De river en stad

Kiruna rivs och byggs upp på nytt för att gruvverksamheten ska kunna fortsätta. Skribenten Erik Persson och fotografen Emil Myrsell betraktar ”stadsflyttens” konsekvenser.

Dübengatan 27-31. Alldeles bredvid det gamla gruvberget Luossavaara ligger en tomt bestående av tre anspråkslösa flerfamiljshus i tre respektive fyra våningsplan. Betong, tegel, plåt. Husen är uppförda någon gång kring rekordårens höjdpunkt. På gårdsplanens mitt finns en liten anlagd kulle med en blå rutschkana samt en sandlåda med en gungställning i samma färg. Om man sätter sig överst på rutschkanan och tittar precis rakt fram ser man en sluttande gata – Porfyrvägen. Närmast längs gatans högerkant skymtar de lätt snedställda kortsidorna på en rad andra bostadshus av liknande karaktär, deras taknockar i följd accentuerar kuperingen. Tittar man längre bort, mot den yttersta horisonten, tornar ett utsnitt av Kebnekaisemassivets siluett upp sig.

Från de här kvarteren är avståndet ett par hundra meter till den översta deformationslinjen. Den gräns för var bebyggelsen enligt gruvbolaget behöver jämnas med marken för att malmkroppen i Kiirunavaara ska kunna fortsätta brytas därunder. För tre år sedan inleddes det tjugoåriga förlopp under vilket cirka 450 000 kvadratmeter fastigheter ska rivas och sextusen invånare ska lämna sina hem. I deformationszonerna finns, eller delvis fanns, en tredjedel av tätortsbebyggelsen inklusive merparten av stadskärnan, järnvägsområdet samt den så kallade bolagsstaden.

Områdena är belägna på och kring Haukivaaras sydvästra sluttning, mellan gruvbergen Kiirunavaara, där malm alltså fortfarande bryts, och Luossavaara, vars gruva är nedlagd. Andra berg som Kebnekaisemassivet hägrar på avstånd från vissa utsiktspunkter. Gruvbergen är med sina storskaliga mänskliga intrång hybrider mellan natur och industri. Deras gestalter har över tid gradvis förändrats i friktionen mellan de strukturer människan upprättat, och bergens nyckfulla reaktioner på desamma. Sprickbildningar. Hålrum. Ras. Det är svårt att riktigt begripa implikationerna av att gruvor, som vid sidan av att utgöra källa till brödföda även släckt många liv, förärats en så påträngande position i stadsrummet. En allvarlig olycka sker i snitt varannan månad, ett dödsfall vartannat år. Senast i somras dog 21-åriga Julia Markström i en fallolycka vid en av gruvbolagets anläggningar i kommunen.

De människor med platsanknytning som jag pratar med beskriver en arbetarstad, men alla säger också just något om sin relation till berg.

Landskapets mångsidiga, subtila kuperingar skapar stund- vis intryck av att bergen rör på sig. Skiftena uppenbarar sig inom relativt korta faktiska avstånd. Ibland är bergen horisonter, siluetter långt där borta. Andra gånger tornar de plötsligt upp sig, påtagligt nära. Tidvis är det nästan som att man sugs ner i dem. På vissa platser kommunicerar de genom att hamna i linje med varandra. Även det nu flyttade klocktornet (Marklund, 1963) vid det sedan oktober 2018 kallställda stadshuset (Artur von Schmalensee, 1963) liksom den ännu kvarvarande kyrkan (Wickman, 1912) har fyllt och fyller liknande funktioner av iögonfallande samspel.

Kirunas rumsliga karaktär går att spåra till stadsplanen som arkitekterna Per O Hallman och Gustaf Wickman upprättade 1900. Inspirerade av österrikaren Camillo Sitte ratade de den vid tiden förhärskande rutnätsstaden för en lösning mer organiskt anpassad efter terrängen. De anlitades av gruvbolagets förste disponent Hjalmar Lundbohm, vars ambitioner i synnerhet kartlagts av designhistorikern Lasse Brunnström, men är vida omtalade. När bolagsstäder med liknande förhållanden globalt växte fram mellan cirka 1830- och 1930-talen tog de sig generellt någon av fyra former: mer oplanerade och temporära som läger och kåkstäder eller planerade, permanenta som komplementsamhällen och mönstersamhällen.

Med malmbrytningens intåg i Malmfälten hade Malmberget, likt den amerikanska guldruschens Klondyke, fått kåkstadskaraktär. Varnad för detta av tidens debattörer siktade Lundbohm i stället på att kopiera exempel för mönstersamhället. Detaljerad planering, ordentliga bostäder, tydliga märkesbyggnader. Sammantaget; en plats som man ville bosätta sig på permanent. Hallman och Wickman ägnade nio månader åt planen, men faktiskt bara en vecka på platsen. Och Lundbohm approprierade också skrupelfritt samiska symboler, som i anvisningen att kyrkan skulle ”ritas som en lappkåta”, samtidigt som han ansåg att tidens Tornedalingar och samer skulle underordnas eller ställas utanför den industri och det samhälle som växte fram.

I beskrivningar av den byggda staden nämns ofta Lundbohms förtjänster och arkitekternas stadsplan, men sällan betydelsen av dåtida och efterkommande konflikter, kompletterande motstridiga lager och närvaron av slump. Den centrumsanering som genomfördes under rekordåren försvagade exempel- vis en del ursprungliga intentioner genom att ersätta träkåkar med högre huskroppar, samtidigt som den stärkte andra. Ralph Erskines byggnader i kvarteret Ortdrivaren (Erskine, 1961) är ett tacksamt och välkänt exempel, men det finns många andra mer blygsamma som utgör liknande beståndsdelar. När man betraktar den sentida stadsmiljön präglar framför allt den intima variationen intrycket. I många städer riskerar specifika rumsliga kvaliteter att osynliggöras av att de omges av likartade miljöer. Här hajar man i stället till inför oväntade intryck relaterade till topografi och bebyggelse i nästan varje kvarter. Kombinationen av anspråkslös arkitektur och enastående utsikt på Dübengatan är ett bland många exempel bortom Lundbohms tid. I slutänden har också hela staden, inklusive gruvbergen, förklarats vara kulturmiljö av riksintresse. Inte bara enskilda hus, utan just den rumsliga kompositionen.

Men i början av 2000-talet hölls en kommunal presskonferens där det berättades att den här staden måste rivas. Den angivna orsaken var gruvbolagets då nya beräkningar kring de markdeformationer som gruvdriften orsakar, samt avsikten att fortsätta bryta malmen på djupare nivåer. Därefter följde ett årtionde i mångt och mycket präglat av otydligheter. Ett vakuumtillstånd som i sig satt djupa avtryck i stadsrummet. Hos både gruvbolaget och kommunen märks ändå tidigt ett nogsamt språkbruk kring förloppet. Samhällsomvandlingen, stadsomvandlingen, stadsflytten. Flera jag pratar med uttrycker en motvilja inför orden som aktörerna officiellt kommit att använda. De överskuggar att något delvis väldigt brutalt är i görningen. Det totala tillintetgörandet av människors hela livsmiljöer. En massiv fördrivning av invånare från hus och hem. Upphävda skydd och förordningar. Det här får mig att koppla till skildringar från utvecklingsländer med svaga demokratiska institutioner eller till Norrmalmsregleringens rivningar i Stockholm mellan 1950- och 1980-talet. Jag tänker också att orden som används syftar till att dirigera fram en konstruktiv inställning. De tillhör en språkregim med ursprung i 1990-talets managementteori som nästlat sig in överallt i vår tids vardag. Strategin tycks fungera i så måtto att medborgarberättelser ofta innehåller aktörernas brasklappar där vinstintressets triumf över andra värden kallas nödvändighet, och sorg relativiseras av utsagor om att ”man måste blicka framåt”. Inramningens fördelar syns likväl i de oräkneliga spaltmetrar som skrivits om förloppet i svensk och internationell press – snarare än att beskriva en social tragedi är de till överväldigande del positiva, draperade i fascination, inte sällan kryddade med gnuttor av exotism. Precis som när städer står värdar för megaevenemang finns här rutiner för att valla journalister. Guidade turer genom besöksgruvan, stadsvandringar förbi de tjugotal hus som är tänkta att bevaras genom flytt.

Att språka bort logiska känslouttryck och eventualiteten att de tar sig uttryck i konflikter kan emellertid slå tillbaka. Statsvetaren Chantal Mouffe har skrivit utförligt, på svenska senast i boken Agonistik (2014), om kopplingen mellan sådana premisser och det populistiska tillfälle som världen för tillfället befinner sig i. Personligen tänker jag att man här potentiellt även missar en möjlighet: nämligen att omsorgsfulla kollektiva bearbetningar skulle kunna frambringa gemenskaper som blir motvikt till att platsanknytning riskerar försvinna med bebyggelsen.

Fotografen Emil Myrsell, född och uppvuxen i Kiruna, visar mig runt. Vi rör oss i sicksack mellan deformationszonerna. Sedan rivningarna startade 2015 har de olikfärgade linjerna på prognoskartorna blivit påtagliga i det fysiska rummet. Färdigriven zon. Pågående rivningszon. Borta är bland annat järnvägsstationen (Zettervall, 1915), hela lägenhetsområdet Ullspriran från miljonprogramsåren, radhuslängor, olika träkåkar. Öde står stadshuset, bolagshotellet (Wickman, 1902) och en del för staden karaktäristiska bläckhornshus (Wickman, 1901) och mer därtill. I det rivnas ställe har något man kallar gruvstadsparker upprättats som barriärer mellan kvarvarande stad och industri. Här finns faktiskt ett slags bitanke att ge plats för bearbetning, men min känsla är att upplägget är lite för enkelt för att kunna fylla den funktionen. Trots att jag varit här förut har jag svårt att visualisera den bebyggelse som är borta. Det är i stället kring platserna näst på tur som innebörden drabbar. De här vakanta lokalerna och det sedan länge uteblivna underhållet provocerar nästan mekaniskt till eftertanke. Med vetskap om att det kanske inte är praktiskt görbart spekulerar Emil om ifall det inte vore bättre om den här fasen förlängdes. Om allt fick lämnas att gradvis bli ruiner – som ett slags organisk avveckling av en organiskt tänkt stadsmiljö.

En kvinna som vi stöter på visar en mobilbild av en reklamskylt som suttit i stadskärnan. Skylten är undertecknad av ett arkitektkontor med betydande roll i planeringen och jämför den här stadens situation med en amerikansk industristad vars djupa kris ofta väckt fascination på distans. Kvinnan som visar skylten vill mest påtala sin irritation över att stadsrivningen i dag förmedlas företrädesvis som en upplevelse, en attraktion, med turister som målgrupp.

I deformationszonerna går vi förbi lägenhetsområdet på Gruvfogdegatan. Husen står som halvrivna skelett. Avklädda sina tidigare fasader i brunt, blått, rött respektive grönt. Emil pekar på tapeten i sin mormors och morfars gamla kök som nu exponeras för den som passerar. ”Det känns konstigt”, säger han när jag frågar vad han tänker. Bolagets banderoller på staketen kring området påminner mig samtidigt om arkitektskyltens målgrupp: texterna är tvåspråkiga. Men inget av språken är något av de tre minoritetsspråk som Kiruna är förvaltningsområde för.

Det finns förstås en del krassa förklaringar till att situationen hanteras så här. Kommuner är långt ifrån objektiva representanter för medborgarintressen. I vår tid är de ålagda att fungera ungefär som företag. De har balanskrav på bud- get och förväntas skapa sin egen tillväxt genom att konkurrera om skattebetalare med andra kommuner. Utgår man från en sådan horisont förefaller riskerna för Kirunas kommun enorma. Var folk bosätter sig beror till stor del på var det finns arbete och utbildningsmöjligheter. Men en hel del forskning visar också att platsanknytning är betydande för att människor ska bo kvar på en plats, liksom för att utflyttare till slut ska vända hem. Kiruna har i princip avfolkats sedan 1970-talets mitt och nu rivs som sagt centrala beståndsdelar i många människors anknytning. För dem som äger en fastighet som gruvbolaget inlöser är den lagstadgade rätten en summa pengar motsvarande fastighetsvärdet plus 25 procent. Det konstaterades tidigt att den ersättningen är långt ifrån tillräcklig för att bekosta nyproduktion, och det har bråkats mycket om saken. För att försöka tillmötesgå detta erbjuder gruvbolaget nu ett alternativ i vad man kallar en likvärdig fastighet på en tomt som bolaget äger i kommunen. Hyresgäster har inga formella rättigheter alls. Men efter förhandlingar och kampanjer har de som väljer att bosätta sig i en nyproducerad hyresrätt erbjudits en modell med hyrestrappning. Bolaget har åtagit sig bygga i takt med den efterfrågan som uppstår, om den tidigare hyresvärden väljer pengasumman. Konkret innebär trappningen att hyresgästen under det första året har samma hyra som i sin gamla lägenhet, varpå hyran höjs i omgångar upp till nyproduktionshyra det nionde året. Den exakta skillnaden i kostnadsökning varierar beroende på var man bodde innan, men snittberäkningen är att det i slutändan innebär en 40 procents hyreshöjning plus eventuella årligt förhandlade höjningar. Det finns inga prognoser för hur många som i praktiken faktiskt klarar av en sådan merkostnad, men oron har ventilerats från tid till annan. Att snittberäkningen är av samma storlek som medelhöjningen vid de omfattande stambytesrenoveringar som pågår i miljonprogramsbestånd över hela landet, gör dock att man kan skapa sig en aning ur den forskning som gjorts där. Bland annat finns en rapport från Hyresgästföreningen som visar att många boende inte klarar kostnadsökningen, och att särskilt kvinnor över 65 år, ensamstående med barn och stora barnfamiljer drabbas hårt.

Hur de fördrivna i Kiruna – villaägare, bostadsrättsinnehavare och hyresgäster men också ägare av hyreshus och kontorsfastigheter – väljer att agera kan kommunen inte förutse.

För en viss del av befolkningen finns gruvjobben också kvar och det ligger i gruvbolagets intresse att säkra tillgången på den arbetskraft man behöver. Samtidigt är fly-in-fly-out, som veckopendling med spartanska boendelösningar på arbetsorten numer kallas, är en vanlig företeelse bland arbetare i mineralutvinning världen över och i dag knappast obekant heller i Malmfälten.

I slutänden är det faktiskt också, precis som vid stadens grundande, snarare gruvbolaget än kommunen som har musklerna som krävs för att påverka framtiden här. Så vad tänker bolaget? Man har otvivelaktigt uttalat stora ambitioner, som lätt kan skänka tillförsikt. Planerna innefattar bland annat uppförandet av nio kvarter i en ny stadskärna, liksom bostads- projekt i andra av deformationen oberörda delar av tätorten. Samtidigt måste man påpeka att det, sett över hela förloppets tid, funnits en hel del inkonsekvens kring vilken roll bolaget tänker sig ha och vilket ansvar man säger sig vilja ta. Precis som kommuner drivits att fungera mer som företag har gruvbolaget, som ägs av staten, pålagts att renodla sitt fokus till största möjliga avkastning. Att Lundbohm ville bygga en mönsterstad berodde på att förutsättningarna tycktes finnas för att arbetare skulle komma att befinna sig på den här geografiskt isolerade platsen för lång tid framöver. I dagens flygplatssamhälle är graden av samhällsansvar snarare en fråga underordnad hur man vårdar ett varumärke. När malmpriserna föll några år kring 2010-talets mitt uttryckte bolaget också en vilja att dra ner ambitionerna i riktning mot de av lag påtvingade kostnaderna.

För många lokalinvånare är det ett svårsmält faktum att stadens utsikter beror så mycket på bolagets allmosor. Avsaknaden av direkt återbäring från de enorma vinster som görs på platsen är en gammal träta i svenska kommuner präglade av resursutvinning. Utdelningarna till staten har i regel årligen legat på mångmiljardnivåer – pengar som i många andra länder skulle fonderats regionalt eller kommunalt, ofta med syfte att understödja differentiering av arbetsmarknaden. I Kiruna märks tydligt paradoxen när man tittar på faktorer som medelinkomst och arbetslöshet och sedan på den kraftiga nedrustningen av offentlig service, tydligast speglad i den successiva avvecklingen av sjukhuset med nedläggningen av BB 2001 som största dråpslag. Växer arbetspendlingen kring gruvindustrin i stadsrivningens kölvatten riskerar den diskrepansen förstärkas ytterligare i och med att även löneskatter då försvinner till andra kommuner.

I Kiruna måste nu likväl en uppsättning offentliga funktioner snabbt säkerställas genom nya byggnader. För kommunen innebär det en del långsiktiga kostnadsökningar, trots att gruvbolaget gått in med stöd utöver vad man är ålagda att betala enligt lag.

Som för att understryka känslan av risk kallade gruvbolaget, mitt i arbetet med den här artikeln, till en presskonferens där en drastisk nyhet presenterades: malmkroppen är betydligt mindre än tidigare beräknat. Man uttrycker förvisso att avsättningarna för finansiering redan är gjorda och att tillkännagivna åtaganden därmed ligger fast. Men det är svårt att komma ifrån att sådana besked kan få djupare konsekvenser. Även andra aktörers investeringsbedömningar och riskkalkyler påverkas rimligen av att bilden runt långsiktiga utsikter förändras.

Rakt öster om staden som rivs, i en djup dal mellan Haukivaaras östra sluttning, stadsdelen Lombolo och den mindre tätorten Tuolluvaara står ensamt nu kommunens nya stadshus tillsammans med det flyttade klocktornet. Omgivningen präglas av byggstängsel, uppgrävd mark och typisk nutida industriområdesbebyggelse. Mot nordväst syns på avstånd siluetten av Luossavaara samt Östermalms bebyggelse längs Haukivaara. Vyerna över fjällvärlden är dolda där bakom. Det påpekas ofta att platsen är kargare, och dess värsta belackare har redan gett den öknamnet dödens dal.

Den framtida stadskärna som tänks vara belägen här är i övrigt fortfarande imaginär. Visioner och planer har genom dialoger och arkitekttävlingar producerats i högt tempo de senaste åren, men man ligger efter tidsplanen. Svårigheten att få till kontrakt med byggbolag under den högkonjunktur som råder på marknaden i landet är den angivna orsaken.

Likväl framstår de olika parterna på ytan precis just nu, kanske mer än någonsin under förloppets gång, förhållandevis överens kring framtidsplanerna. Det beror kanske på kraften i att äntligen få stiga in i ett spår av den proaktiva visionen – i ett resultat av mödosam planering. Här står till slut en tidsenlig och storstilad byggnad i vilken vardagen fått träda in. En fysisk snarare än språklig kontrast till staden som rivs, men även till erfarenheten av gradvis stagnation. Vart människor ska ta vägen när deras tidigare livsmiljöer försvinner och hur kostsamt det kan tänkas bli för några eller alla inblandade. Det är i stunden fortfarande en fråga för spekulationer.

Kiruna Kommun 
Nationella snitt inom parantes.
Kommunbefolkning: 23 116 Tätortsbefolkning: 16 936 Kommunalskatt:34,43 kr (32,12 kr) Arbetslöshet: 4,6 % (6,6 %) Antal kommunanställda: 2 475. LKAB: Omsättning: 23,5 miljarder kronor Vinst: 6,3 miljarder kronor Antal an- ställda i Kiruna kommun: 2 175 Avsättning för samhällsomvandlingar*: 11 miljarder kronor Utbetalade medel för samhällsomvandlingar*: 6,8 miljarder kronor.

*Samhällsomvandling är LKAB:s begrepp för de inlösnings- och uppbyggnadsprocesser som sker i Kiruna och Malmberget/Gällivare. Summorna inkluderar båda platserna.

Tidigare publicerad i Tidningen Arkitektur nummer 8/2018.

Klyftorna och marknadens logik

arneDet sägs allt oftare att Sverige är ett kluvet land. Och då är det inte bara de växande ekonomiska klyftorna som åsyftas. Likväl handlar samtalen om de geografiska skillnaderna.

Att denna utgångspunkt blivit mer frekvent återkommande beror nog delvis på Donald Trumps framgång i det amerikanska presidentvalet. Av Washingtoneliten bortglömda väljargrupper i avfolkningsregioner och nedmonterade industristäder har tillskrivits en viktig roll i valanalyserna, vilket sänt vågor i politiken långt bortom landets gränser.

Samtidigt har något anknytande stått och småkokat även här i Sverige. Protester mot centralisering av resurser och avvecklad service är vi sedan årtionden ganska vana vid.

Men på senare år har motståndet framträtt förvånansvärt explosivt och ihärdigt. Något som för stunden gör sig påmint i exempelvis kampen för sjukhuset i Sollefteå. Upprepade demonstrationer har samlat tiotusentals, och en ockupation av sjukhusfoajén har till dags dato pågått i över hundra dagar.

Också i medierna har allt detta varit påtagligt mer närvarande på sistone, genom otaliga skildringar av tillvaron i landet bortom huvudstaden.

För den som vill leta sig vidare från bilden av hur sakernas tillstånd ser ut, till frågan om varför, har det emellertid varit skralare på svar.

Fortfarande dominerar en berättelse av alltings geografiska centralisering som orsakat av närmast en naturlag. Som ett resultat av att människor är sociala varelser, och därför tenderar att röra sig dit andra människor är. En tämligen kraftig reduktion av vår arts egentligen mångfacetterade behov och begär, kan man tycka.

En som haft svårt att köpa den förenklingen är umebon Arne Müller, till vardags journalist på SVT:s Västerbottensnytt.

De senaste åren har han i två böcker, Smutsiga miljarder (2013) och Norrlandsparadoxen (2015), tecknat initierade granskningar av råvaruindustrin och dess roll för de platser där resurserna återfinns.

Nu har han alltså, med nyutkomna Stockholm, städerna och resten, också tagit sig an den specifika frågan om vad som egentligen driver en till synes accelererande ojämn geografisk utveckling.

Tillvägagångssättet är ett gediget journalistiskt nystande som, snarare än tesdrivet, känns uppfriskande ärligt undrande inför de svar som längs vägens gång träder fram.

Enligt Müller är det, snarare än en naturlig produkt av människors behov, i grund och botten istället en marknadslogik vi har att göra med. En utveckling som drivs av att det för enskilda företag finns ekonomiska fördelar i att befolkning och andra resurser är platsmässigt koncentrerade.

Och som visas – i läsningar av profilerade teoretiker, i intervjuer med aktivister i glesbygdsrörelser, i en närstudie av en särskilt hårt ansatt kommun; Sorsele; liksom i analyser kring levnadsvillkor och annalkande klimatkris – finns det starka skäl att ifrågasätta huruvida marknadens logik är samstämmig med det vi vanligtvis betecknar ”samhällsintresset”.

Denna frågeställning har också, tidvis, återspeglats i rikspolitiken där det sena 1960- och tidiga 1970-talets folkrörelser drev fram regionalpolitiska ambitioner som under ett årtionde faktiskt hade effekt i att dämpa vidgningen av de geografiska klyftorna. Däri, förklarar Müller, var den enskilt starkaste faktorn expansionstakten i offentlig sektor, och arbetstillfällenas spridning över landet.

Efter den parantesen, och i synnerhet sedan den inhemska krisen i början på 1990-talet, befästes emellertid den väg vi idag befinner oss längst. Den regionala fördelningspolitik som i någon mån prövats ersattes istället med en regional tillväxtpolitik. Idén att platser (städer, regioner) var för sig ska uppbringa tillväxt genom att konkurrera med varandra om investeringar, inflyttare, turister och så vidare.

Omställningen från en statlig omfördelningspolitik till en tillväxtunderstödjande politik har vad gäller geografin, precis som i bredare samhällelig bemärkelse, inneburit kraftigt ökade klyftor.

Den har försatt oss i en verklighet som speglas redan i titeln. En situation där Stockholm drar ifrån i kraftig tillväxt. Samtidigt står ett antal andra städer av varierande storlek och balanserar på kanten mellan framgång och stagnation. Och slutligen finns allt större geografiska ytor som närmast obönhörligt rör sig mot försvinnande, om de inte är borta redan idag.

Det är måhända vid första anblick en dyster överblick. Samtidigt är det en bild som, genom hur den påvisar orsaken i system, strukturer och politik, lämnar läsaren med en fördjupad kunskap som skapar öppningar för att en helt annan utveckling faktiskt är fullt möjlig. Och motstånd gör, otvivelaktigt, skillnad.


Recension av Arne Müllers ”Stockholm, städerna och resten”. Publicerad i Västerbottens-Kuriren, 3 juni 2017.

Folkinitiativen kan spela en allt större roll i politiken

folkinitiativÅr 1994 inrättades i Sverige något som kom att kallas för det kommunala folkinitiativet.

Lagen innebar i korthet att gräsrotsrörelser med hjälp av namninsamlingar kan väcka vägledande folkomröstningar i olika sakfrågor, som ett komplement till de ordinarie valen. Val skulle hållas om fem procent av den röstberättigade befolkningen i en kommun eller ett landsting skrivit under en namninsamling, varpå det hela kunde godkännas av en majoritet i fullmäktige.

När folkinitiativen utvärderades på 00-talet syntes emellertid en tydlig tendens – under de första tio åren med folkinitiativ hade 90 procent av dem avslagits i fullmäktigeförsamlingarna. Under 2011 ändrades därför villkoren. Nu krävdes i stället tio procent av befolkningens namnunderskrifter, samtidigt som gränsen för avslag i fullmäktige höjdes till 2/3 majoritet.

I norra Norrland har folkinitiativen sedan dess snabbt tagit märkbar plats i den lokala och regionala politiken.

Ett välkänt exempel är den folkomröstning som initierades av Doroteaupproret i deras kamp för en likvärdig vård i inlandet. 2013 gick västerbottningarna till valurnorna för att som första landsting rösta om ett folkinitiativ. 88 procent röstade ja till att riva upp de nedskärningar som riktades bland annat mot sjukstugan i Dorotea. Landstinget ställde sig inledningsvis ambivalent till resultatet, eftersom endast 29 procent av de röstberättigade i länet deltog. I slutändan vann ändå de protesterande. Folkinitiativet hade troligen bland flera andra protestmetoder – såsom den tre år långa sjukstugeockupationen – en inte obetydlig roll i det.

Året därpå stod Skellefteå på tur. Folkinitiativet Intressegruppen Centrumbron hade samlat in 6 213 namn, varpå det vankades folkomröstning gällande huruvida det skulle byggas en ny bro över älven eller inte. Över 50 procent röstade, och en klar majoritet sade nej. Därmed bordlades frågan av fullmäktige, fram tills nu i veckan – tre år senare – då Socialdemokraterna aviserade att man inte längre tänker acceptera valresultatet. Bron ska byggas i alla fall.

2016 var det dags för omröstning i Sorsele, efter att ett folkinitiativ hade väckt frågan om byggandet av en omfattande vindkraftspark i kommunen. Här deltog hela 62 procent av de röstberättigande, och valresultatet visade en svag fördel för nej-sidan. Det dröjde inte länge förrän fullmäktige trots det beslutade att strunta i valresultatet, och tillåta ett bygge av parken.

Samma år bildades också ett folkinitiativ i Luleå, som ett led i en kampanj för att stoppa nedskärningar och centraliseringar inom skolan. Organisationen Hela kommunen ska leva och lära samlade in de cirka 8 000 namn som krävdes. Men här tog det stopp i kommunfullmäktige på samma sätt som det så ofta hade gjort innan lagändringen 2011. I november 2016 röstade två tredjedelar av fullmäktige emot att en omröstning skulle genomföras.

För den som i dag vill sammanfatta resultatet av de senaste årens folkinitiativ i vår norra landsända ser det kanske inte helt ljust ut. Tendensen tycks fortfarande vara att politiker ogärna ser att initiativen testas vid valurnorna, och om det ändå görs verkar benägenheten vara stark att köra över väljarnas vilja.

Samtidigt missar nog många en förtjänst med initiativen. För i jämförelse med många andra slags gräsrotskampanjer som mobiliserar i olika sakfrågor, tycks just folkinitiativen bli mer vida omskrivna och ihågkomna. Än viktigare syns också i metoden en särskild förmåga att mobilisera ett brett deltagande, som skiljer ut sig i en tid när partiernas medlemssiffror rasar, samtidigt som politiken blir alltmer professionaliserad, snarare än folkrörelsebetonad.

Med den utgångspunkten framstår det också som intressant och viktigt att folkinitiativen fortsätter att väckas och prövas – åtminstone som en påminnelse till alltmer befästa eliter. Men kanske också som noder i ett nätverk av erfarenheter, som kan bli till något långt större än det som märks i dagens enskilda exempel.

Medborgarna genomskådade idén med storregioner

etcdecFörslaget att införa ett Stornorrland har fallit. Därmed blir det ingen sammanslagning av landets fyra nordligaste landsting till en ny större region.

Under trycket från medborgarnas missnöje, vilket har märkts bland annat i kampanjer för folkomröstningar i sakfrågan, kollapsade förra veckan till slut de parlamentariska förhandlingarna.

Att begripa den breda indignationen mot planerna är inte alls speciellt svårt.

Bortom ytan framhärdar nämligen här på djupet, i likhet med många andra samtida protester i vår omvärld, ett avståndstagande från de så kallade nyliberala styrmetoder som under de senaste årtiondena varit förhärskande över politiken.

Av samma skäl som klyftorna i inkomst och rikedom under dessa årtionden har ökat, har även geografin under samma epok slitits isär med för ögat uppenbara vinnare och förlorare.

Idén om att välståndet i ett starkt tillväxtcentrum liksom sipprar ner till omkringliggande platser har med tydlighet visat sig vara en önskedröm. Verkligheten är tvärtom en där tillväxten på vissa platser närs genom ett aktivt, och ofta statligt pådrivet, berövande av tillgångar i andra delar av geografin.

Av detta har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet saknat en koherent kritisk, progressiv analys. Istället har man likt övriga riksdagspartier omfamnat – och i den norra landsändan varit huvudsaklig förvaltare – av dessa ojämlikhetsskapande förändringar. De egna folkrörelserna har samtidigt successivt tynat bort för att lämna plats åt teknokrater vars enda ambition är att försöka rationalisera och effektivisera budget i balans med mer av samma medicin som från början skapat underskotten.

Vi ser färska exempel på detta parallellt med regionförhandlingarna i Västernorrlands läns landstings försök att avveckla Sollefteå sjukhus, eller dessförinnan i Västerbotten med försöket att rikta nedskärningar mot Åseles ambulans och Doroteas sjukstuga.

I det här sammanhanget är det inte alls märkligt att medborgarna ser förslaget om en storregion som ännu ett steg i samma riktning. Den känslan har inte minst förstärkts av själva formen för genomförandet, där de pådrivande politikerna visat i princip noll och inget intresse i att förankra reformen bland befolkningen. Tvärtom har man arrogant talat om nödvändigheten att köra över folkopinioner i utvecklingens namn.

Ett etablissemang som bejakar dessa attityder ges dock garanterat snart en bister dom.

I kölvattnet av nyliberalismens kris och den ojämna geografiska utvecklingen växer nämligen nya sociala rörelser fram bland de berövade. Vi ser konturerna av detta i de protester som skett mot sjukhusavvecklingen i Sollefteå, mot försöket att lägga ner sjukstugan i Dorotea, mot en vindkraftpark i Sorsele, mot skolnedskärningar i Luleå, mot centrumomvandlingen i Umeå, och i gruvmotståndet i Kallak. Allt detta handlar i grund och botten om samma sak. Tillväxt som skapas genom att vissa berövas på möjligheten att leva och bo på en viss plats på rimliga villkor och utan rättmätig kompensation.

Kanske än tydligare syns emellertid framväxten av en motmakt i alla pragmatiska försök till självförvaltning bortom privatiseringsdogmer och passiv tilltro till staten. I det trevande försöket till medborgardrift av vårdcentralen i Jörn, i den fascinerande historien om Docksta bordtennisklubbs funktion som skuggkommun, i myllret av gemensamt förvaltade bensinmackar, mataffärer och samlingslokaler som finns spritt över den norrländska kartan.

I takt med att dessa rörelser finner varandra, börjar samarbeta och tecknar teori av sina erfarenheter växer en verklig möjlighet till regionalisering fram underifrån. Däri ligger också framtiden, bortom dikotomin i att endera romantisera en svunnen tid eller acceptera en zombieliberalism förtäckt under bleknande röda fanor.

—-
Ursprungligen publicerad på ledarsidan i ETC Umeå 2/12-2016. 

Nya uppror ger framtidshopp

De senaste åren har nya lokala folkrörelser vuxit fram i de nordligaste länen.

Som i Dorotea. Där öppnade under förra veckan de åtta vårdplatser som några år tidigare hade berövats orten i landstingets besparingspaket. Nedskärningarna väckte invånarnas ilska som kanaliserades i en tre år lång sjukstugeockupation samt en massiv namninsamlingskampanj för att få till den första folkomröstningen i en sakfråga i ett helt landsting. Till slut kastades också de styrande sossarna ut ur kommunhuset, och ersattes av det lokala partiet Dorotea kommunlista. Nu skrivs vad som tycks vara ett lyckligt slut som visar att motstånd lönar sig.

Men så small det i Ådalen i stället, en bit söder om länsgränsen. Grannlandstinget i Västernorrland satt med liknande obalans i budget, varpå sossarna snart svek sitt löfte om tre akutsjukhus i länet genom att annonsera att akuten i Sollefteå skulle läggas ner. Inte heller här lät medborgarnas indignation vänta på sig. En förening – Sollefteå framtidens sjukhus – bildades, tillsammans med en 12 000 personer stark diskussionsgrupp i sociala medier. Snart hölls, först i Kramfors och senare i Härnösand, två av de största demonstrationerna i Ådalens historia. Samtidigt startade också en plattform för medborgarjournalistik, LVN Leaks, vars granskningar och betraktelser började teckna en bild av ett landsting präglat av vänskapskorruption, oegentligheter och dyra fallskärmar för dess chefer. Hur konflikten slutar är fortfarande ovisst, men klart är att rörelserna även här imponerar.

Just de här två konflikterna handlar självklart om rätten till vård. Men kanske i ännu högre grad handlar de om hur tillväxt skapas på vissa platser genom att andra plundras, och om de bortglömda befolkningarnas känsla av att inte längre höras eller räknas.

Det är den känslan som allt snabbare sprider sig mellan orterna i norr, och blossar upp i nya lokala uppror. Den exemplifieras i motståndet mot en vindkraftpark i Sorsele. I kampanjen ”Hela kommunen ska leva och lära” mot skolnedläggningar i Luleå. I striderna mot utlokaliseringen av statliga jobb från Skatteverket i Lycksele och Vattenfall i Jokkmokk. Och här i Umeå mot ett urholkande av den lokala och regionala demokratin i och med att makt successivt förskjuts till ett fåtal stora fastighetsägare.

Alla dessa folkrörelser bär vissa gemensamma karaktärsdrag. De ställer krav på jämlikhet, rättvisa och resursfördelning som historiskt förknippas med arbetarrörelsen, men de fjärmar sig samtidigt från att använda dess symbolik och verka inom dess traditionella institutioner. De nya rörelserna hävdar vikten av decentralisering och demokratisering, men tycks lika främmande det Centerparti som historiskt har försökt göra anspråk på att driva just dessa krav.

Vad vi ser är rörelser av en tid där förtroendet för 1900-talets stora partiprojekt fullständigt har förbrukats. Rörelser av en
tid där det tycks nödvändigt att börja om från början; att utgå från lokalsamhället, forma nya gemenskaper, experimentera med självförvaltning och testa alla verktyg i verktygslådan i syfte att uppnå de konkret uppsatta målen.

Deras återuppväckande av demokrati, deras förmåga att vinna konkreta segrar och de framväxande exemplen på alternativ förvaltning – bortom stat och marknad – väcker utan tvivel hopp. Låt oss inspireras av dem, och hålla diskussionen levande om hur de lokala exemplen komma samman som en än större och starkare folkrörelse. För en framtid värd att tro på, även bortom innerstäderna.


Publicerad på Ledarsidan i ETC Umeå 2016-09-09

Gruvhysteri

gruva

Sverige har drabbats av gruvhysteri. Provborrningar sker i hela landet och en ny mineralstrategi har lanserats. De nya gruvorna förklaras riksintresse – med följden att lokalsamhällen, samer och miljöorganisationer körs över. Nu formerar sig motståndet.

Trettiofyra nya gruvor på tjugo år. Dagens tretton ska på tio år bli trettioen för att ytterligare tio år senare vara hela fyrtiosju stycken – detta är den mineralstrategi som regeringen lanserade i slutet av februari.
Vi befinner oss mitt i en svensk, men även skandinavisk, europeisk och global gruvboom. Från Chile till Kongo till Grekland till Sverige tas stora landareal i anspråk för att bryta mineraler. I kölvattnet följer konflikter som delar lokalsamhällen, skapar våldsamma konfrontationer och tvingar bort människor från de platser där de byggt upp sin tillvaro.

Krisen och jakten på den eviga tillväxten
Sedan den ekonomiska krisen inleddes 2008 har arbetslösheten närmast oavbrutet stegrat i den Europeiska unionen för att idag ligga på nära 11 procent. Bland de länder som har euron som valuta är siffran ännu högre. Den chockdoktrin som Greklands invånare påtvingats tycks inte ha någon inverkan på situationen. Ekonomin fortsätter att krympa.
Det finns emellertid länder där situationen är radikalt annorlunda. De så kallade BRIC-länderna – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – expanderar kraftigt med tillväxtsiffror liknande den europeiska fordismen under 1950-1970-talet. Det är också i dessa länders industrialiseringsfas vi hittar kärnan till den gruvboom som tagit fart de senaste åren. Efterfrågan på mineraler är stadigt stigande, och därmed även priserna. För EU ses en massiv mobilisering mot mineralutvinning som en nyckel ut ur den kris som bara tycks fördjupas för var år som går. Behovet av en mineralutvinning i EU-området är emellertid dubbelsidig. Den handlar likväl om att säkra den inhemska mineraltillgången på lång sikt i en värld där nya stora ekonomier verkar på en global marknad i konkurrens om begränsade resurser.
De diskussioner som fördes inför klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 om en ”grön kapitalism”, tycks idag långt borta när land efter land påskyndar processer och luckrar upp lagstiftning för att ge gruvindustrin de rätta förutsättningar för en snabb och omfattande expansion.

Allmänningarna och kapitalet
Att öppna en ny gruva är sällan en smärtfri händelse. Allt som oftast innebär det att människor tvingas från sina hem. Att vackra naturområden omvandlas till ett smutsigt industriland. Att de som lever på jorden genom jakt, fiske, bärplockning och småskaliga jordbruk berövas sina förutsättningar till försörjning. I många länder hamnar lokalsamhället i våldsamma konflikter med militär eller inhyrda paramilitära styrkor. Den grundläggande konflikten handlar om ”ackumulation genom fråntagande”, som kulturgeografen David Harvey valt att benämna det. Om en inhägnad av allmänningarna i jakten på profit. Människor berövas sin gemensamma tillgång till naturen, och får sällan något mer än en symbolisk ersättning. Det handlar inte bara om de som lever på en plats idag, utan likväl om en garanti för kommande generationers tillgång till miljön. Denna process liknar på många vis den när välfärd säljs ut till underpriser, eller när kod beläggs med patent istället för att vara öppen och tillgänglig för det stora flertalet.
Prospekteringarna skapar emellertid inte bara en konflikt mellan lokalsamhälle och kapital – mellan det gemensamma och det privata – utan splittrar likväl boende med uppslitande konsekvenser. Gruvor öppnas allt som oftast i glesbefolkade landsdelar tyngda av arbetslöshet i skuggan av tidigare automatiseringar, som i fallet med den skogsindustri som en gång försörjde många på dessa platser. Avbefolkningen och det ständiga undandragandet av resurser, med en åldrande befolkning, utgör otvivelaktigt en gynnsam förutsättning för gruvlobbyn. Löftet om arbetstillfällen föder nämligen hopp, en tro på att avveckling vänds till utveckling, om än kortsiktigt, om än med oöversiktliga konsekvenser på sikt. Gruvmotståndarna tvingas därmed in i en position som framstår som bakåtsträvande i en tidsålder där det råder likhetstecken mellan begreppen ”ansvarstagande” och ”jobbskapande”.

En ny svensk mineralstrategi
I februari 2013 lanserade näringsminister Annie Lööf en ny svensk mineralstrategi vid en presskonferens i Rosenbad under ledorden hållbarhet och dialog. Sverige är redan idag, tillsammans med bland annat Finland, en av EU:s främsta exportörer av mineraler. Den positionen försöker man nu stärka genom antagandet av den nya samlade strategin och på så sätt garantera en fortsatt tillväxt. Som i de flesta liknande fall är den bild som här målas upp fylld av begrepp och ansatser med fokus på hur lokalsamhället ska stärkas, hur dialog ska genomsyra den fortsatta expansionen av gruvindustrin, hur de som lever på dessa platser inte ska hamna i kläm. Samtidigt finns där faktumet att mineralerna är ett så kallat riksintresse, vilket i praktiken betyder att staten har rätt att gå in och köra över markägare och lokalbefolkning i nationens intresse. Kommunerna har i realiteten ingen rätt att hindra ett gruvprojekt, och de har liten eller ingen del i vinsterna från utvinningen. Den skatteintäkt de, de facto, har tillgång till är den från arbetskraften men existerande exempel visar att gruvarbetarna ofta är bosatta och folkbokförda i andra kommuner och arbetspendlar.
Det centrala i Sveriges nya mineralstrategi är att underlätta för de multinationella företagen att prospektera och bryta svenska mineraler genom internationellt framstående tillgångar till forskning, infrastruktur och låga avgifter. Att bryta svenska mineraler är utan tvivel en lukrativ investering. Sverige har, efter Finland, bästa rankning sett till hur gynnsamma förutsättningarna är för prospektering. Av vinsten från utvinningen går 0,5 promille till staten och 1,5 promille till markägaren. Detta efter att regeringen Bildt under 1990-talets början sänkte ersättningen i ett slag från dåvarande 50 %. Samtidigt är gruvbolagens huvudägare inte sällan företag registrerade i skatteparadis, till exempel på de brittiska Jungfruöarna. En situation vi känner igen från diskussionerna om Carema, Attendo och liknande vårdföretag som driver privatiserad välfärd. Men det stannar inte här. Staten är till och med så generös att man genom Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) kartlägger mineraltillgångarna och låter företagen ta del av informationen, helt gratis.

Rönnbäck, motståndet och nätverken
I Rönnbäck, Björkvattsdalen utanför Tärnaby i Västerbotten planerar Nickel Mountain att öppna Sveriges första nickelgruva sedan andra världskriget. Bolaget, som ägs av multinationella IGE Resources, har beviljats bearbetningskoncessioner vilket innebär ett första steg mot att gruvan realiseras. Fyndigheterna på platsen uppgår till 340 miljoner ton vilket gör det till ett av Sveriges största gruvprojekt. Ett framtida gruvområde här skulle till yta vara lika stort som hela Stockholms innerstad inklusive närförorterna, eller som hela Umeå stad. Det innebär otvivelaktigt en omfattande inhägnad av natur och miljö. Björkvattsdalen, som ligger i mitt i Umeälvens övre del, är därtill sedan tidigare hårt utsatt för liknande exploatering. När vattenkraften byggdes ut med dambyggen på 1950-talet lades stora delar av dalen, inklusive den ursprungliga byn Rönnbäck, under vatten. En plats som sedan lång tid varit och än idag är bosatt av samer. En gruva på platsen innebär att man ännu en gång kommer trängas bort från den mark som är grunden till livsuppehället. Det är just bland annat av detta skäl som gruvplanerna i Rönnbäck mött motstånd från lokalsamhället. Här sker nu en mobilisering i försök att stoppa gruvan. Rädslorna är många: att förlora tillgången till den plats man lever och har sitt arv på, att miljön ska förstöras för framtida generationer, men även att större naturkatastrofer ska ske som kan få långt mer omfattande konsekvenser. Här märks likväl konflikten som uppstår inom lokalsamhället, när miljö ställs mot arbetstillfällen. Den ”dialog” som så varmt framhålls i mineralstrategin innebär i praktiken splittring och konflikter.
I Talvivaara i östra Finland skedde för några månader sedan en av Europas största naturkatastrofer i modern tid (läs mer på s.48). Gruvan i Talvivaara är, precis som den planerade i Rönnbäck, en nickelgruva. När en damm i anslutning till gruvan brast läckte hundratusentals liter förorenat vatten med tungmetaller ut i den kringliggande naturen. En liknande katastrof i Rönnbäck skulle hypotetiskt kunna innebära att vattenmagasinet Gardiken förorenades och därmed hotade hela Umeälven. Trots miljökonsekvensanalyser och avlagda resurser för saneringar är större katastrofer i princip omöjliga att beräkna för och sanktionerna få för de gruvbolag som orsakar dom. Konflikten mellan en hållbar gemensam natur och de intressen som driver dagens gruvboom är påtaglig.
Gruvmotståndarna i Rönnbäck är emellertid inte ensamma. Tvärtom har en levande och geografiskt spridd rörelse sett dagens ljus i kölvattnet av gruvboomen. Genom nätverket Budkavlen samarbetar boende och aktivister kring Ojnare på Gotland, gruvplanerna i Rönnbäck, Jokkmokk och Arvidsjaur och ett flertal andra grupper. Det gemensamma mål som håller på att utkristalliseras är kravet på en ny minerallagstiftning som stärker rättigheterna för lokalsamhället och sätter stopp för att naturresurser skänks bort till multinationella företag i jakt på kortsiktig tillväxt. Även europeiska- och internationella kontaktnät börjar sakta men säkert formeras för att möta offensiven från en välorganiserad gruvlobby. I Grekland gick i slutet av mars 20 000 personer i protest mot planer på guldgruvor i Halkidiki. I Stockholm planerar Budkavlen en större demonstration till den 17 november som ska samla grupperna som arbetar kring gruvmotståndet.

——————–
Ursprungligen publicerad i Tidningen Brand nr 2/2013 – ”Plundringen av det gemensamma”
Numret går i sin helhet att läsa som PDF här.