Category: Gentrifiering

Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Sista natten med Odeon

Odeon var en karaktäristisk liten biograf av den där sorten som fanns lite varstans i de flesta svenska städers stadskärnor vid det förra seklets mitt. En efter en försvann de i skuggan av såväl stadsomvandlingar som svensk filmindustris vilja att befästa en monopolställning genom att ekonomisk-rationellt centralisera filmvisningarna till stora likriktade biopalats.

Ödet för just Odeon kom att bestämmas den 19 januari 1990. Kommunfullmäktige hade sammanträde, och på dagordningen låg en ny detaljplan för kvarteret Brage där alltså Odeon vid tidpunkten låg. Eric Modig som då ägde den gamla funkisfastigheten ville riva för att uppföra ett höghushotell med 15 våningar i dess ställe.

Frågan var emellertid kontroversiell. Enligt Umeås då antagna översiktsplan som anger riktlinjer för stadsplaneringen ska staden fortsatt byggas med lågmäld karaktär för att smälta samman med den äldre bebyggelsen. Dessutom hade Sveriges riksdag några år tidigare antagit en plan- och bygglag (PBL) där äldre stadsbebyggelse nu skulle betraktas som ett riksintresse med bevarandevärde. I kvarteret Brage låg ju dels Odeonbiografen, men även en rad äldre träbyggnader liksom den gamla Tullkammaren vilka tillsammans representerade en rad epoker i stadsbyggnation.

Riksantikvarieämbetet hade så klart noterat detta vid sin inspektion och sedermera avrått Umeå att tillåta en så pass dominant ny byggnad på platsen.

Även umeborna hade engagerat sig i protester mot planerna. Redan från början fanns ett misstroende mot politikerna eftersom frågan tystats ner under den föregående valrörelsen 1988. Dessutom hade remisstiden för yttranden om den nya detaljplanen förlagts precis till semesterperioden 1989. Mest drivande var en organisation som kallade sig Umeås miljögrupp. Under hösten 89 och våren 1990 arrangerade man en rad protestmöten och debatter för att sätta fokus på frågan. Dessutom samlades 6000 namnunderskrifter in för att överlämnas till kommunalrådet Margot Wikström (S) inför den slutgiltiga debatten i kommunfullmäktige i januari 1990.

Det mesta kan kanske tyckas tala emot att den nya detaljplanen skulle antas den där januaridagen. Utfallet blev emellertid precis tvärtom, och beslutet klubbades igenom med nära nog en två tredjedelars majoritet. Odeon skulle rivas och lämna plats åt det nya höghushotellet.

Under våren går så Odeons guldgula ridå ner för sista gången. Den avslutande föreställningen, med ett femtiotal besökare, visar Ettore Scolas ”Drömmarnas hus”, med handlingen förlagd till en biograf på väg att lägga ner.

Onsdag den 31 maj 1990 hyr Umeå miljögrupp, kulturföreningen Humlan och Studiefrämjandet tillsammans den nu ödelagda lokalen för en sista protestkväll. På den röda, handritade affischen står det: ”SISTA NATTEN MED ODEON – Galakväll mot höghushotell och rivningshysteri”. Hardcorebandet Step Forward, Stockholmska thrashmetalbandet Shredder och Tor Lundmark från Trio Lligo är några av banden och teaterakterna på schemat.

När kvällen lider mot sitt slut går Lars Igeland från Umeås miljögrupp upp på scenen och uppmanar de cirka 200 besökande på plats att gå hem. Vissa har emellertid helt andra planer. Ett 30-tal vägrar gå, och förklarar nu Odeonbiografen ockuperad. SF:s personal som kommit till platsen för att låsa lokalen finner ingen annan lösning än att låsa in dem, och samtidigt kontakta polisen.

Polisen å sin sida ser ingen anledning att vräka ockupanterna, eftersom det saknas en formell polisanmälan från Eric Modig, som ju äger fastigheten ifråga.

Utanför Odeonbiografen hängs en stor banderoll upp med texten ”OCKUPERAT!” och vid Storgatan placeras en mindre skylt med texten ”Tuta mot hotellet”. Ockupanterna, nu ett sextiotal till mängden, håller huset öppet dygnet runt med planer på att stanna hela sommaren.

Samtidigt rasar debatten i lokaltidningarna, såväl om hotellfrågan som om ockupationen i sig. Ockupanterna förklarar själva sina intentioner i en insändare undertecknad ”Odeonockupanterna”. I synnerhet vill man peka på en odemokratisk anda i stadsplaneringen där kommun och länsstyrelse söker varje tänkbart kryphål i lagar och riktlinjer för att kunna omstöpa stadskärnan. Medborgarinflytandet över stadsplaneringen måste öka och staden måste i högre grad planeras för de som bor här, till exempel genom att premiera byggandet av billiga bostäder i stadskärnan.

”Är Umeås innerstad till för kommunens invånare eller för kommunpampar, hitresta affärsmän, byggherrar och deras gelikar?”, frågar man sig retoriskt.

Den 9 juni, efter en vecka med spelningar och andra aktiviteter, når dock även denna ockupation sitt slut. Vid lunchtid, när bara tre ockupanter finns på plats, kommer en större personalgrupp från SF till biografen för att stänga ner. Fönster och dörrar spikas igen, och vakter från ett vaktbolag placeras ut för att natt och dag bevaka platsen.

Det hela är emellertid inte förgäves, enligt husockupanterna. I en insändare publicerad fyra dagar efter vräkningen, den 13 juni 1990, skriver de:

”Att motståndet mot hotellet är fast förankrat bland alla generationer och samhällsgrupper märks av de besök vi fått på den gamla biografen. Slipsklädda gentlemän har kommit in och druckit kaffe, äldre damer har kommit med hembakt och frukt och många barnfamiljer har uttryckt sin oro för Umeås framtid, och alla har de skrivit på protestlistorna!”

Ockupationen har åter väckt frågan om höghushotellets blivande till liv. Ytterligare 2500 namn har samlats in mot byggplanerna, totalt 8500 har nu skrivit under. Dessutom har hundratals vykort skickats till bostadsministern med uppmaningar om att regeringen ska riva upp detaljplanen.

Här skulle kunna komma en vändning, när regeringen för första gången ska testa den nya plan- & byggnadslagen i ett kommunalt ärende. Men slutet på den här historien är, likt så många andra gånger i Umeå, en triumf för politiker och viljestarka fastighetsägare. En tid efter husockupationen rivs Odeon och bygget av höghushotellet kan påbörjas. 1992 invigs det under namnet ”Plaza”, och där står det än i dag. Samtidigt rasar nya strider om gamla biograflokaler som samtidens fastighetsägare vill riva, med kommunens goda minnen, för att bygga höghus.


Ursprungligen publicerad 14/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Enögt om segregation

blandadeformer”Segregationen ökar när Umeå växer” gick det att läsa på nyhetsplats i tisdagens Västerbottens-Kuriren (16/1). Artikeln i fråga utgår från ny intressant forskning som i sin svenska beståndsdel genom Charlotta Melander, professor i nationalekonomi vid Jönköpings handelshögskola, mätt skillnader i inkomstklyftor mellan olika svenska kommuner. Där framkommer alltså att Umeå är bland de kommuner som idag har störst inkomstklyftor, och i och med detta också en tilltagande segregation.

I samband med reportaget tillfrågas så också lokala politiker hur segregation ska motverkas. Och som så ofta tidigare framhävs svaret vara ”blandade upplåtelseformer”, det vill säga: att bostadsområden ska innehålla såväl hyresrätter som bostadsrätter som till exempel radhus och villor.
Problemet är att metoden inte tycks fungera speciellt bra i verkligheten.

Att den är populär, så till den grad att det kring den råder närmast politiskt samförstånd i svenska kommuner, beror dock till stor del på att den faktiskt har fungerat.

Det som emellertid idag förbises är att de bostadsområden med blandade upplåtelseformer från rekordåren man studerar byggdes mot bakgrund av flera kraftfulla faktorer som sedan dess steg för steg politiskt har avvecklats, eller försvunnit av andra skäl. Omfattande statliga subventioner, långa tidsfrister på avbetalning av lån, en allmännytta som inte behövde verka på marknadsmässiga villkor och låga energipriser är några exempel på sådana faktorer.

Dessa gjorde nämligen att nyproducerade bostadsområden ofta var attraktiva för höginkomsttagare, men samtidigt prismässigt tillgängliga för de med låga inkomster.

Detsamma är alltså inte fallet idag. När metoden studerats (se t.ex. Rebecca von Sydows uppsats ”Social blandning och blandade upplåtelseformer”, 2013) visar sig föga förvånande att de som bosätter sig i 2000-talets nyproducerade bostadsområden, ovidkommande upplåtelseformerna, övervägande är personer med högre inkomster, och med etniskt svensk bakgrund. Det räcker med att titta på priserna såväl på nyproducerade bostadsrätter som på hyresrätter för att förstå varför.

Än mer intressant blir det när det kommer till idén om att bryta segregation i befintliga områden vilka domineras av billiga hyresrätter, genom att komplettera dessa med kilar av nyproducerade bostadsrätter, radhus och liknande.

Gentrifiering kallas det som ofta blir utfallet av denna slags förtätning. För när människor med högre inkomster flyttar in i nyproduktionen nästgårds låginkomsttagarna i det äldre beståndet och börjar sätta prägel på området med sina köpvanor och beteenden, öppnar detta spekulativt en investeringsmöjlighet för fastighets- och markägare att också förädla den äldre bebyggelsen. Detta leder tillslut till att låginkomsttagarna trängs bort av ombildningar, stigande hyror och övriga stigande utgifter i takt med att områdets attraktivitet ökar.

Ett ensidigt och enögt fokus på att blanda upplåtelseformer kan alltså, med dagens förutsättningar, paradoxalt nog i sig öka segregationen snarare än fungera som ett effektivt verktyg för att bekämpa densamma.


Ursprungligen publicerad på kultursidan i Västerbottens-Kuriren den 18/1-2018. 

Utförsäljningen ett lokaldemokratiskt haveri

bostadenUtförsäljningen av allmännyttan på Carlshem och Mariehem är ett lokaldemokratiskt haveri.

Planeringen för affären lades upp med den medvetna ambitionen att minska möjligheten för kritiker att granska dess omständigheter, och därmed kunna erbjuda alternativ. Man ville inte ”skapa krig om fastigheter”, som Bostadens socialdemokratiske ordförande Bernt Andersson uttryckte det. ”Inte skrämma bort spekulanter”, som kommunalrådet från samma parti fyllde i.

Det är värt att påpeka att det i sig är uppseendeväckande att affären överhuvudtaget började beredas av presidiet i Bostadens styrelse, då fullmäktige senast frågan lyftes avslog ägardirektiv om utförsäljning.

Det hela skulle kunna ses enkom som ett socialdemokratiskt haveri. Detta eftersom partiet varit drivande i beredningen, samt är det parti som gick tvärs emot vad man lovat i föregående valrörelse.

Att det snarare är ett lokalpolitiskt haveri beror på att delar av den parlamentariska oppositionen samtidigt abdikerat från en av sina viktigaste uppgifter. Nämligen att säkerställa att de styrande följer de demokratiska spelreglerna.

Den 12 oktober fick vi emellertid veta att beslutet från juni föreslås rivas upp för att därefter fattas på nytt. Har politikerna tagit till sig av kritiken? Tyvärr inte.

Förslaget kommer från kommunjuristerna och beror på att beslutet överklagats till förvaltningsrätten. För den som läst överklagandena och kommunens svaromål är det troligt att juristerna dragit slutsatsen att affären skulle fällas i rätten. På så sätt räddar man här styrande politiker från ett uttalat politiskt nederlag.

Det andra problemet med överklagandena är att processtiden riskerar att affären inte kan verkställas innan riksdagen ändrar en skattelag. Syftet är att stänga ett kryphål kring hur paketering används för att undvika beskattning vid fastighetsaffärer. Alltså just den slags skatteplanering som Umeås styrande valt att använda i sammanhanget.

När omtaget nu ska ske i fullmäktige kan det vara värt att påpeka några saker beträffande de demokratiska aspekterna. En majoritet av partierna, inklusive den drivande parten, har alltså gått till val på att inte sälja allmännyttan. I den mån det nu trots det finns ett indirekt mandat från fullmäktige att bereda en sådan affär i och med beslutet i juni, har detta tillkommit bakvägen. Ett verkligt omtag borde som ett minimum börja med den principiella diskussionen om ägardirektiv i fullmäktige, varifrån bolagsstyrelsen får mandat att påbörja beredningen.

Sedan planerna för affären blev kända i juni har också över 5000 umebor skrivit under Folkinitiativets namninsamling för en folkomröstning i frågan. Det kan vara värt att nämna att en ansenlig del av de signaturerna kommer från boende i berörda områden. Samtidigt bor inte en enda av fullmäktiges ledamöter i dessa kvarter. Överhuvudtaget är där få som bor i allmännyttan, eller ens i hyresrätt.

Vad är då orsaken till att styrande nu försöker sälja tusentals människors hem? I klarspråk är det en konsekvens av kostnaden för den kulturhuvudstadssatsning, och medföljande stadsomvandling som påbörjades kring skiftet mellan 00- & 10-tal. Det är när denna inleddes som låneskulden skenade med två miljarder på fem år, samtidigt som utgifterna i den skattefinansierade verksamheten började överstiga inkomsterna. De flesta av fullmäktiges partier röstade för denna politik, och vill därför gärna undvika att erkänna problemen detta vägval skapat.

Det är förvisso sant som de säger, att det också investerats i skolor, förskolor, äldreboenden och annan helt nödvändig infrastruktur under tidsperioden. Faktum är emellertid att dessa investeringar släpat efter i förhållande till behov, samtidigt som omfattande investeringar alltså gjorts i stadskärnan – inte av nödvändighet, utan av rädsla för framtida stagnation ifall kommunen inte lyckas göra sig konkurrenskraftig gentemot andra städer i att locka nya investeringar, inflyttare och turister.

Det finns egentligen tre saker som nu skapat behov av kapital hos Bostaden. Det första är kostnaden för renoveringar av äldre bestånd. Det andra är kostnaden för nyproduktion av bostäder. Det tredje är ett problem som egentligen inte alls är Bostadens ansvarsområde. Nämligen överlämpade investeringskostnader från den skattefinansierade investeringsbudgeten till bolaget eftersom den förstnämndas utgifter sedan några år som sagt överstiger inkomsterna.

Vad är då alternativet, för oss som inte vill se en utförsäljning? Angående de överlämpade investeringskostnaderna så är det rimligt att dessa inte ska lämpas över. Det som här görs innebär en osolidarisk dubbelbeskattning av allmännyttans hyresgäster gentemot resten av kommunbefolkningen. Den mer solidariska möjligheten för kapitaltillförsel till den skattefinansierade verksamhetens investeringar är att höja den kommunala skattesatsen. Att förslaget undviks beror troligtvis på att styrande partier föredrar att en mindre andel fattiga invånare är arga över baksmällan, än att hela kommunbefolkningen är det.

Vad gäller behovet av nyproduktion är frågan inte enkel. För den som följer den bostadspolitiska debatten blir det allt mer tydligt att vi idag befinner oss i en situation där det å ena sidan råder bostadsbrist, och samtidigt överhettning. Detta beror på att efterfrågan, det som utgör ”bristen”, finns hos folk med relativt låga inkomster, samtidigt som priserna på nyproduktion är rekordhöga.

Politiker har länge satt sitt hopp till teorier om så kallade ”flyttkedjor” – en ”trickle down”-idé där rikare personer boende i billiga bostäder ska flytta till de nya dyrare, och därmed frigöra sina hem för låginkomsttagare. Dessa teorier har inget stöd i forskning kring svensk bostadsmarknad. Det läge som nu är på väg att uppstå är ett där det finns nybyggda, dyra bostäder för vilka det saknas efterfrågan, samtidigt som det råder bostadsbrist hos grupper för vilka tillgången fortsätter att minska, exempelvis på grund av lyxrenoveringar i äldre bestånd.

Det borde här vara uppenbart att det Umeås politiker vill göra är en dålig lösning i syfte att komma åt bostadsbristen. Tvärtom riskerar affären att förvärra situationen. Sist Sverige stod i ett liknande läge krävdes stora, strukturella lösningar på statlig nivå. Umeås politiker borde snarare i och med situationen drastiskt skriva ner nyproduktionsmålet, tills man med andra kommuner lyckas kräva reformer som faktiskt kommer åt problemet.

Finansieras den skattefinansierade verksamhetens investeringsbehov med höjd skatt, samtidigt som nyproduktionsmålen skrivs ner, kvarstår för Bostaden bara kostnaderna för renoveringarna av äldre bestånd. För detta krävs ingen utförsäljning av allmännyttan.

Detta är ett politiskt val mellan en nyliberal politik där de fattiga tar bördan och alternativ där konsekvenserna av de senaste årens spekulativa politik och strukturella problem fördelas mer jämlikt.


Den här texten är ursprungligen publicerad den 24 oktober 2017 på Västerbottens-Kurirens kultursida.

En kupp har precis genomförts i Umeå

Under måndagen fattade Bostadens styrelse, Umeå kommunföretag och kommunstyrelsen i tur och ordning beslut om att sälja 1 600 allmännyttiga hyresrätter på Carlshem och Mariehem till en summa på över 1 miljard kronor. Vad som var på gång fick vi medborgare i grova drag veta via en läcka till Västerbotten-Kuriren.

Men det var inte planen. Idén från styrande socialdemokrater var i stället att vi skulle höra talas om detta först genom en presskonferens på måndagen vid 11-snåret. Det vill säga, efter att besluten var fattade – parallellt med att de förberedda utskicken till hyresgästerna rörande att de nu ska byta värd till Heimstaden landade i brevinkasten. Och bara en vecka innan beslutet ska godkännas av kommunfullmäktige, varpå affären formellt kan fullbordas under semestern.

Det här är att beskriva som en kupp såtillvida att en politisk majoritet inte har sökt och vunnit ett representativt mandat för en sådan affär. Endast en tredjedel av partierna i fullmäktige har aviserat sig vara för något sådant offentligt, och inget av de partierna ingår i kommunstyret.

Det hör till saken att det under valrörelsen hösten 2014 spreds rykten om att något sådant här skulle kunna vara på väg att ske. Socialdemokraterna avfärdade det då med brösttoner. Man hade minsann inga planer eller intentioner på att sälja allmännytta, sades det. Således dog debatten om sakfrågan ut. Vi medborgare, som i de flesta fall har ett jobb eller en skola att gå till och barn att ta hand om har inte tid att föra hypotetiska diskussioner. Skulle vi göra det mot en sådan bakgrund skulle vi närmast framstå som konspirationsteoretiker.

Man kan som politiker försöka upprepa hur många gånger som helst att man bakom lyckta dörrar sysslat med överläggningar och vägt alternativ. Upprepandet förändrar emellertid inte att det här inte är värdigt en demokrati.

Vad som inte heller är värdigt en demokrati är ett kommunalråd som i efterhand försöker legitimera kuppen och hemlighetsmakeriet med att demokratin i sig – protester, debatt, chansen för de drabbade att yttra sig – skulle vara skadlig för affärerna.

Jag tycker att man seriöst ska fråga sig om ett kommunalråd har legitimitet att över huvud taget sitta kvar som hela lokalbefolkningens yttersta representant med den hållningen. Argumentationen, som nu till slut börjar träda i ljuset, är i övrigt förvirrande och präglad av desinformation.

Det sägs till exempel att man kan garantera hyresgästerna att köparna ska fortsätta förvalta lägenheterna i Bostadens anda, trots att det är ett faktum att säljaren inte formellt kan ställa några sådana långsiktiga krav kring de fastigheter man har sålt.

Det sägs också att hyresgästerna inte behöver oroa sig för standardhöjande renoveringar med enorma hyreshöjningar som följd, något som vi har sett bli allt vanligare i framför allt privatägda områden byggda under miljonprogrammet. Ett märkligt påstående, då husen som säljs snart står inför ett stambyte, och Bostaden i samma andetag motiverar försäljningen just med de enorma kostnaderna för sagda renovering. Varför skulle en privat köpare, som endast har ett vinstintresse att se till, ta större socialt ansvar än en allmännytta vars verksamhet utgår från politiska ägardirektiv och styrdokument som kräver att man tar just socialt ansvar? Det är en helt kontrafaktisk argumentation.

På måndag ska fullmäktige fatta beslut i frågan om att sälja bland annat Carlshem. Det bostadsområde där jag har växt upp och har bott i sammanlagt 17 år. Där mina föräldrar än i dag bor, liksom många av mina vänner och så klart alla gamla grannar. Ett område som mer än någon annan plats är ”hemma” för mig.

Vad jag önskar i dag är åtminstone, oavsett åsikt i sakfrågan, att fullmäktigeledamöterna på måndag rannsakar sig själva och yrkar på en återremiss. Det vore en seger för demokratin, som skulle skapa i alla fall ett litet andrum för debatt och konsekvensanalys innan beslutet blir definitivt. Och om den tilltänkta köparen inte kan vänta ytterligare någon månad på att få papperen underskrivna är väl det i sig ett tecken på att de inte är en seriös aktör som vi vill se förvalta bostäder i vår stad. Eller hur?


Ursprungligen publicerad den 14 juni 2017 på ledarsidan i ETC Umeå.

Renovräkning? – Frågan som måste ställas är uppenbar

Veckans ord – Renovräkning. Begreppet syftar på standardhöjande renoveringar av hyresrätter, som leder till så höga hyreshöjningar att de boende inte längre har råd att bo kvar. Det populariserades i Sverige av bostadsforskaren Sara Westin vid Uppsala universitet, som följt sådana renoveringar och sett hur de boende drabbas.

Badrums- och köksutrustning uppgraderas. Plastgolv byts mot dyra trämaterial. Billigare materialval mot kakel och marmor.

För fastighetsägare är det en metod för att finansiera kostnaden för mer grundläggande renoveringsåtgärder i hela fastigheten, såsom stambyten. Den här typen av renoveringar är just nu, på grund av stammarnas livslängd, nödvändiga att göra i hela det bestånd som byggdes under det så kallade miljonprogrammet mellan 1965 och 1973.

Nyheterna om renovräkningar i olika bostadsområden över hela landet har på grund av miljonprogramslägenheternas mängd duggat allt tätare de senaste åren. Och i synnerhet sedan en lagändring 2011 som började kräva att även allmännyttan ska verka enligt ”affärsmässiga principer”. Det handlar om hyreshöjningar på 40, 50, 60 och så mycket som 70 procent i områden där de boende oftast har låga inkomster.

Därför var det här ordet också det absolut första som dök upp i mitt huvud när jag hörde talas om Bostadens utförsäljningar av allmännyttan. Två områden – Mariehem och Carlshem – ska säljas. Båda är byggda under miljonprogramsåren och har ännu inte genomgått stambyten. Båda är områden där många låginkomsttagare bor, och där hyrorna idag är bland de lägre i Umeås hyresbestånd.

Det ska väl sägas att jag inte är helt oberörd av beskedet. Jag växte upp på Flintvägen, och har bott i sammanlagt sjutton år i området på tre olika adresser. Förutom att många av de boende där är namn och ansikten för mig, inklusive mina föräldrar, är Carlshem en kärningrediens för min hemhörighet i Umeå.

Jag vill därför heller inte i onödan sprida oro bland de som bor i husen som ska säljas. Men frågorna som måste ställas denna vecka är uppenbara.

Fastighetsbolaget Heimstaden som är den tilltänkta köparen vet att de köper kåkar som står inför omfattande renoveringskostnader. Bostadens skäl till försäljning är ju också bland annat just dessa kostnader och de uttalade riskerna att de ska urholka allmännyttans ekonomi det kommande årtiondet.

För de boende på Carlshem och Mariehem finns avsevärda fördelar med att tillhöra allmännyttan i detta läge. Där finns trots allt socialpolitiska direktiv att förhålla sig till, vid sidan om vinstkraven. Där finns också en politiskt tillsatt styrelse som går att ställa till svars i val för den lösning de väljer. Och där finns slutligen en uppsjö olika tänkbara finansieringslösningar vid sidan av standardhöjande renoveringar som leder till renovräkningar. Bostaden har även, till skillnad från många privata värdar, renoverat delar av sitt miljonprogramsbestånd utan standardhöjande åtgärder och följande hyreshöjningar.

Jag bodde till exempel själv igenom ett sådant stambyte på Språkgränd, Ålidhem i början av 2010-talet.

Att Heimstaden skulle ta det sociala ansvar som Bostaden nu vill slippa genom denna försäljning förefaller för mig föga troligt. Som privat fastighetsägare har de krasst inga andra intressen än att göra avkastning på sina investeringar. Så vad kommer de att göra när stambytet ska genomföras?

Det bör här sägas att det inte är speciellt svårt att följa kronologin i den utvecklingen som de senaste åren lett fram till denna situation.

Genom en spekulativ centrumomvandling, med prestigebygget Väven som dess kronjuvel, sköt kommunens belåning i höjden. Många kritiska röster fanns i offentligheten och påtalade de tänkbara konsekvenserna, men de styrande politikerna slog ifrån sig och hävdade att det hela skulle leda till ökade intäkter.

Nu står vi här med trångmålen som följde, och hör samma politiker förklara hur det gjort det nödvändigt att sälja ut allmännyttiga bostäder som vore det en naturlag snarare än en konsekvens av deras förda politik. En av orsakerna som anges är att den svårt skuldsatta kommunorganisationen vill lämpa över investeringskostnader den vanligtvis själv hanterat, på allmännyttan.

Så flyttas och avgränsas delar av riskerna och problemen som stadsomvandlingen skapat till några av stadens fattigaste invånare. Det finns många ord för det, men solidaritet är definitivt inte ett av de jag har i åtanke.

—-
Ursprungligen publicerad 15 juni 2017 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren

Umeås politiker hade kunnat välja en annan väg

vaven123För drygt sex år sedan träffades kommunstyrelsen för att klubba att kommunen – tillsammans med Balticgruppen – skulle bygga det som i dag kallas Väven. Det handlade om ett av de största enskilda ekonomiska besluten som någonsin har fattats i den här staden. Byggkostnaden landade på nästan 1 miljard kronor. Och genom att kommunen band sig i 25 år till att själva vara hyresgäst i majoriteten av husets kvadratmeter innebar projektet tillkomsten av en utgift på minst 70 miljoner kronor i årsbudget.

Som demokrat kan man tycka att ett projekt av den här storleken, vare sig man uppskattar det eller inte, av princip ska stötas och blötas i offentligheten en hel del innan det till slut läggs fram för beslut. För de drivande partierna borde det också vara en central valfråga i ett föregående val för att säkra ordentlig medborgerlig förankring.

Så där har det historiskt också sett ut när andra stora satsningar har genomförts i Umeå. Ta Folkets hus eller Kyrkbron som exempel. Tydligt presenterade förslag. Långa debatter i lokaltidningarna. Klara ställningstaganden från partierna. Kampanjer från intressegemenskaper.

Med Väven var det annorlunda. För trots att kommunval hade ägt rum bara några månader innan beslutet fattades, hade partierna i allmänhet – och de styrande Socialdemokraterna i synnerhet – inte tydliggjort att idén var på väg mot beslut. Några konkreta kostnader hade heller inte presenterats. När beslutet väl fattades var tempot så högt att spaden i princip satt i marken innan kritiska medborgare ens hade hunnit börja formulera debattartiklar med eventuella invändningar.

Nu står Väven där nere vid kajen, i en stadskärna vars offentliga rum parallellt också i samma hast byggts om, utan att speciellt många hann begripa att det skulle ske, eller varför. När ett apberg monterades ner exponerades emellertid i den efterkommande stormen hur fastighetsägare under de här åren i kulisserna har beretts betydande inflytande över utformningen av gator, parker och torg. En inte helt bekväm sanning för de styrande politikerna och de ledande tjänstemännen, som försökte överskugga faktumet med lögner om kabeldragningar.

Under de sex år som har passerat sedan Vävenbeslutet klubbades, har Umeå också gått från att stå fri från skuld, till att ha en belåning på 2 miljarder kronor som väntas fortsätta växa.

Kommunens ekonomi är ansträngd. Och kostnaderna för en dåligt demokratiskt förankrad stadsomvandling föranleder i dag bland annat nedlagda byaskolor, en alltmer pressad personalsituation, slopade mål för barngruppernas storlek i förskolan, och snabba utförsäljningar av för kulturgräsrötter viktiga byggnader i den stad som nyss stoltserade som kulturhuvudstad.

Det skapar ilska och polarisering, men framställs gärna av styrande politiker som krassa nödvändigheter. Som en situation som bara råkar finnas, snarare än ett resultat av politiska vägval. Låt oss därför fortsätta att vara tydliga med en sak. Det var under vintern 2010 fullt möjligt att skita i att renovera redan fungerande gator, torg och parker samt bygga en väv, och i stället välja en annan slags stadsutveckling.

Man kunde till exempel i stället, där och då, antagit en ambitiös investeringsplan för förskolan som vid det laget hade uppnått det beslutade barngruppsmålet. Man kunde ha investerat i dåvarande stadsbibliotek och samtidigt möjliggjort en mångfald av gamla och nya brukarstyrda mötesplatser av storlek Lokstallarna eller Scharinska villan, i syfte att satsa på den gräsrotskultur som man hade vunnit kulturhuvudstadstiteln genom att lyfta fram. Man hade troligtvis kunnat göra en hel bunt satsningar på områden där situationen i dag är pressad, innan man kommit upp i den belåning och kostnad som nuvarande strategi har resulterat i. En del fastighetsägare hade säkert blivit lite trumpna över att inte kunna inkassera vinster ur skattekistan, men jag gissar att fler av kommunens medborgare hade varit nöjda.

Socialdemokraterna, och nästan alla andra partier i fullmäktige, har fortfarande att stå till svars för varför man valde den väg som man gjorde, i stället för ovanstående alternativ, när dagens trångmål är uppe för diskussion.

Och vi medborgare – oavsett om vi är föräldrar till barn i förskolan, brukare av vården, ideella kulturutövare eller hyresgäster i hyreshusen – har samtidigt alla skäl att protestera högljutt mot att vi nu med god min förväntas ta smällar av en politik som få av oss upplever att vi har fått chansen att ge mandat åt, eller avfärda, innan den genomfördes.

Låt Umeborna behålla grönområdena i staden

umeborgronomradenStaden – marken, byggnaderna, rummen – är i vår tid ett centralt slagfält i skapandet och fördelningen av välstånd.

Det är bara att titta på listan över Sveriges rikaste individer. Eller för den delen: kolla vilka Umebor som återfinns där. Då märker man att en ansenlig del återfinns i bygg-, fastighets- och banksektorn. Och de blir snabbt rikare.

På andra sidan myntet finns vi som inte är miljardärer och som lägger en allt större del av våra inkomster på boendeutgifter, samtidigt som vi kan stoltsera med världens högsta privata skuldsättning.

Det märks också genom att en tilltagande del av de konflikter i samhället som blir riktigt explosiva, såväl lokalt som globalt, rör frågor om ”rätten till staden”; bortträngning av brukare från bostäder och lokaler, omdaningar av offentliga rum, uppförandet av ny bebyggelse.

Under de senaste årtiondena har de som gagnas, i takt med att fastigheter har börjat stå ut som en särskilt säker och lönsam investering, också bedrivit omfattande och framgångsrik opinionsbildning för att så ska fortsätta att vara fallet.

Så har till exempel idén om att svenska städer ska utvecklas genom så kallad ”förtätning” kommit att bli en alltmer dominerande uppfattning. Förtätning säljs ofta in med vagt underbyggda argument om hållbarhet och trygghet, men det handlar snarare om att koncentrera byggandet till platser där den ekonomiska avkastningen blir maximal för exploatören.

Inte sällan är dessa platser de ”gröna kilar” som tidigare undanhållits exploatering i syfte att säkra stadsbornas närhet till naturen.

Umeå följde under 2011 efter detta mode i och med att förtätning gjordes till en central pusselbit i den nya översiktsplan som fullmäktige antog – i princip i totalt samförstånd och utan någon vidare politisk och positionerad debatt.

Jag undrar ibland, om man skulle göra en opinionsmätning, hur många Umebor som instämmer i detta politiska samförstånd om att staden ska växa genom förtätning inom en femkilometersradie från centrum? Det vill säga genom ett successivt utraderande av nära nog alla skogsytor mellan nuvarande bostadsområden. Genom ett lika successivt rivningsraseri av centralt belägna äldre fastigheter i vilka det är billigt att bo eller ha verksamhet. Genom att vi tvingas lägga ännu större delar av vår inkomst på hyror eller banklån. Genom att vissa delar av kommunen lämnas i stagnation. Vem representerar i dag de som är kritiska?

För egen del har just existensen av dessa gröna kilar och billiga, centralt belägna kåkar varit avgörande för min trivsel i vår provinsiella utpost. Jag tror, för att tala samtidens språk, till och med att de utgör några av Umeås starkaste konkurrensfördelar gentemot många andra städer.

Jag anser därför också att den nuvarande översiktsplanen skyndsamt bör kasseras innan dess konsekvenser till fullo hinner bli verklighet. Vi bör därefter begära en betydligt mer initierad demokratisk process av kommunen och de styrande partierna vid framtagandet av en ny plan. Men, än mer kräver lärdomen av det som nu pågår att vi folkbildar och formulerar våra egna intressen och uppfattningar, för att kunna ta strid mot de ekonomiska aktörer som har blivit oerhört framgångsrika i att framställa sitt särintresse som ett allmänintresse genom att klä in det i vackra värdeord.

Räknemetoder som lämnar en del att önska

raknemetoder

Den 26 oktober 2016 skrev jag en artikel här på VK:s kultursida med titeln Kultursatsning – men på vad?. Artikeln tog sin utgångspunkt i den från kommunhåll spridda berättelsen om att Umeå satsar alltmer på kulturen. En ståndpunkt som i de flesta fall tar avstamp i de kommunjämförelser som Myndigheten för kulturanalys årligen genomför.

Noterbart, i den genomgång jag då gjorde av statistiken, var att i princip hela den ansenliga uppräkning av medel till kultur som skett i Umeå över senare år utgörs av rena lokalkostnader för prestigebygget Väven.

I veckan fördjupades diskussionen ytterligare i en artikel signerad Steffen Renklint publicerad i gratistidningen Totalt Umeå. Det är otvivelaktigt en på många sätt initierad genomgång som bidrar med intressanta perspektiv. Emellertid finns där ett problem som förtjänar att belysas, nämligen sifferjämförelserna. I synnerhet gäller detta jämförelsen mellan 2005 och 2016 rörande kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler.

I tabellen uppges att budget för ändamålet 2005 var ca 8,6 miljoner kronor, och att detsamma 2016 ligger på ca 16 miljoner kronor. Detta anges sedan vara en ökning med 53 procent.

Den här räknemetoden lämnar en hel del att önska, då tidsmässiga jämförelser vad gäller ekonomi bör ta faktorer som inflation i beräkning. Det är inte minst relevant i en artikel som diskuterar hur kulturlivet påverkas av gentrifiering; d.v.s. av att exempelvis lokalhyror blir högre.

Det kan här tyckas passande (i brist på en detaljerad studie av lokala prisförändringar) att som komplement ställa siffrorna i relation till den totala kommunbudgeten, och dess utveckling över samma tidsperiod. Den låg 2005 på ca 3,9 miljarder kronor, och låg för 2016 på ca 6,2 miljarder kronor.

Härigenom kan vi istället beräkna kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler som andel av kommunens totala budget. Vi ser då att stödet 2005 låg på 0,22 procent och att det 2016 ligger på 0,26 procent. Denna post ökar alltså med 0,04 procentenheter som andel av Umeås totala budget någon gång under tioårsperioden i fråga. Anspråkslöst, i förhållande till de ökningar av medlen till kultur som sammanklumpat cirkulerar i debatten.

Detaljerna är relevanta, inte för att Väven i allmänhet hittills betalas på övriga kulturlivets bekostnad, utan snarare för att kunna föregå en sådan situation i framtiden. Faktum kvarstår fortfarande att Umeå kommun befinner sig i en svår ekonomisk situation, bland annat på grund av byggkostnaderna för just Väven, vilket redan börjat föranleda nedskärningar och vilka med stor sannolikhet lär öka de kommande åren. I den situationen behöver små kulturaktörer med klar fakta kunna hävda sig mot eventuell populism, som av erfarenhet mycket väl kan ta avstamp i bilden av små kulturaktörer som gynnade på bekostnad av annan kommunal verksamhet.

I sammanhanget bör fortfarande snarare belysas hur de stora pengarna som tillfallit ”kulturen” under denna tidsperiod, i praktiken är medel som lämnar kommunkassan för att bli vinst hos vissa starka privata aktörer, i synnerhet i fastighetsbranschen.