Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Klyftorna och marknadens logik

arneDet sägs allt oftare att Sverige är ett kluvet land. Och då är det inte bara de växande ekonomiska klyftorna som åsyftas. Likväl handlar samtalen om de geografiska skillnaderna.

Att denna utgångspunkt blivit mer frekvent återkommande beror nog delvis på Donald Trumps framgång i det amerikanska presidentvalet. Av Washingtoneliten bortglömda väljargrupper i avfolkningsregioner och nedmonterade industristäder har tillskrivits en viktig roll i valanalyserna, vilket sänt vågor i politiken långt bortom landets gränser.

Samtidigt har något anknytande stått och småkokat även här i Sverige. Protester mot centralisering av resurser och avvecklad service är vi sedan årtionden ganska vana vid.

Men på senare år har motståndet framträtt förvånansvärt explosivt och ihärdigt. Något som för stunden gör sig påmint i exempelvis kampen för sjukhuset i Sollefteå. Upprepade demonstrationer har samlat tiotusentals, och en ockupation av sjukhusfoajén har till dags dato pågått i över hundra dagar.

Också i medierna har allt detta varit påtagligt mer närvarande på sistone, genom otaliga skildringar av tillvaron i landet bortom huvudstaden.

För den som vill leta sig vidare från bilden av hur sakernas tillstånd ser ut, till frågan om varför, har det emellertid varit skralare på svar.

Fortfarande dominerar en berättelse av alltings geografiska centralisering som orsakat av närmast en naturlag. Som ett resultat av att människor är sociala varelser, och därför tenderar att röra sig dit andra människor är. En tämligen kraftig reduktion av vår arts egentligen mångfacetterade behov och begär, kan man tycka.

En som haft svårt att köpa den förenklingen är umebon Arne Müller, till vardags journalist på SVT:s Västerbottensnytt.

De senaste åren har han i två böcker, Smutsiga miljarder (2013) och Norrlandsparadoxen (2015), tecknat initierade granskningar av råvaruindustrin och dess roll för de platser där resurserna återfinns.

Nu har han alltså, med nyutkomna Stockholm, städerna och resten, också tagit sig an den specifika frågan om vad som egentligen driver en till synes accelererande ojämn geografisk utveckling.

Tillvägagångssättet är ett gediget journalistiskt nystande som, snarare än tesdrivet, känns uppfriskande ärligt undrande inför de svar som längs vägens gång träder fram.

Enligt Müller är det, snarare än en naturlig produkt av människors behov, i grund och botten istället en marknadslogik vi har att göra med. En utveckling som drivs av att det för enskilda företag finns ekonomiska fördelar i att befolkning och andra resurser är platsmässigt koncentrerade.

Och som visas – i läsningar av profilerade teoretiker, i intervjuer med aktivister i glesbygdsrörelser, i en närstudie av en särskilt hårt ansatt kommun; Sorsele; liksom i analyser kring levnadsvillkor och annalkande klimatkris – finns det starka skäl att ifrågasätta huruvida marknadens logik är samstämmig med det vi vanligtvis betecknar ”samhällsintresset”.

Denna frågeställning har också, tidvis, återspeglats i rikspolitiken där det sena 1960- och tidiga 1970-talets folkrörelser drev fram regionalpolitiska ambitioner som under ett årtionde faktiskt hade effekt i att dämpa vidgningen av de geografiska klyftorna. Däri, förklarar Müller, var den enskilt starkaste faktorn expansionstakten i offentlig sektor, och arbetstillfällenas spridning över landet.

Efter den parantesen, och i synnerhet sedan den inhemska krisen i början på 1990-talet, befästes emellertid den väg vi idag befinner oss längst. Den regionala fördelningspolitik som i någon mån prövats ersattes istället med en regional tillväxtpolitik. Idén att platser (städer, regioner) var för sig ska uppbringa tillväxt genom att konkurrera med varandra om investeringar, inflyttare, turister och så vidare.

Omställningen från en statlig omfördelningspolitik till en tillväxtunderstödjande politik har vad gäller geografin, precis som i bredare samhällelig bemärkelse, inneburit kraftigt ökade klyftor.

Den har försatt oss i en verklighet som speglas redan i titeln. En situation där Stockholm drar ifrån i kraftig tillväxt. Samtidigt står ett antal andra städer av varierande storlek och balanserar på kanten mellan framgång och stagnation. Och slutligen finns allt större geografiska ytor som närmast obönhörligt rör sig mot försvinnande, om de inte är borta redan idag.

Det är måhända vid första anblick en dyster överblick. Samtidigt är det en bild som, genom hur den påvisar orsaken i system, strukturer och politik, lämnar läsaren med en fördjupad kunskap som skapar öppningar för att en helt annan utveckling faktiskt är fullt möjlig. Och motstånd gör, otvivelaktigt, skillnad.


Recension av Arne Müllers ”Stockholm, städerna och resten”. Publicerad i Västerbottens-Kuriren, 3 juni 2017.

Förskönande gröna skisser över staden

groneldFrån Umeå är det betydligt närmare till Arktis än till Medelhavet. Under majoriteten av årets månader finns därför här inga gröna bladträd, gräsmattor eller blomstrande rabatter.

Snöslask. Mörker. Köld. Dessa saker utgör istället ofrånkomlig beståndsdelar i vardagen för oss som bor på den här delen av jordklotet.

Sällan märks emellertid detta när ett planerat bygge eller en omgestaltning av ett offentligt rum ska visas på upp av arkitekter och planerare i 3D-renderingar och skisser. Då råder istället närmast klimatförnekelse.

I dessa sammanhang framträder en verklighet där himlen skiner ständigt klarblå, träden alltid grönskar och människorna ledigt går omkring i t-shirt och käkar mjukglass.

En del sådana dagar kan vi, tack och lov, uppleva under sommarmånaderna i Umeå. Ändå utgör de knappast en god representation för den som vill tänka sig in i hur något kommer upplevas majoriteten av årets dagar.

Väderförsköningen är dock en effektiv metod för de som vill driva igenom omdaningar av olika platser i stadsrummet.

De framtida planerna med dess alternativa klimat, ställs ju för den spontane betraktaren mot ett verkligt nu som för det mesta är betydligt gråare och tristare. Och det bidrar till att förslagen nästan alltid upplevs som attraktivare än nuet.

Ett aktuellt exempel på detta går just nu att se i planen för ännu en omgestaltning av Järnvägstorget kring statyn Grön Eld. Rent estetiskt har nog få saker irriterat så många umebor som den förra ombyggnationen av denna plats. Den ska därför åter åtgärdas, för övrigt av samma arkitektfirma, till en kostnad för skattebetalarna på ca två miljoner kronor.

För de medborgare, liksom de politiker som ska fatta beslut i ärendet, som nu betraktar det nya förslaget ser det vid första anblick troligen förhållandevis bra ut. Den dominerande närvaron av sten och betong mellan bilvägarna ska utifrån vad som framträder vara public demand kompletteras med en gräsmatta, träd och rabatter.

För den som dock tittar på bilderna ett varv till, och försöker visualisera sig denna gestaltning i de klimatförhållanden som råder exempelvis i april eller november, så blir plötsligt skillnaden mot nuvarande utseende i princip bortblåst. Det är till stora drag fortfarande samma kala torg, beläget i mitten av en trafikplats.

En väsentlig del av lösningen här, att i 3D-visualiseringarna försköna klimatet, lider därmed risken att, när det hela står färdigt, mötas av ännu en vända av liknande ifrågasättanden.

Man kan stilla tycka att det vore välgörande för stadsutvecklingen i Umeå att i motsats till detta, och de flesta andra samtida exempel, istället bejaka de verkliga förutsättningarna.

Umeå kommun skulle med fördel redan i översiktsplanerna kunna lägga in direktiv som gör gällande att skisser på framtidens projekt ska gestaltas i det värsta tänkbara väder och ljusförhållande vi har under året. Istället för tillrättalagda sommardagar skulle de betraktas i gråmulen skymning, snöslask med ett fåtal stressade umebor som försöker gömma sig i sina tjocka, svarta vinterjackor.

Då kan vi med betydligt större klarhet se de arkitektoniska lösningarnas verkliga potential, liksom dess tillkortakommanden, att fungera i vårat nästan arktiska klimat.

Vi behöver en ny vision för landsbygden

landsbygdnKan ett växande norrländskt missnöje samlas kring kravet på en garanterad basinkomst?

Tanken dök upp när jag läste den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande som presenterades i januari i år.

Betänkandet utgörs av ett plotter på 75 separata förslag vilka på olika sätt ska mildra den ojämna geografiska utvecklingen. Det vill säga, den situation som på allvar börjat skrämma slag på de traditionella partiernas politiker i och med Donald Trumps inträde i Vita huset.

Att det överhuvudtaget finns en ambition kan väl i och för sig kännas välgörande för den som vant sig vid samförståndet gällande att resurser (även människor) tvångsmässigt ska centraliseras till allt färre, allt större enheter.

Samtidigt känns detta, om man ser att ambitionen är att staka ut en strategi fram till mitten av detta sekel, tämligen visionslöst och kvardröjandes i dåtidens analyser och strukturer.

Jag tänker, medan jag läser, på den samtids- och framtidsbild som exempelvis sociologen Roland Paulsen tecknat i ”Arbetssamhället”, och som broderats ut av journalisten Paul Mason i till svenska nyligen översatta ”Postkapitalism”.

Bilden av ett samhälle där jobben försvinner i mycket snabbare takt än de ersätts med nya. Där denna, för kapitalismen i så här långvarig mening, nya logik sätter lönearbetets centralitet för resursfördelning ur spel. Där allt större del av arbetskraften lägger sin tid på att försöka övertyga varandra om att vi har behov och begär efter nya varor för att stimulera tillväxten i det stagnerande ekonomiska systemet. Där vi samtidigt, vare sig vi jobbar eller inte, så tydligt befinner oss i en slags samhällelig fabrik där vi alltid (oavlönat) är delaktiga i någon form av värdeskapande process – även när vi exempelvis strösurfar på nätet.

Och jag tänker på klimatet. På de häftigt stigande temperaturerna på Arktis, som påminner oss än en gång om hur akut en radikal klimatomställning är.

Plottrandet duger i sammanhanget inte.

Så tänker jag på att vi vill att fler ska bedriva närliggande, småskaliga jordbruk.

Jag tänker på hur civilsamhället i allt högre grad redan upprätthåller service, framförallt på landsbygden, genom frivilligt samarbete.

Jag tänker på alla de kåkar som står öde och förfaller runt i bygderna, samtidigt som det byggs så febrilt på andra håll och hur mycket pengar som ett fåtal tjänas på denna ständiga omflyttning av människor.

Så tänker jag på den där basinkomsten som jag intuitivt tvivlar lika mycket inför som så många andra.

Hur den skulle kunna finansieras genom att beskatta ägande, nu när beskattning av arbete framstår som allt orimligare som fördelningspolitiskt verktyg i kölvattnet av automatiseringen.

Hur de där, låt oss säga femton tusen kronorna i månaden, skulle ge möjlighet att börja ställa om resursförvaltning till den allmänningsform som redan breder ut sig.

Hur det skulle kunna möjliggöra grundförutsättningen för folk att våga driva det där jordbruket som gör att maten blir närproducerad.

Hur det skulle kunna utgöra avstampet från ett stagnerande produktionssätt av isolerande konkurrens, till ett präglat av verklig demokrati och gemensamt ansvarstagande.

Kanske skulle experimentet kunna börja i några norrliggande landskap, där sprickorna i det gamla blivit så smärtsamt uppenbara? Kanske kan vår del finansieras av de stora naturrikedomar som utvinns här, men inte kommer lokalbefolkningen till del vare sig via arbetstillfällen eller skatt? Kanske kan alla de missnöjda – över avfolkning, exploatering av naturresurser utan kompensation, inhägnader av det gemensamma och undandragande av service – finna ett samförstånd kring en sådan lösning?

Det vore åtminstone en vision, istället för plotter som dröjer sig kvar i dåtidens villkor.

Nya uppror ger framtidshopp

De senaste åren har nya lokala folkrörelser vuxit fram i de nordligaste länen.

Som i Dorotea. Där öppnade under förra veckan de åtta vårdplatser som några år tidigare hade berövats orten i landstingets besparingspaket. Nedskärningarna väckte invånarnas ilska som kanaliserades i en tre år lång sjukstugeockupation samt en massiv namninsamlingskampanj för att få till den första folkomröstningen i en sakfråga i ett helt landsting. Till slut kastades också de styrande sossarna ut ur kommunhuset, och ersattes av det lokala partiet Dorotea kommunlista. Nu skrivs vad som tycks vara ett lyckligt slut som visar att motstånd lönar sig.

Men så small det i Ådalen i stället, en bit söder om länsgränsen. Grannlandstinget i Västernorrland satt med liknande obalans i budget, varpå sossarna snart svek sitt löfte om tre akutsjukhus i länet genom att annonsera att akuten i Sollefteå skulle läggas ner. Inte heller här lät medborgarnas indignation vänta på sig. En förening – Sollefteå framtidens sjukhus – bildades, tillsammans med en 12 000 personer stark diskussionsgrupp i sociala medier. Snart hölls, först i Kramfors och senare i Härnösand, två av de största demonstrationerna i Ådalens historia. Samtidigt startade också en plattform för medborgarjournalistik, LVN Leaks, vars granskningar och betraktelser började teckna en bild av ett landsting präglat av vänskapskorruption, oegentligheter och dyra fallskärmar för dess chefer. Hur konflikten slutar är fortfarande ovisst, men klart är att rörelserna även här imponerar.

Just de här två konflikterna handlar självklart om rätten till vård. Men kanske i ännu högre grad handlar de om hur tillväxt skapas på vissa platser genom att andra plundras, och om de bortglömda befolkningarnas känsla av att inte längre höras eller räknas.

Det är den känslan som allt snabbare sprider sig mellan orterna i norr, och blossar upp i nya lokala uppror. Den exemplifieras i motståndet mot en vindkraftpark i Sorsele. I kampanjen ”Hela kommunen ska leva och lära” mot skolnedläggningar i Luleå. I striderna mot utlokaliseringen av statliga jobb från Skatteverket i Lycksele och Vattenfall i Jokkmokk. Och här i Umeå mot ett urholkande av den lokala och regionala demokratin i och med att makt successivt förskjuts till ett fåtal stora fastighetsägare.

Alla dessa folkrörelser bär vissa gemensamma karaktärsdrag. De ställer krav på jämlikhet, rättvisa och resursfördelning som historiskt förknippas med arbetarrörelsen, men de fjärmar sig samtidigt från att använda dess symbolik och verka inom dess traditionella institutioner. De nya rörelserna hävdar vikten av decentralisering och demokratisering, men tycks lika främmande det Centerparti som historiskt har försökt göra anspråk på att driva just dessa krav.

Vad vi ser är rörelser av en tid där förtroendet för 1900-talets stora partiprojekt fullständigt har förbrukats. Rörelser av en
tid där det tycks nödvändigt att börja om från början; att utgå från lokalsamhället, forma nya gemenskaper, experimentera med självförvaltning och testa alla verktyg i verktygslådan i syfte att uppnå de konkret uppsatta målen.

Deras återuppväckande av demokrati, deras förmåga att vinna konkreta segrar och de framväxande exemplen på alternativ förvaltning – bortom stat och marknad – väcker utan tvivel hopp. Låt oss inspireras av dem, och hålla diskussionen levande om hur de lokala exemplen komma samman som en än större och starkare folkrörelse. För en framtid värd att tro på, även bortom innerstäderna.


Publicerad på Ledarsidan i ETC Umeå 2016-09-09

Ett mellanrum med besjälad historia

stadenmellan

Hamrinsberget var under det förra seklets första decennier ett socialt och kulturellt nav i Umeå. Kring den 40 meter höga bergsknallen med god utsikt över älvslandskapet och staden låg såväl jordbruksfastigheter som villor och ett bryggeri.

Med tidens gång kom även en rad utåtriktade verksamheter att växa fram här.
I en vacker trävilla med tillhörande dansbana, belägen i en skogsglänta på bergssluttningen mot sjukhuset till, bedrevs tidigt kafé- och teaterverksamhet.
Vid 1910-talets slut sålde den dåvarande ägaren konditor Melander vidare gården – som gick under namnet ”Villa Utsikten” – till en Vänsterpartist från Gunnarn som sedermera hyrde ut den till partikamraten John Forslund.
Under Forslunds tillsyn skulle Villa Utsikten utvecklas till ett slags föreningshus för stans arbetarrörelse. Och med tiden; i synnerhet för dess radikala, revolutionära och syndikalistiska delar.
Villan brann till slut ner i slutet av 1920-talet, men de många turerna kring dess existens finns tack vare syndikalisten Gotthard Öberg väl bevarade, i dag i Folkrörelsearkivet i Västerbottens samlingar.
Hamrinsberget skulle emellertid fortsatt utvecklas till en levande plats i staden. Här byggde Umeå skidbacksförening en anläggning med hoppbacke inför SM på skidor 1931 – senare kompletterad med läktare som rymde så många som 500 åskådare.

På bergets nedre platå, mot nuvarande Holmsundsvägen, uppförde IFK Umeå en populär dansbana – Solliden – med tillhörande kringbyggnader för kafé- och klubbverksamhet.
Såväl skidanläggningens som dansbanans slutgiltiga öde låg nog mest i umebornas över tid förändrade behov och begär. De försvann, efter att under några år förfallit, på 1950- och 1960-talet. Nya, större och bättre hoppbackar hade byggts på andra platser i länet och ungdomen sökt sig vidare till nyare musikformer, framförda i andra sorts lokaler.
IFK Umeå, som senare köpt även skidanläggningen, sålde i början av 1970-talet marken till Umeå kommun för att kunna uppföra hyreshus med klubblokal på annat håll.

De följande decennierna föll Hamrinsberget i skymundan. Platån där dansbanan en gång låg blev ett utomhuslager, omgärdat av bommar och stängsel. Och med nya bilvägsdragningar och växande parkeringsplatser kring sjukhus- och universitetsområdet minskade successivt bergets omfång av skog.
Utsikten från de höga punkterna kom allt mer att gömmas bakom växande träd.

Men som med alla mellanrum i städer skulle även denna plats erbjuda nya unga generationer en möjlighet. Under 1990- och 00-talet blir Hamrinsberget åter en populär festplats, trots avsaknaden av all slags formell infrastruktur. Platsens relativt centrala läge, kombinerat med dess slutenhet inför den omkringliggande bebyggelsen, utgör perfektion för såväl regelrätta ungdomsfester som gräsrotskulturens musikarrangemang.

Minnesbilderna hägrar. Att ställa cykeln i högen av andra cyklar, i parkeringens hörn precis vid skogskanten. Ljudet av dov musik inifrån skogen. De glada minerna när vi följer stigen upp mot bergets topp. Den magnifika utsikten över staden, och samtidigt synen av alla människor som kommit samman.

Tillfällena då hundratals umebor samlats där på stenhällen för att umgås och lyssna på artister från världens alla hörn är i dag närmast oräkneliga. Som kulturell mötesplats under sommarmånaderna är denna lika självklar i sin existens som Verket, Sagateatern eller Scharinska Villan. För mina sociala kretsar; en del av stadens själ.

Som med all oplanerad och oexploaterad mark hägrar emellertid nya planer även för berget som så många gånger fångat umebornas hjärtan. Här finns möjlighet att bygga och, för den som har makten att ta plats i anspråk, chansen att tjäna en rejäl slant. Diskussionerna om Hamrinsbergets framtid har förvisso pågått i över ett decennium, men började konkretiseras först i slutet av 2013 när en ny fördjupad översiktsplan för universitetsområdet antogs av fullmäktige. På agendan står, som på så många andra platser i staden; förtätning, gärna i form av vad man själva benämner som en ”märkesbyggnad”. En planering närmast skräddarsydd utefter behoven hos de fastighetsägare som länge velat bygga på berget.

Det hela är knappast oproblematiskt. Enligt planerna ska ytterligare 15 000 människor i framtiden bo i centrum- och universitetsområdet. Till stor del i hus byggda på vad som i dag är grönområden. För sig kan förtätningarna te sig vara små ingrepp, men för den som tittar på den större bilden innebär de en avsevärd minskning av människors tillgång till natur i sin direkta närhet.

Att Hamrinsberget i dag används av specifika grupper för särskilda ändamål tas heller ingen hänsyn till. Det som inte syns i byråkratin erkänns ingen existens och erbjuds således heller inga alternativ vid eventuell bortträngning. Ett mönster som gång på gång upprepar sig, men som de styrande tycks sakna förmåga att ta lärdom av.
Bristen på breda demokratiska processer i stadsplaneringen tenderar så att göra alla enskilda strider till en fråga om utveckling kontra bevarande. En falsk motsättning vars syfte är att undanröja diskussioner om faktumet att olika former av utveckling gynnar olika intressen.

I Hamrinsbergets fall är det inte orimligt att tänka sig en utveckling vars fokus vore att erbjuda en verkligt tillgänglig grön lunga i en allt tätare befolkad stad. En slags planerad stadsskog med aktivitetsytor som knyter an till såväl platsens historiska som dess nuvarande funktioner.

När detaljplanen för områdets framtida användning presenteras senare i år kommer sådana alternativ aldrig med tydlighet utretts. Därmed följer, med stor sannolikhet, ännu en våg av missnöje med en stadsplanering utan bred förankring hos befolkningen. I förlängningen; en allt djupare förtroendekris från de som upplever sig bortträngda i den pågående stadsomvandlingen, gentemot de som säger sig ska representera alla stadens invånare.

Gruvhysteri

gruva

Sverige har drabbats av gruvhysteri. Provborrningar sker i hela landet och en ny mineralstrategi har lanserats. De nya gruvorna förklaras riksintresse – med följden att lokalsamhällen, samer och miljöorganisationer körs över. Nu formerar sig motståndet.

Trettiofyra nya gruvor på tjugo år. Dagens tretton ska på tio år bli trettioen för att ytterligare tio år senare vara hela fyrtiosju stycken – detta är den mineralstrategi som regeringen lanserade i slutet av februari.
Vi befinner oss mitt i en svensk, men även skandinavisk, europeisk och global gruvboom. Från Chile till Kongo till Grekland till Sverige tas stora landareal i anspråk för att bryta mineraler. I kölvattnet följer konflikter som delar lokalsamhällen, skapar våldsamma konfrontationer och tvingar bort människor från de platser där de byggt upp sin tillvaro.

Krisen och jakten på den eviga tillväxten
Sedan den ekonomiska krisen inleddes 2008 har arbetslösheten närmast oavbrutet stegrat i den Europeiska unionen för att idag ligga på nära 11 procent. Bland de länder som har euron som valuta är siffran ännu högre. Den chockdoktrin som Greklands invånare påtvingats tycks inte ha någon inverkan på situationen. Ekonomin fortsätter att krympa.
Det finns emellertid länder där situationen är radikalt annorlunda. De så kallade BRIC-länderna – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – expanderar kraftigt med tillväxtsiffror liknande den europeiska fordismen under 1950-1970-talet. Det är också i dessa länders industrialiseringsfas vi hittar kärnan till den gruvboom som tagit fart de senaste åren. Efterfrågan på mineraler är stadigt stigande, och därmed även priserna. För EU ses en massiv mobilisering mot mineralutvinning som en nyckel ut ur den kris som bara tycks fördjupas för var år som går. Behovet av en mineralutvinning i EU-området är emellertid dubbelsidig. Den handlar likväl om att säkra den inhemska mineraltillgången på lång sikt i en värld där nya stora ekonomier verkar på en global marknad i konkurrens om begränsade resurser.
De diskussioner som fördes inför klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 om en ”grön kapitalism”, tycks idag långt borta när land efter land påskyndar processer och luckrar upp lagstiftning för att ge gruvindustrin de rätta förutsättningar för en snabb och omfattande expansion.

Allmänningarna och kapitalet
Att öppna en ny gruva är sällan en smärtfri händelse. Allt som oftast innebär det att människor tvingas från sina hem. Att vackra naturområden omvandlas till ett smutsigt industriland. Att de som lever på jorden genom jakt, fiske, bärplockning och småskaliga jordbruk berövas sina förutsättningar till försörjning. I många länder hamnar lokalsamhället i våldsamma konflikter med militär eller inhyrda paramilitära styrkor. Den grundläggande konflikten handlar om ”ackumulation genom fråntagande”, som kulturgeografen David Harvey valt att benämna det. Om en inhägnad av allmänningarna i jakten på profit. Människor berövas sin gemensamma tillgång till naturen, och får sällan något mer än en symbolisk ersättning. Det handlar inte bara om de som lever på en plats idag, utan likväl om en garanti för kommande generationers tillgång till miljön. Denna process liknar på många vis den när välfärd säljs ut till underpriser, eller när kod beläggs med patent istället för att vara öppen och tillgänglig för det stora flertalet.
Prospekteringarna skapar emellertid inte bara en konflikt mellan lokalsamhälle och kapital – mellan det gemensamma och det privata – utan splittrar likväl boende med uppslitande konsekvenser. Gruvor öppnas allt som oftast i glesbefolkade landsdelar tyngda av arbetslöshet i skuggan av tidigare automatiseringar, som i fallet med den skogsindustri som en gång försörjde många på dessa platser. Avbefolkningen och det ständiga undandragandet av resurser, med en åldrande befolkning, utgör otvivelaktigt en gynnsam förutsättning för gruvlobbyn. Löftet om arbetstillfällen föder nämligen hopp, en tro på att avveckling vänds till utveckling, om än kortsiktigt, om än med oöversiktliga konsekvenser på sikt. Gruvmotståndarna tvingas därmed in i en position som framstår som bakåtsträvande i en tidsålder där det råder likhetstecken mellan begreppen ”ansvarstagande” och ”jobbskapande”.

En ny svensk mineralstrategi
I februari 2013 lanserade näringsminister Annie Lööf en ny svensk mineralstrategi vid en presskonferens i Rosenbad under ledorden hållbarhet och dialog. Sverige är redan idag, tillsammans med bland annat Finland, en av EU:s främsta exportörer av mineraler. Den positionen försöker man nu stärka genom antagandet av den nya samlade strategin och på så sätt garantera en fortsatt tillväxt. Som i de flesta liknande fall är den bild som här målas upp fylld av begrepp och ansatser med fokus på hur lokalsamhället ska stärkas, hur dialog ska genomsyra den fortsatta expansionen av gruvindustrin, hur de som lever på dessa platser inte ska hamna i kläm. Samtidigt finns där faktumet att mineralerna är ett så kallat riksintresse, vilket i praktiken betyder att staten har rätt att gå in och köra över markägare och lokalbefolkning i nationens intresse. Kommunerna har i realiteten ingen rätt att hindra ett gruvprojekt, och de har liten eller ingen del i vinsterna från utvinningen. Den skatteintäkt de, de facto, har tillgång till är den från arbetskraften men existerande exempel visar att gruvarbetarna ofta är bosatta och folkbokförda i andra kommuner och arbetspendlar.
Det centrala i Sveriges nya mineralstrategi är att underlätta för de multinationella företagen att prospektera och bryta svenska mineraler genom internationellt framstående tillgångar till forskning, infrastruktur och låga avgifter. Att bryta svenska mineraler är utan tvivel en lukrativ investering. Sverige har, efter Finland, bästa rankning sett till hur gynnsamma förutsättningarna är för prospektering. Av vinsten från utvinningen går 0,5 promille till staten och 1,5 promille till markägaren. Detta efter att regeringen Bildt under 1990-talets början sänkte ersättningen i ett slag från dåvarande 50 %. Samtidigt är gruvbolagens huvudägare inte sällan företag registrerade i skatteparadis, till exempel på de brittiska Jungfruöarna. En situation vi känner igen från diskussionerna om Carema, Attendo och liknande vårdföretag som driver privatiserad välfärd. Men det stannar inte här. Staten är till och med så generös att man genom Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) kartlägger mineraltillgångarna och låter företagen ta del av informationen, helt gratis.

Rönnbäck, motståndet och nätverken
I Rönnbäck, Björkvattsdalen utanför Tärnaby i Västerbotten planerar Nickel Mountain att öppna Sveriges första nickelgruva sedan andra världskriget. Bolaget, som ägs av multinationella IGE Resources, har beviljats bearbetningskoncessioner vilket innebär ett första steg mot att gruvan realiseras. Fyndigheterna på platsen uppgår till 340 miljoner ton vilket gör det till ett av Sveriges största gruvprojekt. Ett framtida gruvområde här skulle till yta vara lika stort som hela Stockholms innerstad inklusive närförorterna, eller som hela Umeå stad. Det innebär otvivelaktigt en omfattande inhägnad av natur och miljö. Björkvattsdalen, som ligger i mitt i Umeälvens övre del, är därtill sedan tidigare hårt utsatt för liknande exploatering. När vattenkraften byggdes ut med dambyggen på 1950-talet lades stora delar av dalen, inklusive den ursprungliga byn Rönnbäck, under vatten. En plats som sedan lång tid varit och än idag är bosatt av samer. En gruva på platsen innebär att man ännu en gång kommer trängas bort från den mark som är grunden till livsuppehället. Det är just bland annat av detta skäl som gruvplanerna i Rönnbäck mött motstånd från lokalsamhället. Här sker nu en mobilisering i försök att stoppa gruvan. Rädslorna är många: att förlora tillgången till den plats man lever och har sitt arv på, att miljön ska förstöras för framtida generationer, men även att större naturkatastrofer ska ske som kan få långt mer omfattande konsekvenser. Här märks likväl konflikten som uppstår inom lokalsamhället, när miljö ställs mot arbetstillfällen. Den ”dialog” som så varmt framhålls i mineralstrategin innebär i praktiken splittring och konflikter.
I Talvivaara i östra Finland skedde för några månader sedan en av Europas största naturkatastrofer i modern tid (läs mer på s.48). Gruvan i Talvivaara är, precis som den planerade i Rönnbäck, en nickelgruva. När en damm i anslutning till gruvan brast läckte hundratusentals liter förorenat vatten med tungmetaller ut i den kringliggande naturen. En liknande katastrof i Rönnbäck skulle hypotetiskt kunna innebära att vattenmagasinet Gardiken förorenades och därmed hotade hela Umeälven. Trots miljökonsekvensanalyser och avlagda resurser för saneringar är större katastrofer i princip omöjliga att beräkna för och sanktionerna få för de gruvbolag som orsakar dom. Konflikten mellan en hållbar gemensam natur och de intressen som driver dagens gruvboom är påtaglig.
Gruvmotståndarna i Rönnbäck är emellertid inte ensamma. Tvärtom har en levande och geografiskt spridd rörelse sett dagens ljus i kölvattnet av gruvboomen. Genom nätverket Budkavlen samarbetar boende och aktivister kring Ojnare på Gotland, gruvplanerna i Rönnbäck, Jokkmokk och Arvidsjaur och ett flertal andra grupper. Det gemensamma mål som håller på att utkristalliseras är kravet på en ny minerallagstiftning som stärker rättigheterna för lokalsamhället och sätter stopp för att naturresurser skänks bort till multinationella företag i jakt på kortsiktig tillväxt. Även europeiska- och internationella kontaktnät börjar sakta men säkert formeras för att möta offensiven från en välorganiserad gruvlobby. I Grekland gick i slutet av mars 20 000 personer i protest mot planer på guldgruvor i Halkidiki. I Stockholm planerar Budkavlen en större demonstration till den 17 november som ska samla grupperna som arbetar kring gruvmotståndet.

——————–
Ursprungligen publicerad i Tidningen Brand nr 2/2013 – ”Plundringen av det gemensamma”
Numret går i sin helhet att läsa som PDF här.