Nya Vasaplan i kollision med våra invanda reflexer

vasaplanVasaplan är i konkurrens med Rådhustorget troligen Umeås viktigaste offentliga rum. Bebyggelseutvecklingen kring gatan är till stor del ett resultat av beslutet i början av 70-talet att på denna plats förlägga kollektivtrafikens nav. Det då upprättade busstorget var vid tidpunkten omgivet av kvarter med ojämn täthet och mestadels träkåkar. Politikerna, byggherrarna, planerarna, arkitekterna var också milt sagt oförsonliga i lösningarna för att hantera de växande människoströmmar som med busshållplatsernas tillkomst anhopades. Mycket jämnades med marken.

Med moderniseringen tillägnades sedan A-läge åt nya lokaler för betydande offentliga institutioner som stadsbiblioteket (Qvarnström & Valler, 1985) och Folkets hus (Qvarnström & Burman, 1986) varpå gallerior, parkeringshus och hotell trycktes in efter bästa förmåga.

Parallellt med detta kom även själva busstorget att omdanas under stadsarkitekt Hans Åkerlinds försyn. Kring ett brett körfält anlades på vardera sidan hållplatser med egensinnigt gestaltade väderskydd (Nelson & Lidén, 1986). Med uppvärmda sittbänkar i nästan omslutna rum prioriterades att skydda brukarna från det subarktiska klimatet. Bredvid väderskydden anordnades också björkplanteringar inom noggrant uppmätta stenmurar, placerade för att kunna fungera som spontana sittplatser.

Vasaplan är ett utmärkt kondenserat exempel på den svenska modernismens förtjänster och tillkortakommanden uppfört i dess sista andetag. Som planeringsregim framhärdad i symbios med en uttalad ambition att utjämna klassklyftor resulterade den, rent mätbart, i att folkflertalet fick det bättre och blev mer jämlika sinsemellan.

Det kan vara värt att påminna om att institutions- kontors- och handelspräglade centrum utgjorde en del i den funktionsseparering som även innefattade storskaliga bostadsprojekt i städernas utkanter vilka motade tillbaka bostadsbrist, trångboddhet och armod med hög standard till överkomliga priser, samtidigt som offentliga funktioner också ofta gavs prioritet i fördelaktiga lägen.

Men synsätten präglades också av reduktionism. Att man ofta betraktat äldre bebyggelse och till den kopplade känslor av identitet som ett reaktionärt tankegods som det nya skulle svepa undan var otvivelaktigt ett förenklat synsätt. På samma sätt underskattades frågor om delaktighet, vilket märktes i oförmågan att hantera den alienation som många skulle uppleva inför stadsmiljöerna.

Sådana insikter hade i slutet av 80-talet börjat bli tongivande också hos delar av de yrkeskårer som gestaltade miljöer. Om Vasaplan exemplifierade modernismen märktes detta redan något år senare tydligt med rivningen av biografen Odeon (Sundberg, 1938) som skulle lämna plats för ett höghushotell (FFNS Åsbjer, 1991).

En utbredd lokal upprördhet fick då uppbackning av framträdande arkitekter som bestred att städer skulle fortsätta likriktas i samma mall. De argumenterade för att man istället skulle identifiera, bejaka samt kultivera specifika lokala förhållanden och karaktärsdrag. Med tiden kom den hållningen också att inarbetas i kommunala planeringsdokument.

Just Vasaplan och dess väderskydd skulle senare pekas ut som betydande för stadens identitet. För mig, som lokalodlad 80-talist, framstår denna åsikt mer som sunt förnuft, eftersom få andra gestaltningar skulle kunna konkurrera om vad som för oss kännetecknat ett ”hemma”.

Men redan på 2010-talet skulle dessa synsätt komma att motas tillbaka. Detta faktum förefaller i viss mån paradoxalt, då nyplaneringen startades av en kulturhuvudstadstitel som i mycket vunnits genom framhållandet av Umeås lokala särart. När en ny fördjupad översiktsplan för centrum gick ut på samråd 2010 argumenterades också enligt kritiken i polemik mot skrytbyggen och utplåning av det identitetsbärande. Men i den reviderade handling som antogs året därpå hade andemeningen drastiskt förändrats, delvis till sin motsats.

Så kom 2010-talets stadsomvandling, och i synnerhet i de offentliga rummen, att präglas av en återgång där många identitetsbärande gestaltningar åter rensades bort för att ersättas av de för stunden rådande trenderna. Men istället för att ge merparten av medborgarna materiellt bättre förhållanden underblåstes nu en regim av ökande ojämlikhet. Om fördelaktiga lägen på 80-talet togs i anspråk för offentliga ytor, var 10-talets riktning i hög grad ställd mot privatisering och vinstmaximering. Om än diffust uttalat har det primära målet för offentliga rum varit en omställning i fas med fastighetsinvesteringar samt att iscensätta en ”attraktiv” aura för turister och välbeställda potentiella inflyttare. För detta har de senaste tio åren, bara i centrum, investerats ett antal hundra miljoner skattekronor.

Med Vasaplan var det platsspecifika motivet att planera för en långsiktigt beräknad tillväxt i bussåkandet. Med en i underlagen knappast stringent bevisföring, kom sedan de identitetsbärande kurerna, som så sent som 2014 i kommunens egen byggnadsordning förklarats ha ett stort bevarandevärde, att rensas bort utan större debatt om möjliga implikationer gentemot sådana riktlinjer. För den som sett den röda tråden i omvandlingen ligger det nära till hands att foga in detta i ambitionen att gynna konsumtionsbeteenden, exempelvis som att ge mer trottoarutrymme åt uteserveringar.

Så tillkom beslutet att omlägga hållplatserna till en refug i gatans mitt, och där placera en 160 meter lång konstruktion i obehandlat trä (Wingårdhs, 2017). Betraktad mot gestaltningsprogrammets riktlinjer (2016), som framhäver att platsen ska präglas av ”öppenhet” och ”orienterbarhet” samt att konstruktionen inte ska ”konkurrera om uppmärksamheten”, framstår godkännandet av lösningen som obegriplig.

Med sin storskalighet slukar den bokstavligen omgivningen och försvårar just orienterbarhet genom att skymma övrig bebyggelse. Än värre är hur den misslyckas i den avgörande funktionen att utgöra ett skydd från väder och vind.

Under det år refugen varit i bruk, om än bara några månader i färdigställd omgivning, förefaller också människors beteenden i verkligheten vara i oenighet med programmets ambition, där ett starkt argument var att lösningen skulle bidra till ökad trafiksäkerhet.

Som daglig kollektivtrafikant har jag själv främst använt platsen i sällskap av barnvagn, vilket också utgjort huvudskälet till frustration.

Refugen har, vid sidan av ingångspunkter i ytterkanterna och i mitten, höga kantstenar. Samtidigt är den så smal att klungor av resenärer inte sällan blockerar för förbipasserande. Tanken var att passerande skulle röra sig över till refugen först i höjd med dess ingångspunkter. I verkligheten rör vi resenärer oss längs refugen och leds därmed, för att komma förbi klungorna, att gena via körfältet. Med barnvagn är den rörelsen knappast optimal. Den är dessutom farlig på en plats där trafiken går i vänstertrafik i krock med invanda reflexer.

Det är tyvärr en växande känsla att det nya helt följer det så ofta kritiserade valet att göra form på bekostnad av funktion. Med alla vettiga lärdomar man kan dra av modernisters tillkortakommanden framstår det symtomatiskt att det i stället är de bästa sidorna som kastats över bord.

Man kan välja att avfärda betraktelsen kring rörelsemönster i detta eller andra offentliga rum som gnäll, och hävda att det väl går till sig med tiden – men då förnekar man också tyngden i den vardagsbetraktelse som så ofta kan göras, av de genvägar som trampas upp över gräsplättar där människor vill tjäna några meter.


Ursprungligen publicerad 2019-01-09 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren.

Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Rummet sluter sig när väggen rivs

grafittiJag minns så väl den första gången vi skulle dit upp. Det var en sommar i tidiga tonår. Innan mobiltelefonerna blivit självklarhet. Vi cyklade för långt och tog en senare avfart vänsterut in i skogen. Fann oss bortkomna mitt däri dess oändlighet, strandade vid ett vägskäl.

Till slut kom vi oss ändå fram på något vis. Ledsagade av det dova dånet från den icke-tillståndsgivna festivalen med lokala band som höll hus på en ranglig scen nedanför regementets gamla skjutbanor.

Att den där platsen, mitt i ingenstans, kommit att bli ett tillhåll för obskyr motkultur var troligen en bidragande orsak till att just den några år in på 00-talet föreslogs bli det första och enda ställe i kommunen där det även var lagligt att måla graffiti. En liten fristad för en i tiden snabbt växande uttrycksform, men i likhet med historiska föregångare upplevd av tidens etablissemang snarare som ordningsstörning än kultur.

Så invigdes sommaren 2004 regementets gamla skjutbanor in i sin nya funktion med ett betydligt mer sanktionerat arrangemang än de som årtiondet innan huserat därute. Reggaebandet Svenska Akademin drogs upp från Skåne. Lokala hiphopduon Lethal Techniques och indiekvartetten Anna Leong spelade. Målarna Ape, Ikaroz, Frisbee, Tiger Skar, Grey och Plåster var inbjudna att premiärpryda väggarna inför publik. Det ordnades öppna workshops för vem som helst.

Och i min suddiga minnesbild fanns där och då en påtaglig stolthet bland den övervägande unga besökarskaran. Över att denna kompromiss trots allt kommit till stånd, i en stad där den lokala debatten likt på många andra platser vid tiden naggats så hårt mellan en grupps jakt på konstnärligt erkännande och motpartens ständiga utfall om inkörsportar till kriminalitet.

Jag måste också medge att jag småler över det hela när jag skummar genom turerna i arkiven. En del vatten har nämligen onekligen runnit under broarna betraktat från en tid när Banksys verk hackats loss från väggar för att säljas till fantasisummor på auktioner och svenska kommuner fixar gatukonstfestivaler för att ge sina platsvarumärken en hipp aura.

Sett till utvecklingen, nationellt men inte minst globalt sett, skulle jag idag inte heller höjt på ögonbrynen om det numer funnits fler lagliga graffitiväggar än det faktiskt fanns folk med behov av att måla på desamma. Om de blivit en sådär självklar institution i varje större stadsdel, som biblioteket eller ungdomsgården.

Det finns nämligen ofta en sådan tendens. Att nya generationers uttrycksformer i sin linda uppfattas som ett hot mot den etablerade ordningen, varpå de sedan successivt internaliseras av staten för att på ett kontrollerat sätt vitalisera demokratin, samtidigt som de också inhägnas av marknaden i syfte att bringa vissa ekonomisk vinning.

Så kunde den historiska tidslinjen sett ut i Umeå, med en annan slags efterföljande konfliktdynamik. Men i stället är det så här: Ett år efter att Umeå firade sig som Europas kulturella huvudstad tog kommunens styrande beslut att sluta förvalta stadens enda lagliga graffitivägg, där mitt ute i skogen. Man ville, sägs det, lämpa över ansvaret på oklar part från föreningslivet. Och i brist på att en sådan part trädde fram fram så togs vidare, vid 2017 års inledning, också beslutet att själva väggarna därmed ska rivas.

Att ingen förening velat sköta driften av platsen, med dess läge, finner jag personligen inte speciellt märkligt. Det egendomliga är för mig alltså snarare att utvecklingen liksom stannade där den gjorde 2004. Att nya väggar inte upprättades åt dessa ändamål, på platser där de faktiskt är verkligt publika, och därmed logiska för eventuella frivilligparter att lägga nödvändig energi på att sköta.

Det hela tecknar bilden av ett underskott i förmågan att utveckla de offentliga rummen som en för vår tid, för nya generationer, anpassad demokratisk arena.

I en mer progressivt inställd lokal kultur skulle den här debatten inte längre behöva förytligas till att handla om verkshöjd. Om distinktioner mellan ”klotter” och ”graffiti”. Mellan ”konst” och ”skadegörelse”. Och den skulle inte heller behöva fastna i teknikaliteter om nedskräpning. Härvid skulle istället kunnat uttryckas en gemensam vilja att möjliggöra för medborgare att skriva något på väggen, så att vi vet hur de mår.

Också de som mår skit. De som behöver skriva något som andra upplever stötande, anskrämligt.

Men istället ska vi nu återgå till att bura in våra egna barn för att seder utvecklas.

Det finns här en parallell till det klassiska anspråket att torg, parker och liknande offentliga rum ska vara platser där funktionerna gör att alla slags invånare känner sig välkomna. Där mötet mellan olika skikt, generationer och kulturella sfärer säkerställs. I stället ser vi emellertid i samtiden hur även detta tillintetgörs till förmån för en förenklad önskan om hur rummens kommersiella effektivitet maximeras.

Så är graffitiväggarnas dödsdom inte heller en händelse i ett vakuum, utan en i ett led av historier med förvisso olika detaljorsaker, men som tillsammans format en kraftfull känsla av kulturell sanering. Musikhuset Verkets ständigt osäkra plats i staden, Sagateaterns nedläggning, Apbergets rivning, försöken att estetiskt likrikta korvvagnarna kring torget. Oviljan att nyfiket möta kulturhusexperimentet i Lokstallarna. För att nämna några exempel.

Den slags polerade yta som här successivt skapas är emellertid inte sällan en bedräglig ordning. En tillvaro där det som inte ges formell plats, och som vissa därmed inte öppet ser, till slut, kanske plötsligt åter exploderar i öppen dager med hämnd som främsta gemensam drivkraft.

Allt oftare hör jag också hur den där stoltheten, som ändå fanns där bland vänner och bekanta kulturgräsrötter i Umeå vid 00-talets början, steg för steg suddas ut. Byts ut mot oförsonlig bitterhet. ”Jag orkar snart inte mer”, ”Jag vill bara flytta härifrån” säger de.

En vacker död stad. Vem tjänar på det i längden egentligen?


Ursprungligen publicerad den 25 januari 2018 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren.

Utförsäljningen ett lokaldemokratiskt haveri

bostadenUtförsäljningen av allmännyttan på Carlshem och Mariehem är ett lokaldemokratiskt haveri.

Planeringen för affären lades upp med den medvetna ambitionen att minska möjligheten för kritiker att granska dess omständigheter, och därmed kunna erbjuda alternativ. Man ville inte ”skapa krig om fastigheter”, som Bostadens socialdemokratiske ordförande Bernt Andersson uttryckte det. ”Inte skrämma bort spekulanter”, som kommunalrådet från samma parti fyllde i.

Det är värt att påpeka att det i sig är uppseendeväckande att affären överhuvudtaget började beredas av presidiet i Bostadens styrelse, då fullmäktige senast frågan lyftes avslog ägardirektiv om utförsäljning.

Det hela skulle kunna ses enkom som ett socialdemokratiskt haveri. Detta eftersom partiet varit drivande i beredningen, samt är det parti som gick tvärs emot vad man lovat i föregående valrörelse.

Att det snarare är ett lokalpolitiskt haveri beror på att delar av den parlamentariska oppositionen samtidigt abdikerat från en av sina viktigaste uppgifter. Nämligen att säkerställa att de styrande följer de demokratiska spelreglerna.

Den 12 oktober fick vi emellertid veta att beslutet från juni föreslås rivas upp för att därefter fattas på nytt. Har politikerna tagit till sig av kritiken? Tyvärr inte.

Förslaget kommer från kommunjuristerna och beror på att beslutet överklagats till förvaltningsrätten. För den som läst överklagandena och kommunens svaromål är det troligt att juristerna dragit slutsatsen att affären skulle fällas i rätten. På så sätt räddar man här styrande politiker från ett uttalat politiskt nederlag.

Det andra problemet med överklagandena är att processtiden riskerar att affären inte kan verkställas innan riksdagen ändrar en skattelag. Syftet är att stänga ett kryphål kring hur paketering används för att undvika beskattning vid fastighetsaffärer. Alltså just den slags skatteplanering som Umeås styrande valt att använda i sammanhanget.

När omtaget nu ska ske i fullmäktige kan det vara värt att påpeka några saker beträffande de demokratiska aspekterna. En majoritet av partierna, inklusive den drivande parten, har alltså gått till val på att inte sälja allmännyttan. I den mån det nu trots det finns ett indirekt mandat från fullmäktige att bereda en sådan affär i och med beslutet i juni, har detta tillkommit bakvägen. Ett verkligt omtag borde som ett minimum börja med den principiella diskussionen om ägardirektiv i fullmäktige, varifrån bolagsstyrelsen får mandat att påbörja beredningen.

Sedan planerna för affären blev kända i juni har också över 5000 umebor skrivit under Folkinitiativets namninsamling för en folkomröstning i frågan. Det kan vara värt att nämna att en ansenlig del av de signaturerna kommer från boende i berörda områden. Samtidigt bor inte en enda av fullmäktiges ledamöter i dessa kvarter. Överhuvudtaget är där få som bor i allmännyttan, eller ens i hyresrätt.

Vad är då orsaken till att styrande nu försöker sälja tusentals människors hem? I klarspråk är det en konsekvens av kostnaden för den kulturhuvudstadssatsning, och medföljande stadsomvandling som påbörjades kring skiftet mellan 00- & 10-tal. Det är när denna inleddes som låneskulden skenade med två miljarder på fem år, samtidigt som utgifterna i den skattefinansierade verksamheten började överstiga inkomsterna. De flesta av fullmäktiges partier röstade för denna politik, och vill därför gärna undvika att erkänna problemen detta vägval skapat.

Det är förvisso sant som de säger, att det också investerats i skolor, förskolor, äldreboenden och annan helt nödvändig infrastruktur under tidsperioden. Faktum är emellertid att dessa investeringar släpat efter i förhållande till behov, samtidigt som omfattande investeringar alltså gjorts i stadskärnan – inte av nödvändighet, utan av rädsla för framtida stagnation ifall kommunen inte lyckas göra sig konkurrenskraftig gentemot andra städer i att locka nya investeringar, inflyttare och turister.

Det finns egentligen tre saker som nu skapat behov av kapital hos Bostaden. Det första är kostnaden för renoveringar av äldre bestånd. Det andra är kostnaden för nyproduktion av bostäder. Det tredje är ett problem som egentligen inte alls är Bostadens ansvarsområde. Nämligen överlämpade investeringskostnader från den skattefinansierade investeringsbudgeten till bolaget eftersom den förstnämndas utgifter sedan några år som sagt överstiger inkomsterna.

Vad är då alternativet, för oss som inte vill se en utförsäljning? Angående de överlämpade investeringskostnaderna så är det rimligt att dessa inte ska lämpas över. Det som här görs innebär en osolidarisk dubbelbeskattning av allmännyttans hyresgäster gentemot resten av kommunbefolkningen. Den mer solidariska möjligheten för kapitaltillförsel till den skattefinansierade verksamhetens investeringar är att höja den kommunala skattesatsen. Att förslaget undviks beror troligtvis på att styrande partier föredrar att en mindre andel fattiga invånare är arga över baksmällan, än att hela kommunbefolkningen är det.

Vad gäller behovet av nyproduktion är frågan inte enkel. För den som följer den bostadspolitiska debatten blir det allt mer tydligt att vi idag befinner oss i en situation där det å ena sidan råder bostadsbrist, och samtidigt överhettning. Detta beror på att efterfrågan, det som utgör ”bristen”, finns hos folk med relativt låga inkomster, samtidigt som priserna på nyproduktion är rekordhöga.

Politiker har länge satt sitt hopp till teorier om så kallade ”flyttkedjor” – en ”trickle down”-idé där rikare personer boende i billiga bostäder ska flytta till de nya dyrare, och därmed frigöra sina hem för låginkomsttagare. Dessa teorier har inget stöd i forskning kring svensk bostadsmarknad. Det läge som nu är på väg att uppstå är ett där det finns nybyggda, dyra bostäder för vilka det saknas efterfrågan, samtidigt som det råder bostadsbrist hos grupper för vilka tillgången fortsätter att minska, exempelvis på grund av lyxrenoveringar i äldre bestånd.

Det borde här vara uppenbart att det Umeås politiker vill göra är en dålig lösning i syfte att komma åt bostadsbristen. Tvärtom riskerar affären att förvärra situationen. Sist Sverige stod i ett liknande läge krävdes stora, strukturella lösningar på statlig nivå. Umeås politiker borde snarare i och med situationen drastiskt skriva ner nyproduktionsmålet, tills man med andra kommuner lyckas kräva reformer som faktiskt kommer åt problemet.

Finansieras den skattefinansierade verksamhetens investeringsbehov med höjd skatt, samtidigt som nyproduktionsmålen skrivs ner, kvarstår för Bostaden bara kostnaderna för renoveringarna av äldre bestånd. För detta krävs ingen utförsäljning av allmännyttan.

Detta är ett politiskt val mellan en nyliberal politik där de fattiga tar bördan och alternativ där konsekvenserna av de senaste årens spekulativa politik och strukturella problem fördelas mer jämlikt.


Den här texten är ursprungligen publicerad den 24 oktober 2017 på Västerbottens-Kurirens kultursida.

Umeås politiker hade kunnat välja en annan väg

vaven123För drygt sex år sedan träffades kommunstyrelsen för att klubba att kommunen – tillsammans med Balticgruppen – skulle bygga det som i dag kallas Väven. Det handlade om ett av de största enskilda ekonomiska besluten som någonsin har fattats i den här staden. Byggkostnaden landade på nästan 1 miljard kronor. Och genom att kommunen band sig i 25 år till att själva vara hyresgäst i majoriteten av husets kvadratmeter innebar projektet tillkomsten av en utgift på minst 70 miljoner kronor i årsbudget.

Som demokrat kan man tycka att ett projekt av den här storleken, vare sig man uppskattar det eller inte, av princip ska stötas och blötas i offentligheten en hel del innan det till slut läggs fram för beslut. För de drivande partierna borde det också vara en central valfråga i ett föregående val för att säkra ordentlig medborgerlig förankring.

Så där har det historiskt också sett ut när andra stora satsningar har genomförts i Umeå. Ta Folkets hus eller Kyrkbron som exempel. Tydligt presenterade förslag. Långa debatter i lokaltidningarna. Klara ställningstaganden från partierna. Kampanjer från intressegemenskaper.

Med Väven var det annorlunda. För trots att kommunval hade ägt rum bara några månader innan beslutet fattades, hade partierna i allmänhet – och de styrande Socialdemokraterna i synnerhet – inte tydliggjort att idén var på väg mot beslut. Några konkreta kostnader hade heller inte presenterats. När beslutet väl fattades var tempot så högt att spaden i princip satt i marken innan kritiska medborgare ens hade hunnit börja formulera debattartiklar med eventuella invändningar.

Nu står Väven där nere vid kajen, i en stadskärna vars offentliga rum parallellt också i samma hast byggts om, utan att speciellt många hann begripa att det skulle ske, eller varför. När ett apberg monterades ner exponerades emellertid i den efterkommande stormen hur fastighetsägare under de här åren i kulisserna har beretts betydande inflytande över utformningen av gator, parker och torg. En inte helt bekväm sanning för de styrande politikerna och de ledande tjänstemännen, som försökte överskugga faktumet med lögner om kabeldragningar.

Under de sex år som har passerat sedan Vävenbeslutet klubbades, har Umeå också gått från att stå fri från skuld, till att ha en belåning på 2 miljarder kronor som väntas fortsätta växa.

Kommunens ekonomi är ansträngd. Och kostnaderna för en dåligt demokratiskt förankrad stadsomvandling föranleder i dag bland annat nedlagda byaskolor, en alltmer pressad personalsituation, slopade mål för barngruppernas storlek i förskolan, och snabba utförsäljningar av för kulturgräsrötter viktiga byggnader i den stad som nyss stoltserade som kulturhuvudstad.

Det skapar ilska och polarisering, men framställs gärna av styrande politiker som krassa nödvändigheter. Som en situation som bara råkar finnas, snarare än ett resultat av politiska vägval. Låt oss därför fortsätta att vara tydliga med en sak. Det var under vintern 2010 fullt möjligt att skita i att renovera redan fungerande gator, torg och parker samt bygga en väv, och i stället välja en annan slags stadsutveckling.

Man kunde till exempel i stället, där och då, antagit en ambitiös investeringsplan för förskolan som vid det laget hade uppnått det beslutade barngruppsmålet. Man kunde ha investerat i dåvarande stadsbibliotek och samtidigt möjliggjort en mångfald av gamla och nya brukarstyrda mötesplatser av storlek Lokstallarna eller Scharinska villan, i syfte att satsa på den gräsrotskultur som man hade vunnit kulturhuvudstadstiteln genom att lyfta fram. Man hade troligtvis kunnat göra en hel bunt satsningar på områden där situationen i dag är pressad, innan man kommit upp i den belåning och kostnad som nuvarande strategi har resulterat i. En del fastighetsägare hade säkert blivit lite trumpna över att inte kunna inkassera vinster ur skattekistan, men jag gissar att fler av kommunens medborgare hade varit nöjda.

Socialdemokraterna, och nästan alla andra partier i fullmäktige, har fortfarande att stå till svars för varför man valde den väg som man gjorde, i stället för ovanstående alternativ, när dagens trångmål är uppe för diskussion.

Och vi medborgare – oavsett om vi är föräldrar till barn i förskolan, brukare av vården, ideella kulturutövare eller hyresgäster i hyreshusen – har samtidigt alla skäl att protestera högljutt mot att vi nu med god min förväntas ta smällar av en politik som få av oss upplever att vi har fått chansen att ge mandat åt, eller avfärda, innan den genomfördes.

Räknemetoder som lämnar en del att önska

raknemetoder

Den 26 oktober 2016 skrev jag en artikel här på VK:s kultursida med titeln Kultursatsning – men på vad?. Artikeln tog sin utgångspunkt i den från kommunhåll spridda berättelsen om att Umeå satsar alltmer på kulturen. En ståndpunkt som i de flesta fall tar avstamp i de kommunjämförelser som Myndigheten för kulturanalys årligen genomför.

Noterbart, i den genomgång jag då gjorde av statistiken, var att i princip hela den ansenliga uppräkning av medel till kultur som skett i Umeå över senare år utgörs av rena lokalkostnader för prestigebygget Väven.

I veckan fördjupades diskussionen ytterligare i en artikel signerad Steffen Renklint publicerad i gratistidningen Totalt Umeå. Det är otvivelaktigt en på många sätt initierad genomgång som bidrar med intressanta perspektiv. Emellertid finns där ett problem som förtjänar att belysas, nämligen sifferjämförelserna. I synnerhet gäller detta jämförelsen mellan 2005 och 2016 rörande kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler.

I tabellen uppges att budget för ändamålet 2005 var ca 8,6 miljoner kronor, och att detsamma 2016 ligger på ca 16 miljoner kronor. Detta anges sedan vara en ökning med 53 procent.

Den här räknemetoden lämnar en hel del att önska, då tidsmässiga jämförelser vad gäller ekonomi bör ta faktorer som inflation i beräkning. Det är inte minst relevant i en artikel som diskuterar hur kulturlivet påverkas av gentrifiering; d.v.s. av att exempelvis lokalhyror blir högre.

Det kan här tyckas passande (i brist på en detaljerad studie av lokala prisförändringar) att som komplement ställa siffrorna i relation till den totala kommunbudgeten, och dess utveckling över samma tidsperiod. Den låg 2005 på ca 3,9 miljarder kronor, och låg för 2016 på ca 6,2 miljarder kronor.

Härigenom kan vi istället beräkna kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler som andel av kommunens totala budget. Vi ser då att stödet 2005 låg på 0,22 procent och att det 2016 ligger på 0,26 procent. Denna post ökar alltså med 0,04 procentenheter som andel av Umeås totala budget någon gång under tioårsperioden i fråga. Anspråkslöst, i förhållande till de ökningar av medlen till kultur som sammanklumpat cirkulerar i debatten.

Detaljerna är relevanta, inte för att Väven i allmänhet hittills betalas på övriga kulturlivets bekostnad, utan snarare för att kunna föregå en sådan situation i framtiden. Faktum kvarstår fortfarande att Umeå kommun befinner sig i en svår ekonomisk situation, bland annat på grund av byggkostnaderna för just Väven, vilket redan börjat föranleda nedskärningar och vilka med stor sannolikhet lär öka de kommande åren. I den situationen behöver små kulturaktörer med klar fakta kunna hävda sig mot eventuell populism, som av erfarenhet mycket väl kan ta avstamp i bilden av små kulturaktörer som gynnade på bekostnad av annan kommunal verksamhet.

I sammanhanget bör fortfarande snarare belysas hur de stora pengarna som tillfallit ”kulturen” under denna tidsperiod, i praktiken är medel som lämnar kommunkassan för att bli vinst hos vissa starka privata aktörer, i synnerhet i fastighetsbranschen.

Alliansens lösning är en del av problemet

etc2Att Umeå står på randen till ekonomisk kris har under den gångna veckan blivit allt tydligare.

Med ekonomernas delårsrapport som officiellt presenterades för kommunfullmäktige den första november framkommer att skatteprognoserna och intäkterna från staten väntas minska ordentligt. Och med kommunens icke-existerande handlingsutrymme, till följd av växande låneskulder för stadsomvandlingen, driver nu debatten mot tre utvägar som tänks kunna göra kvitt med underskottet: nedskärningar i verksamheterna, utförsäljningar av offentliga tillgångar eller skattehöjning.

Allianspartierna, som alla varit fullt ut delaktiga i de beslut som skapat denna situation, argumenterar nu allt kraftfullare för att just ökade utförsäljningar av fastigheter som lösning. Å ena sidan i Bostadens bestånd av hyresbostäder, å andra sidan i resterande fastighetsbestånd.

Detta förslag är problematiskt, eftersom just denna lösning varit en högst bidragande orsak till att man hamnat i dagens situation.

I slutet av 1990-talet fattade politikerna nämligen ett principiellt beslut om att kommunen inte skulle äga fastigheter i vilka man inte hade så kallad kärnverksamhet. Ett ganska typiskt uttryck för den nyliberala våg med framväxten av så kallad ”New public management” (NPM) som under årtiondet svepte över världen.

Beslutet har i praktiken föranlett att kommunen stegvis krängt bort kåkar där man haft externa hyresgäster, eller där det uppstått glapp i de egna verksamheternas lokalbehov. Med hänvisning till detta har kommunen exempelvis sålt byggnaderna där Konstnärligt campus senare byggdes och Tullkammaren i ”Staden mellan broarna” för till synes små summor. Det var också orsaken till att Scharinska Villan lyftes upp för försäljning redan 2012 och att Lokstallarna såldes 2015. Denna typ av försäljningar vill Umeåalliansen alltså nu att Umeå ska genomdriva i än högre takt.

För den som blickar över tid har det dock blivit tydligt att denna metod får två slags negativa konsekvenser.

Precis som med NPM i andra offentliga sektorer är det påtagligt att det – eftersom man saknar egen buffert – även här uppstår logistiska problem, plötsliga kostnader och beroendeställning av privata aktörer så fort man ställs inför oväntade förändringar eller omständigheter. Här står stängningen av Fridhemsgymnasiet och den följande situationen för Komvux och SFI som ett aktuellt exempel.

Än värre är dock den andra konsekvensen. För i takt med att kommunen säljer sitt bestånd för kortsiktiga vinster tenderar ju privata, framsynta fastighetsspekulanter att köpa detsamma. På så sätt skapas en successiv förskjutning av makt över stadsrummet och dess framtida utveckling, från det demokratiskt reglerade offentliga till enskilda rika privatpersoner.

Vad vi sett de senaste åren är att den makt dessa fastighetsägare tillskansat sig via avyttringarna sedan använts för att tvinga stadsutvecklingen i en riktning som för dem själva innebär ansenliga och långsiktiga vinster, samtidigt som den för kommunen innebär stort risktagande och stigande skuldsättning.

Det här är i praktiken ett slags sofistikerat klasskrig i geografin. Klyftor som vidgas, resurser och inflytande som flyttas från flertal till fåtal. En egentligen tydlig och klassisk intressekonflikt, om än för väljarna dold av de folkvalda genom floskler och byråkratiskt språkbruk.

Erfarenheten borde emellertid visa oss att den här metoden inte löser några kriser, utan snarare tenderar att skjuta de på framtida generationer, med än mer graverande sociala, ekonomiska och demokratiska konsekvenser. Därför bör Umeå inte, ännu en gång, välja denna väg. Därför är Umeåalliansens förslag inte heller en lösning, utan en del av problemet.

Kultursatsning – men på vad?

kulturpengar”Kulturhuvudstad – Vars fan går alla miljonerna?”. Året var 2008, och banderollen med citatet hängde på Tullkammarens fasad. Den kallställda tegelbyggnaden hade ockuperats under en helg i protest mot Umeås kulturpolitik i allmänhet, och ambitionen att bli kulturhuvudstad i synnerhet.

En del av kulturens gräsrötter, de ideella utövarna, föreningslivet – kärt barn har många namn – såg tidigt risker när deras verksamheter plötsligt lyftes i fronten för den marknadsföring som skulle vinna Umeå titeln. Speciellt oroade man sig för kommunens byråkratiskt assimilerande förhållningssätt till kultur, med dess uttryck i att resurser i huvudsak tillägnades ett fåtal stora, väletablerade institutioner i centrumfyrkanten över vilka politikerna själva äger kontroll.

Kulturgräsrötter i andra delar av Europa och världen, exempelvis i den då nära blivande kulturhuvudstaden Åbo, tecknade samtidigt nedslående lärdomar av utfallet när deras kommuner sökt använda kulturen för att boosta tillväxten och driva igång stadsutveckling.

Umeås politiker och tjänstemän garderade sig. Här skulle det bli annorlunda. Här skulle det handla om medskapande och transparens. Det existerande föreningslivet skulle bli vinnaren.

Vi har nu nått hösten tjugohundrasexton.

En tidpunkt på djupet präglad av polariserade synsätt gällande kulturlivets förutsättningar.

Från delar av gräsrotskulturen hörs en ekande besvikelse och förtvivlan. Den tar sig allt oftare uttryck i mer eller mindre terapeutiska samtal som söker skäl att överhuvudtaget stanna i Umeå. En egentligen ganska logisk följd av omständigheterna. Den hastiga utvecklingens ”kreativa” förstörelse har på några få år stängt ner och flyttat en lång rad mötesplatser, kring vilka specifika kulturella gemenskaper hållit samman.

För de Umeåbor som byggde sina sammanhang kring dessa platser tycks processen nu ha skapat en stark känsla av rotlöshet tätt åtföljd av en upplevd politisk dövhet inför deras behov och begär.

Paradoxalt nog hörs samtidigt, från makthavare och närstående sociala kretsar, en helt annan berättelse. Den tar å sin sida avstamp i att Umeå numer, enligt myndigheten för kulturanalys, är den svenska stad som 2015 satsade flest kronor per invånare just på kultur.

2685 kr per kommuninvånare, närmare bestämt. En höjning av anslagen med hela 29,4 procent mellan 2013–2015 vilket gör att Umeå kommun 2015 lade 324 miljoner, eller 5,2 procent av sin totala budget, på det man benämner som ”kultur”. Denna till SCB redovisade summa är märkligt nog en bra bit högre än vad man budgeterade det året, liksom för nuvarande år, men det lämnar vi därhän för nu.

För att närmare förstå vad som rör sig bakom dessa siffror krävs vilket som att man lägger mödan på att bryta ner utgifterna i detalj. Gör man det framträder nämligen ett tydligt faktum: I princip hela ökningen post-kulturhuvudstadsåret – cirka 25 procent av de idag budgeterade kostnaderna för kultur i Umeå – är rena lokalkostnader endast för prestigebygget Väven.

Den tillkomna hyran är faktiskt en mer än dubbelt så stor utgift som det samlade kommunala stödet till kulturföreningslivet, inklusive festivaler och folkbildningsförbund. Föreningskulturen har, samtidigt som vissa av dess aktörer mött rumslig bortträngning i stadsomvandlingens spår, med några få undantag inte sett någon betydande reguljär tillväxt av stöd sedan Umeå satte kulturen i centrum för sitt varumärke. Vilket för övrigt också är fallet för biblioteksverksamheten. Och musikskolan.
Umeås tronplats som den kommun som satsar mest på kultur står alltså i hög grad och balanserar just på den inräknade, och tillkomna, hyreskostnaden för Väven.

Det finns i mina ögon en akut nödvändighet att lyfta fram detta.
För hösten 2016 sitter Umeå kommun också med en låneskuld på cirka två miljarder kronor, uppbyggd för att bekosta bland annat Väven. Vikande skatteprognoser möter nu ett icke-existerande ekonomiskt handlingsutrymme som de närmsta åren kommer innebära tunga nedskärningar. Det talas redan om att Umeå måste justera ner sina kostnader framförallt inom de områden där man har högre utgifter än jämförbara kommuner. Med ovanstående siffror torde kulturen riskera ses som ett av dessa områden. Om och när kulturföreningar, biblioteksverksamhet och musikskola nu tvingas argumentera för sina medel så sker det i ett tillstånd där delar av befolkningen riskerar att bära bilden av dessa verksamheter som förhållandevis gynnade.
Därför bör vi nogsamt konstatera att så inte är fallet. Umeås snabbt stigande ”kulturutgifter” dessa år beror i huvudsak på hyreskostnader, som delvis blir vinst för en privat fastighetsägare.

Och när historien skrivs om denna stads kulturhuvudstadssatsning ser husockupanterna i Tullkammaren, tyvärr, ut att ha haft rätt magkänsla inför vad som komma skulle.

——-
Ursprungligen publicerad 27 oktober 2016 i Västerbottens-Kuriren. 

Baksidan som var någon annans framsida

Gentrifiering är inte en synonym till stadsutveckling i allmänhet. Inte heller är dess motsats varken status quo eller förfall.
Begreppet gentrifiering kommer från engelskans ”gentry”, ungefär ”fint folk”. Det är ett ord som beskriver en specifik typ av stadsutveckling vars inneboende effekt är att människor trängs bort från sina hem, lokaler och platser de använder.
Det finns starka skäl att lägga det här ordet på minnet.

Det framstår nämligen i vår tid vara grundläggande för att vi ska kunna begreppsliggöra de förändringar som pågår i våra städer, men framförallt, för att vi ska förstå vad alternativen skulle kunna vara.
Stadsutveckling i form av gentrifiering sker ofta förklädd i ett språk som får oss att uppleva den som ett allmänintresse, trots att dess stora vinnare egentligen är specifika aktörer såsom byggbolag, fastighetsägare och konsultbyråer.
Man använder ord som trygghet, attraktivitet, tillgänglighet och hållbarhet, och implicerar ofta samtidigt att platsen i dess tidigare form skulle sakna just dessa kvalitéer.

När dagens gentrifierande stadsutveckling genomdrivs blir det därför viktigt att hela tiden ställa en serie frågor: För vem var denna plats otillgänglig, och för vem sägs den nu tillgängliggöras? Ur vems synvinkel var bostadskvarteret ohållbart, och för vem blir det efter renoveringen hållbart? Kände sig någon verkligen otrygg här innan, vem gjorde i sådana fall det, och vem riskerar att bli otrygg med den förändring som nu sker?

I Umeå kan vi låta omvandlingen av det område som kallas ”staden mellan broarna” fungera som ett pedagogiskt exempel. Platsen präglades innan den nyligen genomförda omdaningen av ett pulserande stadsliv som på ett ganska tydligt vis bar korrelation till stadens lokalisering i Övre Norrland. Här låg till exempel en park kallad ”Trädgård i Norr”, temporärt uppförd till bomässan 1987, men senare permanentad eftersom befolkningen tyckte om den så mycket. Den här parken var på sommarhalvåret fylld av människor men användes med viss tonvikt av ungdomar och socialt utslagna eftersom dess lummiga gestaltning bröt insynen från omkringliggande platser.

Bredvid parken låg längs älvskajen en stor parkering. Den tjänade minst sagt sitt ändamål som stadskärnans ankomstpunkt för stora grupper invånare i en kommun med stora geografiska avstånd för vissa. Än mer intressant användes emellertid parkeringen med kontinuitet över årtionden som social mötesplats för olika motoranknutna subkulturer; MC-sällskap, bilburen ungdom, veteranbilsträffar.

I området fanns också ett kluster av andra slags kulturverksamheter. Här låg redan då restaurangbåtar. Här låg, och ligger än så länge, Hamnmagasinet – ett ungdomshus som startades som ett ideellt initiativ men numer drivs som ungdomsgård i kommunal regi. Här låg det föreningsdrivna musikhuset Verket. Och här fanns tidigare en rad andra kulturverksamheter inkvarterade i det gamla tullmagasinet.

Om man tittar på beskrivningarna kring platsens omdaning träder dock en helt annan bild fram. I dessa beskrivs Umeå vid tidpunkten vara ”vänt bort från älven” och därmed benämndes denna plats som en baksida. Häri retuscheras konsekvent också alla de specifika sociala- och kulturella funktioner platsen hade bort. Den kallas istället allmänt för en ”trafikplats”.
Den nya gestaltningen av området gjordes i tät samverkan med ett dominerande fastighetsbolag. Denna privata aktör hade också i allra högsta grad en stark röst rörande utformningen av miljöerna.*

Staden skulle nu ”vändas mot älven”. Området skulle göras ”attraktivt” och ”tryggt”.

Man kan personligen såklart föredra den nya funktionen, och uppleva att den ur ens egen synvinkel bidrar med de nämnda kvalitéerna.

Det ändrar dock inte det faktum att dessa ord här tjänat specifika intressen, representerar en viss blick, och riktat sig till en viss målgrupp. För likväl som platsen nu blivit en tillgänglig framsida för några, så har den utan dialog eller synliggörande fråntagits andra. Det är bland annat förklaringen till att vi idag vid Järnvägsstationen, på andra sidan centrum, ser mycket av den aktivitet som tidigare ägde rum på denna plats.

Men mer konkret. Vad är gentrifiering? Den skotske kulturgeografen Neil Smith menar att det handlar om något som han kallar för räntegap.

Ett räntegap kan sägas beskriva skillnaden mellan det värde en fastighetsägare kan få ut av en bit marks nuvarande användning, kontra det högsta värde hen skulle få ut om marken användes på dess potentiellt mest lönsamma vis.
Detta påverkar också offentliga rum, eftersom dess utformning tenderar att bidra till de omkringliggande fastigheternas marknadsvärde.

Återigen. Genom att förklä den här specifika formen av stadsutveckling som ett allmänintresse osynliggörs faktumet att den politik som idag förverkligas i hög grad syftar till att gynna kapitalägarnas intresse vilket är att tjäna så mycket pengar som möjligt på sitt mark- och fastighetsägande. Här osynliggörs också att detta intresse ofta står i konflikt med andra delar av befolkningens behov, begär och tillgång till specifika rum.

Gentrifiering är inte en ”naturlig” utveckling. Gentrifiering är inte heller det enda sättet att utveckla städer. Gentrifiering är en utveckling som tjänar vissa särintressen.

Det är stadsutveckling som enligt omfattande erfarenhet och forskning skapar rumslig bortträngning.
Lyft blicken. Vem hängde i den där parken vid älven tidigare? Var tog de vägen? Eller ungdomarna på parkeringen som bygger gemenskap kring motorintresse. Var är de idag? Hyresgästerna vars bostäder revs och ersattes med lyxigare takradhus? Bor de kvar?

Hur ser en stadsutveckling ut som aktivt tillvaratar deras intressen?
Vilka verktyg behövs i den kommunala planeringen för att de, och alla andra stadsbor, ska ha ett faktiskt demokratiskt inflytande över förändringen?

Låt oss konstatera en sak.

Gentrifieringens motsats är inte avveckling eller status quo. Dess motsats är demokratisk stadsplanering med tydliggjorda ansatser att omfördela resurser från de rika, till de fattiga.

Litteratur i ämnet:
Catharina Thörn & Helena Holgersson –Gentrifiering (Studentlitteratur förlag, 2014)
Neil Smith –The New Urban Frontier (Routledge, 1996)
Olika författare – Rätt att bo kvar: en handbok i organisering mot hyreshöjningar och gentrifiering (Koloni förlag, 2016)

————-
Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren, 8/10-2016.