Parodisk ensidighet i SVT

Skärmavbild 2018-01-14 kl. 14.21.58Det är ett klassiskt misstag. En tes, en vinkel läggs upp för arbetet med ett reportage. Tid investeras, men i stället för att research och intervjuer successivt börjar underbygga tesen, visar sig verkligheten mer komplicerad än väntat. Ja, kanske till och med motstridig själva ansatsen. Att vid en senkommen insikt med en deadline vid horisonten byta ingång kan förefalla omöjligt, så i stället kör man på med tendentiösa grepp i hopp om att publiken inte ska genomskåda storyns skavanker.

Den här gången är det SVT:s Uppdrag granskning som begått misstaget ifråga. Det gäller det säsongsinledande reportage vars anspråk sagts vara att skildra den sjukvårdsstrid som pågått i några år i Region Västernorrland och vars kärna varit nedskärningarna som riktats mot Sollefteå sjukhus.

Själv har jag följt konflikten ifråga sedan hösten 2015. I sociala medier, genom intervjuer och en lång rad besök på demonstrationer, manifestationer och den sedan snart ett år ockuperade sjukhusfoajén på Sollefteå sjukhus.

Därmed har jag, likt många andra, också kunnat betrakta Uppdrag gransknings arbetsprocess kring frågan under det halvår den pågått. Att tesen varit att de rörelser som kämpar för Sollefteå sjukhus inte har rent mjöl i påsen har under arbetets gång framträtt som en illa bevarad hemlighet. Uppdrag granskning tycks ha letat med ljus och lykta just efter exempel som tillsammans ska ge belägg för att kampen i sin kärna utgör ett hot mot demokratin, genom att däri skulle finnas en återkommande och sanktionerad eller underblåst beståndsdel av hat, hot och trakasserier mot meningsmotståndare.

Under arbetets gång faller emellertid många spår, och kvar står journalisterna med ett hopkok av händelser som var för sig alla varit väl rapporterade i regionala medier, men utan en egentlig röd tråd som binder händelserna samman, ger dem tydlig relevans i sammanhanget eller pekar ansvar i en given riktning. Det blir kort sagt väldigt rörigt. Sollefteå kommun har under folkligt tryck betalat för plakat och pins som uttrycker stöd för sjukhusets existens vilket enligt en intervjuad förvaltningsjurist skulle vara olagligt – jag synar. En anställd på samma kommun har dömts för förtal riktat mot en Moderat regionpolitiker. En präst har i småsinthet hämnats en politiker som röstade för nedskärningen genom att inom sitt kyrkoarbete undandra en verksamhet stöd på några tusenlappar där politikern i fråga är verksam. En man har låtit hänga upp en skylt på sin tomt med en bild på landstingsrådet och texten VÅRD(S) LÖS.

Ett antal politiker berättar om spridda otrevligheter och rena hot de drabbats av under konfliktens gång. Kopplingen mellan dessa enskilda, i vissa fall oacceptabla, uttryck för missnöje och organiserade rörelser för sjukhusets bevarande saknas emellertid.

För att upprätthålla tesen är samtidigt en otrolig mängd centrala fakta som annars begripliggör konflikten, dess tilltagande polarisering och det höga tonläget, undangömda. Det handlar om brottet mot det vallöfte som många anser var bidragande till att Socialdemokraterna återtog makten 2014: Att tre fullvärdiga akutsjukhus skulle bevaras i länet. Det handlar om de återkommande skandaler som drabbat regionstyret under mandatperioden och hanteringen av dessa. Men det rör också det faktum att konflikten inte ensidigt kan beskrivas som en fråga om folket mot politikerna, eller ens Medelpad mot Ångermanland, utan likväl som en intern spricka i det maktbärande Socialdemokraterna.

Problemet med vinkeln, och informationsgallringen, blir smärtsamt uppenbar när reportaget ska redogöra för faktumet att ett antal politiker under mandatperioden lämnat sina stolar, och att ännu fler inte tänker ställa upp till omval.

För tittaren framstår det hela tvivellöst som ett resultat av anonyma hot från vänner till Sollefteå sjukhus. Verkligheten är nästan den motsatta. Flera av avhopparna är Socialdemokrater i Sollefteå och Ådalen som vid nedskärningsbesluten röstade emot sin egen partigrupps linje, och därefter frystes ut av sina partikamrater.

Av de som ännu inte hoppat men inte tänker ställa upp för omval, har ett antal i praktiken inte förtroende kvar från partiet att bli så. Ett tyngre vägande skäl som helt förbises när en så kraftig del av konfliktens dynamik ignoreras.

Förstå mig rätt. Problemet är alltså inte att Uppdrag granskning lyfter de händelser de lyfter. Det går utmärkt att belysa problemen med hat, hot och övertramp utan att göra våld på dess sammanhang och skapa ounderbyggd guilt by association. Problemet är som sagt vad de utelämnar, med vilken orsak och vad konsekvensen blir av detta. I stället för att lyckas granska effekterna av polarisering (re)producerar reportaget genom sin ensidighet i sig just polarisering.
Det hela blir närmast parodiskt i programmets slutscen.

Där ställs fyra gräsrotsaktivister till svars för en serie händelser de på inget sätt bär ansvar för, och för vilka det är svårbegripligt hur de skulle kunna ingripit mot. Bevisen – sambandet mellan de enskilda händelserna och rörelsen de ska företräda – saknas. Men Janne Josefsson kör på. Tesen ska i mål, om så med en serie utan dess like missriktade sparkar.

Utförsäljningen ett lokaldemokratiskt haveri

bostadenUtförsäljningen av allmännyttan på Carlshem och Mariehem är ett lokaldemokratiskt haveri.

Planeringen för affären lades upp med den medvetna ambitionen att minska möjligheten för kritiker att granska dess omständigheter, och därmed kunna erbjuda alternativ. Man ville inte ”skapa krig om fastigheter”, som Bostadens socialdemokratiske ordförande Bernt Andersson uttryckte det. ”Inte skrämma bort spekulanter”, som kommunalrådet från samma parti fyllde i.

Det är värt att påpeka att det i sig är uppseendeväckande att affären överhuvudtaget började beredas av presidiet i Bostadens styrelse, då fullmäktige senast frågan lyftes avslog ägardirektiv om utförsäljning.

Det hela skulle kunna ses enkom som ett socialdemokratiskt haveri. Detta eftersom partiet varit drivande i beredningen, samt är det parti som gick tvärs emot vad man lovat i föregående valrörelse.

Att det snarare är ett lokalpolitiskt haveri beror på att delar av den parlamentariska oppositionen samtidigt abdikerat från en av sina viktigaste uppgifter. Nämligen att säkerställa att de styrande följer de demokratiska spelreglerna.

Den 12 oktober fick vi emellertid veta att beslutet från juni föreslås rivas upp för att därefter fattas på nytt. Har politikerna tagit till sig av kritiken? Tyvärr inte.

Förslaget kommer från kommunjuristerna och beror på att beslutet överklagats till förvaltningsrätten. För den som läst överklagandena och kommunens svaromål är det troligt att juristerna dragit slutsatsen att affären skulle fällas i rätten. På så sätt räddar man här styrande politiker från ett uttalat politiskt nederlag.

Det andra problemet med överklagandena är att processtiden riskerar att affären inte kan verkställas innan riksdagen ändrar en skattelag. Syftet är att stänga ett kryphål kring hur paketering används för att undvika beskattning vid fastighetsaffärer. Alltså just den slags skatteplanering som Umeås styrande valt att använda i sammanhanget.

När omtaget nu ska ske i fullmäktige kan det vara värt att påpeka några saker beträffande de demokratiska aspekterna. En majoritet av partierna, inklusive den drivande parten, har alltså gått till val på att inte sälja allmännyttan. I den mån det nu trots det finns ett indirekt mandat från fullmäktige att bereda en sådan affär i och med beslutet i juni, har detta tillkommit bakvägen. Ett verkligt omtag borde som ett minimum börja med den principiella diskussionen om ägardirektiv i fullmäktige, varifrån bolagsstyrelsen får mandat att påbörja beredningen.

Sedan planerna för affären blev kända i juni har också över 5000 umebor skrivit under Folkinitiativets namninsamling för en folkomröstning i frågan. Det kan vara värt att nämna att en ansenlig del av de signaturerna kommer från boende i berörda områden. Samtidigt bor inte en enda av fullmäktiges ledamöter i dessa kvarter. Överhuvudtaget är där få som bor i allmännyttan, eller ens i hyresrätt.

Vad är då orsaken till att styrande nu försöker sälja tusentals människors hem? I klarspråk är det en konsekvens av kostnaden för den kulturhuvudstadssatsning, och medföljande stadsomvandling som påbörjades kring skiftet mellan 00- & 10-tal. Det är när denna inleddes som låneskulden skenade med två miljarder på fem år, samtidigt som utgifterna i den skattefinansierade verksamheten började överstiga inkomsterna. De flesta av fullmäktiges partier röstade för denna politik, och vill därför gärna undvika att erkänna problemen detta vägval skapat.

Det är förvisso sant som de säger, att det också investerats i skolor, förskolor, äldreboenden och annan helt nödvändig infrastruktur under tidsperioden. Faktum är emellertid att dessa investeringar släpat efter i förhållande till behov, samtidigt som omfattande investeringar alltså gjorts i stadskärnan – inte av nödvändighet, utan av rädsla för framtida stagnation ifall kommunen inte lyckas göra sig konkurrenskraftig gentemot andra städer i att locka nya investeringar, inflyttare och turister.

Det finns egentligen tre saker som nu skapat behov av kapital hos Bostaden. Det första är kostnaden för renoveringar av äldre bestånd. Det andra är kostnaden för nyproduktion av bostäder. Det tredje är ett problem som egentligen inte alls är Bostadens ansvarsområde. Nämligen överlämpade investeringskostnader från den skattefinansierade investeringsbudgeten till bolaget eftersom den förstnämndas utgifter sedan några år som sagt överstiger inkomsterna.

Vad är då alternativet, för oss som inte vill se en utförsäljning? Angående de överlämpade investeringskostnaderna så är det rimligt att dessa inte ska lämpas över. Det som här görs innebär en osolidarisk dubbelbeskattning av allmännyttans hyresgäster gentemot resten av kommunbefolkningen. Den mer solidariska möjligheten för kapitaltillförsel till den skattefinansierade verksamhetens investeringar är att höja den kommunala skattesatsen. Att förslaget undviks beror troligtvis på att styrande partier föredrar att en mindre andel fattiga invånare är arga över baksmällan, än att hela kommunbefolkningen är det.

Vad gäller behovet av nyproduktion är frågan inte enkel. För den som följer den bostadspolitiska debatten blir det allt mer tydligt att vi idag befinner oss i en situation där det å ena sidan råder bostadsbrist, och samtidigt överhettning. Detta beror på att efterfrågan, det som utgör ”bristen”, finns hos folk med relativt låga inkomster, samtidigt som priserna på nyproduktion är rekordhöga.

Politiker har länge satt sitt hopp till teorier om så kallade ”flyttkedjor” – en ”trickle down”-idé där rikare personer boende i billiga bostäder ska flytta till de nya dyrare, och därmed frigöra sina hem för låginkomsttagare. Dessa teorier har inget stöd i forskning kring svensk bostadsmarknad. Det läge som nu är på väg att uppstå är ett där det finns nybyggda, dyra bostäder för vilka det saknas efterfrågan, samtidigt som det råder bostadsbrist hos grupper för vilka tillgången fortsätter att minska, exempelvis på grund av lyxrenoveringar i äldre bestånd.

Det borde här vara uppenbart att det Umeås politiker vill göra är en dålig lösning i syfte att komma åt bostadsbristen. Tvärtom riskerar affären att förvärra situationen. Sist Sverige stod i ett liknande läge krävdes stora, strukturella lösningar på statlig nivå. Umeås politiker borde snarare i och med situationen drastiskt skriva ner nyproduktionsmålet, tills man med andra kommuner lyckas kräva reformer som faktiskt kommer åt problemet.

Finansieras den skattefinansierade verksamhetens investeringsbehov med höjd skatt, samtidigt som nyproduktionsmålen skrivs ner, kvarstår för Bostaden bara kostnaderna för renoveringarna av äldre bestånd. För detta krävs ingen utförsäljning av allmännyttan.

Detta är ett politiskt val mellan en nyliberal politik där de fattiga tar bördan och alternativ där konsekvenserna av de senaste årens spekulativa politik och strukturella problem fördelas mer jämlikt.


Den här texten är ursprungligen publicerad den 24 oktober 2017 på Västerbottens-Kurirens kultursida.

Stringent pamflett om geografisk ojämlikhet

poSedan några år går det att märka närvaron av vad som bäst kan beskrivas som en slags metapolitisk eller kulturell mobilisering rörande frågor om geografisk ojämlikhet. Det handlar alltså, snarare än en debatt på politikens konventionella arenor, om ett kulturskapande som mellan sig skissar berättelser om skillnader i förutsättningar för olika platser, och därmed för de som bebor dem.

Ett av de mest framträdande namnen i sammanhanget är otvivelaktigt journalisten Po Tidholm. Han har länge målat sin bild av förlorarsidan i en ojämn geografisk utveckling genom till exempel tidningsessäer och radiokrönikor. 2012 satte han samman sina spår i boken ”Norrland”, vilken förra året följdes av den uppmärksammade SVT-produktionen ”Resten av Sverige”.

Tidholm är nu aktuell igen med boken ”Läget i landet – 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror”. En stringent skriven pamflett, uttryckt snarare som ett högtänkt framåtskridande resonemang än som en typisk reportage- eller fackbok.

Den stora förtjänsten hos Po – tidigare men i synnerhet denna gång – anser jag vara en förmåga att väga samman de olika upplevelser och teoretiseringar som växer fram i akademin, hos autodidakter och rörelseaktiva, liksom hos andra kulturproducenter. Där andra avgränsar sig i ett specifikt fokus förenar Tidholm och försöker skapa en bredare sammanhängande bild, tecknad i en form som är vitt tillgänglig.

Berättelsen om geografisk ojämlikhet i ”Läget i landet” beskriver kronologiskt den svenska urbaniseringen, nära besläktat med hur till exempel Arne Müller förklarat den i ”Stockholm, städerna och resten”. Men Tidholm gifter i sitt resonerande även tydligt samman två spår som annars ofta separeras, eller till och med kan framstå polemiska. Det handlar å ena sidan om förklaringar som riktar in sig på de materiella faktorerna. Å andra sidan rör det sig om resonemang som snarare försöker förstå mönstren som effekter av normer.

Den berättelse som här tecknas är alltså snarare ett intressant samspel. Där är en självklar utgångspunkt hur ett kapitalistiskt produktionssätt tenderar mot specialisering och centralisering, monopol. Hur ackumulationen av kapital formar geografin enligt sin logik, och hur den bär inneboendes ojämlikhet som då alltså speglas också rumsligt. Men för Tidholm upprätthålls, återskapas och rättfärdigas en sådan utveckling av en tilltagande föreställning av det urbana som norm, där något annat ofrånkomligt blir dess spegelbild. Ju mer urbaniseringen tilltar, desto starkare blir behovet av att normativt befästa det vi rör oss mot som naturligt och önskvärt, medan de som inte hänger med och glöms bort har sig själva att skylla.

Po tillhör de som ser de bortglömdas upplevelser av såväl den materiella utvecklingen som dess överbyggnad i polariserande normer som en bidragande orsak till populismens framväxt. Till valet av Donald Trump som amerikansk president. Till faktumet att en brittisk majoritet röstade för en så kallad ”Brexit” från den Europeiska unionen.

Förslagen på andra lösningar hägrar, men Po gör samtidigt tydligt att han inte ser det som sin roll att skriva ett manifest, utan snarare att belysa varför det är av bredare politisk och samhällelig betydelse att på allvar bemöta denna utveckling.

Det är en begriplig inställning. Men den lämnar mig med känslan av att akut vilja ha just det han undviker att erbjuda. Manifestet. Det som välter över det kulturella, metapolitiska berättande Tidholm blivit del av till en sammanhängande folkrörelse. Till ett uppror för geografisk rättvisa.

—-
Recension av Po Tidholms ”Läget i landet”, ursprungligen publicerad den 21 oktober 2017 i Västerbottens-Kuriren.

En kupp har precis genomförts i Umeå

Under måndagen fattade Bostadens styrelse, Umeå kommunföretag och kommunstyrelsen i tur och ordning beslut om att sälja 1 600 allmännyttiga hyresrätter på Carlshem och Mariehem till en summa på över 1 miljard kronor. Vad som var på gång fick vi medborgare i grova drag veta via en läcka till Västerbotten-Kuriren.

Men det var inte planen. Idén från styrande socialdemokrater var i stället att vi skulle höra talas om detta först genom en presskonferens på måndagen vid 11-snåret. Det vill säga, efter att besluten var fattade – parallellt med att de förberedda utskicken till hyresgästerna rörande att de nu ska byta värd till Heimstaden landade i brevinkasten. Och bara en vecka innan beslutet ska godkännas av kommunfullmäktige, varpå affären formellt kan fullbordas under semestern.

Det här är att beskriva som en kupp såtillvida att en politisk majoritet inte har sökt och vunnit ett representativt mandat för en sådan affär. Endast en tredjedel av partierna i fullmäktige har aviserat sig vara för något sådant offentligt, och inget av de partierna ingår i kommunstyret.

Det hör till saken att det under valrörelsen hösten 2014 spreds rykten om att något sådant här skulle kunna vara på väg att ske. Socialdemokraterna avfärdade det då med brösttoner. Man hade minsann inga planer eller intentioner på att sälja allmännytta, sades det. Således dog debatten om sakfrågan ut. Vi medborgare, som i de flesta fall har ett jobb eller en skola att gå till och barn att ta hand om har inte tid att föra hypotetiska diskussioner. Skulle vi göra det mot en sådan bakgrund skulle vi närmast framstå som konspirationsteoretiker.

Man kan som politiker försöka upprepa hur många gånger som helst att man bakom lyckta dörrar sysslat med överläggningar och vägt alternativ. Upprepandet förändrar emellertid inte att det här inte är värdigt en demokrati.

Vad som inte heller är värdigt en demokrati är ett kommunalråd som i efterhand försöker legitimera kuppen och hemlighetsmakeriet med att demokratin i sig – protester, debatt, chansen för de drabbade att yttra sig – skulle vara skadlig för affärerna.

Jag tycker att man seriöst ska fråga sig om ett kommunalråd har legitimitet att över huvud taget sitta kvar som hela lokalbefolkningens yttersta representant med den hållningen. Argumentationen, som nu till slut börjar träda i ljuset, är i övrigt förvirrande och präglad av desinformation.

Det sägs till exempel att man kan garantera hyresgästerna att köparna ska fortsätta förvalta lägenheterna i Bostadens anda, trots att det är ett faktum att säljaren inte formellt kan ställa några sådana långsiktiga krav kring de fastigheter man har sålt.

Det sägs också att hyresgästerna inte behöver oroa sig för standardhöjande renoveringar med enorma hyreshöjningar som följd, något som vi har sett bli allt vanligare i framför allt privatägda områden byggda under miljonprogrammet. Ett märkligt påstående, då husen som säljs snart står inför ett stambyte, och Bostaden i samma andetag motiverar försäljningen just med de enorma kostnaderna för sagda renovering. Varför skulle en privat köpare, som endast har ett vinstintresse att se till, ta större socialt ansvar än en allmännytta vars verksamhet utgår från politiska ägardirektiv och styrdokument som kräver att man tar just socialt ansvar? Det är en helt kontrafaktisk argumentation.

På måndag ska fullmäktige fatta beslut i frågan om att sälja bland annat Carlshem. Det bostadsområde där jag har växt upp och har bott i sammanlagt 17 år. Där mina föräldrar än i dag bor, liksom många av mina vänner och så klart alla gamla grannar. Ett område som mer än någon annan plats är ”hemma” för mig.

Vad jag önskar i dag är åtminstone, oavsett åsikt i sakfrågan, att fullmäktigeledamöterna på måndag rannsakar sig själva och yrkar på en återremiss. Det vore en seger för demokratin, som skulle skapa i alla fall ett litet andrum för debatt och konsekvensanalys innan beslutet blir definitivt. Och om den tilltänkta köparen inte kan vänta ytterligare någon månad på att få papperen underskrivna är väl det i sig ett tecken på att de inte är en seriös aktör som vi vill se förvalta bostäder i vår stad. Eller hur?


Ursprungligen publicerad den 14 juni 2017 på ledarsidan i ETC Umeå.

Renovräkning? – Frågan som måste ställas är uppenbar

Veckans ord – Renovräkning. Begreppet syftar på standardhöjande renoveringar av hyresrätter, som leder till så höga hyreshöjningar att de boende inte längre har råd att bo kvar. Det populariserades i Sverige av bostadsforskaren Sara Westin vid Uppsala universitet, som följt sådana renoveringar och sett hur de boende drabbas.

Badrums- och köksutrustning uppgraderas. Plastgolv byts mot dyra trämaterial. Billigare materialval mot kakel och marmor.

För fastighetsägare är det en metod för att finansiera kostnaden för mer grundläggande renoveringsåtgärder i hela fastigheten, såsom stambyten. Den här typen av renoveringar är just nu, på grund av stammarnas livslängd, nödvändiga att göra i hela det bestånd som byggdes under det så kallade miljonprogrammet mellan 1965 och 1973.

Nyheterna om renovräkningar i olika bostadsområden över hela landet har på grund av miljonprogramslägenheternas mängd duggat allt tätare de senaste åren. Och i synnerhet sedan en lagändring 2011 som började kräva att även allmännyttan ska verka enligt ”affärsmässiga principer”. Det handlar om hyreshöjningar på 40, 50, 60 och så mycket som 70 procent i områden där de boende oftast har låga inkomster.

Därför var det här ordet också det absolut första som dök upp i mitt huvud när jag hörde talas om Bostadens utförsäljningar av allmännyttan. Två områden – Mariehem och Carlshem – ska säljas. Båda är byggda under miljonprogramsåren och har ännu inte genomgått stambyten. Båda är områden där många låginkomsttagare bor, och där hyrorna idag är bland de lägre i Umeås hyresbestånd.

Det ska väl sägas att jag inte är helt oberörd av beskedet. Jag växte upp på Flintvägen, och har bott i sammanlagt sjutton år i området på tre olika adresser. Förutom att många av de boende där är namn och ansikten för mig, inklusive mina föräldrar, är Carlshem en kärningrediens för min hemhörighet i Umeå.

Jag vill därför heller inte i onödan sprida oro bland de som bor i husen som ska säljas. Men frågorna som måste ställas denna vecka är uppenbara.

Fastighetsbolaget Heimstaden som är den tilltänkta köparen vet att de köper kåkar som står inför omfattande renoveringskostnader. Bostadens skäl till försäljning är ju också bland annat just dessa kostnader och de uttalade riskerna att de ska urholka allmännyttans ekonomi det kommande årtiondet.

För de boende på Carlshem och Mariehem finns avsevärda fördelar med att tillhöra allmännyttan i detta läge. Där finns trots allt socialpolitiska direktiv att förhålla sig till, vid sidan om vinstkraven. Där finns också en politiskt tillsatt styrelse som går att ställa till svars i val för den lösning de väljer. Och där finns slutligen en uppsjö olika tänkbara finansieringslösningar vid sidan av standardhöjande renoveringar som leder till renovräkningar. Bostaden har även, till skillnad från många privata värdar, renoverat delar av sitt miljonprogramsbestånd utan standardhöjande åtgärder och följande hyreshöjningar.

Jag bodde till exempel själv igenom ett sådant stambyte på Språkgränd, Ålidhem i början av 2010-talet.

Att Heimstaden skulle ta det sociala ansvar som Bostaden nu vill slippa genom denna försäljning förefaller för mig föga troligt. Som privat fastighetsägare har de krasst inga andra intressen än att göra avkastning på sina investeringar. Så vad kommer de att göra när stambytet ska genomföras?

Det bör här sägas att det inte är speciellt svårt att följa kronologin i den utvecklingen som de senaste åren lett fram till denna situation.

Genom en spekulativ centrumomvandling, med prestigebygget Väven som dess kronjuvel, sköt kommunens belåning i höjden. Många kritiska röster fanns i offentligheten och påtalade de tänkbara konsekvenserna, men de styrande politikerna slog ifrån sig och hävdade att det hela skulle leda till ökade intäkter.

Nu står vi här med trångmålen som följde, och hör samma politiker förklara hur det gjort det nödvändigt att sälja ut allmännyttiga bostäder som vore det en naturlag snarare än en konsekvens av deras förda politik. En av orsakerna som anges är att den svårt skuldsatta kommunorganisationen vill lämpa över investeringskostnader den vanligtvis själv hanterat, på allmännyttan.

Så flyttas och avgränsas delar av riskerna och problemen som stadsomvandlingen skapat till några av stadens fattigaste invånare. Det finns många ord för det, men solidaritet är definitivt inte ett av de jag har i åtanke.

—-
Ursprungligen publicerad 15 juni 2017 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren

Klyftorna och marknadens logik

arneDet sägs allt oftare att Sverige är ett kluvet land. Och då är det inte bara de växande ekonomiska klyftorna som åsyftas. Likväl handlar samtalen om de geografiska skillnaderna.

Att denna utgångspunkt blivit mer frekvent återkommande beror nog delvis på Donald Trumps framgång i det amerikanska presidentvalet. Av Washingtoneliten bortglömda väljargrupper i avfolkningsregioner och nedmonterade industristäder har tillskrivits en viktig roll i valanalyserna, vilket sänt vågor i politiken långt bortom landets gränser.

Samtidigt har något anknytande stått och småkokat även här i Sverige. Protester mot centralisering av resurser och avvecklad service är vi sedan årtionden ganska vana vid.

Men på senare år har motståndet framträtt förvånansvärt explosivt och ihärdigt. Något som för stunden gör sig påmint i exempelvis kampen för sjukhuset i Sollefteå. Upprepade demonstrationer har samlat tiotusentals, och en ockupation av sjukhusfoajén har till dags dato pågått i över hundra dagar.

Också i medierna har allt detta varit påtagligt mer närvarande på sistone, genom otaliga skildringar av tillvaron i landet bortom huvudstaden.

För den som vill leta sig vidare från bilden av hur sakernas tillstånd ser ut, till frågan om varför, har det emellertid varit skralare på svar.

Fortfarande dominerar en berättelse av alltings geografiska centralisering som orsakat av närmast en naturlag. Som ett resultat av att människor är sociala varelser, och därför tenderar att röra sig dit andra människor är. En tämligen kraftig reduktion av vår arts egentligen mångfacetterade behov och begär, kan man tycka.

En som haft svårt att köpa den förenklingen är umebon Arne Müller, till vardags journalist på SVT:s Västerbottensnytt.

De senaste åren har han i två böcker, Smutsiga miljarder (2013) och Norrlandsparadoxen (2015), tecknat initierade granskningar av råvaruindustrin och dess roll för de platser där resurserna återfinns.

Nu har han alltså, med nyutkomna Stockholm, städerna och resten, också tagit sig an den specifika frågan om vad som egentligen driver en till synes accelererande ojämn geografisk utveckling.

Tillvägagångssättet är ett gediget journalistiskt nystande som, snarare än tesdrivet, känns uppfriskande ärligt undrande inför de svar som längs vägens gång träder fram.

Enligt Müller är det, snarare än en naturlig produkt av människors behov, i grund och botten istället en marknadslogik vi har att göra med. En utveckling som drivs av att det för enskilda företag finns ekonomiska fördelar i att befolkning och andra resurser är platsmässigt koncentrerade.

Och som visas – i läsningar av profilerade teoretiker, i intervjuer med aktivister i glesbygdsrörelser, i en närstudie av en särskilt hårt ansatt kommun; Sorsele; liksom i analyser kring levnadsvillkor och annalkande klimatkris – finns det starka skäl att ifrågasätta huruvida marknadens logik är samstämmig med det vi vanligtvis betecknar ”samhällsintresset”.

Denna frågeställning har också, tidvis, återspeglats i rikspolitiken där det sena 1960- och tidiga 1970-talets folkrörelser drev fram regionalpolitiska ambitioner som under ett årtionde faktiskt hade effekt i att dämpa vidgningen av de geografiska klyftorna. Däri, förklarar Müller, var den enskilt starkaste faktorn expansionstakten i offentlig sektor, och arbetstillfällenas spridning över landet.

Efter den parantesen, och i synnerhet sedan den inhemska krisen i början på 1990-talet, befästes emellertid den väg vi idag befinner oss längst. Den regionala fördelningspolitik som i någon mån prövats ersattes istället med en regional tillväxtpolitik. Idén att platser (städer, regioner) var för sig ska uppbringa tillväxt genom att konkurrera med varandra om investeringar, inflyttare, turister och så vidare.

Omställningen från en statlig omfördelningspolitik till en tillväxtunderstödjande politik har vad gäller geografin, precis som i bredare samhällelig bemärkelse, inneburit kraftigt ökade klyftor.

Den har försatt oss i en verklighet som speglas redan i titeln. En situation där Stockholm drar ifrån i kraftig tillväxt. Samtidigt står ett antal andra städer av varierande storlek och balanserar på kanten mellan framgång och stagnation. Och slutligen finns allt större geografiska ytor som närmast obönhörligt rör sig mot försvinnande, om de inte är borta redan idag.

Det är måhända vid första anblick en dyster överblick. Samtidigt är det en bild som, genom hur den påvisar orsaken i system, strukturer och politik, lämnar läsaren med en fördjupad kunskap som skapar öppningar för att en helt annan utveckling faktiskt är fullt möjlig. Och motstånd gör, otvivelaktigt, skillnad.


Recension av Arne Müllers ”Stockholm, städerna och resten”. Publicerad i Västerbottens-Kuriren, 3 juni 2017.

Folkinitiativen kan spela en allt större roll i politiken

folkinitiativÅr 1994 inrättades i Sverige något som kom att kallas för det kommunala folkinitiativet.

Lagen innebar i korthet att gräsrotsrörelser med hjälp av namninsamlingar kan väcka vägledande folkomröstningar i olika sakfrågor, som ett komplement till de ordinarie valen. Val skulle hållas om fem procent av den röstberättigade befolkningen i en kommun eller ett landsting skrivit under en namninsamling, varpå det hela kunde godkännas av en majoritet i fullmäktige.

När folkinitiativen utvärderades på 00-talet syntes emellertid en tydlig tendens – under de första tio åren med folkinitiativ hade 90 procent av dem avslagits i fullmäktigeförsamlingarna. Under 2011 ändrades därför villkoren. Nu krävdes i stället tio procent av befolkningens namnunderskrifter, samtidigt som gränsen för avslag i fullmäktige höjdes till 2/3 majoritet.

I norra Norrland har folkinitiativen sedan dess snabbt tagit märkbar plats i den lokala och regionala politiken.

Ett välkänt exempel är den folkomröstning som initierades av Doroteaupproret i deras kamp för en likvärdig vård i inlandet. 2013 gick västerbottningarna till valurnorna för att som första landsting rösta om ett folkinitiativ. 88 procent röstade ja till att riva upp de nedskärningar som riktades bland annat mot sjukstugan i Dorotea. Landstinget ställde sig inledningsvis ambivalent till resultatet, eftersom endast 29 procent av de röstberättigade i länet deltog. I slutändan vann ändå de protesterande. Folkinitiativet hade troligen bland flera andra protestmetoder – såsom den tre år långa sjukstugeockupationen – en inte obetydlig roll i det.

Året därpå stod Skellefteå på tur. Folkinitiativet Intressegruppen Centrumbron hade samlat in 6 213 namn, varpå det vankades folkomröstning gällande huruvida det skulle byggas en ny bro över älven eller inte. Över 50 procent röstade, och en klar majoritet sade nej. Därmed bordlades frågan av fullmäktige, fram tills nu i veckan – tre år senare – då Socialdemokraterna aviserade att man inte längre tänker acceptera valresultatet. Bron ska byggas i alla fall.

2016 var det dags för omröstning i Sorsele, efter att ett folkinitiativ hade väckt frågan om byggandet av en omfattande vindkraftspark i kommunen. Här deltog hela 62 procent av de röstberättigande, och valresultatet visade en svag fördel för nej-sidan. Det dröjde inte länge förrän fullmäktige trots det beslutade att strunta i valresultatet, och tillåta ett bygge av parken.

Samma år bildades också ett folkinitiativ i Luleå, som ett led i en kampanj för att stoppa nedskärningar och centraliseringar inom skolan. Organisationen Hela kommunen ska leva och lära samlade in de cirka 8 000 namn som krävdes. Men här tog det stopp i kommunfullmäktige på samma sätt som det så ofta hade gjort innan lagändringen 2011. I november 2016 röstade två tredjedelar av fullmäktige emot att en omröstning skulle genomföras.

För den som i dag vill sammanfatta resultatet av de senaste årens folkinitiativ i vår norra landsända ser det kanske inte helt ljust ut. Tendensen tycks fortfarande vara att politiker ogärna ser att initiativen testas vid valurnorna, och om det ändå görs verkar benägenheten vara stark att köra över väljarnas vilja.

Samtidigt missar nog många en förtjänst med initiativen. För i jämförelse med många andra slags gräsrotskampanjer som mobiliserar i olika sakfrågor, tycks just folkinitiativen bli mer vida omskrivna och ihågkomna. Än viktigare syns också i metoden en särskild förmåga att mobilisera ett brett deltagande, som skiljer ut sig i en tid när partiernas medlemssiffror rasar, samtidigt som politiken blir alltmer professionaliserad, snarare än folkrörelsebetonad.

Med den utgångspunkten framstår det också som intressant och viktigt att folkinitiativen fortsätter att väckas och prövas – åtminstone som en påminnelse till alltmer befästa eliter. Men kanske också som noder i ett nätverk av erfarenheter, som kan bli till något långt större än det som märks i dagens enskilda exempel.

Umeås politiker hade kunnat välja en annan väg

vaven123För drygt sex år sedan träffades kommunstyrelsen för att klubba att kommunen – tillsammans med Balticgruppen – skulle bygga det som i dag kallas Väven. Det handlade om ett av de största enskilda ekonomiska besluten som någonsin har fattats i den här staden. Byggkostnaden landade på nästan 1 miljard kronor. Och genom att kommunen band sig i 25 år till att själva vara hyresgäst i majoriteten av husets kvadratmeter innebar projektet tillkomsten av en utgift på minst 70 miljoner kronor i årsbudget.

Som demokrat kan man tycka att ett projekt av den här storleken, vare sig man uppskattar det eller inte, av princip ska stötas och blötas i offentligheten en hel del innan det till slut läggs fram för beslut. För de drivande partierna borde det också vara en central valfråga i ett föregående val för att säkra ordentlig medborgerlig förankring.

Så där har det historiskt också sett ut när andra stora satsningar har genomförts i Umeå. Ta Folkets hus eller Kyrkbron som exempel. Tydligt presenterade förslag. Långa debatter i lokaltidningarna. Klara ställningstaganden från partierna. Kampanjer från intressegemenskaper.

Med Väven var det annorlunda. För trots att kommunval hade ägt rum bara några månader innan beslutet fattades, hade partierna i allmänhet – och de styrande Socialdemokraterna i synnerhet – inte tydliggjort att idén var på väg mot beslut. Några konkreta kostnader hade heller inte presenterats. När beslutet väl fattades var tempot så högt att spaden i princip satt i marken innan kritiska medborgare ens hade hunnit börja formulera debattartiklar med eventuella invändningar.

Nu står Väven där nere vid kajen, i en stadskärna vars offentliga rum parallellt också i samma hast byggts om, utan att speciellt många hann begripa att det skulle ske, eller varför. När ett apberg monterades ner exponerades emellertid i den efterkommande stormen hur fastighetsägare under de här åren i kulisserna har beretts betydande inflytande över utformningen av gator, parker och torg. En inte helt bekväm sanning för de styrande politikerna och de ledande tjänstemännen, som försökte överskugga faktumet med lögner om kabeldragningar.

Under de sex år som har passerat sedan Vävenbeslutet klubbades, har Umeå också gått från att stå fri från skuld, till att ha en belåning på 2 miljarder kronor som väntas fortsätta växa.

Kommunens ekonomi är ansträngd. Och kostnaderna för en dåligt demokratiskt förankrad stadsomvandling föranleder i dag bland annat nedlagda byaskolor, en alltmer pressad personalsituation, slopade mål för barngruppernas storlek i förskolan, och snabba utförsäljningar av för kulturgräsrötter viktiga byggnader i den stad som nyss stoltserade som kulturhuvudstad.

Det skapar ilska och polarisering, men framställs gärna av styrande politiker som krassa nödvändigheter. Som en situation som bara råkar finnas, snarare än ett resultat av politiska vägval. Låt oss därför fortsätta att vara tydliga med en sak. Det var under vintern 2010 fullt möjligt att skita i att renovera redan fungerande gator, torg och parker samt bygga en väv, och i stället välja en annan slags stadsutveckling.

Man kunde till exempel i stället, där och då, antagit en ambitiös investeringsplan för förskolan som vid det laget hade uppnått det beslutade barngruppsmålet. Man kunde ha investerat i dåvarande stadsbibliotek och samtidigt möjliggjort en mångfald av gamla och nya brukarstyrda mötesplatser av storlek Lokstallarna eller Scharinska villan, i syfte att satsa på den gräsrotskultur som man hade vunnit kulturhuvudstadstiteln genom att lyfta fram. Man hade troligtvis kunnat göra en hel bunt satsningar på områden där situationen i dag är pressad, innan man kommit upp i den belåning och kostnad som nuvarande strategi har resulterat i. En del fastighetsägare hade säkert blivit lite trumpna över att inte kunna inkassera vinster ur skattekistan, men jag gissar att fler av kommunens medborgare hade varit nöjda.

Socialdemokraterna, och nästan alla andra partier i fullmäktige, har fortfarande att stå till svars för varför man valde den väg som man gjorde, i stället för ovanstående alternativ, när dagens trångmål är uppe för diskussion.

Och vi medborgare – oavsett om vi är föräldrar till barn i förskolan, brukare av vården, ideella kulturutövare eller hyresgäster i hyreshusen – har samtidigt alla skäl att protestera högljutt mot att vi nu med god min förväntas ta smällar av en politik som få av oss upplever att vi har fått chansen att ge mandat åt, eller avfärda, innan den genomfördes.

Låt Umeborna behålla grönområdena i staden

umeborgronomradenStaden – marken, byggnaderna, rummen – är i vår tid ett centralt slagfält i skapandet och fördelningen av välstånd.

Det är bara att titta på listan över Sveriges rikaste individer. Eller för den delen: kolla vilka Umebor som återfinns där. Då märker man att en ansenlig del återfinns i bygg-, fastighets- och banksektorn. Och de blir snabbt rikare.

På andra sidan myntet finns vi som inte är miljardärer och som lägger en allt större del av våra inkomster på boendeutgifter, samtidigt som vi kan stoltsera med världens högsta privata skuldsättning.

Det märks också genom att en tilltagande del av de konflikter i samhället som blir riktigt explosiva, såväl lokalt som globalt, rör frågor om ”rätten till staden”; bortträngning av brukare från bostäder och lokaler, omdaningar av offentliga rum, uppförandet av ny bebyggelse.

Under de senaste årtiondena har de som gagnas, i takt med att fastigheter har börjat stå ut som en särskilt säker och lönsam investering, också bedrivit omfattande och framgångsrik opinionsbildning för att så ska fortsätta att vara fallet.

Så har till exempel idén om att svenska städer ska utvecklas genom så kallad ”förtätning” kommit att bli en alltmer dominerande uppfattning. Förtätning säljs ofta in med vagt underbyggda argument om hållbarhet och trygghet, men det handlar snarare om att koncentrera byggandet till platser där den ekonomiska avkastningen blir maximal för exploatören.

Inte sällan är dessa platser de ”gröna kilar” som tidigare undanhållits exploatering i syfte att säkra stadsbornas närhet till naturen.

Umeå följde under 2011 efter detta mode i och med att förtätning gjordes till en central pusselbit i den nya översiktsplan som fullmäktige antog – i princip i totalt samförstånd och utan någon vidare politisk och positionerad debatt.

Jag undrar ibland, om man skulle göra en opinionsmätning, hur många Umebor som instämmer i detta politiska samförstånd om att staden ska växa genom förtätning inom en femkilometersradie från centrum? Det vill säga genom ett successivt utraderande av nära nog alla skogsytor mellan nuvarande bostadsområden. Genom ett lika successivt rivningsraseri av centralt belägna äldre fastigheter i vilka det är billigt att bo eller ha verksamhet. Genom att vi tvingas lägga ännu större delar av vår inkomst på hyror eller banklån. Genom att vissa delar av kommunen lämnas i stagnation. Vem representerar i dag de som är kritiska?

För egen del har just existensen av dessa gröna kilar och billiga, centralt belägna kåkar varit avgörande för min trivsel i vår provinsiella utpost. Jag tror, för att tala samtidens språk, till och med att de utgör några av Umeås starkaste konkurrensfördelar gentemot många andra städer.

Jag anser därför också att den nuvarande översiktsplanen skyndsamt bör kasseras innan dess konsekvenser till fullo hinner bli verklighet. Vi bör därefter begära en betydligt mer initierad demokratisk process av kommunen och de styrande partierna vid framtagandet av en ny plan. Men, än mer kräver lärdomen av det som nu pågår att vi folkbildar och formulerar våra egna intressen och uppfattningar, för att kunna ta strid mot de ekonomiska aktörer som har blivit oerhört framgångsrika i att framställa sitt särintresse som ett allmänintresse genom att klä in det i vackra värdeord.

BB-protest visar vägen för ny social rörelse

BB

Den 31 januari 2012 ockuperade Doroteaborna sin sjukstuga i protest mot att akutvårdsplatserna drogs in. Tre år av ockupation, ett kommunalt maktskifte och den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting senare gav landstinget tillslut upp. Vårdplatserna återställdes.

Femton mil söderut. Ett annat landsting. Ett annat nedskärningspaket, likväl riktat mot länet i frågas periferier.

Nästan på dagen fem år efter att ockupationen inleddes i Dorotea, den 30 januari 2017, vällde hundratals Ådalsbor in i foajén på Sollefteå sjukhus för att deklarera platsen ockuperad i protest mot den stundande nedläggningen av BB.

BB-ockupationen i Sollefteå är, precis som Doroteaupprorets dito, emellertid långt ifrån en spontan startpunkt för organiseringen kring sakfrågan. I Dorotea fanns för det första vad man får kalla en kraftfull lokal tradition av motstånd mot centralisering, bland annat genom former av civil olydnad som verktyg. För det andra skedde själva ockupationen 2012 efter otaliga demonstrationer och andra försök till opinionsbildning som börjat mobilisera lokal- och närområdesbefolkningen mot landstingets nedskärningspaket ”Projekt balans”.

Så är också fallet i Sollefteå och Ådalen, där just exempelvis sjukhuset fram och åter varit hotat under bra längre än ett årtionde, på en plats där befolkningen sett en hel del av statligt undandragande. När det väl small till under hösten 2015 – trots de styrande Socialdemokraternas vallöften om att bevara tre akutsjukhus i länet – var medborgarna därmed åtminstone delvis förberedda. Bland annat genom existensen av en grupp på sociala medier.

Och trots årtiondena mellan militärens dödande skott 1931, och det konkreta hot mot liv som de olika sjukhusnedskärningarna i mitten av 2010-talet i praktiken riskerar utgöra, är den mentala kopplingen uppenbart potent. Så gick också den första bland flera enorma demonstrationer, i oktober 2015, med historiens vingslag under parollen ”Ådalen reser sig”.

Idag, ett och ett halvt år senare, har rörelsen utvecklats till ett komplext nätverk av experimenterande grupper som inte bara mobiliserar i opinion och på torg (Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus), utan därtill granskar och gräver (LVN Leaks), undersöker alternativa driftsformer som gemensamt ägande i föreningsform (Ådalen reser sig / Vård och Omsorg i Norrland), och nu också möter upp med civil olydnad. Den har därtill spridit sig till att även inkludera Örnsköldsvik, i takt med att även det sjukhuset ställts inför nedskärningshot inom ramarna för samma sparbeting.

Det är utan tvivel mäktigt, inspirerande och berörande, trots de sorgliga omständigheter som de facto råder när landstinget tjuraktigt kör på i vad som numer mest tycks handla om prestige.

Ådalen har, kan man säga – i Doroteaupprorets fotspår – erbjudit grunddragen för hur dynamiska sociala rörelser som åter söker fylla, tyvärr nötta, begrepp som demokrati och jämlikhet med innebörd, kan struktureras. Det kan ingen heller ta ifrån dem, oavsett hur slaget om sjukhuset i allmänhet och dess BB i synnerhet slutar.


Ursprungligen publicerad torsdag 2 februari 2017 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK).