.
Kommunbefolkning: 23 116 Tätortsbefolkning: 16 936 Kommunalskatt:34,43 kr (32,12 kr) Arbetslöshet: 4,6 % (6,6 %) Antal kommunanställda: 2 475. LKAB: Omsättning: 23,5 miljarder kronor Vinst: 6,3 miljarder kronor Antal an- ställda i Kiruna kommun: 2 175 Avsättning för samhällsomvandlingar*: 11 miljarder kronor Utbetalade medel för samhällsomvandlingar*: 6,8 miljarder kronor.

*Samhällsomvandling är LKAB:s begrepp för de inlösnings- och uppbyggnadsprocesser som sker i Kiruna och Malmberget/Gällivare. Summorna inkluderar båda platserna.

Tidigare publicerad i Tidningen Arkitektur nummer 8/2018.

Nya Vasaplan i kollision med våra invanda reflexer

vasaplanVasaplan är i konkurrens med Rådhustorget troligen Umeås viktigaste offentliga rum. Bebyggelseutvecklingen kring gatan är till stor del ett resultat av beslutet i början av 70-talet att på denna plats förlägga kollektivtrafikens nav. Det då upprättade busstorget var vid tidpunkten omgivet av kvarter med ojämn täthet och mestadels träkåkar. Politikerna, byggherrarna, planerarna, arkitekterna var också milt sagt oförsonliga i lösningarna för att hantera de växande människoströmmar som med busshållplatsernas tillkomst anhopades. Mycket jämnades med marken.

Med moderniseringen tillägnades sedan A-läge åt nya lokaler för betydande offentliga institutioner som stadsbiblioteket (Qvarnström & Valler, 1985) och Folkets hus (Qvarnström & Burman, 1986) varpå gallerior, parkeringshus och hotell trycktes in efter bästa förmåga.

Parallellt med detta kom även själva busstorget att omdanas under stadsarkitekt Hans Åkerlinds försyn. Kring ett brett körfält anlades på vardera sidan hållplatser med egensinnigt gestaltade väderskydd (Nelson & Lidén, 1986). Med uppvärmda sittbänkar i nästan omslutna rum prioriterades att skydda brukarna från det subarktiska klimatet. Bredvid väderskydden anordnades också björkplanteringar inom noggrant uppmätta stenmurar, placerade för att kunna fungera som spontana sittplatser.

Vasaplan är ett utmärkt kondenserat exempel på den svenska modernismens förtjänster och tillkortakommanden uppfört i dess sista andetag. Som planeringsregim framhärdad i symbios med en uttalad ambition att utjämna klassklyftor resulterade den, rent mätbart, i att folkflertalet fick det bättre och blev mer jämlika sinsemellan.

Det kan vara värt att påminna om att institutions- kontors- och handelspräglade centrum utgjorde en del i den funktionsseparering som även innefattade storskaliga bostadsprojekt i städernas utkanter vilka motade tillbaka bostadsbrist, trångboddhet och armod med hög standard till överkomliga priser, samtidigt som offentliga funktioner också ofta gavs prioritet i fördelaktiga lägen.

Men synsätten präglades också av reduktionism. Att man ofta betraktat äldre bebyggelse och till den kopplade känslor av identitet som ett reaktionärt tankegods som det nya skulle svepa undan var otvivelaktigt ett förenklat synsätt. På samma sätt underskattades frågor om delaktighet, vilket märktes i oförmågan att hantera den alienation som många skulle uppleva inför stadsmiljöerna.

Sådana insikter hade i slutet av 80-talet börjat bli tongivande också hos delar av de yrkeskårer som gestaltade miljöer. Om Vasaplan exemplifierade modernismen märktes detta redan något år senare tydligt med rivningen av biografen Odeon (Sundberg, 1938) som skulle lämna plats för ett höghushotell (FFNS Åsbjer, 1991).

En utbredd lokal upprördhet fick då uppbackning av framträdande arkitekter som bestred att städer skulle fortsätta likriktas i samma mall. De argumenterade för att man istället skulle identifiera, bejaka samt kultivera specifika lokala förhållanden och karaktärsdrag. Med tiden kom den hållningen också att inarbetas i kommunala planeringsdokument.

Just Vasaplan och dess väderskydd skulle senare pekas ut som betydande för stadens identitet. För mig, som lokalodlad 80-talist, framstår denna åsikt mer som sunt förnuft, eftersom få andra gestaltningar skulle kunna konkurrera om vad som för oss kännetecknat ett ”hemma”.

Men redan på 2010-talet skulle dessa synsätt komma att motas tillbaka. Detta faktum förefaller i viss mån paradoxalt, då nyplaneringen startades av en kulturhuvudstadstitel som i mycket vunnits genom framhållandet av Umeås lokala särart. När en ny fördjupad översiktsplan för centrum gick ut på samråd 2010 argumenterades också enligt kritiken i polemik mot skrytbyggen och utplåning av det identitetsbärande. Men i den reviderade handling som antogs året därpå hade andemeningen drastiskt förändrats, delvis till sin motsats.

Så kom 2010-talets stadsomvandling, och i synnerhet i de offentliga rummen, att präglas av en återgång där många identitetsbärande gestaltningar åter rensades bort för att ersättas av de för stunden rådande trenderna. Men istället för att ge merparten av medborgarna materiellt bättre förhållanden underblåstes nu en regim av ökande ojämlikhet. Om fördelaktiga lägen på 80-talet togs i anspråk för offentliga ytor, var 10-talets riktning i hög grad ställd mot privatisering och vinstmaximering. Om än diffust uttalat har det primära målet för offentliga rum varit en omställning i fas med fastighetsinvesteringar samt att iscensätta en ”attraktiv” aura för turister och välbeställda potentiella inflyttare. För detta har de senaste tio åren, bara i centrum, investerats ett antal hundra miljoner skattekronor.

Med Vasaplan var det platsspecifika motivet att planera för en långsiktigt beräknad tillväxt i bussåkandet. Med en i underlagen knappast stringent bevisföring, kom sedan de identitetsbärande kurerna, som så sent som 2014 i kommunens egen byggnadsordning förklarats ha ett stort bevarandevärde, att rensas bort utan större debatt om möjliga implikationer gentemot sådana riktlinjer. För den som sett den röda tråden i omvandlingen ligger det nära till hands att foga in detta i ambitionen att gynna konsumtionsbeteenden, exempelvis som att ge mer trottoarutrymme åt uteserveringar.

Så tillkom beslutet att omlägga hållplatserna till en refug i gatans mitt, och där placera en 160 meter lång konstruktion i obehandlat trä (Wingårdhs, 2017). Betraktad mot gestaltningsprogrammets riktlinjer (2016), som framhäver att platsen ska präglas av ”öppenhet” och ”orienterbarhet” samt att konstruktionen inte ska ”konkurrera om uppmärksamheten”, framstår godkännandet av lösningen som obegriplig.

Med sin storskalighet slukar den bokstavligen omgivningen och försvårar just orienterbarhet genom att skymma övrig bebyggelse. Än värre är hur den misslyckas i den avgörande funktionen att utgöra ett skydd från väder och vind.

Under det år refugen varit i bruk, om än bara några månader i färdigställd omgivning, förefaller också människors beteenden i verkligheten vara i oenighet med programmets ambition, där ett starkt argument var att lösningen skulle bidra till ökad trafiksäkerhet.

Som daglig kollektivtrafikant har jag själv främst använt platsen i sällskap av barnvagn, vilket också utgjort huvudskälet till frustration.

Refugen har, vid sidan av ingångspunkter i ytterkanterna och i mitten, höga kantstenar. Samtidigt är den så smal att klungor av resenärer inte sällan blockerar för förbipasserande. Tanken var att passerande skulle röra sig över till refugen först i höjd med dess ingångspunkter. I verkligheten rör vi resenärer oss längs refugen och leds därmed, för att komma förbi klungorna, att gena via körfältet. Med barnvagn är den rörelsen knappast optimal. Den är dessutom farlig på en plats där trafiken går i vänstertrafik i krock med invanda reflexer.

Det är tyvärr en växande känsla att det nya helt följer det så ofta kritiserade valet att göra form på bekostnad av funktion. Med alla vettiga lärdomar man kan dra av modernisters tillkortakommanden framstår det symtomatiskt att det i stället är de bästa sidorna som kastats över bord.

Man kan välja att avfärda betraktelsen kring rörelsemönster i detta eller andra offentliga rum som gnäll, och hävda att det väl går till sig med tiden – men då förnekar man också tyngden i den vardagsbetraktelse som så ofta kan göras, av de genvägar som trampas upp över gräsplättar där människor vill tjäna några meter.


Ursprungligen publicerad 2019-01-09 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren.

Seeds for Municipalism in Sweden

brandIn a variety of municipalities and neighbourhoods, notably in Norrland, new social movements has been emergent in recent years. Alienated from traditional ideologies’ they investigate different methods to improve circumstances, to resurrect democracy and to bring power back to the population.

Communism died in 1989. In 2008 it was burial time for Social democracy. Don’t mourn. Avoid the swamps of nostalgia. Do not feed the zombies of traditional workers movements’ mainstream still wandering among us. This may for Swedes seem contradictory to our believes: But western Europe’s social democratic parties had – in terms of voter support – their golden age between the mid 1980’s and mid 00’s. The paradigm of neoliberalism that is now eroding was largely introduced and maintained under red flags, to choirs singing »The Internationale« and with slogans of equality. Since the middle of the first decade of the new millennia (and certainly since crisis hit in 2008) we’re observing these parties transition from state bearing positions to, sometimes fast and other times successively, the fringes of the political landscape (See: Rose Thou Art Sick, 2016-02-02). Because of this the 2011 moment, also beyond Europe, lacked most characteristic features of the traditional workers’ movement. Some questions seemed inherently carried in the foundations of insurrections: How do we build counter power against the constituted without soon becoming the same we set out to get rid of? How do we communicate in a situation when all our most beautiful, important words seem distorted, stripped of substance and effect? How do we create a, or many, »we«, not painted in betrayal, blood, nostalgia and disillusion?

Many of the movements born out of 2011 felt necessity to begin at, but also to continuously return to, those kind of questions – trying to shape brick-by-brick trough more careful articulations of subjects in motion, to openly and unprejudiced experiment with different tools and configurations. Out of such processes came, among many other and sometimes incompatible considerations, the contours for what we today might depict as (new) »municipalism«.

When such theories are now introduced in Sweden, it seems worth studying some localities in Norrland showing basic features for this kind of design, much like Skåne and Blekinge did for the emergence of a new fascism. In the essay »Skånedemokraterna« (also in this issue of Brand, 2/2016, theme: »The Local«), Mathias Wåg depicts how key to success for Sverigedemokraterna was their ability to absorb and reconstitute latent discontent (and its organizers) into a territorial base for a new fascism. It is notable that this became possible by consciously cutting ties to superficial attributes of historical fascism –its milieu, aesthetics, symbols and language particularities. It’s however no coincidence that the party found its base were it did. Economic historian Lovisa Broström has inherently portrayed the context excellently in a 2013 essay (pdf in Swedish) on why fascism never got rooted in Norrland. According to Broström, fascism in Sweden in early 20th century grew particularly strong in a type of rural settings were, landowner aristocrats had such presence that they could ally with the emergent bourgeoisie to uphold a political hegemony granting them support from other sectors of the population. In Norrland landowner aristocrats were almost non-existent during the same epoch. Instead the workers managed to make hegemony for their cause, subordinating the still popular class of more or less self-sustained farmers. Broström further argues that though material conditions since have gradually changed – political traditions often delays, is inherited by later generations. Over time local, regional or national narratives tends to take shape around believed decisive events (or individuals and their legacy) against which contemporary real experience is comprehended.

Studying local protest movements and »discontent political parties« in Skåne and correspondingly in Norrland during recent decades these kind of disparities are obvious. Discontent in and close-by Skåne has primarily been expressed as opposition to (high) taxation and against immigration, while in Norrland mainly on resisting depopulation, demanding policies for wealth distribution and protesting the dismantlement of basic public services.

An example from Norrland is seen in how Kirunapartiet during the 1990’s and early 2000’s had huge local successes by claiming that the party would maintain (what they called) traditional social democratic ideals. Discontent is however more commonly, despite the point at issue, organized from the position of being »neither left nor right«, marking previously mentioned alienation from both the traditional right wing but as well from social democracy. Also completely extra-parliamentary uprisings like the recent Dorotea Insurrection, the struggle for the hospital in Sollefteå, the »right to the city«-movements in Umeå and the various protests against the closures of village schools, subsumes to this tendency though the issues might seem typical left wing domains. It is hereby also apparent that Sverigedemokraterna has had huge difficulties to establish in Norrland and thereby subordinating discontent to its cause like they managed to do in and around Skåne.

For anyone in Sweden looking to resurrect a left beyond its historically burdened mainstream and its broken ideology it seems to investigate the discussed situation of realpolitik is a rational point of departure. Understanding the success of Sverigedemokraterna, but also looking to experiments from progressive movements in other countries. Much could be learned if more municipalities and regions were mapped to understand how locals depict the contemporary trough layers of history and small-scale hegemonies. In such mappings one might find unexpected small print details, which might attach to a common tendency.

Seeds for municipalism in Sweden are plentiful, though fragmentally hidden throughout the geography. If one is interested to enhance such assemblages the task is to identify the parts and then begin to put them together, strengthen their viability.  
In the pamphlet »Declaration« (2012) authors Antonio Negri and Michael Hardt opens by declaring that they have not attempted to write any kind of manifesto. The task, they emphasize, is not to encourage action but rather to identify the subjects already in motion, in relation to what they are subject, and how their inherent constituent abilities could be nurtured to constitute global scale alternatives. Taking that vantage point could lead in various directions but is here used to highlight the above examined.

How might we describe the conditions that social movements and protest voting in Norrland is acting against? Which proceeding objectives are these subjects reflecting? It seems obvious it’s not the experience of having ones labour power exploited in a traditional Marxian sense that is at core. Rather its something related to notions popularized by Marxist geographer David Harvey – »Uneven geographical development« and »Accumulation by dispossession«. These frameworks implicates that some at sight very separated discontents actually has strong connections. On the one hand struggles in places plagued by depopulation against (state-driven) disassembling but also against extraction of natural resources. On the other movements in the growing urban districts – most notably in the city of Umeå – against the uneven effects of investments and particularly against how it leads to displacement trough the privatization of space, rising housing prices and rents so on so further. The subject in both, on the surface much different contexts, might be depicted as »the dispossessed«, »the looted«, »the forgotten« or the like. Such subjects are of course present far beyond Norrland, but it is seemingly in that geographical context is has had most fertile grounds to develop, though there are local and neighbourhood exceptions elsewhere in Sweden – notable for example in metropolitan suburbs like Alby, Stockholm and Biskopsgården, Gothenburg.

What stands out when one looks at the movements in Norrland is their palpable stronger local anchoring. The Dorotea Insurrection did not only occupy a health centre threatened by cuts for many years, but also forced the first referendum in a whole county council and managed to oust the ruling social democrats from power in exchange for local discontent party Dorotea Kommunlista (DKL). The movements opposing the cuts at the hospital in Sollefteå mobilized incomparable 10 – 15 000 citizens onto the streets of Kramfors during the social democrats regional congress in the autumn 2015. And »right to the city«-movements in Umeå has managed to make their agenda hegemonic in the local sphere. The vantage point in a locally cultivated indignation however simultaneously carries an apparent limitation to the ability for these movements to interconnect beyond their localities. Animosity towards ideas of becoming subsumed to conventional left- or right wing identities (with defined symbols, narratives and so on and so on) has neither yet merged into an alternative like it did in the form of Sverigedemokraterna for simultaneous discontent in and around Skåne.

It should be said it’s not at all given that this process, like in the case of Sverigedemokraterna, should move in direction towards designing a standard-structured but populist parliamentary party with a national agenda. That should rather be left open while humbly and pragmatically researching to answer a series of questions: Which tools are best fitted to assembly today’s fragmented discontent? How could the democratic impulses of these kind of very local movements become intensified rather than constrained? How do we negotiate communality between multiplicities of conditions in a situation were many are alienated from traditional ideologies? And how do we really embrace constitutive elements inherent in movements instead of eroding them in the process of interlinking? Right here it seems that the experiences being done and the knowledge produced around tendency of new municipalism in Europe and globally could inspire, or even attach to.


This essay was originally published in Swedish by anarchist periodical Tidningen Brand as part of their nr 2/2016 themed »The local« , focused on introducing theories and experiences of new municipalism to a Swedish speaking milieu. Other articles discussed the attempts with local »right to the city« -lists in Poland, the situation for the take over of city council in Madrid, Spain, the theories of Murray Bookchin and its influence on the harsh-conditioned experiments in the Democratic Federation of Northern Syria, or Rojava, as it was then mostly called, among other things. »Norrland« is in Sweden the common term for the north of the country and though there are for some purposes defined borders it is better understood as a notion of a geographical and cultural context than a mapped space. Skåne is the southern-most landscape and administrative region in the country – Malmö being its largest city. Sverigedemokraterna, translated »The Sweden Democrats«, was born out of the 1980’s neo nazi milieu partially by individuals who had direct links back to the german SS. The party has however during the 21st century moved rapidly towards the programme and character of more moderate right wing populist parties in the other Scandinavian countries.   

A Year of Culture – To attract investors

kulturarMe and my friend are at a café and like always our conversation drifts into the seemingly inevitable: the construction sites, which rumors we’ve encountered and the questions of whether (our) culture and place in this city are on a path towards evanescence. For me, this sentiment is characterising Umeå in 2014 – European Capital of Culture, but above that, in a moment of transition.

We are both born and raised, and though some years in-between and on different sides of town, we share a common experience. In many ways it’s pretty typical for growing up in a smaller Swedish town in those days. The weekdays of our teens mostly consisted of purposeless walking the city streets, hanging around the concrete stairs at the main square, panhandling for cigarettes outside the regional fast food chain and picking fights with kids who happened to embrace another subcultural identity, though none of us really understood the reasons for our antagonism. In the weekends we usually went to the municipal youth center from which we where thrown out, giving us the feeling that drinking ourselves hammered in some open stairwell or another non-place really was the only possible thing to do. The meaning of»fun« was to find something to wreck, but that would often end us up crying in the backseat of a social service or cop car. But we did dream about something. Creating places for kids like us.

When it was my turn to go trough this experience, some years had passed since Umeå municipality closed what had probably been one of the most well attended and beloved youth centre’s in Sweden. Intentionally eradicating an emergent youth movement which sense of community was based on strong commitments against everything that one might call »drugs«. Though the official explanations referred to the need for budget cuts, another story has rumoured the city’s underground ever since. A tale about fear among politicians and public officials for a growing movement which most radical participants committed arsons at slaughter factories and released thousands of mink from close-by fur farms. The unwillingness to really understand what was going on would result in the lost trust of a generation, maybe two.

When I encountered the remains of that cultural milieu in my mid-teens, one the first lesson learned was to see the state as enemy – as a hazard to living grassroots culture. The struggle for self-governed, purpose-suited spaces was ever present and for me first hand experience of the atmosphere when attempts were made to negotiate with municipal actors came about quite quickly. There’s a meticulous difference between boredom and the kind of hopelessness one gets after making effort to do something good getting the reaction that it’s unwanted.

Sometimes 2004, during the middle of winter, an old wooden house was squatted near the city centre. My friends and me went there the first night to spend some freezing cold hours with roughly 100 other kids, watching different bands. I went back every day, tried to help out with this or that, until the day the cops evicted were after the house was demolished. There was again some kind of campaign for a self-governed youth centre, but the politicians didn’t listen that time either.

Some years had passed since those cold weeks when I read in the local daily that Umeå had applied to become European Capital of Culture (ECoC) for the year 2014. We had then recently rented an old textile warehouse located at a back alley in the city centre to open a small music venue with practice rooms, a café and a space to host gigs. We had done it by ourselves, leaving years of meaningless bargains and campaigns leading nowhere behind us. When journalists asked local politicians why Umeå should get the ECoC-title, they said that this city for decades had supported its cultural actors. Here, they explained, there are institutions like the opera and the museum, but as well exciting and dynamic grassroots culture.

I’m trying to re-visit my thoughts and the discussions we had at that moment, when all of it was presented. Partially anger and suspicion because of the sudden accredited value, but also partially feelings of hope to finally be recognised and maybe have the chance to get a more given place in the city scape.

We are now seven years passed. Only the anger remains.

Sure. There are plenty of cultural associations who have gotten their share of the treasure to create something out of the ordinary and to grant diversity to the programme. But there are larger, radical implications of the ECoC on Umeå as a city. It became the starting point for a shift of economical paradigm, materialised in a massive re-development of the urban environment.

The small music venue we opened in 2007 has been evicted as the property owner went forward with a plan to build a skyscraper. It is now re-located to the outskirts of town. The whole area were it was located, then back alleys, is now being gentrified around the main project of building a semi-commercial culture house with an integrated hotel. A well-attended and for many small associations existence decisive theatre space is meanwhile being forced to move as another developer want it gone for another high-rise estate project. There is a similar story to be told about the destiny of the city library.

The real winners in this tale are the property owners whose real power has grown extensively during the last couple years. With that insight faded the smiles we might have shared over recognition before they ever stuck. Now we are left with a city were culture primarily is viewed as a means to attract new inhabitants, tourists and investors to keep the treadmill of growth running. In this city are critical protests mounting around issues of bursting democratic processes and the continuous withering of spaces deemed important by many citizens.

From the various communication outlets of Umeå’s municipality come rapid streams of advertisements for gigs, theatre shows, dance performances and other culture events. Each day I have the same impulse to stay away – even from spheres I’ve granted most of my life for. If I do attend, I end up with the feeling of being a walker on in some kind of marketing scheme which success inherently means that I loose something important. Playing along ends with me standing outside a construction site fence, seeing something I love being demolished to leave space for yet another hotel for the visitors to the European Capital of Culture.


This essay was originally published 2014-01-30 in Swedish by southern Swedish local daily paper Kristianstadsbladet. The inauguration of Umeå as the European Capital of Culture took place the same weekend.   

Sollefteå maternity care occupation shows ways for new social movements

adalen2On the 31st of January 2012, the residents of the village Dorotea in the northern Sweden occupied their public health center to protest against the withdrawal of emergency care places. Three years of occupation, a municipal change of power and the first indicative referendum in a whole regional council later, the county council eventually gives up. The care sites were restored. One hundred and fifty kilometres south. Another county. Another austerity package, nevertheless directed against the economic peripheries of the county. Almost to the day, five years after the occupation began in Dorotea, January 30th 2017, hundreds of Ådalens inhabitants poured into the foyer at Sollefteå Hospital to declare the space occupied in protest against the impending closure of the maternity ward.

The maternity ward occupation in Sollefteå, just like The Dorotea Insurrection, was far from a spontaneous starting point for organizing around the issue.

In Dorotea there is what one might call a strong local tradition of resistance to centralization and rationalization, often with a presence of civil disobedience. The municipality was in the 1970’s the epicenter of wildcat strikes in the forest industry. In the mid-1970’s  a municipal merger was also hampered by citizens occupying the municipal building and hunger striking. And in 2012 the local health center was occupied, after countless demonstrations and other attempts at advocacy,  mobilizing the local and inland populations against the County Council’s austerity package, called»Project balance«.

This is also the case in Sollefteå and its surroundings which is commonly known as »Ådalen«. As an example, the hospital had been threatened back and forth for way longer than a decade, in a geographical context were people have lived through half a century of state withdrawal. When austerity plans leaked  in the autumn of 2015 – despite the ruling Social Democrats’ election promises to preserve all three emergency hospitals in the county – citizens were thus at least partially prepared. Among other forms of rallying, a broad discussion in social media had already begun, were local residents elaborated the consequences of future cuts. Historically Ådalen is deeply marked by the place it has in the Swedish labor movement’s narrative of  20th century success in the 1900s. In Lunde harbor, an hour by car from Sollefteå, five people were shot dead by the military in 1931 during a strike. The events are commonly viewed as the culmination for decades of conflict intensification with violent tendencies between capital and labor. Social democrats distanced from the participants in the Ådalen events, at the same time using the tragedy to push capital to bargain. So begins the process that is later known as the »Swedish model« – regulated negotiations between the unions and employers’ associations to create so-called collective agreements).

Despite the half century past between those lethal military shooting in 1931 and the tangible threat to life of the various hospital cuts in the mid-2010s – mental connection is obviously potent. »Ådalen rises again« was the slogan for the first  massive anti-austerity demonstrations on October 10th 2015.

A year and a half later this movement has evolved into a complex network of experimental groups. Besides influencing public opinion and again and again mobilizing huge turnouts in the squares, there are also platforms for independent participatory investigative journalism. Other nodes are exploring alternative operational forms (like members-cooperations) for the provision of  health care, and health care workers are organizing for different purposes, mainly outside the traditional unions and in collaboration with independent groups alike in other parts of Sweden. Now there is also then a maternity ward occupation on-going. Meanwhile the struggle has spread to include the city Örnsköldsvik about an hour north from Sollefteå, as that hospital also faces threats of cuts within the same county council budget scheme.

These movements are undoubtedly impressive, inspiring and touching, despite the sad circumstances they are faced to fight.

In the footsteps of the Dorotea Insurrection, the Ådalen Uprising has offered fundamental insights for how dynamic social movements can recompose worn-out notions like democracy and equality to yet again have meaning. That cannot be taken away from the participants, no matter how the struggle for the hospital in general, and its maternity ward in particular, ends.


This short essay was originally published 2017-02-02 in Swedish, by regional daily paper Västerbottens-Kuriren. As it was written for readers much familiar with the geographical and political context as well as the regional history, it might lack such explanations for other readers. Sollefteå municipality (approx. 20 000 inhabitants) is geographically located almost in the exact mid-point of Sweden though the 2/3 northern parts of Sweden is commonly perceived as the north of the country. 50 kilometers southeast is Kramfors municipality (also approx. 20 000 inhabitants). Örnsköldsvik (approx. 56 000 inhabitants) is located 74 kilometers northeast. The county council, or region as it is now re-named,  is Västernorrland (approx. 245 000 inhabitants). The administrative center is the city Sundsvall (approx. 100 000 inhabitants) 86 kilometers south of Sollefteå. The name Ådalen does not refer to any kind of administrative division. It is the common description for the territory around the river Ångermanälven. 

The Dorotea Insurrection Carries Seeds for an Equal Society

doroteaThree years and three months. 1196 days during which citizens took turns to maintain attendance 24/7 at the squatted entrance hall of the health center. Occupation began early 2012 when locals had just enough of the county council’s successive dispossession of resources from the inlands. Sparked by another round of cuts – this time aimed to close the emergency room here in the village Dorotea and to take away the ambulance from next-door municipality Åsele.

There are underlying tensions beyond the particularities. It’s about »them wanting to vacate the inlands«, as one squatter told a regional newspaper during the second day of occupation. This situation is perhaps better understood if perceived as both a specific conflict and as a piece of a grander puzzle of continuous struggle for the right to stay put in territories considered relatively unprofitable in today’s economical structures. It’s easy to be enchanted by the Dorotea villagers’ hard-core resistance. By their continuity of struggle and their affirmed idea that so-called »efficiency plans« are no longer effective if the cost is greater than the savings. Health center squatters are a hard-to-control expense – even more so when they decide to gather 20 000 signatures to force the first ever referendum of its kind in a Swedish county council. It seems that these actions has made it possible to at least sustain status quo. They may even have short-term potential to win certain improvements, although structural conditions really speak to the disadvantage of the insurrectionaries. Looking from the vantage point of today it appears that Åsele will still have its ambulance, after some expensive and parodical attempts to create compromise solutions in the form of what was called a »emergency car« – basically a station wagon with some reflex paint on it. And for the moment it looks like Dorotea will continue to have emergency health care as long as the municipal political party DKL prosecutes the promises that granted them huge amounts of previously Social democratic voters in the recent fall elections.

But greater concerns are however still looming around. Regardless the cycles of local organizing, the depiction of the Västerbotten inlands as a territory plagued by depopulation and stagnation is yet intact. Concentration of power and resources remains its flow towards cities by the coastline.

But, and this is important!
It is hardly the ordinary citizen of coastal cities like Umeå who gains from the development that the Inland insurrectionaries oppose. Umeå’s consensus-marked political goals to attract new inhabitants, tourists and investors are heavily based on speculative success calculations centered on credit financed boasting constructions and marketing stunts in hope of securing the future financing of welfare expenses. Today the outcome, like in most other cases alike, rather seems to head towards increasing deficits that paradoxically is to be covered by vast cuts in everything from schools to eldercare to culture.

Even worse is that the unceasing influx of more inhabitants is not countered by the same enumeration in access to adequate housing, which of course increases rents and mortgage costs. A situation which governing actors now hope to solve trough privatization of common good housing stocks, with the apparent risk that poorer residents are pushed out towards the peripheries by wealthier groups. Other coastal cities with population growth, like Luleå and Skellefteå, has already taken steps down this path during the last couple of years.
The true winners in this contemporary urbanization scheme are rather a few farsighted capitalists concentrated around the real estate market. Parallel to growing municipal and regional deficits there are notable growth in the annual account reports from businesses in those sectors.

It’s somewhat overwhelming to visualize an exit plan from these structures and from the sight of inland communities it might even seem impossible. Instead our days are jammed with easy solution propositions: populist narratives portraying either the immigrants, or the privileged urban dwellers, or other times the »welfare recipient hillbillies« as the reason to all problems. If »they« assimilate, takes responsibility for their advantages or are forced into workfare society will again prevail. Rise towards the light.

During the insurrection in Dorotea some contrasting notions has been circulating in my head – thoughts from Italian theorist Antonio Negri. In a maybe unnecessary complex essay with the title »Counter power« (from the 2003 book »Guide – Cinque lezioni in impero e dintorni«) Negri discusses how seeds of new, more equal forms of societal organization continuously are being produced within everyday resistance and more so in its more organized form: uprisings.
Experimentation with democratic decision making are often inherent. And likewise is the elaboration of collaboration in opposition to Capital’s tendencies towards internecine competition. One can see these traces in the stories from Dorotea where shopkeepers for three years has freely delivered food for the occupation, while health care staff spontaneously provide other kinds of assistance. These are many though small-scale experiences of alternative paths to cater common needs and wants.According to Negri, the challenge is hereby not only to keep expanding and interconnecting islands of resistance against the constituted powers that fails to provide our needs. We must also carefully watch the seeds for alternatives that are inherently planted and experiment in making resilience grow so those relations can reach a societal scale opening the possibility to throw off the leech that is Capital.
Negri has in accordance with these thoughts recently, in particular concerning the political situation in Spain, supported ideas of moving taxation from work to financial transactions, property ownership and the extraction of national resources to finance a guaranteed basic income, which might allow citizens to strengthen structures for creation and distribution of wealth trough free collaborations. Quite an attractive idea for Västerbotten, were almost no one seems to really benefit from the direction we seem to be heading towards at the moment, right?


Originally published 2015-07-24 in Swedish by regional daily paper Västerbottens-Kuriren. The Dorotea Insurrection was a struggle between 2012-2015 against regional cuts focusing on saving the Emergency room in the village Dorotea (approx. 1500 inhabitants) and the ambulance service in next-door municipality Åsele (approx. 2800 inhabitants). Both villages are located in the inland parts of the Västerbotten county (approx. 270 000 inhabitants), which administrative center is the city Umeå (approx. 125 000 inhabitants) by the coast. The Dorotea Insurrection was notable for the inhabitants occupation of the local health center for more than 3 years, the campaign for a regional vote on these specific cuts and the ousting of the social democratic party from local power in advantage for a local party called Dorotea kommunlista – the Dorotea municipal list. The cuts where retracted in 2015. This essay was written as the insurrectionaries ended the occupation with the promise of developments in the inland health care.

Östra Umeå – ett nytt vänsterradikalt fäste?

ostraEfter upprorsåret 1968 etablerades en föreställning om Umeå som en särskilt röd stad, med det ”röda universitetet”. Här, gick berättelsen, hade en sedan urminnes borgerlig norrländsk småstad i och med inflödet av studenter genomgått en plötslig, dramatisk förändring. Bilden berodde troligen mycket på att perioden ur ett slags rumsligt perspektiv upplevdes som påtagligt förändrande.

Utöver tillkomsten av en mylla av små vänstergrupper i en stad där Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) knappt funnits under efterkrigstiden syntes en mängd turbulenta händelser det följande årtiondet. Med tiden kom ändå idén om ”det röda Umeå” och ”det röda universitetet” att både ifrågasättas och nyanseras – inte minst i reflektioner från vissa av de som var med när det begav sig.

Tidskriften Västerbotten gav 2010 ut ett nummer på temat där man i inledningen reflekterade över att universitetets eventuella särprägel kanske snarare handlat om en ”forskningsmiljö präglad av chosefrihet, lärare och studenter med icke-akademisk bakgrund och inte minst frånvaron av högstämda akademiska traditioner och hierarkier”.

En annan utgångspunkt för reflektion har varit valresultaten. I valet 1970 lyckades VPK fortfarande inte knipa mandat, och den majoritet som borgerligheten haft sedan rösträttens införande stod markant stabil. Att den till slut ändå föll, resonerar många, kunde föga bero på den högljudda yttervänster som präglade det politiska klimatet så tydligt kring skiftet mellan 1960- och 70-tal.

Hur ser egentligen Umeås politiska utveckling ut, med valresultaten som utgångspunkt?

Umeå har historiskt stått ut i ett norrländskt sammanhang med en relativt svag arbetarrörelse. Samtidigt är det som utmärker Socialdemokraternas resultat en successiv och i princip oavbruten tillväxt från 1922 till 1991.

Om valet 1970 utelämnade tecken på en mer drastisk svängning så kom faktiskt densamma i det följande. Socialdemokraterna gjorde då sin enskilt största ökning under efterkrigstiden samtidigt som VPK gjorde entré i fullmäktige. Den borgerliga majoriteten stod sig med en hårsmån. Skiftet dröjde ett slag, men kom i och med att VPK 1979 dubblerade sina mandat.

En hypotes som ibland anförts är att kommunsammanslagningarna på 1960- och 70- talen skulle varit orsaken till detta. 1965 införlivades nämligen ”landskommunen” bestående av stora delar närliggande landsbygd i stadens jurisdiktion, följt av Holmsund, Sävar, Hörnefors och Holmön 1974. Det förstnämnda gjorde faktiskt till synes stort avtryck. Centerpartiet gick 1966 från två till tio mandat. Förändringar kopplade till den senare är samtidigt till synes frånvarande.

Så varför detta grävande i gammal valstatistik undrar kanske läsaren vid det här laget?

Svaret är att vi i närtid ser en vidare utveckling som knyter an till diskussionen om ”det röda Umeå” och som behöver sin historia.

Just den socialdemokratiska solskenshistorien nådde nämligen sitt slut vid 1990-talets början. 1991 backade partiet tydligt med väljartapp företrädesvis till borgerligheten. Desto mer förödande var emellertid att en grupp kring tidningen Offensiv lanserat en så kallad spränglista – det vill säga, en lista med Socialdemokraternas partinamn, men med alternativa kandidater i toppen. Offensivarna tog så hela tre av Socialdemokraternas mandat och i läget som följde fick borgerligheten temporärt tillbaka makten i minoritet.

Valet 1998 innebar därpå ett för Socialdemokraterna slags omvänt 1973 – det största enskilda väljartappet någonsin. Samtidigt fördubblade Vänsterpartiet sina mandat. Offensivarna, som nu omöjliggjorts att använda spränglistor efter en ändring i vallagen, bildade samtidigt eget parti och knep två mandat.

Vad som där inleddes kan bäst beskrivas som en gradvis omfördelning av väljare inom den tydligt dominanta vänstersidan av blockgränsen, från Socialdemokraterna till andra partier.

För den som betraktar utvecklingen utifrån valresultatet 2018 märks något väldigt signifikant rörande denna förskjutning.

I 23 av 69 valdistrikt är de andra partierna på vänstersidan – Vänsterpartiet, Arbetarpartiet, Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet – tillsammans större än Socialdemokraterna.

Dessa valdistrikt är helt sammanlänkande inom en geografi som enklast beskrivs som Östra Umeå. Inom området finns en kärnpunkt av distrikt vari Vänsterpartiet nu på egen hand antingen är större eller jämnstora med Socialdemokraterna. Samtidigt är den bredare förskjutningen beskrivbar över tid, och området vidgas.

Om man vid skiftet från högermajoritet till vänsterdito på 70-talet kunde notera att Umeå blev en ”röd stad” med socialdemokratisk emfas, så kan man kring 2010-talets mitt säga att det inom Umeå kommun finns en geografiskt sammanhängande plats där emfasen tippat över. Hur man beskriver till vad är förstås lite svårt, inte minst med tidsandans diskursiva förskjutningar. Men ”åt ett vänsterradikalare håll” är av detaljer att döma en acceptabel beskrivning.

Kvarstår gör frågan; varför?

Om jag ska tillåta mig att spekulera så finns kanske ett första svar hos Anders Lidström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet. 2018 publicerade han en rapport, ”Socialdemokraternas tillbakagång 1973-2014”, vari en central tes är att urbaniseringen och den stigande utbildningsnivån utgör huvudförklaringarna till Socialdemokraternas successiva väljartapp i landet. Just i delar av Norrland, inklusive Umeå, har väljartappet emellertid hållits tillbaka något i förhållande till dessa faktorers utveckling. Enligt Lidström skulle detta kunna bero på att partiets organisation, liksom arbetarrörelsens kulturella hegemoni, var förhållandevis starka vid tidpunkten för nedgångens inledning.

Betraktar man östra Umeå framträder en väldigt urban geografi, med en överrepresentation gentemot resten av kommunen i andel studenter och högutbildade. Likväl i andel anställda i offentlig sektor, boende i allmännytta och flerfamiljshus, och personer som har invandrarbakgrund. Så långt ligger Lidströms allmänna förklaring nära tillhands.

Varför väljarna här går till andra alternativ på vänstersidan av blockgränsen är däremot mindre självklart. Valdistrikten i Östra Umeå är jämförelsevis olikartade. Där finns distrikt enbart bestående av allmännyttiga hyresrätter, distrikt bestående enbart av studentlägenheter och distrikt i princip uteslutande bestående av villor. Ändå är likheterna större dem emellan, än i relation till andra distrikt av liknande karaktär i andra delar av kommunen, en tendens som blir ännu tydligare när man jämför med socioekonomiskt liknande distrikt i andra kommuner.

För att återvända till Lidströms forskning så skulle en förklaring kunna vara att det i området finns förhållandevis starka organisatoriska strukturer och en geografiskt lokaliserad särpräglad hegemoni med vänsterradikal lutning under utveckling. Placerar man ut vänsterns lokaler på kartan så framstår det vara troligt.

Oavsett analys så har de styrande i fullmäktige att ta hänsyn till, förhandla med, och representera denna väljargeografi. Hur det går och vad konsekvenserna av eventuella tillkortakommanden blir? Det återstår att se.

Ursprungligen publicerad på kultursidan i Västerbottens-Kuriren 9 oktober 2018. 

Serie ger liv åt flottningen

34065403_2171736589535708_4097409941529165824_nGotthard Öberg (1916–1994) var under många år ordförande för Västerbottensdistriktet av fackföreningen SAC Syndikalisterna. Bland oräkneliga föreningslivsgärningar kan kanske främst noteras hans bok Genombrottet – Flottningskonflikten vid Övre Ume-älvdal 1933–34 utgiven av Federativs förlag 1990. Så smalt som det låter handlar det om en rigorös genomgång av mötesprotokoll, medlemsregister, nyhetsnotiser och intervjumaterial i syfte att ge en så tydlig beskrivning som möjligt av en arbetsmarknadskonflikt inom en av Västerbottens då centrala näringar. Konflikten ifråga inträffade i Lycksele och Stensele kommun, den senare för övrigt Öbergs födelseort.

Tyvärr är det lätt att konstatera att det krävs ett speciellt sorts sinnelag för att nöta sig igenom den här sortens folkrörelseskildringar. I just det här fallet har emellertid något verkligt spännande hänt vad gäller kontinuiteten i att minnas historien och popularisera den för nya generationer. Det är nämligen nu så att en annan lokal syndikalist har tagit sig mödan an att omvandla Öbergs bok till en serietidning.

Denna syndikalist, för övrigt likt Öberg en typisk folkrörelseräv, skriver under signatur och har under många år kastat ur sig det något obskyra seriefanzinet Autotrof – till dags dato utkommen i tio nummer. Innehållsmässigt har det alltid bestått i en yvig kompott av självutlämnande vemodiga, ångestfyllda betraktelser och reflektioner, rörelseerfarenheter och berättelser om klasskamp, samt en hel del rena flummigheter. När Autotrof varit som bäst golvar serierna faktiskt det mesta man i övrigt kan ta del av inom den breda svenska seriegenren. Ett faktum som troligen beror på att tecknaren ifråga befinner sig i en vardag med omständigheter betydligt intressantare, mer gripande, än ofta skildrade medelklassliv i de svenska storstäderna. Arbetarlitteratur i serieform borde man nog helt enkelt kalla det.

2010 hittade i alla fall Autotrofs upphovsmakare en låda på Umeå LS av SAC:s fackliga expedition innehållandes just Gotthard Öbergs Genombrottet och som han själv skriver har han ”sen dess tyckt att det är synd att den inte är lite mer lättläst. (…) att den skulle bli en rätt kul serie”. Det tog förvisso några år, men på nätta 33 sidor har boken nu alltså omvandlats till serietidning.

Onekligen har upphovsmakaren också lyckats med sitt uppdrag att göra liv i historien. I sin bildsatta form slukar den tillbaka läsaren till det intensiva nuet i 30-tals flottningskonflikter upp längst med Umeälven. Här kastas man mellan fikarum, demonstrationståg, blockader och provisoriska strejkläger ute i skogsbygderna med en pedagogik som ger en begriplig inblick i den fackliga organiseringens framväxt.

Det är lärorikt som ett utsnitt i historien om tiden kring folkhemmets framväxt liksom för den som vill förstå Västerbotten som geografisk plats. Nästan genomgående är det dessutom väldigt rafflande som ren underhållning. Det är bara att buga och tacka för att det, trots avsaknaden av ekonomiska incitament, fortsätter att finnas eldsjälar som tar sig an det här slags kultur- och folkrörelsegärningar.

Inforuta:
Autotrof
En serie baserad på Gotthard Öbergs bok Genombrottet om flottningskonflikten vid Övre Ume-älvdal 1933–34
Kontakt: druglagoon@gmail.com


Ursprungligen publicerad på kultursidan i Västerbottens-Kuriren 31 maj 2018. 

Löftena visade sig vara luft värda

albyFör den som följde debatten om utförsäljningen av allmännyttan i Umeå under 2017 kan det vara värt att notera vad som hände i Stockholmsförorten Alby förra veckan.

2013 sålde en socialdemokratisk majoritet 1 300 allmännyttiga hyresrätter på Albyberget till riskkapitalisten Mikael Ahlström. Köparens löften var precis som i Umeå många och tydliga. Hans ägande av beståndet skulle vara långsiktigt; så långsiktigt att han sade att hans barn skulle ärva husen. Han skulle också bygga nyproduktion i närområdet. Och inga renoveringar med stora hyreshöjningar skulle genomföras. Köpesumman uppgick till 735 miljoner kronor.

Boende i området protesterade kraftfullt mot affären, framför allt under parollen ” Alby är inte till salu”. Likt senare här i Umeå startade de en namninsamling i ett försök att få till en folkomröstning. De fick in antalet som krävdes, men namnen underkändes av kommunen på grund av otydliga personuppgifter.

Något år efter försäljningen började emellertid farhågorna att besannas. I klang med nuvarande praxis i fastighetsbranschen började Mitt Alby renovera lägenheter vid utflyttning, med enorma hyreshöjningar som följd – tvärtemot löftena. Vad gäller nyproduktion i området hände emellertid ingenting.

Förra veckan kom alltså nästa nyhet. Mitt Alby säljer vidare beståndet till det kritiserade riskkapitalbolaget D. Carnegie med en vinst på cirka 700 miljoner gentemot priset som kommunen sålde för fem år tidigare. Så mycket för generationsöverskridande ägande, alltså.

I Umeå kan vi som bär samma farhågor bara hoppas att vi slipper se en liknande utveckling. Lärdomen förefaller dock vara tydlig. Utförsäljningarna är för den som har råd att köpa ett snabbt och riskfritt sätt att inkassera enorma vinster på boende och det allmännas bekostnad. Och löften som utfärdas när debatten går het är luft värda.

Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren på kultursidan den 11 april 2018

Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”.