De river en stad

Kiruna rivs och byggs upp på nytt för att gruvverksamheten ska kunna fortsätta. Skribenten Erik Persson och fotografen Emil Myrsell betraktar ”stadsflyttens” konsekvenser.

Dübengatan 27-31. Alldeles bredvid det gamla gruvberget Luossavaara ligger en tomt bestående av tre anspråkslösa flerfamiljshus i tre respektive fyra våningsplan. Betong, tegel, plåt. Husen är uppförda någon gång kring rekordårens höjdpunkt. På gårdsplanens mitt finns en liten anlagd kulle med en blå rutschkana samt en sandlåda med en gungställning i samma färg. Om man sätter sig överst på rutschkanan och tittar precis rakt fram ser man en sluttande gata – Porfyrvägen. Närmast längs gatans högerkant skymtar de lätt snedställda kortsidorna på en rad andra bostadshus av liknande karaktär, deras taknockar i följd accentuerar kuperingen. Tittar man längre bort, mot den yttersta horisonten, tornar ett utsnitt av Kebnekaisemassivets siluett upp sig.

Från de här kvarteren är avståndet ett par hundra meter till den översta deformationslinjen. Den gräns för var bebyggelsen enligt gruvbolaget behöver jämnas med marken för att malmkroppen i Kiirunavaara ska kunna fortsätta brytas därunder. För tre år sedan inleddes det tjugoåriga förlopp under vilket cirka 450 000 kvadratmeter fastigheter ska rivas och sextusen invånare ska lämna sina hem. I deformationszonerna finns, eller delvis fanns, en tredjedel av tätortsbebyggelsen inklusive merparten av stadskärnan, järnvägsområdet samt den så kallade bolagsstaden.

Områdena är belägna på och kring Haukivaaras sydvästra sluttning, mellan gruvbergen Kiirunavaara, där malm alltså fortfarande bryts, och Luossavaara, vars gruva är nedlagd. Andra berg som Kebnekaisemassivet hägrar på avstånd från vissa utsiktspunkter. Gruvbergen är med sina storskaliga mänskliga intrång hybrider mellan natur och industri. Deras gestalter har över tid gradvis förändrats i friktionen mellan de strukturer människan upprättat, och bergens nyckfulla reaktioner på desamma. Sprickbildningar. Hålrum. Ras. Det är svårt att riktigt begripa implikationerna av att gruvor, som vid sidan av att utgöra källa till brödföda även släckt många liv, förärats en så påträngande position i stadsrummet. En allvarlig olycka sker i snitt varannan månad, ett dödsfall vartannat år. Senast i somras dog 21-åriga Julia Markström i en fallolycka vid en av gruvbolagets anläggningar i kommunen.

De människor med platsanknytning som jag pratar med beskriver en arbetarstad, men alla säger också just något om sin relation till berg.

Landskapets mångsidiga, subtila kuperingar skapar stund- vis intryck av att bergen rör på sig. Skiftena uppenbarar sig inom relativt korta faktiska avstånd. Ibland är bergen horisonter, siluetter långt där borta. Andra gånger tornar de plötsligt upp sig, påtagligt nära. Tidvis är det nästan som att man sugs ner i dem. På vissa platser kommunicerar de genom att hamna i linje med varandra. Även det nu flyttade klocktornet (Marklund, 1963) vid det sedan oktober 2018 kallställda stadshuset (Artur von Schmalensee, 1963) liksom den ännu kvarvarande kyrkan (Wickman, 1912) har fyllt och fyller liknande funktioner av iögonfallande samspel.

Kirunas rumsliga karaktär går att spåra till stadsplanen som arkitekterna Per O Hallman och Gustaf Wickman upprättade 1900. Inspirerade av österrikaren Camillo Sitte ratade de den vid tiden förhärskande rutnätsstaden för en lösning mer organiskt anpassad efter terrängen. De anlitades av gruvbolagets förste disponent Hjalmar Lundbohm, vars ambitioner i synnerhet kartlagts av designhistorikern Lasse Brunnström, men är vida omtalade. När bolagsstäder med liknande förhållanden globalt växte fram mellan cirka 1830- och 1930-talen tog de sig generellt någon av fyra former: mer oplanerade och temporära som läger och kåkstäder eller planerade, permanenta som komplementsamhällen och mönstersamhällen.

Med malmbrytningens intåg i Malmfälten hade Malmberget, likt den amerikanska guldruschens Klondyke, fått kåkstadskaraktär. Varnad för detta av tidens debattörer siktade Lundbohm i stället på att kopiera exempel för mönstersamhället. Detaljerad planering, ordentliga bostäder, tydliga märkesbyggnader. Sammantaget; en plats som man ville bosätta sig på permanent. Hallman och Wickman ägnade nio månader åt planen, men faktiskt bara en vecka på platsen. Och Lundbohm approprierade också skrupelfritt samiska symboler, som i anvisningen att kyrkan skulle ”ritas som en lappkåta”, samtidigt som han ansåg att tidens Tornedalingar och samer skulle underordnas eller ställas utanför den industri och det samhälle som växte fram.

I beskrivningar av den byggda staden nämns ofta Lundbohms förtjänster och arkitekternas stadsplan, men sällan betydelsen av dåtida och efterkommande konflikter, kompletterande motstridiga lager och närvaron av slump. Den centrumsanering som genomfördes under rekordåren försvagade exempel- vis en del ursprungliga intentioner genom att ersätta träkåkar med högre huskroppar, samtidigt som den stärkte andra. Ralph Erskines byggnader i kvarteret Ortdrivaren (Erskine, 1961) är ett tacksamt och välkänt exempel, men det finns många andra mer blygsamma som utgör liknande beståndsdelar. När man betraktar den sentida stadsmiljön präglar framför allt den intima variationen intrycket. I många städer riskerar specifika rumsliga kvaliteter att osynliggöras av att de omges av likartade miljöer. Här hajar man i stället till inför oväntade intryck relaterade till topografi och bebyggelse i nästan varje kvarter. Kombinationen av anspråkslös arkitektur och enastående utsikt på Dübengatan är ett bland många exempel bortom Lundbohms tid. I slutänden har också hela staden, inklusive gruvbergen, förklarats vara kulturmiljö av riksintresse. Inte bara enskilda hus, utan just den rumsliga kompositionen.

Men i början av 2000-talet hölls en kommunal presskonferens där det berättades att den här staden måste rivas. Den angivna orsaken var gruvbolagets då nya beräkningar kring de markdeformationer som gruvdriften orsakar, samt avsikten att fortsätta bryta malmen på djupare nivåer. Därefter följde ett årtionde i mångt och mycket präglat av otydligheter. Ett vakuumtillstånd som i sig satt djupa avtryck i stadsrummet. Hos både gruvbolaget och kommunen märks ändå tidigt ett nogsamt språkbruk kring förloppet. Samhällsomvandlingen, stadsomvandlingen, stadsflytten. Flera jag pratar med uttrycker en motvilja inför orden som aktörerna officiellt kommit att använda. De överskuggar att något delvis väldigt brutalt är i görningen. Det totala tillintetgörandet av människors hela livsmiljöer. En massiv fördrivning av invånare från hus och hem. Upphävda skydd och förordningar. Det här får mig att koppla till skildringar från utvecklingsländer med svaga demokratiska institutioner eller till Norrmalmsregleringens rivningar i Stockholm mellan 1950- och 1980-talet. Jag tänker också att orden som används syftar till att dirigera fram en konstruktiv inställning. De tillhör en språkregim med ursprung i 1990-talets managementteori som nästlat sig in överallt i vår tids vardag. Strategin tycks fungera i så måtto att medborgarberättelser ofta innehåller aktörernas brasklappar där vinstintressets triumf över andra värden kallas nödvändighet, och sorg relativiseras av utsagor om att ”man måste blicka framåt”. Inramningens fördelar syns likväl i de oräkneliga spaltmetrar som skrivits om förloppet i svensk och internationell press – snarare än att beskriva en social tragedi är de till överväldigande del positiva, draperade i fascination, inte sällan kryddade med gnuttor av exotism. Precis som när städer står värdar för megaevenemang finns här rutiner för att valla journalister. Guidade turer genom besöksgruvan, stadsvandringar förbi de tjugotal hus som är tänkta att bevaras genom flytt.

Att språka bort logiska känslouttryck och eventualiteten att de tar sig uttryck i konflikter kan emellertid slå tillbaka. Statsvetaren Chantal Mouffe har skrivit utförligt, på svenska senast i boken Agonistik (2014), om kopplingen mellan sådana premisser och det populistiska tillfälle som världen för tillfället befinner sig i. Personligen tänker jag att man här potentiellt även missar en möjlighet: nämligen att omsorgsfulla kollektiva bearbetningar skulle kunna frambringa gemenskaper som blir motvikt till att platsanknytning riskerar försvinna med bebyggelsen.

Fotografen Emil Myrsell, född och uppvuxen i Kiruna, visar mig runt. Vi rör oss i sicksack mellan deformationszonerna. Sedan rivningarna startade 2015 har de olikfärgade linjerna på prognoskartorna blivit påtagliga i det fysiska rummet. Färdigriven zon. Pågående rivningszon. Borta är bland annat järnvägsstationen (Zettervall, 1915), hela lägenhetsområdet Ullspriran från miljonprogramsåren, radhuslängor, olika träkåkar. Öde står stadshuset, bolagshotellet (Wickman, 1902) och en del för staden karaktäristiska bläckhornshus (Wickman, 1901) och mer därtill. I det rivnas ställe har något man kallar gruvstadsparker upprättats som barriärer mellan kvarvarande stad och industri. Här finns faktiskt ett slags bitanke att ge plats för bearbetning, men min känsla är att upplägget är lite för enkelt för att kunna fylla den funktionen. Trots att jag varit här förut har jag svårt att visualisera den bebyggelse som är borta. Det är i stället kring platserna näst på tur som innebörden drabbar. De här vakanta lokalerna och det sedan länge uteblivna underhållet provocerar nästan mekaniskt till eftertanke. Med vetskap om att det kanske inte är praktiskt görbart spekulerar Emil om ifall det inte vore bättre om den här fasen förlängdes. Om allt fick lämnas att gradvis bli ruiner – som ett slags organisk avveckling av en organiskt tänkt stadsmiljö.

En kvinna som vi stöter på visar en mobilbild av en reklamskylt som suttit i stadskärnan. Skylten är undertecknad av ett arkitektkontor med betydande roll i planeringen och jämför den här stadens situation med en amerikansk industristad vars djupa kris ofta väckt fascination på distans. Kvinnan som visar skylten vill mest påtala sin irritation över att stadsrivningen i dag förmedlas företrädesvis som en upplevelse, en attraktion, med turister som målgrupp.

I deformationszonerna går vi förbi lägenhetsområdet på Gruvfogdegatan. Husen står som halvrivna skelett. Avklädda sina tidigare fasader i brunt, blått, rött respektive grönt. Emil pekar på tapeten i sin mormors och morfars gamla kök som nu exponeras för den som passerar. ”Det känns konstigt”, säger han när jag frågar vad han tänker. Bolagets banderoller på staketen kring området påminner mig samtidigt om arkitektskyltens målgrupp: texterna är tvåspråkiga. Men inget av språken är något av de tre minoritetsspråk som Kiruna är förvaltningsområde för.

Det finns förstås en del krassa förklaringar till att situationen hanteras så här. Kommuner är långt ifrån objektiva representanter för medborgarintressen. I vår tid är de ålagda att fungera ungefär som företag. De har balanskrav på bud- get och förväntas skapa sin egen tillväxt genom att konkurrera om skattebetalare med andra kommuner. Utgår man från en sådan horisont förefaller riskerna för Kirunas kommun enorma. Var folk bosätter sig beror till stor del på var det finns arbete och utbildningsmöjligheter. Men en hel del forskning visar också att platsanknytning är betydande för att människor ska bo kvar på en plats, liksom för att utflyttare till slut ska vända hem. Kiruna har i princip avfolkats sedan 1970-talets mitt och nu rivs som sagt centrala beståndsdelar i många människors anknytning. För dem som äger en fastighet som gruvbolaget inlöser är den lagstadgade rätten en summa pengar motsvarande fastighetsvärdet plus 25 procent. Det konstaterades tidigt att den ersättningen är långt ifrån tillräcklig för att bekosta nyproduktion, och det har bråkats mycket om saken. För att försöka tillmötesgå detta erbjuder gruvbolaget nu ett alternativ i vad man kallar en likvärdig fastighet på en tomt som bolaget äger i kommunen. Hyresgäster har inga formella rättigheter alls. Men efter förhandlingar och kampanjer har de som väljer att bosätta sig i en nyproducerad hyresrätt erbjudits en modell med hyrestrappning. Bolaget har åtagit sig bygga i takt med den efterfrågan som uppstår, om den tidigare hyresvärden väljer pengasumman. Konkret innebär trappningen att hyresgästen under det första året har samma hyra som i sin gamla lägenhet, varpå hyran höjs i omgångar upp till nyproduktionshyra det nionde året. Den exakta skillnaden i kostnadsökning varierar beroende på var man bodde innan, men snittberäkningen är att det i slutändan innebär en 40 procents hyreshöjning plus eventuella årligt förhandlade höjningar. Det finns inga prognoser för hur många som i praktiken faktiskt klarar av en sådan merkostnad, men oron har ventilerats från tid till annan. Att snittberäkningen är av samma storlek som medelhöjningen vid de omfattande stambytesrenoveringar som pågår i miljonprogramsbestånd över hela landet, gör dock att man kan skapa sig en aning ur den forskning som gjorts där. Bland annat finns en rapport från Hyresgästföreningen som visar att många boende inte klarar kostnadsökningen, och att särskilt kvinnor över 65 år, ensamstående med barn och stora barnfamiljer drabbas hårt.

Hur de fördrivna i Kiruna – villaägare, bostadsrättsinnehavare och hyresgäster men också ägare av hyreshus och kontorsfastigheter – väljer att agera kan kommunen inte förutse.

För en viss del av befolkningen finns gruvjobben också kvar och det ligger i gruvbolagets intresse att säkra tillgången på den arbetskraft man behöver. Samtidigt är fly-in-fly-out, som veckopendling med spartanska boendelösningar på arbetsorten numer kallas, är en vanlig företeelse bland arbetare i mineralutvinning världen över och i dag knappast obekant heller i Malmfälten.

I slutänden är det faktiskt också, precis som vid stadens grundande, snarare gruvbolaget än kommunen som har musklerna som krävs för att påverka framtiden här. Så vad tänker bolaget? Man har otvivelaktigt uttalat stora ambitioner, som lätt kan skänka tillförsikt. Planerna innefattar bland annat uppförandet av nio kvarter i en ny stadskärna, liksom bostads- projekt i andra av deformationen oberörda delar av tätorten. Samtidigt måste man påpeka att det, sett över hela förloppets tid, funnits en hel del inkonsekvens kring vilken roll bolaget tänker sig ha och vilket ansvar man säger sig vilja ta. Precis som kommuner drivits att fungera mer som företag har gruvbolaget, som ägs av staten, pålagts att renodla sitt fokus till största möjliga avkastning. Att Lundbohm ville bygga en mönsterstad berodde på att förutsättningarna tycktes finnas för att arbetare skulle komma att befinna sig på den här geografiskt isolerade platsen för lång tid framöver. I dagens flygplatssamhälle är graden av samhällsansvar snarare en fråga underordnad hur man vårdar ett varumärke. När malmpriserna föll några år kring 2010-talets mitt uttryckte bolaget också en vilja att dra ner ambitionerna i riktning mot de av lag påtvingade kostnaderna.

För många lokalinvånare är det ett svårsmält faktum att stadens utsikter beror så mycket på bolagets allmosor. Avsaknaden av direkt återbäring från de enorma vinster som görs på platsen är en gammal träta i svenska kommuner präglade av resursutvinning. Utdelningarna till staten har i regel årligen legat på mångmiljardnivåer – pengar som i många andra länder skulle fonderats regionalt eller kommunalt, ofta med syfte att understödja differentiering av arbetsmarknaden. I Kiruna märks tydligt paradoxen när man tittar på faktorer som medelinkomst och arbetslöshet och sedan på den kraftiga nedrustningen av offentlig service, tydligast speglad i den successiva avvecklingen av sjukhuset med nedläggningen av BB 2001 som största dråpslag. Växer arbetspendlingen kring gruvindustrin i stadsrivningens kölvatten riskerar den diskrepansen förstärkas ytterligare i och med att även löneskatter då försvinner till andra kommuner.

I Kiruna måste nu likväl en uppsättning offentliga funktioner snabbt säkerställas genom nya byggnader. För kommunen innebär det en del långsiktiga kostnadsökningar, trots att gruvbolaget gått in med stöd utöver vad man är ålagda att betala enligt lag.

Som för att understryka känslan av risk kallade gruvbolaget, mitt i arbetet med den här artikeln, till en presskonferens där en drastisk nyhet presenterades: malmkroppen är betydligt mindre än tidigare beräknat. Man uttrycker förvisso att avsättningarna för finansiering redan är gjorda och att tillkännagivna åtaganden därmed ligger fast. Men det är svårt att komma ifrån att sådana besked kan få djupare konsekvenser. Även andra aktörers investeringsbedömningar och riskkalkyler påverkas rimligen av att bilden runt långsiktiga utsikter förändras.

Rakt öster om staden som rivs, i en djup dal mellan Haukivaaras östra sluttning, stadsdelen Lombolo och den mindre tätorten Tuolluvaara står ensamt nu kommunens nya stadshus tillsammans med det flyttade klocktornet. Omgivningen präglas av byggstängsel, uppgrävd mark och typisk nutida industriområdesbebyggelse. Mot nordväst syns på avstånd siluetten av Luossavaara samt Östermalms bebyggelse längs Haukivaara. Vyerna över fjällvärlden är dolda där bakom. Det påpekas ofta att platsen är kargare, och dess värsta belackare har redan gett den öknamnet dödens dal.

Den framtida stadskärna som tänks vara belägen här är i övrigt fortfarande imaginär. Visioner och planer har genom dialoger och arkitekttävlingar producerats i högt tempo de senaste åren, men man ligger efter tidsplanen. Svårigheten att få till kontrakt med byggbolag under den högkonjunktur som råder på marknaden i landet är den angivna orsaken.

Likväl framstår de olika parterna på ytan precis just nu, kanske mer än någonsin under förloppets gång, förhållandevis överens kring framtidsplanerna. Det beror kanske på kraften i att äntligen få stiga in i ett spår av den proaktiva visionen – i ett resultat av mödosam planering. Här står till slut en tidsenlig och storstilad byggnad i vilken vardagen fått träda in. En fysisk snarare än språklig kontrast till staden som rivs, men även till erfarenheten av gradvis stagnation. Vart människor ska ta vägen när deras tidigare livsmiljöer försvinner och hur kostsamt det kan tänkas bli för några eller alla inblandade. Det är i stunden fortfarande en fråga för spekulationer.

Kiruna Kommun 
Nationella snitt inom parantes.
Kommunbefolkning: 23 116 Tätortsbefolkning: 16 936 Kommunalskatt:34,43 kr (32,12 kr) Arbetslöshet: 4,6 % (6,6 %) Antal kommunanställda: 2 475. LKAB: Omsättning: 23,5 miljarder kronor Vinst: 6,3 miljarder kronor Antal an- ställda i Kiruna kommun: 2 175 Avsättning för samhällsomvandlingar*: 11 miljarder kronor Utbetalade medel för samhällsomvandlingar*: 6,8 miljarder kronor.

*Samhällsomvandling är LKAB:s begrepp för de inlösnings- och uppbyggnadsprocesser som sker i Kiruna och Malmberget/Gällivare. Summorna inkluderar båda platserna.

Tidigare publicerad i Tidningen Arkitektur nummer 8/2018.

Nya Vasaplan i kollision med våra invanda reflexer

vasaplanVasaplan är i konkurrens med Rådhustorget troligen Umeås viktigaste offentliga rum. Bebyggelseutvecklingen kring gatan är till stor del ett resultat av beslutet i början av 70-talet att på denna plats förlägga kollektivtrafikens nav. Det då upprättade busstorget var vid tidpunkten omgivet av kvarter med ojämn täthet och mestadels träkåkar. Politikerna, byggherrarna, planerarna, arkitekterna var också milt sagt oförsonliga i lösningarna för att hantera de växande människoströmmar som med busshållplatsernas tillkomst anhopades. Mycket jämnades med marken.

Med moderniseringen tillägnades sedan A-läge åt nya lokaler för betydande offentliga institutioner som stadsbiblioteket (Qvarnström & Valler, 1985) och Folkets hus (Qvarnström & Burman, 1986) varpå gallerior, parkeringshus och hotell trycktes in efter bästa förmåga.

Parallellt med detta kom även själva busstorget att omdanas under stadsarkitekt Hans Åkerlinds försyn. Kring ett brett körfält anlades på vardera sidan hållplatser med egensinnigt gestaltade väderskydd (Nelson & Lidén, 1986). Med uppvärmda sittbänkar i nästan omslutna rum prioriterades att skydda brukarna från det subarktiska klimatet. Bredvid väderskydden anordnades också björkplanteringar inom noggrant uppmätta stenmurar, placerade för att kunna fungera som spontana sittplatser.

Vasaplan är ett utmärkt kondenserat exempel på den svenska modernismens förtjänster och tillkortakommanden uppfört i dess sista andetag. Som planeringsregim framhärdad i symbios med en uttalad ambition att utjämna klassklyftor resulterade den, rent mätbart, i att folkflertalet fick det bättre och blev mer jämlika sinsemellan.

Det kan vara värt att påminna om att institutions- kontors- och handelspräglade centrum utgjorde en del i den funktionsseparering som även innefattade storskaliga bostadsprojekt i städernas utkanter vilka motade tillbaka bostadsbrist, trångboddhet och armod med hög standard till överkomliga priser, samtidigt som offentliga funktioner också ofta gavs prioritet i fördelaktiga lägen.

Men synsätten präglades också av reduktionism. Att man ofta betraktat äldre bebyggelse och till den kopplade känslor av identitet som ett reaktionärt tankegods som det nya skulle svepa undan var otvivelaktigt ett förenklat synsätt. På samma sätt underskattades frågor om delaktighet, vilket märktes i oförmågan att hantera den alienation som många skulle uppleva inför stadsmiljöerna.

Sådana insikter hade i slutet av 80-talet börjat bli tongivande också hos delar av de yrkeskårer som gestaltade miljöer. Om Vasaplan exemplifierade modernismen märktes detta redan något år senare tydligt med rivningen av biografen Odeon (Sundberg, 1938) som skulle lämna plats för ett höghushotell (FFNS Åsbjer, 1991).

En utbredd lokal upprördhet fick då uppbackning av framträdande arkitekter som bestred att städer skulle fortsätta likriktas i samma mall. De argumenterade för att man istället skulle identifiera, bejaka samt kultivera specifika lokala förhållanden och karaktärsdrag. Med tiden kom den hållningen också att inarbetas i kommunala planeringsdokument.

Just Vasaplan och dess väderskydd skulle senare pekas ut som betydande för stadens identitet. För mig, som lokalodlad 80-talist, framstår denna åsikt mer som sunt förnuft, eftersom få andra gestaltningar skulle kunna konkurrera om vad som för oss kännetecknat ett ”hemma”.

Men redan på 2010-talet skulle dessa synsätt komma att motas tillbaka. Detta faktum förefaller i viss mån paradoxalt, då nyplaneringen startades av en kulturhuvudstadstitel som i mycket vunnits genom framhållandet av Umeås lokala särart. När en ny fördjupad översiktsplan för centrum gick ut på samråd 2010 argumenterades också enligt kritiken i polemik mot skrytbyggen och utplåning av det identitetsbärande. Men i den reviderade handling som antogs året därpå hade andemeningen drastiskt förändrats, delvis till sin motsats.

Så kom 2010-talets stadsomvandling, och i synnerhet i de offentliga rummen, att präglas av en återgång där många identitetsbärande gestaltningar åter rensades bort för att ersättas av de för stunden rådande trenderna. Men istället för att ge merparten av medborgarna materiellt bättre förhållanden underblåstes nu en regim av ökande ojämlikhet. Om fördelaktiga lägen på 80-talet togs i anspråk för offentliga ytor, var 10-talets riktning i hög grad ställd mot privatisering och vinstmaximering. Om än diffust uttalat har det primära målet för offentliga rum varit en omställning i fas med fastighetsinvesteringar samt att iscensätta en ”attraktiv” aura för turister och välbeställda potentiella inflyttare. För detta har de senaste tio åren, bara i centrum, investerats ett antal hundra miljoner skattekronor.

Med Vasaplan var det platsspecifika motivet att planera för en långsiktigt beräknad tillväxt i bussåkandet. Med en i underlagen knappast stringent bevisföring, kom sedan de identitetsbärande kurerna, som så sent som 2014 i kommunens egen byggnadsordning förklarats ha ett stort bevarandevärde, att rensas bort utan större debatt om möjliga implikationer gentemot sådana riktlinjer. För den som sett den röda tråden i omvandlingen ligger det nära till hands att foga in detta i ambitionen att gynna konsumtionsbeteenden, exempelvis som att ge mer trottoarutrymme åt uteserveringar.

Så tillkom beslutet att omlägga hållplatserna till en refug i gatans mitt, och där placera en 160 meter lång konstruktion i obehandlat trä (Wingårdhs, 2017). Betraktad mot gestaltningsprogrammets riktlinjer (2016), som framhäver att platsen ska präglas av ”öppenhet” och ”orienterbarhet” samt att konstruktionen inte ska ”konkurrera om uppmärksamheten”, framstår godkännandet av lösningen som obegriplig.

Med sin storskalighet slukar den bokstavligen omgivningen och försvårar just orienterbarhet genom att skymma övrig bebyggelse. Än värre är hur den misslyckas i den avgörande funktionen att utgöra ett skydd från väder och vind.

Under det år refugen varit i bruk, om än bara några månader i färdigställd omgivning, förefaller också människors beteenden i verkligheten vara i oenighet med programmets ambition, där ett starkt argument var att lösningen skulle bidra till ökad trafiksäkerhet.

Som daglig kollektivtrafikant har jag själv främst använt platsen i sällskap av barnvagn, vilket också utgjort huvudskälet till frustration.

Refugen har, vid sidan av ingångspunkter i ytterkanterna och i mitten, höga kantstenar. Samtidigt är den så smal att klungor av resenärer inte sällan blockerar för förbipasserande. Tanken var att passerande skulle röra sig över till refugen först i höjd med dess ingångspunkter. I verkligheten rör vi resenärer oss längs refugen och leds därmed, för att komma förbi klungorna, att gena via körfältet. Med barnvagn är den rörelsen knappast optimal. Den är dessutom farlig på en plats där trafiken går i vänstertrafik i krock med invanda reflexer.

Det är tyvärr en växande känsla att det nya helt följer det så ofta kritiserade valet att göra form på bekostnad av funktion. Med alla vettiga lärdomar man kan dra av modernisters tillkortakommanden framstår det symtomatiskt att det i stället är de bästa sidorna som kastats över bord.

Man kan välja att avfärda betraktelsen kring rörelsemönster i detta eller andra offentliga rum som gnäll, och hävda att det väl går till sig med tiden – men då förnekar man också tyngden i den vardagsbetraktelse som så ofta kan göras, av de genvägar som trampas upp över gräsplättar där människor vill tjäna några meter.


Ursprungligen publicerad 2019-01-09 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren.

Östra Umeå – ett nytt vänsterradikalt fäste?

ostraEfter upprorsåret 1968 etablerades en föreställning om Umeå som en särskilt röd stad, med det ”röda universitetet”. Här, gick berättelsen, hade en sedan urminnes borgerlig norrländsk småstad i och med inflödet av studenter genomgått en plötslig, dramatisk förändring. Bilden berodde troligen mycket på att perioden ur ett slags rumsligt perspektiv upplevdes som påtagligt förändrande.

Utöver tillkomsten av en mylla av små vänstergrupper i en stad där Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) knappt funnits under efterkrigstiden syntes en mängd turbulenta händelser det följande årtiondet. Med tiden kom ändå idén om ”det röda Umeå” och ”det röda universitetet” att både ifrågasättas och nyanseras – inte minst i reflektioner från vissa av de som var med när det begav sig.

Tidskriften Västerbotten gav 2010 ut ett nummer på temat där man i inledningen reflekterade över att universitetets eventuella särprägel kanske snarare handlat om en ”forskningsmiljö präglad av chosefrihet, lärare och studenter med icke-akademisk bakgrund och inte minst frånvaron av högstämda akademiska traditioner och hierarkier”.

En annan utgångspunkt för reflektion har varit valresultaten. I valet 1970 lyckades VPK fortfarande inte knipa mandat, och den majoritet som borgerligheten haft sedan rösträttens införande stod markant stabil. Att den till slut ändå föll, resonerar många, kunde föga bero på den högljudda yttervänster som präglade det politiska klimatet så tydligt kring skiftet mellan 1960- och 70-tal.

Hur ser egentligen Umeås politiska utveckling ut, med valresultaten som utgångspunkt?

Umeå har historiskt stått ut i ett norrländskt sammanhang med en relativt svag arbetarrörelse. Samtidigt är det som utmärker Socialdemokraternas resultat en successiv och i princip oavbruten tillväxt från 1922 till 1991.

Om valet 1970 utelämnade tecken på en mer drastisk svängning så kom faktiskt densamma i det följande. Socialdemokraterna gjorde då sin enskilt största ökning under efterkrigstiden samtidigt som VPK gjorde entré i fullmäktige. Den borgerliga majoriteten stod sig med en hårsmån. Skiftet dröjde ett slag, men kom i och med att VPK 1979 dubblerade sina mandat.

En hypotes som ibland anförts är att kommunsammanslagningarna på 1960- och 70- talen skulle varit orsaken till detta. 1965 införlivades nämligen ”landskommunen” bestående av stora delar närliggande landsbygd i stadens jurisdiktion, följt av Holmsund, Sävar, Hörnefors och Holmön 1974. Det förstnämnda gjorde faktiskt till synes stort avtryck. Centerpartiet gick 1966 från två till tio mandat. Förändringar kopplade till den senare är samtidigt till synes frånvarande.

Så varför detta grävande i gammal valstatistik undrar kanske läsaren vid det här laget?

Svaret är att vi i närtid ser en vidare utveckling som knyter an till diskussionen om ”det röda Umeå” och som behöver sin historia.

Just den socialdemokratiska solskenshistorien nådde nämligen sitt slut vid 1990-talets början. 1991 backade partiet tydligt med väljartapp företrädesvis till borgerligheten. Desto mer förödande var emellertid att en grupp kring tidningen Offensiv lanserat en så kallad spränglista – det vill säga, en lista med Socialdemokraternas partinamn, men med alternativa kandidater i toppen. Offensivarna tog så hela tre av Socialdemokraternas mandat och i läget som följde fick borgerligheten temporärt tillbaka makten i minoritet.

Valet 1998 innebar därpå ett för Socialdemokraterna slags omvänt 1973 – det största enskilda väljartappet någonsin. Samtidigt fördubblade Vänsterpartiet sina mandat. Offensivarna, som nu omöjliggjorts att använda spränglistor efter en ändring i vallagen, bildade samtidigt eget parti och knep två mandat.

Vad som där inleddes kan bäst beskrivas som en gradvis omfördelning av väljare inom den tydligt dominanta vänstersidan av blockgränsen, från Socialdemokraterna till andra partier.

För den som betraktar utvecklingen utifrån valresultatet 2018 märks något väldigt signifikant rörande denna förskjutning.

I 23 av 69 valdistrikt är de andra partierna på vänstersidan – Vänsterpartiet, Arbetarpartiet, Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet – tillsammans större än Socialdemokraterna.

Dessa valdistrikt är helt sammanlänkande inom en geografi som enklast beskrivs som Östra Umeå. Inom området finns en kärnpunkt av distrikt vari Vänsterpartiet nu på egen hand antingen är större eller jämnstora med Socialdemokraterna. Samtidigt är den bredare förskjutningen beskrivbar över tid, och området vidgas.

Om man vid skiftet från högermajoritet till vänsterdito på 70-talet kunde notera att Umeå blev en ”röd stad” med socialdemokratisk emfas, så kan man kring 2010-talets mitt säga att det inom Umeå kommun finns en geografiskt sammanhängande plats där emfasen tippat över. Hur man beskriver till vad är förstås lite svårt, inte minst med tidsandans diskursiva förskjutningar. Men ”åt ett vänsterradikalare håll” är av detaljer att döma en acceptabel beskrivning.

Kvarstår gör frågan; varför?

Om jag ska tillåta mig att spekulera så finns kanske ett första svar hos Anders Lidström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet. 2018 publicerade han en rapport, ”Socialdemokraternas tillbakagång 1973-2014”, vari en central tes är att urbaniseringen och den stigande utbildningsnivån utgör huvudförklaringarna till Socialdemokraternas successiva väljartapp i landet. Just i delar av Norrland, inklusive Umeå, har väljartappet emellertid hållits tillbaka något i förhållande till dessa faktorers utveckling. Enligt Lidström skulle detta kunna bero på att partiets organisation, liksom arbetarrörelsens kulturella hegemoni, var förhållandevis starka vid tidpunkten för nedgångens inledning.

Betraktar man östra Umeå framträder en väldigt urban geografi, med en överrepresentation gentemot resten av kommunen i andel studenter och högutbildade. Likväl i andel anställda i offentlig sektor, boende i allmännytta och flerfamiljshus, och personer som har invandrarbakgrund. Så långt ligger Lidströms allmänna förklaring nära tillhands.

Varför väljarna här går till andra alternativ på vänstersidan av blockgränsen är däremot mindre självklart. Valdistrikten i Östra Umeå är jämförelsevis olikartade. Där finns distrikt enbart bestående av allmännyttiga hyresrätter, distrikt bestående enbart av studentlägenheter och distrikt i princip uteslutande bestående av villor. Ändå är likheterna större dem emellan, än i relation till andra distrikt av liknande karaktär i andra delar av kommunen, en tendens som blir ännu tydligare när man jämför med socioekonomiskt liknande distrikt i andra kommuner.

För att återvända till Lidströms forskning så skulle en förklaring kunna vara att det i området finns förhållandevis starka organisatoriska strukturer och en geografiskt lokaliserad särpräglad hegemoni med vänsterradikal lutning under utveckling. Placerar man ut vänsterns lokaler på kartan så framstår det vara troligt.

Oavsett analys så har de styrande i fullmäktige att ta hänsyn till, förhandla med, och representera denna väljargeografi. Hur det går och vad konsekvenserna av eventuella tillkortakommanden blir? Det återstår att se.

Ursprungligen publicerad på kultursidan i Västerbottens-Kuriren 9 oktober 2018. 

Serie ger liv åt flottningen

34065403_2171736589535708_4097409941529165824_nGotthard Öberg (1916–1994) var under många år ordförande för Västerbottensdistriktet av fackföreningen SAC Syndikalisterna. Bland oräkneliga föreningslivsgärningar kan kanske främst noteras hans bok Genombrottet – Flottningskonflikten vid Övre Ume-älvdal 1933–34 utgiven av Federativs förlag 1990. Så smalt som det låter handlar det om en rigorös genomgång av mötesprotokoll, medlemsregister, nyhetsnotiser och intervjumaterial i syfte att ge en så tydlig beskrivning som möjligt av en arbetsmarknadskonflikt inom en av Västerbottens då centrala näringar. Konflikten ifråga inträffade i Lycksele och Stensele kommun, den senare för övrigt Öbergs födelseort.

Tyvärr är det lätt att konstatera att det krävs ett speciellt sorts sinnelag för att nöta sig igenom den här sortens folkrörelseskildringar. I just det här fallet har emellertid något verkligt spännande hänt vad gäller kontinuiteten i att minnas historien och popularisera den för nya generationer. Det är nämligen nu så att en annan lokal syndikalist har tagit sig mödan an att omvandla Öbergs bok till en serietidning.

Denna syndikalist, för övrigt likt Öberg en typisk folkrörelseräv, skriver under signatur och har under många år kastat ur sig det något obskyra seriefanzinet Autotrof – till dags dato utkommen i tio nummer. Innehållsmässigt har det alltid bestått i en yvig kompott av självutlämnande vemodiga, ångestfyllda betraktelser och reflektioner, rörelseerfarenheter och berättelser om klasskamp, samt en hel del rena flummigheter. När Autotrof varit som bäst golvar serierna faktiskt det mesta man i övrigt kan ta del av inom den breda svenska seriegenren. Ett faktum som troligen beror på att tecknaren ifråga befinner sig i en vardag med omständigheter betydligt intressantare, mer gripande, än ofta skildrade medelklassliv i de svenska storstäderna. Arbetarlitteratur i serieform borde man nog helt enkelt kalla det.

2010 hittade i alla fall Autotrofs upphovsmakare en låda på Umeå LS av SAC:s fackliga expedition innehållandes just Gotthard Öbergs Genombrottet och som han själv skriver har han ”sen dess tyckt att det är synd att den inte är lite mer lättläst. (…) att den skulle bli en rätt kul serie”. Det tog förvisso några år, men på nätta 33 sidor har boken nu alltså omvandlats till serietidning.

Onekligen har upphovsmakaren också lyckats med sitt uppdrag att göra liv i historien. I sin bildsatta form slukar den tillbaka läsaren till det intensiva nuet i 30-tals flottningskonflikter upp längst med Umeälven. Här kastas man mellan fikarum, demonstrationståg, blockader och provisoriska strejkläger ute i skogsbygderna med en pedagogik som ger en begriplig inblick i den fackliga organiseringens framväxt.

Det är lärorikt som ett utsnitt i historien om tiden kring folkhemmets framväxt liksom för den som vill förstå Västerbotten som geografisk plats. Nästan genomgående är det dessutom väldigt rafflande som ren underhållning. Det är bara att buga och tacka för att det, trots avsaknaden av ekonomiska incitament, fortsätter att finnas eldsjälar som tar sig an det här slags kultur- och folkrörelsegärningar.

Inforuta:
Autotrof
En serie baserad på Gotthard Öbergs bok Genombrottet om flottningskonflikten vid Övre Ume-älvdal 1933–34
Kontakt: druglagoon@gmail.com


Ursprungligen publicerad på kultursidan i Västerbottens-Kuriren 31 maj 2018. 

Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

En berättelse om två hus

I folkmun benämns det som ”fjortislandet” – torget som social mötesplats, eller oroshärd, beroende på vem man frågar.

Valborgsnatten 1995 på Rådhustorget ska dock gå till historien som något utöver det vanliga. En kväll i gränslandet mellan fest och kravall. Ständiga slagsmål, gripanden, fritagningsförsök och folkmassor som ropar ”upplopp, upplopp” för att därefter överösa den för kvällen underbemannade polisstyrkan med ölburkar, stenar och slag. Skyltfönster slås i kras, någon kastar en rökgranat och papperskorgar sätts i brand.

Umeå är vid den här tidpunkten, precis som idag, en av de städer i Sverige där befolkningens medelålder är lägst. Men det är också en stad som i kölvattnet av det tidiga 1990-talets ekonomiska kris genomdrivit kraftiga nedskärningar. En inte oansenlig del av dessa har riktats mot Socialtjänstens verksamhet, och i synnerhet mot stadens ungdomsgårdar och annan ungdomsverksamhet.

En av de få mötesplatser i innerstaden som emellertid existerar, om än med knappa resurser, är Galaxen. En ungdomsgård belägen i Folkets hus gamla lokaler vid Järnvägsgatan sedan slutet av 1980-talet efter att diverse ungdomsrörelser skapat påtryckningar om att lokalen skulle ges just detta ändamål.

Galaxen är vid tidpunkten för valborgskravallerna 1995 på god väg att bli något av ett globalt epicentrum för den hardcorekultur som präglas av avståndstagande från drog- & köttkonsumtion. Hit vallfärdar hundratals ungdomar för att lyssna på lokala band som Abhinanda, Final Exit, Bloodpath och Refused, liksom turnerande akter från världens alla hörn.

Det är dock inte bara för Hardcorescenen gården har betydelse. En rad andra subkulturer – i synnerhet metal- och hip-hopscenerna – växer sig parallellt starka just här, och ska komma att sätta sin prägel på staden för en lång tid framöver.

För den som i tanken reser tillbaka i tiden och ställer sig på torget, den där valborgsnatten 1995, framstår det som samtidigt sker på Galaxen som något av en dröm för dåtidens styrande politiker och dess tjänstemannakår.

Verkligheten är en annan. För trots engagerad personal är de ekonomiska resurserna som sagt alltjämt knappa och målgruppen i huvudsak ungdomar i yngre tonåren. För de äldre saknas verkliga alternativ till det närmast institutionaliserade gatusupandet och ansvaret läggs, gång på gång, på de frånvarande föräldrarna.

Valborgsslaget blir emellertid något av en vändpunkt. I maj 1995 fylls lokaltidningarna av artiklar, insändare, ledare och debattinlägg kring ansvaret för eskalerande våld och fylla bland stans unga. I en serie intervjuer i bland annat Västerbottens-Kuriren framträder även de egna berättelserna från de som på helgerna söker sig in till stadskärnan. Längtan bort från en tristessartad tillvaro ute i de sovstadsliknande stadsdelarna, spänningen i att träffa andra än de gamla vanliga klasskamraterna, friheten i att bara dra runt i en ständigt föränderlig miljö.

Men särskilt nämns behovet av platser där ungdomarna själva bestämmer, med inriktning på de målgrupper gårdarna inte fångar upp. De flesta pekar ut det då tomma Rådhuset, just vid torget där ungdomarna samlas, som en potentiell lokal. Men politikerna håller emot. Den lokal som fokus istället läggs på är det gamla Hamnmagasinet nere vid älven. Vid tidpunkten en halvtom magasinsbyggnad som till viss del användes av Tekniska kontoret som lageryta. Här hade hardcore- & poparrangörerna vid några tillfällen hyrt in sig för enskilda spelningar under somrarna då gårdarna var stängda i brist på vettiga lokaler. Med opinionstrycket efter valborgsstöket pressas nu de styrande Socialdemokraternas nya ledning med Lennart Holmlund och Marie-Louise Rönnmark i spetsen att agera. Lokalerna rustas upp, och in flyttar en självstyrande förening bestående av ungdomar för att sätta igång verksamheten.

Någonstans här börjar dock ett annat problem tydliggöras i den ungdomliga kuststaden. Årtalet har nått fram till 1996 när någon eller några tänder eld på en rad Scanlastbilar utanför slakteriet på Teg. Plötsligt släpps minkar ut från närliggande farmer, korvkiosker slås sönder och restauranger klottras ner med slagord som ”mördare”. Kring stans växande hardcorescen har en ny generation fostrats i kritisk politik med fokus på rättvisefrågor. I centrum står djurens rättigheter

Rörelserna talar om civil olydnad, men där finns även en mer gränslös, kompromisslös militans. Socialtjänsten och polisen drabbas av skrämselhicka.

En speciell veganrotel inrättas för att kartlägga ungdomarna, och en lång rad föräldrar får snart brev med varningar om de sammanhang deras barn tycks befinna sig i närheten av. Galaxens scen framstår nu allt mer som en arena för uppviglande artister med publik som riskerar att ledas in på mindre konventionella politiska stigar.

Umeå är nu en stad med en myllrande ungdomskultur av många slag, utsedd till P3 Popstad 1997, men med hotande tendenser som hägrar för stadens makthavare.

Vad som här följer är en allt annat än enkel berättelse att skriva. En historia som till stor del utspelar sig utanför mediernas radar, men vars innehåll hålls i liv i otaliga umebors minnen och anteckningar. Den framträder även fragmentariskt i Socialtjänstens protokoll (som då hade ansvar för stadens ungdomsgårdar) och i de lokala mediearkiven. Året är 1998 när det börjar tisslas om att kommunen vill lägga ner Galaxens verksamhet och föra över dess resurser till Hamnmagasinet. Något som i sak kan framstå som besynnerligt sett till Galaxens välfyllda konserter, replokaler och växande folkkök. Officiellt handlar det åter om nedskärningar inom socialtjänsten. Personalen på Galaxen får emellertid reda på planerna, och börjar genom möten och skriverier i media försöka parera nerläggningshotet. I maj 1999 är istället budet att Galaxen ska rustas upp för fortsatt verksamhet, och personalen tar fram ett underlag inför semestern. Pengar finns, enligt socialtjänstens representanter.

Det är därför en smärre chock när man den 11 augusti istället meddelar att Galaxen trots allt ska läggas ner. Personalen och resurserna ska dock finnas kvar, men flyttas nu till Hamnmagasinets lokaler. De ungdomar som använder Galaxen för att arrangera spelningar, repa och hålla folkkök är allt annat än nöjda. De upplever det hela som en direkt politisk utmanövrering och ägnar den följande hösten och in på det nya året åt att fixa en lång rad gratisarrangemang i lokalerna, ofta proppfulla med hundratals besökare. Samma helg som Galaxen ska stänga för gott bestämmer de sig för att utlysa en spelning vars plan är att övergå till husockupation. Kommunen föregår dem, och när dagen kommer har låsen till lokalerna bytts ut. Den ungdomsgård som blivit känd långt bortom Umeå, och till och med Sverige, är för evigt ett minne blott.

Med tiden kommer Umeå Kommun även att befästa sitt grepp om det tidigare självstyrda ungdomshuset Hamnmagasinet.

De ungdomar som drivit igång verksamheten delar nu lokalerna med ungdomsgårdsverksamheten. Vid ett styrelsemöte lyckas lojala Socialdemokrater få bort den person som länge varit central i verksamheten, och ersätta honom med en partikamrat. Med tiden kommer även direktiv till personalen att begreppet ”Galaxen” inte längre får användas inom den kommunala verksamheten. Långt borta är de visioner om en lokal av och för de äldre ungdomarna som några år tidigare öppnade dörrarna till det gamla magasinet vid kajen.

I staden med den unga befolkningen slutar här ännu ett kapitel om de till synes outtömliga begären efter dynamiska och meningsfulla platser med stadig grund i brukarnas drömmar och visioner. Kvar hägrar för många berättelserna som ett slags öppet sår i förtroendet inför makthavarna, samtidigt som myten sätter prägel på nya generationers agerande i striderna om platser och rum.


Ursprungligen publicerad 19/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”.

Sista natten med Odeon

Odeon var en karaktäristisk liten biograf av den där sorten som fanns lite varstans i de flesta svenska städers stadskärnor vid det förra seklets mitt. En efter en försvann de i skuggan av såväl stadsomvandlingar som svensk filmindustris vilja att befästa en monopolställning genom att ekonomisk-rationellt centralisera filmvisningarna till stora likriktade biopalats.

Ödet för just Odeon kom att bestämmas den 19 januari 1990. Kommunfullmäktige hade sammanträde, och på dagordningen låg en ny detaljplan för kvarteret Brage där alltså Odeon vid tidpunkten låg. Eric Modig som då ägde den gamla funkisfastigheten ville riva för att uppföra ett höghushotell med 15 våningar i dess ställe.

Frågan var emellertid kontroversiell. Enligt Umeås då antagna översiktsplan som anger riktlinjer för stadsplaneringen ska staden fortsatt byggas med lågmäld karaktär för att smälta samman med den äldre bebyggelsen. Dessutom hade Sveriges riksdag några år tidigare antagit en plan- och bygglag (PBL) där äldre stadsbebyggelse nu skulle betraktas som ett riksintresse med bevarandevärde. I kvarteret Brage låg ju dels Odeonbiografen, men även en rad äldre träbyggnader liksom den gamla Tullkammaren vilka tillsammans representerade en rad epoker i stadsbyggnation.

Riksantikvarieämbetet hade så klart noterat detta vid sin inspektion och sedermera avrått Umeå att tillåta en så pass dominant ny byggnad på platsen.

Även umeborna hade engagerat sig i protester mot planerna. Redan från början fanns ett misstroende mot politikerna eftersom frågan tystats ner under den föregående valrörelsen 1988. Dessutom hade remisstiden för yttranden om den nya detaljplanen förlagts precis till semesterperioden 1989. Mest drivande var en organisation som kallade sig Umeås miljögrupp. Under hösten 89 och våren 1990 arrangerade man en rad protestmöten och debatter för att sätta fokus på frågan. Dessutom samlades 6000 namnunderskrifter in för att överlämnas till kommunalrådet Margot Wikström (S) inför den slutgiltiga debatten i kommunfullmäktige i januari 1990.

Det mesta kan kanske tyckas tala emot att den nya detaljplanen skulle antas den där januaridagen. Utfallet blev emellertid precis tvärtom, och beslutet klubbades igenom med nära nog en två tredjedelars majoritet. Odeon skulle rivas och lämna plats åt det nya höghushotellet.

Under våren går så Odeons guldgula ridå ner för sista gången. Den avslutande föreställningen, med ett femtiotal besökare, visar Ettore Scolas ”Drömmarnas hus”, med handlingen förlagd till en biograf på väg att lägga ner.

Onsdag den 31 maj 1990 hyr Umeå miljögrupp, kulturföreningen Humlan och Studiefrämjandet tillsammans den nu ödelagda lokalen för en sista protestkväll. På den röda, handritade affischen står det: ”SISTA NATTEN MED ODEON – Galakväll mot höghushotell och rivningshysteri”. Hardcorebandet Step Forward, Stockholmska thrashmetalbandet Shredder och Tor Lundmark från Trio Lligo är några av banden och teaterakterna på schemat.

När kvällen lider mot sitt slut går Lars Igeland från Umeås miljögrupp upp på scenen och uppmanar de cirka 200 besökande på plats att gå hem. Vissa har emellertid helt andra planer. Ett 30-tal vägrar gå, och förklarar nu Odeonbiografen ockuperad. SF:s personal som kommit till platsen för att låsa lokalen finner ingen annan lösning än att låsa in dem, och samtidigt kontakta polisen.

Polisen å sin sida ser ingen anledning att vräka ockupanterna, eftersom det saknas en formell polisanmälan från Eric Modig, som ju äger fastigheten ifråga.

Utanför Odeonbiografen hängs en stor banderoll upp med texten ”OCKUPERAT!” och vid Storgatan placeras en mindre skylt med texten ”Tuta mot hotellet”. Ockupanterna, nu ett sextiotal till mängden, håller huset öppet dygnet runt med planer på att stanna hela sommaren.

Samtidigt rasar debatten i lokaltidningarna, såväl om hotellfrågan som om ockupationen i sig. Ockupanterna förklarar själva sina intentioner i en insändare undertecknad ”Odeonockupanterna”. I synnerhet vill man peka på en odemokratisk anda i stadsplaneringen där kommun och länsstyrelse söker varje tänkbart kryphål i lagar och riktlinjer för att kunna omstöpa stadskärnan. Medborgarinflytandet över stadsplaneringen måste öka och staden måste i högre grad planeras för de som bor här, till exempel genom att premiera byggandet av billiga bostäder i stadskärnan.

”Är Umeås innerstad till för kommunens invånare eller för kommunpampar, hitresta affärsmän, byggherrar och deras gelikar?”, frågar man sig retoriskt.

Den 9 juni, efter en vecka med spelningar och andra aktiviteter, når dock även denna ockupation sitt slut. Vid lunchtid, när bara tre ockupanter finns på plats, kommer en större personalgrupp från SF till biografen för att stänga ner. Fönster och dörrar spikas igen, och vakter från ett vaktbolag placeras ut för att natt och dag bevaka platsen.

Det hela är emellertid inte förgäves, enligt husockupanterna. I en insändare publicerad fyra dagar efter vräkningen, den 13 juni 1990, skriver de:

”Att motståndet mot hotellet är fast förankrat bland alla generationer och samhällsgrupper märks av de besök vi fått på den gamla biografen. Slipsklädda gentlemän har kommit in och druckit kaffe, äldre damer har kommit med hembakt och frukt och många barnfamiljer har uttryckt sin oro för Umeås framtid, och alla har de skrivit på protestlistorna!”

Ockupationen har åter väckt frågan om höghushotellets blivande till liv. Ytterligare 2500 namn har samlats in mot byggplanerna, totalt 8500 har nu skrivit under. Dessutom har hundratals vykort skickats till bostadsministern med uppmaningar om att regeringen ska riva upp detaljplanen.

Här skulle kunna komma en vändning, när regeringen för första gången ska testa den nya plan- & byggnadslagen i ett kommunalt ärende. Men slutet på den här historien är, likt så många andra gånger i Umeå, en triumf för politiker och viljestarka fastighetsägare. En tid efter husockupationen rivs Odeon och bygget av höghushotellet kan påbörjas. 1992 invigs det under namnet ”Plaza”, och där står det än i dag. Samtidigt rasar nya strider om gamla biograflokaler som samtidens fastighetsägare vill riva, med kommunens goda minnen, för att bygga höghus.


Ursprungligen publicerad 14/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

En sommar av systerskap

Precis bakom nuvarande Filmstaden, ut mot Vasagatan låg förut en vacker trävilla bara ett stenkast från älvstranden. I april 1983 skulle den bli central för den lokala nyhetsrapporteringen. Just där och då inleddes nämligen en feministisk, kvinnoseparatistisk husockupation av ”Gula Villan”, som den kom att kallas i folkmun. Ockupanterna ville sätta press på stans makthavare i den pågående kampen för ett kvinnohus.

När Gula villan ockuperades hade bara drygt ett halvår passerat sedan husockupationen av ”allaktivitetshuset” avslutats några kvarter bort. Ett decennium av stadskonflikter kring broar, dungar, stigande hyror och husbyggen hade successivt flyttat gränserna för vilka metoder som ansågs konventionella vid nya framväxande strider. I Umeå skedde en rad mer eller mindre väldokumenterade husockupationer under denna tid.

På Södermalm i Stockholm, Haga i Göteborg och över hela Europa togs hus i besittning i början av 1980-talet.

I länder som Holland, Storbritannien och Spanien avkriminaliserades till och med ockupationerna. Politiker och tjänstemän hade upptäckt att ockupanterna inte sällan återupplivade eftersatta bostadsområden, fyllde dem med kultur och aktivitet. Därtill hölls den växande fastighetsspekulationen som lämnade hus tomma i åratal, tillbaka. Sverige valde emellertid en annan, över tid allt mer repressiv väg som än idag tillämpas med stor konsekvens.

I Gula Villan den där helgen i april hade ockupanterna dock ingen plan på att stanna speciellt länge. Syftet var en två dagars husockupation för att ge ny luft åt debatten om ett kvinnohus i Umeå. Frågan hade drivits sedan 1980 då en kvinnohusförening, med inspiration från Göteborg och Stockholm, bildades för att inleda förhandlingar med kommunen.

Villan nere vid älven passade utmärkt. Den stod tom, likt många andra hus vid den här tiden, i väntan på att fullmäktige skulle besluta om rivning.

Kvinnohusockupationen skulle emellertid pågå betydligt längre än de två dagar deltagarna ursprungligen tänkt sig. I en längre essä med titeln Systerskap i Gula Villan, som återfinns i antologin Tusen systrar ställde krav berättar Kerstin Norlander, en av ockupanterna, ingående om den följande tiden.

När medierna väl skrev om huset och ockupanternas krav strömmade folk till, och under de första dagarna förändras därmed också sammansättningen i gruppen radikalt. Det blev helt enkelt så att de närvarande på plats höll ett stormöte, varpå beslut togs att stanna i huset på obestämd tid!

Så ockupationen fortlöpte hela våren och en bra bit in på sommaren. Deltagarna turades om att sova över, det hölls kafé i trädgården på tisdagar, öppet hus på lördagar, direkt demokratiska stormöten på onsdagar och en rad andra aktiviteter. I det gamla trähuset skolades, enligt Kerstin Norlander, en hel ny generation feminister under dessa månader.

På helgerna och nätterna är raggarna, precis som vid allhusockupationen året innan, ett ständigt återkommande problem. Men även andra män i grupp tycks denna gång göra något av en ”folksport” i att klättra på huset, banka, skrika och störa. En natt klottrar någon ordet ”Snopphatare” på fasaden.

Samtidigt pågår en allt hetsigare debatt i de lokala medierna rörande ockupationen. Nåväl, inte var det om den viktiga sakfrågan gällande behovet av ett kvinnohus, och fler fristäder för utsatta kvinnor, som man debatterade. Istället rörde en stor del av inläggen själva metoden: huruvida det kan anses vara legitimt att ockupera ett hus, att bryta mot lag och ordning. Helgar verkligen ändamålet medlen?

Den 20 juli verkställer tillslut polisen en vräkning av ockupanterna i Gula villan, på kommunens order. En sommar av gemenskap, kunskapsutjämning och hoppfullhet lider mot sitt slut. Men ockupationen är inte förgäves. Med pengar som samlats in under månaderna i den gamla träkåken lyckas kvinnohusföreningen hyra den lokal som ska bli ett första steg mot det kvinnohus som än idag är ett permanent inslag i Umeås stadsmiljö.


Ursprungligen publicerad den 25/4-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Drömmen om ett hus

När städer omvandlas skapas sprickor i tid och rum. Gamla kåkar töms i väntan på rivning. Andra för att någon fastighetsägare vill spekulera på marknaden, invänta intilliggande byggnationer för att kunna trissa upp priserna. Överallt står ödetomter som skuggor över det som en gång varit.

Kvarteren vid Vasaplan där dagens Stadsbibliotek, Folkets hus och parkeringshuset Nanna ligger, var vid 1980-talets inledning just en sådan plats. Här och var stod pampiga trähus, ofta med tillhörande trädgård utplacerade kring det nu hitflyttade busstorget. Från politiskt håll sågs husen som slumkåkar, en historisk rest från Fattigsverige. De skulle lämna plats för moderna byggnader i betong och tegel. De bakomliggande idéerna hade utan tvivel en i alla fall delvis progressiv ansats: icke-kommersiella mötesplatser som stadsbiblioteket skulle husera på stadens mest attraktiva tomter. Så skulle arbetarklassen både bildas och få tillträde till historiskt borgerliga sfärer som Operahus.

I den snabba stadsomvandlingens sprickor föds samtidigt andra begär. De ständiga rivningarna ställer frågor om vem man bygger staden för, och vem som ständigt hamnar mellan stolarna. De utdömda husen blir symboler för något som här går förlorat; må det vara drömmen om en mer mångfaldigad plats, eller rädslan inför att en småskalighet och ett igenkännande tillintetgörs utan minsta eftertänksamhet om de minnen som gömmer sig bakom fasaderna.

Ett sådant säreget begär som ger sig uttryck just vid denna tidpunkt är drömmen om ett allaktivitetshus. Ett ställe där ungdomarna själva bestämmer. Ett ”plejs för såna som oss”, för att parafrasera Ebba Gröns ironiska Were only in it for the drugs” från 1979. En lång rad punkband släppte kring skiftet mellan 70- och 80-tal liknande låtar om homogena sovstäder med likriktade nöjesutbud där tristessen bara kunde brytas genom att supa och punda på gatorna.

Det är september 1982 när en samling punkare och andra alternativa ungdomar smyger in i en ödelagd vaktmästarbostad precis där parkeringshuset Nanna idag står.

Dom har tröttnat på kommunens ungdomsgårdar. En ny pedagogik med fokus på att skapa ”goda samhällsmedborgare” och lägga stark skuld på narkotikan för diverse samhällsproblem har gjort sig populär. Punkarna står i skottgluggen. Husockupanterna i trävillan vill alltså ha ett eget ställe, men deras drömmar har inte uppstått ur tomma intet.

Under de föregående åren har de samlats kring kulturföreningen Revolt och genomfört den ena efter den andra av spektakulära aktioner. Bland annat hade man spelat upp en gatuteater av ”Kejsarens nya kläder” när kungen var på besök där den – självfallet nakna – ”kejsaren” sedermera greps för förargelseväckande beteende.

Ockupanterna är ett 50-tal till antalet. Dom städar upp huset, ger det punkig estetik, arrangerar spelningar, käkar tillsammans och sover i skift. Till och från är över hundra personer i den gamla villan för att lyssna på musik och hänga. På nätterna cirkulerar raggarna skrikandes runt huset. Det händer till och med att de stannar upp för att banka på fönster och dörrar för att skrämma vettet ur de unga punkarna, vissa bara i 12-13 års ålder.

I VK syns positiva rubriker: ”Allaktivitetshuset sjuder av liv!”. En ockupant berättar för tidningen att han aldrig varit så lycklig. Ockupanterna gör även egen media i form av en hustidning med namnet ”ockupant”. Där beskriver man orsakerna till ockupationen, idéerna om ett allaktivitetshus och förtäljer vad som händer i huset.

Efter tre månader lämnar ockupanterna den gamla trävillan. Det börjar bli vinter och många av de engagerade är uttröttade

Kommunen har gått med på att förhandla med hopp om en icke-polisiär lösning. Man vill få riva kåken och bygga sitt planerade parkeringshus i dess ställe.

En av de som deltog i husockupationen har beskrivit de efterföljande förhandlingarna som en ”våt filt av repressiv tolerans”. Ett sätt att å ena sidan visa förståelse för behoven och begären i Umeås alternativa kulturliv, å den andra ett försök att inordna detsamma i tråkig byråkrati som på sikt fungerar hämmande. Tillslut fick allhusockupanterna tillgång till en gammal kontorslokal som idag är inlemmad i universitetets konstnärliga campus, Öst på stan. Lokalen var svåranvänd för alla de idéer om replokaler, spellokaler, ateljéer, mötesrum och syverkstäder som en gång förenad ockupanterna i drömmen om ett hus. Den kom att användas några år, i huvudsak för konserter, innan luften pyst ur rörelsen vid 80-talets slut.

Ett sätt att sammanfatta allhusockupationen är att man vann en lokal men förlorade drömmarna på vägen. En inte helt ovanlig berättelse när visioner grusas ner i ett maskineri av pappersarbete och tidsförödande bidragssökande. En utmaning för de planerare som verkligen har ambitionen att tillvarata den själ en stad antyder, kan tyckas. Att försöka undertrycka dessa drömmar och begär är dessutom vanskligt. De kan snart åter blossa upp med ny styrka, ska historien visa.


Ursprungligen publicerad den 17/4-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”.