Category: Allmänningar

Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

En berättelse om två hus

I folkmun benämns det som ”fjortislandet” – torget som social mötesplats, eller oroshärd, beroende på vem man frågar.

Valborgsnatten 1995 på Rådhustorget ska dock gå till historien som något utöver det vanliga. En kväll i gränslandet mellan fest och kravall. Ständiga slagsmål, gripanden, fritagningsförsök och folkmassor som ropar ”upplopp, upplopp” för att därefter överösa den för kvällen underbemannade polisstyrkan med ölburkar, stenar och slag. Skyltfönster slås i kras, någon kastar en rökgranat och papperskorgar sätts i brand.

Umeå är vid den här tidpunkten, precis som idag, en av de städer i Sverige där befolkningens medelålder är lägst. Men det är också en stad som i kölvattnet av det tidiga 1990-talets ekonomiska kris genomdrivit kraftiga nedskärningar. En inte oansenlig del av dessa har riktats mot Socialtjänstens verksamhet, och i synnerhet mot stadens ungdomsgårdar och annan ungdomsverksamhet.

En av de få mötesplatser i innerstaden som emellertid existerar, om än med knappa resurser, är Galaxen. En ungdomsgård belägen i Folkets hus gamla lokaler vid Järnvägsgatan sedan slutet av 1980-talet efter att diverse ungdomsrörelser skapat påtryckningar om att lokalen skulle ges just detta ändamål.

Galaxen är vid tidpunkten för valborgskravallerna 1995 på god väg att bli något av ett globalt epicentrum för den hardcorekultur som präglas av avståndstagande från drog- & köttkonsumtion. Hit vallfärdar hundratals ungdomar för att lyssna på lokala band som Abhinanda, Final Exit, Bloodpath och Refused, liksom turnerande akter från världens alla hörn.

Det är dock inte bara för Hardcorescenen gården har betydelse. En rad andra subkulturer – i synnerhet metal- och hip-hopscenerna – växer sig parallellt starka just här, och ska komma att sätta sin prägel på staden för en lång tid framöver.

För den som i tanken reser tillbaka i tiden och ställer sig på torget, den där valborgsnatten 1995, framstår det som samtidigt sker på Galaxen som något av en dröm för dåtidens styrande politiker och dess tjänstemannakår.

Verkligheten är en annan. För trots engagerad personal är de ekonomiska resurserna som sagt alltjämt knappa och målgruppen i huvudsak ungdomar i yngre tonåren. För de äldre saknas verkliga alternativ till det närmast institutionaliserade gatusupandet och ansvaret läggs, gång på gång, på de frånvarande föräldrarna.

Valborgsslaget blir emellertid något av en vändpunkt. I maj 1995 fylls lokaltidningarna av artiklar, insändare, ledare och debattinlägg kring ansvaret för eskalerande våld och fylla bland stans unga. I en serie intervjuer i bland annat Västerbottens-Kuriren framträder även de egna berättelserna från de som på helgerna söker sig in till stadskärnan. Längtan bort från en tristessartad tillvaro ute i de sovstadsliknande stadsdelarna, spänningen i att träffa andra än de gamla vanliga klasskamraterna, friheten i att bara dra runt i en ständigt föränderlig miljö.

Men särskilt nämns behovet av platser där ungdomarna själva bestämmer, med inriktning på de målgrupper gårdarna inte fångar upp. De flesta pekar ut det då tomma Rådhuset, just vid torget där ungdomarna samlas, som en potentiell lokal. Men politikerna håller emot. Den lokal som fokus istället läggs på är det gamla Hamnmagasinet nere vid älven. Vid tidpunkten en halvtom magasinsbyggnad som till viss del användes av Tekniska kontoret som lageryta. Här hade hardcore- & poparrangörerna vid några tillfällen hyrt in sig för enskilda spelningar under somrarna då gårdarna var stängda i brist på vettiga lokaler. Med opinionstrycket efter valborgsstöket pressas nu de styrande Socialdemokraternas nya ledning med Lennart Holmlund och Marie-Louise Rönnmark i spetsen att agera. Lokalerna rustas upp, och in flyttar en självstyrande förening bestående av ungdomar för att sätta igång verksamheten.

Någonstans här börjar dock ett annat problem tydliggöras i den ungdomliga kuststaden. Årtalet har nått fram till 1996 när någon eller några tänder eld på en rad Scanlastbilar utanför slakteriet på Teg. Plötsligt släpps minkar ut från närliggande farmer, korvkiosker slås sönder och restauranger klottras ner med slagord som ”mördare”. Kring stans växande hardcorescen har en ny generation fostrats i kritisk politik med fokus på rättvisefrågor. I centrum står djurens rättigheter

Rörelserna talar om civil olydnad, men där finns även en mer gränslös, kompromisslös militans. Socialtjänsten och polisen drabbas av skrämselhicka.

En speciell veganrotel inrättas för att kartlägga ungdomarna, och en lång rad föräldrar får snart brev med varningar om de sammanhang deras barn tycks befinna sig i närheten av. Galaxens scen framstår nu allt mer som en arena för uppviglande artister med publik som riskerar att ledas in på mindre konventionella politiska stigar.

Umeå är nu en stad med en myllrande ungdomskultur av många slag, utsedd till P3 Popstad 1997, men med hotande tendenser som hägrar för stadens makthavare.

Vad som här följer är en allt annat än enkel berättelse att skriva. En historia som till stor del utspelar sig utanför mediernas radar, men vars innehåll hålls i liv i otaliga umebors minnen och anteckningar. Den framträder även fragmentariskt i Socialtjänstens protokoll (som då hade ansvar för stadens ungdomsgårdar) och i de lokala mediearkiven. Året är 1998 när det börjar tisslas om att kommunen vill lägga ner Galaxens verksamhet och föra över dess resurser till Hamnmagasinet. Något som i sak kan framstå som besynnerligt sett till Galaxens välfyllda konserter, replokaler och växande folkkök. Officiellt handlar det åter om nedskärningar inom socialtjänsten. Personalen på Galaxen får emellertid reda på planerna, och börjar genom möten och skriverier i media försöka parera nerläggningshotet. I maj 1999 är istället budet att Galaxen ska rustas upp för fortsatt verksamhet, och personalen tar fram ett underlag inför semestern. Pengar finns, enligt socialtjänstens representanter.

Det är därför en smärre chock när man den 11 augusti istället meddelar att Galaxen trots allt ska läggas ner. Personalen och resurserna ska dock finnas kvar, men flyttas nu till Hamnmagasinets lokaler. De ungdomar som använder Galaxen för att arrangera spelningar, repa och hålla folkkök är allt annat än nöjda. De upplever det hela som en direkt politisk utmanövrering och ägnar den följande hösten och in på det nya året åt att fixa en lång rad gratisarrangemang i lokalerna, ofta proppfulla med hundratals besökare. Samma helg som Galaxen ska stänga för gott bestämmer de sig för att utlysa en spelning vars plan är att övergå till husockupation. Kommunen föregår dem, och när dagen kommer har låsen till lokalerna bytts ut. Den ungdomsgård som blivit känd långt bortom Umeå, och till och med Sverige, är för evigt ett minne blott.

Med tiden kommer Umeå Kommun även att befästa sitt grepp om det tidigare självstyrda ungdomshuset Hamnmagasinet.

De ungdomar som drivit igång verksamheten delar nu lokalerna med ungdomsgårdsverksamheten. Vid ett styrelsemöte lyckas lojala Socialdemokrater få bort den person som länge varit central i verksamheten, och ersätta honom med en partikamrat. Med tiden kommer även direktiv till personalen att begreppet ”Galaxen” inte längre får användas inom den kommunala verksamheten. Långt borta är de visioner om en lokal av och för de äldre ungdomarna som några år tidigare öppnade dörrarna till det gamla magasinet vid kajen.

I staden med den unga befolkningen slutar här ännu ett kapitel om de till synes outtömliga begären efter dynamiska och meningsfulla platser med stadig grund i brukarnas drömmar och visioner. Kvar hägrar för många berättelserna som ett slags öppet sår i förtroendet inför makthavarna, samtidigt som myten sätter prägel på nya generationers agerande i striderna om platser och rum.


Ursprungligen publicerad 19/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”.

Sista natten med Odeon

Odeon var en karaktäristisk liten biograf av den där sorten som fanns lite varstans i de flesta svenska städers stadskärnor vid det förra seklets mitt. En efter en försvann de i skuggan av såväl stadsomvandlingar som svensk filmindustris vilja att befästa en monopolställning genom att ekonomisk-rationellt centralisera filmvisningarna till stora likriktade biopalats.

Ödet för just Odeon kom att bestämmas den 19 januari 1990. Kommunfullmäktige hade sammanträde, och på dagordningen låg en ny detaljplan för kvarteret Brage där alltså Odeon vid tidpunkten låg. Eric Modig som då ägde den gamla funkisfastigheten ville riva för att uppföra ett höghushotell med 15 våningar i dess ställe.

Frågan var emellertid kontroversiell. Enligt Umeås då antagna översiktsplan som anger riktlinjer för stadsplaneringen ska staden fortsatt byggas med lågmäld karaktär för att smälta samman med den äldre bebyggelsen. Dessutom hade Sveriges riksdag några år tidigare antagit en plan- och bygglag (PBL) där äldre stadsbebyggelse nu skulle betraktas som ett riksintresse med bevarandevärde. I kvarteret Brage låg ju dels Odeonbiografen, men även en rad äldre träbyggnader liksom den gamla Tullkammaren vilka tillsammans representerade en rad epoker i stadsbyggnation.

Riksantikvarieämbetet hade så klart noterat detta vid sin inspektion och sedermera avrått Umeå att tillåta en så pass dominant ny byggnad på platsen.

Även umeborna hade engagerat sig i protester mot planerna. Redan från början fanns ett misstroende mot politikerna eftersom frågan tystats ner under den föregående valrörelsen 1988. Dessutom hade remisstiden för yttranden om den nya detaljplanen förlagts precis till semesterperioden 1989. Mest drivande var en organisation som kallade sig Umeås miljögrupp. Under hösten 89 och våren 1990 arrangerade man en rad protestmöten och debatter för att sätta fokus på frågan. Dessutom samlades 6000 namnunderskrifter in för att överlämnas till kommunalrådet Margot Wikström (S) inför den slutgiltiga debatten i kommunfullmäktige i januari 1990.

Det mesta kan kanske tyckas tala emot att den nya detaljplanen skulle antas den där januaridagen. Utfallet blev emellertid precis tvärtom, och beslutet klubbades igenom med nära nog en två tredjedelars majoritet. Odeon skulle rivas och lämna plats åt det nya höghushotellet.

Under våren går så Odeons guldgula ridå ner för sista gången. Den avslutande föreställningen, med ett femtiotal besökare, visar Ettore Scolas ”Drömmarnas hus”, med handlingen förlagd till en biograf på väg att lägga ner.

Onsdag den 31 maj 1990 hyr Umeå miljögrupp, kulturföreningen Humlan och Studiefrämjandet tillsammans den nu ödelagda lokalen för en sista protestkväll. På den röda, handritade affischen står det: ”SISTA NATTEN MED ODEON – Galakväll mot höghushotell och rivningshysteri”. Hardcorebandet Step Forward, Stockholmska thrashmetalbandet Shredder och Tor Lundmark från Trio Lligo är några av banden och teaterakterna på schemat.

När kvällen lider mot sitt slut går Lars Igeland från Umeås miljögrupp upp på scenen och uppmanar de cirka 200 besökande på plats att gå hem. Vissa har emellertid helt andra planer. Ett 30-tal vägrar gå, och förklarar nu Odeonbiografen ockuperad. SF:s personal som kommit till platsen för att låsa lokalen finner ingen annan lösning än att låsa in dem, och samtidigt kontakta polisen.

Polisen å sin sida ser ingen anledning att vräka ockupanterna, eftersom det saknas en formell polisanmälan från Eric Modig, som ju äger fastigheten ifråga.

Utanför Odeonbiografen hängs en stor banderoll upp med texten ”OCKUPERAT!” och vid Storgatan placeras en mindre skylt med texten ”Tuta mot hotellet”. Ockupanterna, nu ett sextiotal till mängden, håller huset öppet dygnet runt med planer på att stanna hela sommaren.

Samtidigt rasar debatten i lokaltidningarna, såväl om hotellfrågan som om ockupationen i sig. Ockupanterna förklarar själva sina intentioner i en insändare undertecknad ”Odeonockupanterna”. I synnerhet vill man peka på en odemokratisk anda i stadsplaneringen där kommun och länsstyrelse söker varje tänkbart kryphål i lagar och riktlinjer för att kunna omstöpa stadskärnan. Medborgarinflytandet över stadsplaneringen måste öka och staden måste i högre grad planeras för de som bor här, till exempel genom att premiera byggandet av billiga bostäder i stadskärnan.

”Är Umeås innerstad till för kommunens invånare eller för kommunpampar, hitresta affärsmän, byggherrar och deras gelikar?”, frågar man sig retoriskt.

Den 9 juni, efter en vecka med spelningar och andra aktiviteter, når dock även denna ockupation sitt slut. Vid lunchtid, när bara tre ockupanter finns på plats, kommer en större personalgrupp från SF till biografen för att stänga ner. Fönster och dörrar spikas igen, och vakter från ett vaktbolag placeras ut för att natt och dag bevaka platsen.

Det hela är emellertid inte förgäves, enligt husockupanterna. I en insändare publicerad fyra dagar efter vräkningen, den 13 juni 1990, skriver de:

”Att motståndet mot hotellet är fast förankrat bland alla generationer och samhällsgrupper märks av de besök vi fått på den gamla biografen. Slipsklädda gentlemän har kommit in och druckit kaffe, äldre damer har kommit med hembakt och frukt och många barnfamiljer har uttryckt sin oro för Umeås framtid, och alla har de skrivit på protestlistorna!”

Ockupationen har åter väckt frågan om höghushotellets blivande till liv. Ytterligare 2500 namn har samlats in mot byggplanerna, totalt 8500 har nu skrivit under. Dessutom har hundratals vykort skickats till bostadsministern med uppmaningar om att regeringen ska riva upp detaljplanen.

Här skulle kunna komma en vändning, när regeringen för första gången ska testa den nya plan- & byggnadslagen i ett kommunalt ärende. Men slutet på den här historien är, likt så många andra gånger i Umeå, en triumf för politiker och viljestarka fastighetsägare. En tid efter husockupationen rivs Odeon och bygget av höghushotellet kan påbörjas. 1992 invigs det under namnet ”Plaza”, och där står det än i dag. Samtidigt rasar nya strider om gamla biograflokaler som samtidens fastighetsägare vill riva, med kommunens goda minnen, för att bygga höghus.


Ursprungligen publicerad 14/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

En sommar av systerskap

Precis bakom nuvarande Filmstaden, ut mot Vasagatan låg förut en vacker trävilla bara ett stenkast från älvstranden. I april 1983 skulle den bli central för den lokala nyhetsrapporteringen. Just där och då inleddes nämligen en feministisk, kvinnoseparatistisk husockupation av ”Gula Villan”, som den kom att kallas i folkmun. Ockupanterna ville sätta press på stans makthavare i den pågående kampen för ett kvinnohus.

När Gula villan ockuperades hade bara drygt ett halvår passerat sedan husockupationen av ”allaktivitetshuset” avslutats några kvarter bort. Ett decennium av stadskonflikter kring broar, dungar, stigande hyror och husbyggen hade successivt flyttat gränserna för vilka metoder som ansågs konventionella vid nya framväxande strider. I Umeå skedde en rad mer eller mindre väldokumenterade husockupationer under denna tid.

På Södermalm i Stockholm, Haga i Göteborg och över hela Europa togs hus i besittning i början av 1980-talet.

I länder som Holland, Storbritannien och Spanien avkriminaliserades till och med ockupationerna. Politiker och tjänstemän hade upptäckt att ockupanterna inte sällan återupplivade eftersatta bostadsområden, fyllde dem med kultur och aktivitet. Därtill hölls den växande fastighetsspekulationen som lämnade hus tomma i åratal, tillbaka. Sverige valde emellertid en annan, över tid allt mer repressiv väg som än idag tillämpas med stor konsekvens.

I Gula Villan den där helgen i april hade ockupanterna dock ingen plan på att stanna speciellt länge. Syftet var en två dagars husockupation för att ge ny luft åt debatten om ett kvinnohus i Umeå. Frågan hade drivits sedan 1980 då en kvinnohusförening, med inspiration från Göteborg och Stockholm, bildades för att inleda förhandlingar med kommunen.

Villan nere vid älven passade utmärkt. Den stod tom, likt många andra hus vid den här tiden, i väntan på att fullmäktige skulle besluta om rivning.

Kvinnohusockupationen skulle emellertid pågå betydligt längre än de två dagar deltagarna ursprungligen tänkt sig. I en längre essä med titeln Systerskap i Gula Villan, som återfinns i antologin Tusen systrar ställde krav berättar Kerstin Norlander, en av ockupanterna, ingående om den följande tiden.

När medierna väl skrev om huset och ockupanternas krav strömmade folk till, och under de första dagarna förändras därmed också sammansättningen i gruppen radikalt. Det blev helt enkelt så att de närvarande på plats höll ett stormöte, varpå beslut togs att stanna i huset på obestämd tid!

Så ockupationen fortlöpte hela våren och en bra bit in på sommaren. Deltagarna turades om att sova över, det hölls kafé i trädgården på tisdagar, öppet hus på lördagar, direkt demokratiska stormöten på onsdagar och en rad andra aktiviteter. I det gamla trähuset skolades, enligt Kerstin Norlander, en hel ny generation feminister under dessa månader.

På helgerna och nätterna är raggarna, precis som vid allhusockupationen året innan, ett ständigt återkommande problem. Men även andra män i grupp tycks denna gång göra något av en ”folksport” i att klättra på huset, banka, skrika och störa. En natt klottrar någon ordet ”Snopphatare” på fasaden.

Samtidigt pågår en allt hetsigare debatt i de lokala medierna rörande ockupationen. Nåväl, inte var det om den viktiga sakfrågan gällande behovet av ett kvinnohus, och fler fristäder för utsatta kvinnor, som man debatterade. Istället rörde en stor del av inläggen själva metoden: huruvida det kan anses vara legitimt att ockupera ett hus, att bryta mot lag och ordning. Helgar verkligen ändamålet medlen?

Den 20 juli verkställer tillslut polisen en vräkning av ockupanterna i Gula villan, på kommunens order. En sommar av gemenskap, kunskapsutjämning och hoppfullhet lider mot sitt slut. Men ockupationen är inte förgäves. Med pengar som samlats in under månaderna i den gamla träkåken lyckas kvinnohusföreningen hyra den lokal som ska bli ett första steg mot det kvinnohus som än idag är ett permanent inslag i Umeås stadsmiljö.


Ursprungligen publicerad den 25/4-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Drömmen om ett hus

När städer omvandlas skapas sprickor i tid och rum. Gamla kåkar töms i väntan på rivning. Andra för att någon fastighetsägare vill spekulera på marknaden, invänta intilliggande byggnationer för att kunna trissa upp priserna. Överallt står ödetomter som skuggor över det som en gång varit.

Kvarteren vid Vasaplan där dagens Stadsbibliotek, Folkets hus och parkeringshuset Nanna ligger, var vid 1980-talets inledning just en sådan plats. Här och var stod pampiga trähus, ofta med tillhörande trädgård utplacerade kring det nu hitflyttade busstorget. Från politiskt håll sågs husen som slumkåkar, en historisk rest från Fattigsverige. De skulle lämna plats för moderna byggnader i betong och tegel. De bakomliggande idéerna hade utan tvivel en i alla fall delvis progressiv ansats: icke-kommersiella mötesplatser som stadsbiblioteket skulle husera på stadens mest attraktiva tomter. Så skulle arbetarklassen både bildas och få tillträde till historiskt borgerliga sfärer som Operahus.

I den snabba stadsomvandlingens sprickor föds samtidigt andra begär. De ständiga rivningarna ställer frågor om vem man bygger staden för, och vem som ständigt hamnar mellan stolarna. De utdömda husen blir symboler för något som här går förlorat; må det vara drömmen om en mer mångfaldigad plats, eller rädslan inför att en småskalighet och ett igenkännande tillintetgörs utan minsta eftertänksamhet om de minnen som gömmer sig bakom fasaderna.

Ett sådant säreget begär som ger sig uttryck just vid denna tidpunkt är drömmen om ett allaktivitetshus. Ett ställe där ungdomarna själva bestämmer. Ett ”plejs för såna som oss”, för att parafrasera Ebba Gröns ironiska Were only in it for the drugs” från 1979. En lång rad punkband släppte kring skiftet mellan 70- och 80-tal liknande låtar om homogena sovstäder med likriktade nöjesutbud där tristessen bara kunde brytas genom att supa och punda på gatorna.

Det är september 1982 när en samling punkare och andra alternativa ungdomar smyger in i en ödelagd vaktmästarbostad precis där parkeringshuset Nanna idag står.

Dom har tröttnat på kommunens ungdomsgårdar. En ny pedagogik med fokus på att skapa ”goda samhällsmedborgare” och lägga stark skuld på narkotikan för diverse samhällsproblem har gjort sig populär. Punkarna står i skottgluggen. Husockupanterna i trävillan vill alltså ha ett eget ställe, men deras drömmar har inte uppstått ur tomma intet.

Under de föregående åren har de samlats kring kulturföreningen Revolt och genomfört den ena efter den andra av spektakulära aktioner. Bland annat hade man spelat upp en gatuteater av ”Kejsarens nya kläder” när kungen var på besök där den – självfallet nakna – ”kejsaren” sedermera greps för förargelseväckande beteende.

Ockupanterna är ett 50-tal till antalet. Dom städar upp huset, ger det punkig estetik, arrangerar spelningar, käkar tillsammans och sover i skift. Till och från är över hundra personer i den gamla villan för att lyssna på musik och hänga. På nätterna cirkulerar raggarna skrikandes runt huset. Det händer till och med att de stannar upp för att banka på fönster och dörrar för att skrämma vettet ur de unga punkarna, vissa bara i 12-13 års ålder.

I VK syns positiva rubriker: ”Allaktivitetshuset sjuder av liv!”. En ockupant berättar för tidningen att han aldrig varit så lycklig. Ockupanterna gör även egen media i form av en hustidning med namnet ”ockupant”. Där beskriver man orsakerna till ockupationen, idéerna om ett allaktivitetshus och förtäljer vad som händer i huset.

Efter tre månader lämnar ockupanterna den gamla trävillan. Det börjar bli vinter och många av de engagerade är uttröttade

Kommunen har gått med på att förhandla med hopp om en icke-polisiär lösning. Man vill få riva kåken och bygga sitt planerade parkeringshus i dess ställe.

En av de som deltog i husockupationen har beskrivit de efterföljande förhandlingarna som en ”våt filt av repressiv tolerans”. Ett sätt att å ena sidan visa förståelse för behoven och begären i Umeås alternativa kulturliv, å den andra ett försök att inordna detsamma i tråkig byråkrati som på sikt fungerar hämmande. Tillslut fick allhusockupanterna tillgång till en gammal kontorslokal som idag är inlemmad i universitetets konstnärliga campus, Öst på stan. Lokalen var svåranvänd för alla de idéer om replokaler, spellokaler, ateljéer, mötesrum och syverkstäder som en gång förenad ockupanterna i drömmen om ett hus. Den kom att användas några år, i huvudsak för konserter, innan luften pyst ur rörelsen vid 80-talets slut.

Ett sätt att sammanfatta allhusockupationen är att man vann en lokal men förlorade drömmarna på vägen. En inte helt ovanlig berättelse när visioner grusas ner i ett maskineri av pappersarbete och tidsförödande bidragssökande. En utmaning för de planerare som verkligen har ambitionen att tillvarata den själ en stad antyder, kan tyckas. Att försöka undertrycka dessa drömmar och begär är dessutom vanskligt. De kan snart åter blossa upp med ny styrka, ska historien visa.


Ursprungligen publicerad den 17/4-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”.

Rummet sluter sig när väggen rivs

grafittiJag minns så väl den första gången vi skulle dit upp. Det var en sommar i tidiga tonår. Innan mobiltelefonerna blivit självklarhet. Vi cyklade för långt och tog en senare avfart vänsterut in i skogen. Fann oss bortkomna mitt däri dess oändlighet, strandade vid ett vägskäl.

Till slut kom vi oss ändå fram på något vis. Ledsagade av det dova dånet från den icke-tillståndsgivna festivalen med lokala band som höll hus på en ranglig scen nedanför regementets gamla skjutbanor.

Att den där platsen, mitt i ingenstans, kommit att bli ett tillhåll för obskyr motkultur var troligen en bidragande orsak till att just den några år in på 00-talet föreslogs bli det första och enda ställe i kommunen där det även var lagligt att måla graffiti. En liten fristad för en i tiden snabbt växande uttrycksform, men i likhet med historiska föregångare upplevd av tidens etablissemang snarare som ordningsstörning än kultur.

Så invigdes sommaren 2004 regementets gamla skjutbanor in i sin nya funktion med ett betydligt mer sanktionerat arrangemang än de som årtiondet innan huserat därute. Reggaebandet Svenska Akademin drogs upp från Skåne. Lokala hiphopduon Lethal Techniques och indiekvartetten Anna Leong spelade. Målarna Ape, Ikaroz, Frisbee, Tiger Skar, Grey och Plåster var inbjudna att premiärpryda väggarna inför publik. Det ordnades öppna workshops för vem som helst.

Och i min suddiga minnesbild fanns där och då en påtaglig stolthet bland den övervägande unga besökarskaran. Över att denna kompromiss trots allt kommit till stånd, i en stad där den lokala debatten likt på många andra platser vid tiden naggats så hårt mellan en grupps jakt på konstnärligt erkännande och motpartens ständiga utfall om inkörsportar till kriminalitet.

Jag måste också medge att jag småler över det hela när jag skummar genom turerna i arkiven. En del vatten har nämligen onekligen runnit under broarna betraktat från en tid när Banksys verk hackats loss från väggar för att säljas till fantasisummor på auktioner och svenska kommuner fixar gatukonstfestivaler för att ge sina platsvarumärken en hipp aura.

Sett till utvecklingen, nationellt men inte minst globalt sett, skulle jag idag inte heller höjt på ögonbrynen om det numer funnits fler lagliga graffitiväggar än det faktiskt fanns folk med behov av att måla på desamma. Om de blivit en sådär självklar institution i varje större stadsdel, som biblioteket eller ungdomsgården.

Det finns nämligen ofta en sådan tendens. Att nya generationers uttrycksformer i sin linda uppfattas som ett hot mot den etablerade ordningen, varpå de sedan successivt internaliseras av staten för att på ett kontrollerat sätt vitalisera demokratin, samtidigt som de också inhägnas av marknaden i syfte att bringa vissa ekonomisk vinning.

Så kunde den historiska tidslinjen sett ut i Umeå, med en annan slags efterföljande konfliktdynamik. Men i stället är det så här: Ett år efter att Umeå firade sig som Europas kulturella huvudstad tog kommunens styrande beslut att sluta förvalta stadens enda lagliga graffitivägg, där mitt ute i skogen. Man ville, sägs det, lämpa över ansvaret på oklar part från föreningslivet. Och i brist på att en sådan part trädde fram fram så togs vidare, vid 2017 års inledning, också beslutet att själva väggarna därmed ska rivas.

Att ingen förening velat sköta driften av platsen, med dess läge, finner jag personligen inte speciellt märkligt. Det egendomliga är för mig alltså snarare att utvecklingen liksom stannade där den gjorde 2004. Att nya väggar inte upprättades åt dessa ändamål, på platser där de faktiskt är verkligt publika, och därmed logiska för eventuella frivilligparter att lägga nödvändig energi på att sköta.

Det hela tecknar bilden av ett underskott i förmågan att utveckla de offentliga rummen som en för vår tid, för nya generationer, anpassad demokratisk arena.

I en mer progressivt inställd lokal kultur skulle den här debatten inte längre behöva förytligas till att handla om verkshöjd. Om distinktioner mellan ”klotter” och ”graffiti”. Mellan ”konst” och ”skadegörelse”. Och den skulle inte heller behöva fastna i teknikaliteter om nedskräpning. Härvid skulle istället kunnat uttryckas en gemensam vilja att möjliggöra för medborgare att skriva något på väggen, så att vi vet hur de mår.

Också de som mår skit. De som behöver skriva något som andra upplever stötande, anskrämligt.

Men istället ska vi nu återgå till att bura in våra egna barn för att seder utvecklas.

Det finns här en parallell till det klassiska anspråket att torg, parker och liknande offentliga rum ska vara platser där funktionerna gör att alla slags invånare känner sig välkomna. Där mötet mellan olika skikt, generationer och kulturella sfärer säkerställs. I stället ser vi emellertid i samtiden hur även detta tillintetgörs till förmån för en förenklad önskan om hur rummens kommersiella effektivitet maximeras.

Så är graffitiväggarnas dödsdom inte heller en händelse i ett vakuum, utan en i ett led av historier med förvisso olika detaljorsaker, men som tillsammans format en kraftfull känsla av kulturell sanering. Musikhuset Verkets ständigt osäkra plats i staden, Sagateaterns nedläggning, Apbergets rivning, försöken att estetiskt likrikta korvvagnarna kring torget. Oviljan att nyfiket möta kulturhusexperimentet i Lokstallarna. För att nämna några exempel.

Den slags polerade yta som här successivt skapas är emellertid inte sällan en bedräglig ordning. En tillvaro där det som inte ges formell plats, och som vissa därmed inte öppet ser, till slut, kanske plötsligt åter exploderar i öppen dager med hämnd som främsta gemensam drivkraft.

Allt oftare hör jag också hur den där stoltheten, som ändå fanns där bland vänner och bekanta kulturgräsrötter i Umeå vid 00-talets början, steg för steg suddas ut. Byts ut mot oförsonlig bitterhet. ”Jag orkar snart inte mer”, ”Jag vill bara flytta härifrån” säger de.

En vacker död stad. Vem tjänar på det i längden egentligen?


Ursprungligen publicerad den 25 januari 2018 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren.

Snöstigarna blottar viljan till samarbete

snöstigarSnöstigar är bland det vackraste jag vet. Ja, stigar i allmänhet egentligen. Men snöstigar, framförallt.

Räknade i en stad under vinterns gång är de närmast obegränsade. Och nästan hela befolkningen deltar i att skapa och upprätthålla dem.

Bakom detta gedigna stadsplanerande står emellertid ingen central auktoritet. Ingen avlönas för sitt deltagande. Det är helt frivilligt.
Så vad är drivkraften egentligen?

Snöstigarna synliggör vid första anblick pedagogiskt ett faktum som alltid tenderar att styra människors rörelsemönster. De, vi, vill för det mesta ta den för ögat närmsta vägen.

Så snart en stig är upptrampad, som utgör en snabbare väg än den officiellt planlagda, så kommer den därför att brukas.

Man kan stanna där i betraktelsen. Vid den banala nyttomaximeringen av den personliga tiden. Gör man det missar man emellertid det mest fascinerande med snöstigarnas existens.
För när nysnön lagt sig finns där ingen stig. Blott ett täcke, ofta djupt.

Inte alls sällan väljer någon just då, just där, att pulsa ut och upprätta de allra första spåren. Ibland knädjupa steg. Trots att det vid tillfället med stor sannolikhet för just den individen inte utgör snabbaste väg. Effektiviteten uppstår först när en, två, tre, kanske tio personer följt efter och breddat de enskilda fotstegen till en öppen led. Och varje gång nysnön faller tungt, måste processen upprepas vid varje enskild stig.

Medvetet eller instinktivt väljer alltså någon hela tiden att ta ansvaret för det gemensammas rörelseutrymme, på bekostnad av sitt egen tillfälliga besvär. Eller nå, det finns kanske något mänskligt nöjsamt med pulsandet som också spelar in, men likväl resulterar det i nämnda effekt. Det inleder en tyst samverkan i planering av rummet.

Jag tycker att det är ett vackert uttryck för människors benägenhet till intuitivt samarbete, till ömsesidig hjälp. En realitet som i sin vardaglighet utmanar den i vårt samhälle dominerande idén om konkurrens som den mänskliga naturens kärna, och utvecklingens motor. Än mer tankeväckande för att det som sagt på samma gång också ställer i tvivel föreställningen om att en enskild central punkt för beslut och arbetsdelning behövs för att uppbåda deltagande, undanhålla samarbete från kaos.

Det snöstigarna blottar skulle kanske bejakat också kunna vara en större tillgång än det tillåts vara i staden och samhället, även när snön töar bort?


Ursprungligen publicerad 14/12-2017 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren.

Verklig demokrati byggd nerifrån och upp

nyarorelserBarcelona, juni 2014. I en skola i stadsdelen Raval har 2 000 personer samlats för lanseringen av en ny medborgarplattform vars syfte är inget mindre än att vinna lokalvalet i maj det följande året.

Några år dessförinnan, 2008, hade Spanien kastats in i ekonomisk kris i svallvågorna från kraschen på den amerikanska bolånemarknaden.

Förutom att spanjorer plötsligt vräktes en masse från sina hem genomdrev de styrande Socialdemokraterna samtidigt drakoniska nedskärningar i offentlig sektor på uppdrag av landets långivare i den så kallade trojkan.

2011 exploderade så medborgarnas missnöje. Inspirerade av den arabiska våren, som just avsatt diktatorerna Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien, ockuperades på vårkanten torgen i städer över hela Spanien.

Det unisona kravet var ”verklig demokrati nu!”. En kritik riktad mot faktumet att de traditionella partierna var överens om att banksektorns enorma förluster skulle betalas genom försämringar för vanligt folk. Att systemet inte erbjöd något alternativ.

När Spanien åter gick till parlamentsval den följande hösten markerades resultatet av brustet förtroende. Valdeltagandet var historiskt lågt: 68,9 procent. De Socialdemokratiska väljarna struntade i att rösta, och högerpartiet grep makten.

Valskolkandet var emellertid långt från ett utslag av passivitet. Snarare skedde där och då något väldigt intressant. Folket började driva politiken åter till vardagslivet.

Mot vräkningarna av de som inte kunde betala sina bolån växte nätverket Plataforma de Afectados por la Hipoteca (PAH) fram. Hundratals lokalgrupper över hela landet företog sig att blockera vräkningar och erbjuda såväl juridiskt som emotionellt stöd till de drabbade.

På samma sätt uppstod i kölvattnet av nedskärningarna i sjukvården nätverket Marea Blanca och kring utbildningssektorn Marea Verde. I båda fallen skapade de folkförsamlingar med brukare och anställda för att organisera protester, strejker och ockupationer i syfte att hindra nedläggningar, nedskärningar och privatiseringar.

Ideella krafter skapade samtidigt nya medier liksom banbrytande nätstrukturer för samarbete. Och på många platser, i synnerhet i Barcelona, återaktiverades en gammal tradition av kvartersorganisering där folk började styra upp konkreta lösningar på olika vardagsproblem.

Mötet i stadsdelen Raval skedde alltså mot denna bakgrund. De sammankallande hade formulerat ett manifest som nu skulle förankras hos lokalbefolkningen genom ett myller av kvartersmöten. Texten signerades tillslut av 30 000 invånare, och följdes upp av direktdemokratiska omröstningar som fastställde vilka som skulle kandidera till fullmäktige, samt, vilka etiska riktlinjer kandidaterna hade att förhålla sig till.

I maj 2015 stod det också klart att spansk politik genomgått en fundamental förändring. Barcelona en Comú – med antivräkningsaktivisten Ada Colau som borgmästarkandidat – hade kammat hem segern i lokalvalet. Samma sak hade också hänt i en rad andra spanska städer. Däribland Madrid, Valencia, A Coruña och Zaragoza.

Så inleddes ett omfattande experiment i att reformera städernas institutioner, med syftet att dels överföra makt från banker, fastighetsägare och andra dominanta kapitalister till medborgarna. Dels handlade det om att bygga strukturer för att medborgarna ska kunna lämna förslag på förändringar, men likväl om att understödja de gemensamma praktiker, allmänningar, som kvartersrörelserna börjat bygga upp.

I december 2016 gjorde Barcelona en Comú ett försök att sammanfatta den nya rörelsens signalement i en essä på webbplattformen Medium.

Rörelserna i fråga, menar författarna, kännetecknas av att konkreta mål överordnas särintressen. Att man söker få saker gjorda, i stället för att fastna i teoretiska debatter. Att man kommunicerar med ett vardagligt, emotionellt språk, som också ger utrymme för ödmjukhet och tvivel i kontrast till den professionaliserade politikens medietränade ickesvar.

Men det handlar också om att feminisera politiken. Att ge företräde åt vardagliga praktiker och omsorgsfrågor. Och inte minst: att alltid bygga nerifrån och upp. Att använda den kollektiva intelligensen i stället för att cementera inflytande hos en elit av experter som tror sig veta bäst.

Intressant är att just de här rörelseuttrycken på senare år går att urskilja på sina håll även i Sverige.

De tydligaste exemplen finner vi emellertid i en geografisk motpol till det tätbefolkade och turistöversvämmade Barcelona. Exempelvis i avfolkningens Ådalen och dess kringliggande bygder.

Sverige drabbades förvisso inte av den ekonomiska krisen på samma sätt som Spanien. Ändå finns här ett slags permanent kristillstånd på vissa platser genom den ojämna geografiska utveckling som säkerställer den övergripande tillväxten.

På de platser som förelagts med nitlotten delas generellt därför indignationen inför postpolitikens brist på alternativ.

Det intressanta i Ådalen och kringliggande bygder, precis som i Barcelona, är just att missnöjet varken tar sig uttryck i desillusion eller ett ställt hopp till den slags populism som insinuerar en möjlig återgång till dåtiden. I stället drivs politiken åter till vardagslivet med försök till konkreta, gemensamma lösningar.

I Barcelonas återaktiverade kvartersorganisering finns här en ekvivalent i en byaorganisering som successivt tar allt större ansvar för driften av service och infrastruktur. Det går att nämna många exempel. Docksta är ett sådant.

I byn har bordtennisklubben, DBTK, i takt med att kapital och stat dragit sig undan, gått in och tagit allt större ansvar. De har räddat skofabriken, allmännyttan och skolan. De driver idrottsplatser, nationalpark med skidanläggning och periodvis visfestivalen i Skule.

Den innovativa gräsrotspolitiken syns också i den sociala rörelse som vuxit fram mot nedskärningarna på Sollefteå sjukhus. Här har, vid sidan av försök med medborgarjournalistik och massiva protester, en förening bildats för att försöka ta över sjukhuset i gemensam drift.

Även BB-ockupationen som nu pågått i över två månader präglas av samma anda. Där syns en imponerande mobilisering av hela lokalsamhället, statuerat i företagen som fixar fika till faktumet att över 1000 personer hittills deltagit i att sitta pass i sjukhusfoajén.

I Barcelona, och många andra spanska städer, fortsätter medborgarplattformarnas försök att vitalisera institutionerna. I Ådalen, och på andra liknande platser, återstår att se om rörelseutvecklingen även här kommer finna vägar bortom den traditionella partipolitiken – till ett experimenterande där nya metoder för förvaltning och demokrati ställs i centrum för ett större projekt.

Klart är i alla fall att nya progressiva rörelser prövar sig fram i de mest skilda sammanhang, i skuggorna av det nyliberala Europas sönderfall.

Vi behöver en ny vision för landsbygden

landsbygdnKan ett växande norrländskt missnöje samlas kring kravet på en garanterad basinkomst?

Tanken dök upp när jag läste den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande som presenterades i januari i år.

Betänkandet utgörs av ett plotter på 75 separata förslag vilka på olika sätt ska mildra den ojämna geografiska utvecklingen. Det vill säga, den situation som på allvar börjat skrämma slag på de traditionella partiernas politiker i och med Donald Trumps inträde i Vita huset.

Att det överhuvudtaget finns en ambition kan väl i och för sig kännas välgörande för den som vant sig vid samförståndet gällande att resurser (även människor) tvångsmässigt ska centraliseras till allt färre, allt större enheter.

Samtidigt känns detta, om man ser att ambitionen är att staka ut en strategi fram till mitten av detta sekel, tämligen visionslöst och kvardröjandes i dåtidens analyser och strukturer.

Jag tänker, medan jag läser, på den samtids- och framtidsbild som exempelvis sociologen Roland Paulsen tecknat i ”Arbetssamhället”, och som broderats ut av journalisten Paul Mason i till svenska nyligen översatta ”Postkapitalism”.

Bilden av ett samhälle där jobben försvinner i mycket snabbare takt än de ersätts med nya. Där denna, för kapitalismen i så här långvarig mening, nya logik sätter lönearbetets centralitet för resursfördelning ur spel. Där allt större del av arbetskraften lägger sin tid på att försöka övertyga varandra om att vi har behov och begär efter nya varor för att stimulera tillväxten i det stagnerande ekonomiska systemet. Där vi samtidigt, vare sig vi jobbar eller inte, så tydligt befinner oss i en slags samhällelig fabrik där vi alltid (oavlönat) är delaktiga i någon form av värdeskapande process – även när vi exempelvis strösurfar på nätet.

Och jag tänker på klimatet. På de häftigt stigande temperaturerna på Arktis, som påminner oss än en gång om hur akut en radikal klimatomställning är.

Plottrandet duger i sammanhanget inte.

Så tänker jag på att vi vill att fler ska bedriva närliggande, småskaliga jordbruk.

Jag tänker på hur civilsamhället i allt högre grad redan upprätthåller service, framförallt på landsbygden, genom frivilligt samarbete.

Jag tänker på alla de kåkar som står öde och förfaller runt i bygderna, samtidigt som det byggs så febrilt på andra håll och hur mycket pengar som ett fåtal tjänas på denna ständiga omflyttning av människor.

Så tänker jag på den där basinkomsten som jag intuitivt tvivlar lika mycket inför som så många andra.

Hur den skulle kunna finansieras genom att beskatta ägande, nu när beskattning av arbete framstår som allt orimligare som fördelningspolitiskt verktyg i kölvattnet av automatiseringen.

Hur de där, låt oss säga femton tusen kronorna i månaden, skulle ge möjlighet att börja ställa om resursförvaltning till den allmänningsform som redan breder ut sig.

Hur det skulle kunna möjliggöra grundförutsättningen för folk att våga driva det där jordbruket som gör att maten blir närproducerad.

Hur det skulle kunna utgöra avstampet från ett stagnerande produktionssätt av isolerande konkurrens, till ett präglat av verklig demokrati och gemensamt ansvarstagande.

Kanske skulle experimentet kunna börja i några norrliggande landskap, där sprickorna i det gamla blivit så smärtsamt uppenbara? Kanske kan vår del finansieras av de stora naturrikedomar som utvinns här, men inte kommer lokalbefolkningen till del vare sig via arbetstillfällen eller skatt? Kanske kan alla de missnöjda – över avfolkning, exploatering av naturresurser utan kompensation, inhägnader av det gemensamma och undandragande av service – finna ett samförstånd kring en sådan lösning?

Det vore åtminstone en vision, istället för plotter som dröjer sig kvar i dåtidens villkor.