Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

En berättelse om två hus

I folkmun benämns det som ”fjortislandet” – torget som social mötesplats, eller oroshärd, beroende på vem man frågar.

Valborgsnatten 1995 på Rådhustorget ska dock gå till historien som något utöver det vanliga. En kväll i gränslandet mellan fest och kravall. Ständiga slagsmål, gripanden, fritagningsförsök och folkmassor som ropar ”upplopp, upplopp” för att därefter överösa den för kvällen underbemannade polisstyrkan med ölburkar, stenar och slag. Skyltfönster slås i kras, någon kastar en rökgranat och papperskorgar sätts i brand.

Umeå är vid den här tidpunkten, precis som idag, en av de städer i Sverige där befolkningens medelålder är lägst. Men det är också en stad som i kölvattnet av det tidiga 1990-talets ekonomiska kris genomdrivit kraftiga nedskärningar. En inte oansenlig del av dessa har riktats mot Socialtjänstens verksamhet, och i synnerhet mot stadens ungdomsgårdar och annan ungdomsverksamhet.

En av de få mötesplatser i innerstaden som emellertid existerar, om än med knappa resurser, är Galaxen. En ungdomsgård belägen i Folkets hus gamla lokaler vid Järnvägsgatan sedan slutet av 1980-talet efter att diverse ungdomsrörelser skapat påtryckningar om att lokalen skulle ges just detta ändamål.

Galaxen är vid tidpunkten för valborgskravallerna 1995 på god väg att bli något av ett globalt epicentrum för den hardcorekultur som präglas av avståndstagande från drog- & köttkonsumtion. Hit vallfärdar hundratals ungdomar för att lyssna på lokala band som Abhinanda, Final Exit, Bloodpath och Refused, liksom turnerande akter från världens alla hörn.

Det är dock inte bara för Hardcorescenen gården har betydelse. En rad andra subkulturer – i synnerhet metal- och hip-hopscenerna – växer sig parallellt starka just här, och ska komma att sätta sin prägel på staden för en lång tid framöver.

För den som i tanken reser tillbaka i tiden och ställer sig på torget, den där valborgsnatten 1995, framstår det som samtidigt sker på Galaxen som något av en dröm för dåtidens styrande politiker och dess tjänstemannakår.

Verkligheten är en annan. För trots engagerad personal är de ekonomiska resurserna som sagt alltjämt knappa och målgruppen i huvudsak ungdomar i yngre tonåren. För de äldre saknas verkliga alternativ till det närmast institutionaliserade gatusupandet och ansvaret läggs, gång på gång, på de frånvarande föräldrarna.

Valborgsslaget blir emellertid något av en vändpunkt. I maj 1995 fylls lokaltidningarna av artiklar, insändare, ledare och debattinlägg kring ansvaret för eskalerande våld och fylla bland stans unga. I en serie intervjuer i bland annat Västerbottens-Kuriren framträder även de egna berättelserna från de som på helgerna söker sig in till stadskärnan. Längtan bort från en tristessartad tillvaro ute i de sovstadsliknande stadsdelarna, spänningen i att träffa andra än de gamla vanliga klasskamraterna, friheten i att bara dra runt i en ständigt föränderlig miljö.

Men särskilt nämns behovet av platser där ungdomarna själva bestämmer, med inriktning på de målgrupper gårdarna inte fångar upp. De flesta pekar ut det då tomma Rådhuset, just vid torget där ungdomarna samlas, som en potentiell lokal. Men politikerna håller emot. Den lokal som fokus istället läggs på är det gamla Hamnmagasinet nere vid älven. Vid tidpunkten en halvtom magasinsbyggnad som till viss del användes av Tekniska kontoret som lageryta. Här hade hardcore- & poparrangörerna vid några tillfällen hyrt in sig för enskilda spelningar under somrarna då gårdarna var stängda i brist på vettiga lokaler. Med opinionstrycket efter valborgsstöket pressas nu de styrande Socialdemokraternas nya ledning med Lennart Holmlund och Marie-Louise Rönnmark i spetsen att agera. Lokalerna rustas upp, och in flyttar en självstyrande förening bestående av ungdomar för att sätta igång verksamheten.

Någonstans här börjar dock ett annat problem tydliggöras i den ungdomliga kuststaden. Årtalet har nått fram till 1996 när någon eller några tänder eld på en rad Scanlastbilar utanför slakteriet på Teg. Plötsligt släpps minkar ut från närliggande farmer, korvkiosker slås sönder och restauranger klottras ner med slagord som ”mördare”. Kring stans växande hardcorescen har en ny generation fostrats i kritisk politik med fokus på rättvisefrågor. I centrum står djurens rättigheter

Rörelserna talar om civil olydnad, men där finns även en mer gränslös, kompromisslös militans. Socialtjänsten och polisen drabbas av skrämselhicka.

En speciell veganrotel inrättas för att kartlägga ungdomarna, och en lång rad föräldrar får snart brev med varningar om de sammanhang deras barn tycks befinna sig i närheten av. Galaxens scen framstår nu allt mer som en arena för uppviglande artister med publik som riskerar att ledas in på mindre konventionella politiska stigar.

Umeå är nu en stad med en myllrande ungdomskultur av många slag, utsedd till P3 Popstad 1997, men med hotande tendenser som hägrar för stadens makthavare.

Vad som här följer är en allt annat än enkel berättelse att skriva. En historia som till stor del utspelar sig utanför mediernas radar, men vars innehåll hålls i liv i otaliga umebors minnen och anteckningar. Den framträder även fragmentariskt i Socialtjänstens protokoll (som då hade ansvar för stadens ungdomsgårdar) och i de lokala mediearkiven. Året är 1998 när det börjar tisslas om att kommunen vill lägga ner Galaxens verksamhet och föra över dess resurser till Hamnmagasinet. Något som i sak kan framstå som besynnerligt sett till Galaxens välfyllda konserter, replokaler och växande folkkök. Officiellt handlar det åter om nedskärningar inom socialtjänsten. Personalen på Galaxen får emellertid reda på planerna, och börjar genom möten och skriverier i media försöka parera nerläggningshotet. I maj 1999 är istället budet att Galaxen ska rustas upp för fortsatt verksamhet, och personalen tar fram ett underlag inför semestern. Pengar finns, enligt socialtjänstens representanter.

Det är därför en smärre chock när man den 11 augusti istället meddelar att Galaxen trots allt ska läggas ner. Personalen och resurserna ska dock finnas kvar, men flyttas nu till Hamnmagasinets lokaler. De ungdomar som använder Galaxen för att arrangera spelningar, repa och hålla folkkök är allt annat än nöjda. De upplever det hela som en direkt politisk utmanövrering och ägnar den följande hösten och in på det nya året åt att fixa en lång rad gratisarrangemang i lokalerna, ofta proppfulla med hundratals besökare. Samma helg som Galaxen ska stänga för gott bestämmer de sig för att utlysa en spelning vars plan är att övergå till husockupation. Kommunen föregår dem, och när dagen kommer har låsen till lokalerna bytts ut. Den ungdomsgård som blivit känd långt bortom Umeå, och till och med Sverige, är för evigt ett minne blott.

Med tiden kommer Umeå Kommun även att befästa sitt grepp om det tidigare självstyrda ungdomshuset Hamnmagasinet.

De ungdomar som drivit igång verksamheten delar nu lokalerna med ungdomsgårdsverksamheten. Vid ett styrelsemöte lyckas lojala Socialdemokrater få bort den person som länge varit central i verksamheten, och ersätta honom med en partikamrat. Med tiden kommer även direktiv till personalen att begreppet ”Galaxen” inte längre får användas inom den kommunala verksamheten. Långt borta är de visioner om en lokal av och för de äldre ungdomarna som några år tidigare öppnade dörrarna till det gamla magasinet vid kajen.

I staden med den unga befolkningen slutar här ännu ett kapitel om de till synes outtömliga begären efter dynamiska och meningsfulla platser med stadig grund i brukarnas drömmar och visioner. Kvar hägrar för många berättelserna som ett slags öppet sår i förtroendet inför makthavarna, samtidigt som myten sätter prägel på nya generationers agerande i striderna om platser och rum.


Ursprungligen publicerad 19/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”.

I sökandet efter Ådalens själ

sollefta_1ar”Man betalar sina kontingenter och man står i LO:s och de politiska partiernas matriklar, men man kan misstänka ådalsborna för att i grund och botten vara syndikalister hela bunten.”

Birger Norman – Ådalen 31 (Rabén & Sjögren, 1968)

Den 30 januari 2018 har foajén på Sollefteå sjukhus varit ockuperad i ett helt år. Dygnet runt, dag ut och dag in, har medborgare suttit där i pass. Också på högtider som midsommar- och julafton.

En bra bit över 2 000 personer har deltagit. De flesta ortsbor. En majoritet kvinnor.

Alltsedan hösten 2015 har det stormat från Ådalen. I valet 2014 gick Socialdemokraterna i Västernorrlands landsting till val med löfte om att det fortsatt skulle finnas tre akutsjukhus i länet. Sundsvall, Örnsköldsvik och Sollefteå. Det dröjde ganska precis ett år efter att sossarna vunnit tillbaka makten från högern tills förslaget om dråpslaget läckte. I Sollefteå föreslogs där vitala delar av akutsjukhuset avvecklas – akut kirurgi- och ortopedi, samt BB och kvinnosjukvården.

Det tog, milt sagt, hus i helvete.

Sedan några år fanns efter ett äldre nedskärningsrykte redan facebookgruppen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus. Och där tog diskussionen nu snabbt fart. Gruppen kom snart också att formeras till en formell förening, och samlar på nätet i dag 15 000 personer. Den har varit viktig för det som följt, men är samtidigt långt ifrån ensam part i motståndets utveckling. Främst är den nog att beskriva som ett slags paraply kring vilket det finns en rad olika självständiga initiativ med olika mer specifika fokus.

När diskussionen drog igång under hösten 2015 kallade ett sådant, Ådalen reser sig, till demonstration i Kramfors. Den 10 oktober. Socialdemokraterna höll förtroenderåd på Hotell Kramm. Mellan 10 000–15 000 dök upp för att promenerade från idrottsplatsen, runt hotellet, och slutligen till torget. Efter talen avvek några hundra deltagare upp mot Kramm, och trängde på mot entrén, skanderades ”Vi vill ha, sjukhuset kvar”. Myllret var nära nog på väg in genom dörrarna, men stannade av när en nervös hotellvärd ställde sig i vägen. Den dagen avsattes landstingsstyrelsens socialdemokratiska ordförande, och från partiet lovades det omtag.

Mycket har hänt därifrån, till dags dato.

Det blev inget omtag. I stället har nedskärningarna, steg för steg, klubbats igenom. Socialdemokrater från Ådalen har också gång på gång röstat mot sitt eget parti, men i fas med vallöftet, varpå de frysts ut från partigruppens arbete. Parallellt har skandalerna rullat kring landstingets ledande politiker och tjänstemän. Om svågerpolitik och oskäliga avgångsvederlag, bland annat.

Det finns såklart gott om detaljer, nyanser, värda att nämna för att begripliggöra sjukhusstriden. Men mitt intresse just här ligger snarare på den sociala rörelsens utveckling och dess genealogi – dess rötter.

Rörelsen är i sig nämligen verkligt fascinerande.

Att det protesteras vid stora nedskärningar i välfärden är förvisso inte alls unikt. Likväl märks något alldeles särskilt just här. Något specifikt i metodik och anda, som skapar en så mycket starkare kraft, som kunnat hålla lågan levande i över två och ett halvt år.

Tidigt i protesternas formering turnerade Ådalen reser sig runt i bygderna och höll en föreläsning under namnet ”Sagan om landstinget”.

Från något håll startades också en medborgarjournalistisk sajt, framförallt fokuserad på oegentligheter från makthavares sida. Flera protester har arrangerats på gator och torg. Efter Kramfors den mest noterbara i Härnösand den 24 april 2016 – åter med massivt deltagarantal. Flera konventionella parter har såklart även gjort sina inspel. Kyrkorna, de lokala partiorganisationerna, företagare, kommunorganisationerna.

Med tid lanserades också ett initiativ för kooperativ sjukvårdsdrift: VOON – Vård och Omsorg i Norrland. De har, med stort allvar, dryftat intresset att ta över Sollefteå sjukhus, men det har inte stannat i väntan. Den 20 december 2017 öppnade de sin första medlemsägda vårdcentral i Sollefteå centrum.

Så är ju då också foajén på sjukhuset ockuperad, med stängningen av just BB som huvudsakligt fokus.

Och precis som Birger Norman frågade sig i sin rigorösa skildring av förloppen som ledde fram till den historiska dagen med skotten i Lunde 1931, söker jag nu allt djupare efter svaret på frågan: Varför utspelar sig så kraftfulla protester just i Ådalen när liknande omständigheter givit svagare motstånd på andra platser som rent strukturellt delar många likheter med denna?

Intressant är att svaret i alla fall på ytan, trots ett sekels passage, inte tycks mig vara utan beröringspunkter.

Garderobssyndikalister är förvisso kanske, med sina fackliga konnotationer inte rätt begrepp för tiden. Men däri fångas ändå delvis konturerna. Av en geografiskt kulturellt lokaliserad själ av frihetlighet och lokal självorganisering. Viljan att beslut ska fattas av de som berörs. Av att man fixar saker som behöver fixas, snarare än vädjar och väntar på att någon högre instans ska ordna det. Och av direkt aktion, som nu, med den ockuperade sjukhusfoajén. Rötter har den nog åtminstone delvis i en frikyrkokultur, som historiskt sträckt sig stark även i Västerbotten, på andra sidan länsgränsen.

Den där andan märks inte just bara i protesterna utan hägrar alltjämt i dag i byaengagemang i och kring Ådalen, där ideella föreningar tagit driften av skolor, mataffärer, bensinmackar och mycket därtill. Som i Edsele, eller Docksta.

Det är härtill intressant att Ådalens Socialdemokrater, som på 20-talet under några år lämnade SAP för det mer radikala SSV, ett sekel senare åter befinner sig i samma slags klinch med sitt ideologiskt allt otydligare moderparti. Partiets lokala gräsrötter har i dag också en betydande funktion i de myllrande rörelserna.

I början av förra århundradet spelade så också händelser i Ådalen som för många bekant en betydande roll för övergången till demokrati, och sedermera även för framväxten av folkhemmet. Hur det blir den här gången vet nu ingen. Men rörelsens driftiga självorganisering ger på många sätt i sig konkreta resultat för samhällets utveckling.

Samtidigt är ådalsbornas kamp åter av rikspolitiskt, ja till och med internationellt, intresse. Till hösten nalkas ett nytt landstingsval. Och i sjukhusfoajén planerar ockupanterna att sitta kvar, så länge det krävs.


Ursprungligen publicerad den 30 januari 2018 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren. 

Parodisk ensidighet i SVT

Skärmavbild 2018-01-14 kl. 14.21.58Det är ett klassiskt misstag. En tes, en vinkel läggs upp för arbetet med ett reportage. Tid investeras, men i stället för att research och intervjuer successivt börjar underbygga tesen, visar sig verkligheten mer komplicerad än väntat. Ja, kanske till och med motstridig själva ansatsen. Att vid en senkommen insikt med en deadline vid horisonten byta ingång kan förefalla omöjligt, så i stället kör man på med tendentiösa grepp i hopp om att publiken inte ska genomskåda storyns skavanker.

Den här gången är det SVT:s Uppdrag granskning som begått misstaget ifråga. Det gäller det säsongsinledande reportage vars anspråk sagts vara att skildra den sjukvårdsstrid som pågått i några år i Region Västernorrland och vars kärna varit nedskärningarna som riktats mot Sollefteå sjukhus.

Själv har jag följt konflikten ifråga sedan hösten 2015. I sociala medier, genom intervjuer och en lång rad besök på demonstrationer, manifestationer och den sedan snart ett år ockuperade sjukhusfoajén på Sollefteå sjukhus.

Därmed har jag, likt många andra, också kunnat betrakta Uppdrag gransknings arbetsprocess kring frågan under det halvår den pågått. Att tesen varit att de rörelser som kämpar för Sollefteå sjukhus inte har rent mjöl i påsen har under arbetets gång framträtt som en illa bevarad hemlighet. Uppdrag granskning tycks ha letat med ljus och lykta just efter exempel som tillsammans ska ge belägg för att kampen i sin kärna utgör ett hot mot demokratin, genom att däri skulle finnas en återkommande och sanktionerad eller underblåst beståndsdel av hat, hot och trakasserier mot meningsmotståndare.

Under arbetets gång faller emellertid många spår, och kvar står journalisterna med ett hopkok av händelser som var för sig alla varit väl rapporterade i regionala medier, men utan en egentlig röd tråd som binder händelserna samman, ger dem tydlig relevans i sammanhanget eller pekar ansvar i en given riktning. Det blir kort sagt väldigt rörigt. Sollefteå kommun har under folkligt tryck betalat för plakat och pins som uttrycker stöd för sjukhusets existens vilket enligt en intervjuad förvaltningsjurist skulle vara olagligt – jag synar. En anställd på samma kommun har dömts för förtal riktat mot en Moderat regionpolitiker. En präst har i småsinthet hämnats en politiker som röstade för nedskärningen genom att inom sitt kyrkoarbete undandra en verksamhet stöd på några tusenlappar där politikern i fråga är verksam. En man har låtit hänga upp en skylt på sin tomt med en bild på landstingsrådet och texten VÅRD(S) LÖS.

Ett antal politiker berättar om spridda otrevligheter och rena hot de drabbats av under konfliktens gång. Kopplingen mellan dessa enskilda, i vissa fall oacceptabla, uttryck för missnöje och organiserade rörelser för sjukhusets bevarande saknas emellertid.

För att upprätthålla tesen är samtidigt en otrolig mängd centrala fakta som annars begripliggör konflikten, dess tilltagande polarisering och det höga tonläget, undangömda. Det handlar om brottet mot det vallöfte som många anser var bidragande till att Socialdemokraterna återtog makten 2014: Att tre fullvärdiga akutsjukhus skulle bevaras i länet. Det handlar om de återkommande skandaler som drabbat regionstyret under mandatperioden och hanteringen av dessa. Men det rör också det faktum att konflikten inte ensidigt kan beskrivas som en fråga om folket mot politikerna, eller ens Medelpad mot Ångermanland, utan likväl som en intern spricka i det maktbärande Socialdemokraterna.

Problemet med vinkeln, och informationsgallringen, blir smärtsamt uppenbar när reportaget ska redogöra för faktumet att ett antal politiker under mandatperioden lämnat sina stolar, och att ännu fler inte tänker ställa upp till omval.

För tittaren framstår det hela tvivellöst som ett resultat av anonyma hot från vänner till Sollefteå sjukhus. Verkligheten är nästan den motsatta. Flera av avhopparna är Socialdemokrater i Sollefteå och Ådalen som vid nedskärningsbesluten röstade emot sin egen partigrupps linje, och därefter frystes ut av sina partikamrater.

Av de som ännu inte hoppat men inte tänker ställa upp för omval, har ett antal i praktiken inte förtroende kvar från partiet att bli så. Ett tyngre vägande skäl som helt förbises när en så kraftig del av konfliktens dynamik ignoreras.

Förstå mig rätt. Problemet är alltså inte att Uppdrag granskning lyfter de händelser de lyfter. Det går utmärkt att belysa problemen med hat, hot och övertramp utan att göra våld på dess sammanhang och skapa ounderbyggd guilt by association. Problemet är som sagt vad de utelämnar, med vilken orsak och vad konsekvensen blir av detta. I stället för att lyckas granska effekterna av polarisering (re)producerar reportaget genom sin ensidighet i sig just polarisering.
Det hela blir närmast parodiskt i programmets slutscen.

Där ställs fyra gräsrotsaktivister till svars för en serie händelser de på inget sätt bär ansvar för, och för vilka det är svårbegripligt hur de skulle kunna ingripit mot. Bevisen – sambandet mellan de enskilda händelserna och rörelsen de ska företräda – saknas. Men Janne Josefsson kör på. Tesen ska i mål, om så med en serie utan dess like missriktade sparkar.

Utförsäljningen ett lokaldemokratiskt haveri

bostadenUtförsäljningen av allmännyttan på Carlshem och Mariehem är ett lokaldemokratiskt haveri.

Planeringen för affären lades upp med den medvetna ambitionen att minska möjligheten för kritiker att granska dess omständigheter, och därmed kunna erbjuda alternativ. Man ville inte ”skapa krig om fastigheter”, som Bostadens socialdemokratiske ordförande Bernt Andersson uttryckte det. ”Inte skrämma bort spekulanter”, som kommunalrådet från samma parti fyllde i.

Det är värt att påpeka att det i sig är uppseendeväckande att affären överhuvudtaget började beredas av presidiet i Bostadens styrelse, då fullmäktige senast frågan lyftes avslog ägardirektiv om utförsäljning.

Det hela skulle kunna ses enkom som ett socialdemokratiskt haveri. Detta eftersom partiet varit drivande i beredningen, samt är det parti som gick tvärs emot vad man lovat i föregående valrörelse.

Att det snarare är ett lokalpolitiskt haveri beror på att delar av den parlamentariska oppositionen samtidigt abdikerat från en av sina viktigaste uppgifter. Nämligen att säkerställa att de styrande följer de demokratiska spelreglerna.

Den 12 oktober fick vi emellertid veta att beslutet från juni föreslås rivas upp för att därefter fattas på nytt. Har politikerna tagit till sig av kritiken? Tyvärr inte.

Förslaget kommer från kommunjuristerna och beror på att beslutet överklagats till förvaltningsrätten. För den som läst överklagandena och kommunens svaromål är det troligt att juristerna dragit slutsatsen att affären skulle fällas i rätten. På så sätt räddar man här styrande politiker från ett uttalat politiskt nederlag.

Det andra problemet med överklagandena är att processtiden riskerar att affären inte kan verkställas innan riksdagen ändrar en skattelag. Syftet är att stänga ett kryphål kring hur paketering används för att undvika beskattning vid fastighetsaffärer. Alltså just den slags skatteplanering som Umeås styrande valt att använda i sammanhanget.

När omtaget nu ska ske i fullmäktige kan det vara värt att påpeka några saker beträffande de demokratiska aspekterna. En majoritet av partierna, inklusive den drivande parten, har alltså gått till val på att inte sälja allmännyttan. I den mån det nu trots det finns ett indirekt mandat från fullmäktige att bereda en sådan affär i och med beslutet i juni, har detta tillkommit bakvägen. Ett verkligt omtag borde som ett minimum börja med den principiella diskussionen om ägardirektiv i fullmäktige, varifrån bolagsstyrelsen får mandat att påbörja beredningen.

Sedan planerna för affären blev kända i juni har också över 5000 umebor skrivit under Folkinitiativets namninsamling för en folkomröstning i frågan. Det kan vara värt att nämna att en ansenlig del av de signaturerna kommer från boende i berörda områden. Samtidigt bor inte en enda av fullmäktiges ledamöter i dessa kvarter. Överhuvudtaget är där få som bor i allmännyttan, eller ens i hyresrätt.

Vad är då orsaken till att styrande nu försöker sälja tusentals människors hem? I klarspråk är det en konsekvens av kostnaden för den kulturhuvudstadssatsning, och medföljande stadsomvandling som påbörjades kring skiftet mellan 00- & 10-tal. Det är när denna inleddes som låneskulden skenade med två miljarder på fem år, samtidigt som utgifterna i den skattefinansierade verksamheten började överstiga inkomsterna. De flesta av fullmäktiges partier röstade för denna politik, och vill därför gärna undvika att erkänna problemen detta vägval skapat.

Det är förvisso sant som de säger, att det också investerats i skolor, förskolor, äldreboenden och annan helt nödvändig infrastruktur under tidsperioden. Faktum är emellertid att dessa investeringar släpat efter i förhållande till behov, samtidigt som omfattande investeringar alltså gjorts i stadskärnan – inte av nödvändighet, utan av rädsla för framtida stagnation ifall kommunen inte lyckas göra sig konkurrenskraftig gentemot andra städer i att locka nya investeringar, inflyttare och turister.

Det finns egentligen tre saker som nu skapat behov av kapital hos Bostaden. Det första är kostnaden för renoveringar av äldre bestånd. Det andra är kostnaden för nyproduktion av bostäder. Det tredje är ett problem som egentligen inte alls är Bostadens ansvarsområde. Nämligen överlämpade investeringskostnader från den skattefinansierade investeringsbudgeten till bolaget eftersom den förstnämndas utgifter sedan några år som sagt överstiger inkomsterna.

Vad är då alternativet, för oss som inte vill se en utförsäljning? Angående de överlämpade investeringskostnaderna så är det rimligt att dessa inte ska lämpas över. Det som här görs innebär en osolidarisk dubbelbeskattning av allmännyttans hyresgäster gentemot resten av kommunbefolkningen. Den mer solidariska möjligheten för kapitaltillförsel till den skattefinansierade verksamhetens investeringar är att höja den kommunala skattesatsen. Att förslaget undviks beror troligtvis på att styrande partier föredrar att en mindre andel fattiga invånare är arga över baksmällan, än att hela kommunbefolkningen är det.

Vad gäller behovet av nyproduktion är frågan inte enkel. För den som följer den bostadspolitiska debatten blir det allt mer tydligt att vi idag befinner oss i en situation där det å ena sidan råder bostadsbrist, och samtidigt överhettning. Detta beror på att efterfrågan, det som utgör ”bristen”, finns hos folk med relativt låga inkomster, samtidigt som priserna på nyproduktion är rekordhöga.

Politiker har länge satt sitt hopp till teorier om så kallade ”flyttkedjor” – en ”trickle down”-idé där rikare personer boende i billiga bostäder ska flytta till de nya dyrare, och därmed frigöra sina hem för låginkomsttagare. Dessa teorier har inget stöd i forskning kring svensk bostadsmarknad. Det läge som nu är på väg att uppstå är ett där det finns nybyggda, dyra bostäder för vilka det saknas efterfrågan, samtidigt som det råder bostadsbrist hos grupper för vilka tillgången fortsätter att minska, exempelvis på grund av lyxrenoveringar i äldre bestånd.

Det borde här vara uppenbart att det Umeås politiker vill göra är en dålig lösning i syfte att komma åt bostadsbristen. Tvärtom riskerar affären att förvärra situationen. Sist Sverige stod i ett liknande läge krävdes stora, strukturella lösningar på statlig nivå. Umeås politiker borde snarare i och med situationen drastiskt skriva ner nyproduktionsmålet, tills man med andra kommuner lyckas kräva reformer som faktiskt kommer åt problemet.

Finansieras den skattefinansierade verksamhetens investeringsbehov med höjd skatt, samtidigt som nyproduktionsmålen skrivs ner, kvarstår för Bostaden bara kostnaderna för renoveringarna av äldre bestånd. För detta krävs ingen utförsäljning av allmännyttan.

Detta är ett politiskt val mellan en nyliberal politik där de fattiga tar bördan och alternativ där konsekvenserna av de senaste årens spekulativa politik och strukturella problem fördelas mer jämlikt.


Den här texten är ursprungligen publicerad den 24 oktober 2017 på Västerbottens-Kurirens kultursida.

Stringent pamflett om geografisk ojämlikhet

poSedan några år går det att märka närvaron av vad som bäst kan beskrivas som en slags metapolitisk eller kulturell mobilisering rörande frågor om geografisk ojämlikhet. Det handlar alltså, snarare än en debatt på politikens konventionella arenor, om ett kulturskapande som mellan sig skissar berättelser om skillnader i förutsättningar för olika platser, och därmed för de som bebor dem.

Ett av de mest framträdande namnen i sammanhanget är otvivelaktigt journalisten Po Tidholm. Han har länge målat sin bild av förlorarsidan i en ojämn geografisk utveckling genom till exempel tidningsessäer och radiokrönikor. 2012 satte han samman sina spår i boken ”Norrland”, vilken förra året följdes av den uppmärksammade SVT-produktionen ”Resten av Sverige”.

Tidholm är nu aktuell igen med boken ”Läget i landet – 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror”. En stringent skriven pamflett, uttryckt snarare som ett högtänkt framåtskridande resonemang än som en typisk reportage- eller fackbok.

Den stora förtjänsten hos Po – tidigare men i synnerhet denna gång – anser jag vara en förmåga att väga samman de olika upplevelser och teoretiseringar som växer fram i akademin, hos autodidakter och rörelseaktiva, liksom hos andra kulturproducenter. Där andra avgränsar sig i ett specifikt fokus förenar Tidholm och försöker skapa en bredare sammanhängande bild, tecknad i en form som är vitt tillgänglig.

Berättelsen om geografisk ojämlikhet i ”Läget i landet” beskriver kronologiskt den svenska urbaniseringen, nära besläktat med hur till exempel Arne Müller förklarat den i ”Stockholm, städerna och resten”. Men Tidholm gifter i sitt resonerande även tydligt samman två spår som annars ofta separeras, eller till och med kan framstå polemiska. Det handlar å ena sidan om förklaringar som riktar in sig på de materiella faktorerna. Å andra sidan rör det sig om resonemang som snarare försöker förstå mönstren som effekter av normer.

Den berättelse som här tecknas är alltså snarare ett intressant samspel. Där är en självklar utgångspunkt hur ett kapitalistiskt produktionssätt tenderar mot specialisering och centralisering, monopol. Hur ackumulationen av kapital formar geografin enligt sin logik, och hur den bär inneboendes ojämlikhet som då alltså speglas också rumsligt. Men för Tidholm upprätthålls, återskapas och rättfärdigas en sådan utveckling av en tilltagande föreställning av det urbana som norm, där något annat ofrånkomligt blir dess spegelbild. Ju mer urbaniseringen tilltar, desto starkare blir behovet av att normativt befästa det vi rör oss mot som naturligt och önskvärt, medan de som inte hänger med och glöms bort har sig själva att skylla.

Po tillhör de som ser de bortglömdas upplevelser av såväl den materiella utvecklingen som dess överbyggnad i polariserande normer som en bidragande orsak till populismens framväxt. Till valet av Donald Trump som amerikansk president. Till faktumet att en brittisk majoritet röstade för en så kallad ”Brexit” från den Europeiska unionen.

Förslagen på andra lösningar hägrar, men Po gör samtidigt tydligt att han inte ser det som sin roll att skriva ett manifest, utan snarare att belysa varför det är av bredare politisk och samhällelig betydelse att på allvar bemöta denna utveckling.

Det är en begriplig inställning. Men den lämnar mig med känslan av att akut vilja ha just det han undviker att erbjuda. Manifestet. Det som välter över det kulturella, metapolitiska berättande Tidholm blivit del av till en sammanhängande folkrörelse. Till ett uppror för geografisk rättvisa.

—-
Recension av Po Tidholms ”Läget i landet”, ursprungligen publicerad den 21 oktober 2017 i Västerbottens-Kuriren.

Katalonien i historiens vägskäl

DKLmevkWsAAQDwG
Utanför hus nummer 180 på gatan Carrer Casp, bara några kvarter från Gaudís kyrka Sagrada Família, har tusentals Barcelonabor plötsligt samlats. Med sina kroppar blockerar de vägen fullständigt. Inne i byggnaden har ledningen för de katalanska vänsterseparatisterna Candidatura d’Unitat Popular stängt in sig. Den spanska militärpolisiära styrkan Guardia Civil, beväpnade och iförda rånarluvor, är nämligen här för att göra en husrannsakan och sannolikt gripanden.

Det är den tjugonde september tjugohundrasjutton.

Om tio dagar är det tänkt att den spanska regionen Katalonien ska gå till val i frågan om självständighet från Spanien. Ungefär två tredjedelar av Katalanerna vill att folkomröstningen ska ske, men i sakfrågan svajar folkviljan just nu fram och tillbaka mellan ja och nej i opinionsmätningarna.

Spaniens regering, ledd av premiärminister Mariano Rajoy från konservativa Partido Popular, har som nu märks inte tyst tänkt acceptera utvecklingen.

Att förstå den plötsligt spända situationen är emellertid svårt för den som inte har med sig åtminstone grunddragen i Spaniens moderna historia.

I januari 1930 omkullkastades för andra gången militärdiktaturen och monarkin, i syfte att göra Spanien till republik. Det första fria valet därefter vann högern. Men i det andra, som gick av stapeln 1936, lyckades vänsterns olika falanger tillslut ena sig som en populär front och tog därmed hem majoriteten i parlamentet. Situationen i den nya republiken var på många sätt konfliktfylld, och sommaren samma år inledde militärgeneralen Francisco Franco ett försök till militärkupp mot den folkvalda regeringen. Kuppen misslyckades. Istället utbröt ett tre år långt inbördeskrig. Republikanerna fick stöd av Sovjetunionen och frivilliga internationella brigader. Franco av Tyskland, Italien och Portugal.

Katalonien kom under denna tid, parallellt med inbördeskriget, att utvecklas till ett slags socialistiskt, eller snarare anarkistiskt, experimentlaboratorium.

Tre år senare hade en halv miljon människor mist livet och lika många flytt i sviterna av kriget. Franco kunde tillslut deklarera seger över republiken. Militärdiktatur infördes åter.

När Franco tillslut avled knappt fyrtio år senare, i november 1975, var hans egen tanke att monarkin skulle återinföras under styre av Juan Carlos, barnbarn till landets tidigare kung Alfonso den trettonde. Prinsen hade dock i hemlighet förberett andra planer, och inledde istället direkt efter dödsbudet en hastig övergång till en demokratisk konstitutionell monarki. 1978 trädde en ny konstitution i kraft. I februari 1981 försökte en grupp från militärpolisiära Guardia Civil sig på en ny statskupp, men misslyckades. Året därpå vann Socialdemokratiska Partido Socialista Obrero Español valet. Makten har sedan dess pendlat mellan dem och det konservativa Parido Popular, startat och länge lett av en före detta minister i Francos regering.

Spaniens övergång till demokrati kan retrospektivt tyckas både framgångsrik och problematisk. Där fanns nästan ingen blodspillan, och landet började snabbt röra sig i en ekonomisk och politisk riktning som åtminstone ytligt liknade andra delar av Västeuropa. Samtidigt har bristen på ansvarsutkrävandet från årtionden av diktatoriskt förtryck lämnats som oläkta sår. Landet styrs än idag under en övergångskonstitution förhandlad under totalitära förhållanden, av vissa betraktad snarare som post-fascistisk än uppriktigt demokratisk. Många av diktaturens institutioner står därmed också kvar med orubbad makt. Än finns i landskapen även monumenten över generalens dröm om en ny storhetstid för ett spanskt konungadöme. Som exempelvis i Valle de los Caídos, där Francos själv är begravd.

Just de regionala spänningarna i Spanien är otvivelaktigt också att betrakta som ett sådant oläkt sår från övergången. Här finns frågan om Baskien, en region i norr med eget språk som sökte självständighet precis vid inbördeskrigets inledning, innan man hamnade under generalens kontroll. Där bildades under Francos diktatur som reaktion den våldsamma separatiströrelsen Euskadi ta Askatasuna (ETA). När Francos regim föll ville ETA åter deklarera självständighet, istället för att godkänna den konstitution som istället gav en viss grad av autonomi inom den konstitutionella monarkin Spanien. Detta är huvudorsaken till att ETA fortsatte sin verksamhet, bland annat genom bombdåd, även efter övergången till den nya konstitutionen.

I Katalonien har situationen varit lugnare, även om den regionala identiteten – med dess kopplingar till en måhända inte helt rimlig självuppfattning om att ha varit en region speciellt kuvad av diktaturen – är ständigt närvarande genom språket, flaggan och ritualerna. Även här är det lätt att hitta personer som vägrar prata spanska; ockupationsspråket. Precis som i fallet med Baskien finns i konstitutionen från 1978 en stadga om regional autonomi. I Kataloniens fall omförhandlades emellertid denna 2006 i syfte att radikalt utvidga självstyret. Den nya stadgan antogs med bred majoritet i såväl det katalanska som det spanska parlamentet.

Orsakerna att Spaniens regionala spänningar ändå hållits förhållandevis i schack är mångfacitterade. Återkommande förhandlingar om graderna av regional autonomi är en alltså en sådan faktor, avancerad statlig repression mot separatister otvivelaktigt en annan. Det huvudsakliga skälet ligger dock i det enkla faktum att landet som helhet haft en relativt stabil och god ekonomisk utveckling sedan övergången 1978.

Fram till 2008, det vill säga. I kölvattnet av den amerikanska subprimekrisens globala spridning i finanssystemen sprack också den spanska bostadsbubblan. Landet kastades in i djup ekonomisk kris. Sedan dess har hundratusentals människor vräkts från sina hem. Många har blivit arbetslösa. Och i offentlig sektor har genomförts drakoniska nedskärningar enligt direktiv från den så kallade Trojkan: Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och den Europeiska kommissionen.

2011 briserade i reaktion mot detta folkliga protester under slagordet Democracia real ya; ”verklig demokrati nu”. Torg ockuperades över hela landet. Besvikelsen och indignationen riktades framförallt mot avsaknaden av alternativ, då både socialdemokraterna i PSOE och deras huvudmotståndare i konservativa Partido Popular stod bakom nedskärningspolitiken.

När Spanien gick till val senare samma år rasade valdeltagandet, och i synnerhet PSOE:s stöd. Vänsterrevolten på gatan ledde därmed paradoxalt nog till att de konservativa istället tog makten, trots att partiet samtidigt tyngdes av återkommande korruptionsskandaler av en magnitud som kraftigt påverkat många spanjorers tillit till statsapparaten. Bland Partido Populars åtgärder vid makten märktes nu, vid sidan av fortsatta åtstramningar, speciellt införandet av den så kallade munkavlelagen. Ett lagpaket som på olika sätt stärkte repressionen mot sociala protester inklusive till exempel satir riktad mot makthavare. Inte oviktigt i sammanhanget är också att Partido Popular i allt högre grad började föra en slags proaktiv populistisk enighetsagenda i krisens kölvatten. Partiet, kan man säga, målade ut sig som garanten för nationens sammanhållning.

Fyra år senare hade det politiska läget drastiskt förändrats. 2015 höll Spanien i tur och ordning val till lokala- regionala- samt nationella parlament.

På den lokala nivån skedde ett slags skifte. I en lång rad städer, inklusive landets tre största, tog något man kallade medborgarplattformar plötsligt makten. Listorna bestod av engagerade i olika sociala rörelser som bekämpade konsekvenserna av krisen. Deras mission var att demokratisera städerna. I Kataloniens huvudstad, Barcelona, blev Ada Colau borgmästare för plattformen Barcelona en Comús räkning.

I det nationella valet dök några månader senare både PSOE och Partido Popular. Istället skördade två helt nyskapade partier väljare; vänsterpopulistiska Podemos och liberala Ciudadanos, 21 respektive 14 procent av rösterna. Tvåpartisystemet som i praktiken varit rådande sedan 1978 var plötsligt tillintetgjort, varpå ett fullständigt dödläge uppstod. Först efter ett nyval året därpå, med snarlika resultat, beslutade de två gamla partierna för att sluta allians och släppa fram det största partiet, Partido Popular, till presidentposten igen. Ett utfall som mer eller mindre möjliggjordes av en intern kupp i det socialdemokratiska PSOE.

På den regionala nivån hände samtidigt också något. Även här dök på många håll stödet för de traditionella partierna, men som vinnare i just Katalonien stod en enad allians av olika partier vars huvudsakliga krav var självständighet. Att självständighetsfrågan fått luft under vingarna i Katalonien är i relation till krisen ganska enkelt att förstå. En starkt bidragande orsak var samtidigt att Spaniens författningsdomstol 2010 ställt sig över 2006 års regionala självständighetsreform efter att Partido Popular överklagat den, vilket drastiskt inskränkte den regionala autonomin. Detta faktum drev därmed över många katalaner som tidigare varit för ett starkt självstyre inom Spanien till självständighetslägret.

Katalonien har som inte sällan nämns förhållandevis Spanien i övrigt ett något högre BNP. Detta faktum påpekas ofta ha odlat en känsla att man just här tvingas betala onödigt mycket för krisen. Viktigare är nog dock att man i lägre grad anser sig ha valt den rådande lösningen, i och med den regionala lutningen i andra riktningar än de nationellt dominerande. Kataloniens nuvarande president Carles Puigdemont har faktiskt tydligt deklarerat att slagord som ”Spanien rånar oss” borde bannlysas. Schismen går inte att reducera till detta. Vägen framåt för politiska alternativ, både till höger och vänster om ”den enda vägens politik”, inom nationalstaten Spanien med dess nuvarande konstitution har enligt många katalaner i princip prövats till sin spets. Till de två tredjedelars majoritet som krävs i det spanska parlamentet för att ändra konstitutionen, exempelvis i rörelse mot en pluralistisk federativ stat som Podemos eftersträvar, tycks vägen efter domstolsutfallet 2010 oändlig. En utbrytning, som möjliggör den regionalt dominerande politiska viljan att verka i nuet, tycks pragmatiskt vara mer realistiskt för många. Specifikt för den katalanska självständighetsvänstern hägrar drömmen om en kraftigt progressiv socialistisk experimentstat, som motvikt till ett EU i reaktionär rörelse.

I juni 2017 fortskred så separatisterna utifrån mandatet i det regionala parlamentet, genom att sätta planerna i verket för en folkomröstning om katalansk självständighet från Spanien. Detta ledde i början av september fram till beslutet att val skulle hållas den 1 oktober samma år. En bred majoritet av katalanerna stödjer som tidigare nämnt enligt opinionsmätningarna detta, ovidkommande om de tänker rösta ja eller nej. Frågan i sak framstår, hittills, samtidigt som något av ett dött lopp. Omröstningen innebär dock en skarp deklaration. Genom en regionalt antagen lag tydliggörs att regionen, om det blir ja den 1 oktober, inom en tidsfrist kommer att deklarera sig som Republiken Katalonien och därmed avkräva alla statsanställda att svära trohet till den nya staten.

DKMbnf5X0AAQFcKOm någon tidigare misstagit signalpolitiken blev det nu definitivt tydligt att nationellt styrande Partido Popular inte tänkte acceptera utvecklingen. En utsträckt hand från katalanerna om möjligheten att skjuta på omröstningen eller förhandla gällande dess form slogs än en gång resolut åt sidan med samma tydliga uttalande som så framlagts så många gånger tidigare: En folkomröstning om självständighet är olaglig enligt konstitutionen. Spanien är ett odelbart territorium.

Därifrån har konflikten eskalerat de senaste veckorna. Regeringen har förbjudit medier att berätta om folkröstningen, eller publicera reklam för den. Man har förbjudit Posten att dela ut valsedlar och annat valmaterial. Man har avkrävt alla Kataloniens borgmästare att göra sitt för att hindra att valet genomförs i deras kommuner, varav majoriteten vägrat lyda. Man har gett polisen order att söka reda på allt som kan användas för att genomföra valet, och beslagta det.

När tryckerier i Barcelona utsattes för husrannsakan i syfte att beslagta valmaterial började läget bli spänt på allvar. Samtidigt firade Katalonien nationaldag den 11 september. En miljon människor uppges ha deltagit i den traditionella självständighetsmarschen, vid sidan av en lång rad andra händelser arrangerade av olika partier och rörelser.

Den 19 september kallades de första i raden av cirka 700 katalanska borgmästare inför domare för sin vägran att följa regeringens order.

Så går solen upp den tjugonde september tjugohundrasjutton. Tio dagar innan den utlysta valdagen. Snart börjar ryktena florera. Militärpolisen i Guardia Civil har kallats in av regeringen för att genomföra en massiv insats i syfte att stoppa valet. Under morgonen sker räder på tjugo regionala departement i jakt på valsedlar, röstlådor och instruktionsböcker. Fjorton tjänstemän grips. 1,5 miljoner affischer och pamflatter, liksom 10 miljoner valsedlar beslagtas. På gatorna börjar medborgare strömma till. Demonstrationer formas spontant, samtidigt som separatistpartier liksom Barcelonas borgmästare Ada Colau – som inte har tagit ställning i sakfrågan – går ut och uppmanar till protester i demokratins försvar. Då kommer informationen om att Guardia Civil förbereder att även storma vänsterseparatistpartiet CUP:s högkvarter på Career Casp, där ledningen sitter samlad i krismöte. Folkmassorna strömmar till och stänger igen gatan med sina kroppar.

DKLrOyZW4AEMlaS

Även i andra delar av Spanien, exempelvis i huvudstaden Madrid, går under kvällen demonstranter ut och kräver regeringens avgång, i solidaritet med de som utsätts för repressionen i Katalonien. Regeringen deklarerar direkt dessa olagliga.

För den som följt förloppet i svensk media de senaste veckorna har händelseutvecklingen nog framstått svårbegriplig. Ofta befriad från sitt komplexa sammanhang. Inte sällan tendentiöst nedlåtande gentemot separatisterna. Bestulen på sitt allvar. Att följa rapporteringen gentemot exempelvis utvecklingen under Erdogan i Turkiet efter kuppförsöket 2016 eller för den delen mot det som sker under Maduro i Venezuela närmast parallellt, är ett pedagogiskt exempel i vad som kan kallas dubbla måttstockar och politiskt vinklad nyhetsrapportering. För utan att förminska skillnaderna, finns i dessa processer en del uppenbara likheter i det inledningsskede vi här bevittnat. Det som i ett land beskrivs som närmast rättfärdigat beskrivs i ett annat som en ”auktoritär inriktning” och i ett tredje som en övergång till diktatur utan klara hänvisningar till varför eller på vilka grunder journalistiken gör distinktionen.

Sent på kvällen den tjugonde september tjugohundrasjutton ger Guardia Civil upp för stunden och retirerar från de samlade folkmassorna på Career Casp. Dagen lider mot sitt slut. Spanien och Katalonien har sett början på en otroligt svår och riskabel situation. Närmast hissnande att uppleva i Europa i vår tid. Den saknar inte känslan av att vara historiens vingslag. Nu väntar en växande folklig resning, tänkt att bemötas militärt.


Den här texten är inte tidigare publicerad annorstädes. Något uppdaterad 22 september, 22.30.

En kupp har precis genomförts i Umeå

Under måndagen fattade Bostadens styrelse, Umeå kommunföretag och kommunstyrelsen i tur och ordning beslut om att sälja 1 600 allmännyttiga hyresrätter på Carlshem och Mariehem till en summa på över 1 miljard kronor. Vad som var på gång fick vi medborgare i grova drag veta via en läcka till Västerbotten-Kuriren.

Men det var inte planen. Idén från styrande socialdemokrater var i stället att vi skulle höra talas om detta först genom en presskonferens på måndagen vid 11-snåret. Det vill säga, efter att besluten var fattade – parallellt med att de förberedda utskicken till hyresgästerna rörande att de nu ska byta värd till Heimstaden landade i brevinkasten. Och bara en vecka innan beslutet ska godkännas av kommunfullmäktige, varpå affären formellt kan fullbordas under semestern.

Det här är att beskriva som en kupp såtillvida att en politisk majoritet inte har sökt och vunnit ett representativt mandat för en sådan affär. Endast en tredjedel av partierna i fullmäktige har aviserat sig vara för något sådant offentligt, och inget av de partierna ingår i kommunstyret.

Det hör till saken att det under valrörelsen hösten 2014 spreds rykten om att något sådant här skulle kunna vara på väg att ske. Socialdemokraterna avfärdade det då med brösttoner. Man hade minsann inga planer eller intentioner på att sälja allmännytta, sades det. Således dog debatten om sakfrågan ut. Vi medborgare, som i de flesta fall har ett jobb eller en skola att gå till och barn att ta hand om har inte tid att föra hypotetiska diskussioner. Skulle vi göra det mot en sådan bakgrund skulle vi närmast framstå som konspirationsteoretiker.

Man kan som politiker försöka upprepa hur många gånger som helst att man bakom lyckta dörrar sysslat med överläggningar och vägt alternativ. Upprepandet förändrar emellertid inte att det här inte är värdigt en demokrati.

Vad som inte heller är värdigt en demokrati är ett kommunalråd som i efterhand försöker legitimera kuppen och hemlighetsmakeriet med att demokratin i sig – protester, debatt, chansen för de drabbade att yttra sig – skulle vara skadlig för affärerna.

Jag tycker att man seriöst ska fråga sig om ett kommunalråd har legitimitet att över huvud taget sitta kvar som hela lokalbefolkningens yttersta representant med den hållningen. Argumentationen, som nu till slut börjar träda i ljuset, är i övrigt förvirrande och präglad av desinformation.

Det sägs till exempel att man kan garantera hyresgästerna att köparna ska fortsätta förvalta lägenheterna i Bostadens anda, trots att det är ett faktum att säljaren inte formellt kan ställa några sådana långsiktiga krav kring de fastigheter man har sålt.

Det sägs också att hyresgästerna inte behöver oroa sig för standardhöjande renoveringar med enorma hyreshöjningar som följd, något som vi har sett bli allt vanligare i framför allt privatägda områden byggda under miljonprogrammet. Ett märkligt påstående, då husen som säljs snart står inför ett stambyte, och Bostaden i samma andetag motiverar försäljningen just med de enorma kostnaderna för sagda renovering. Varför skulle en privat köpare, som endast har ett vinstintresse att se till, ta större socialt ansvar än en allmännytta vars verksamhet utgår från politiska ägardirektiv och styrdokument som kräver att man tar just socialt ansvar? Det är en helt kontrafaktisk argumentation.

På måndag ska fullmäktige fatta beslut i frågan om att sälja bland annat Carlshem. Det bostadsområde där jag har växt upp och har bott i sammanlagt 17 år. Där mina föräldrar än i dag bor, liksom många av mina vänner och så klart alla gamla grannar. Ett område som mer än någon annan plats är ”hemma” för mig.

Vad jag önskar i dag är åtminstone, oavsett åsikt i sakfrågan, att fullmäktigeledamöterna på måndag rannsakar sig själva och yrkar på en återremiss. Det vore en seger för demokratin, som skulle skapa i alla fall ett litet andrum för debatt och konsekvensanalys innan beslutet blir definitivt. Och om den tilltänkta köparen inte kan vänta ytterligare någon månad på att få papperen underskrivna är väl det i sig ett tecken på att de inte är en seriös aktör som vi vill se förvalta bostäder i vår stad. Eller hur?


Ursprungligen publicerad den 14 juni 2017 på ledarsidan i ETC Umeå.

Renovräkning? – Frågan som måste ställas är uppenbar

Veckans ord – Renovräkning. Begreppet syftar på standardhöjande renoveringar av hyresrätter, som leder till så höga hyreshöjningar att de boende inte längre har råd att bo kvar. Det populariserades i Sverige av bostadsforskaren Sara Westin vid Uppsala universitet, som följt sådana renoveringar och sett hur de boende drabbas.

Badrums- och köksutrustning uppgraderas. Plastgolv byts mot dyra trämaterial. Billigare materialval mot kakel och marmor.

För fastighetsägare är det en metod för att finansiera kostnaden för mer grundläggande renoveringsåtgärder i hela fastigheten, såsom stambyten. Den här typen av renoveringar är just nu, på grund av stammarnas livslängd, nödvändiga att göra i hela det bestånd som byggdes under det så kallade miljonprogrammet mellan 1965 och 1973.

Nyheterna om renovräkningar i olika bostadsområden över hela landet har på grund av miljonprogramslägenheternas mängd duggat allt tätare de senaste åren. Och i synnerhet sedan en lagändring 2011 som började kräva att även allmännyttan ska verka enligt ”affärsmässiga principer”. Det handlar om hyreshöjningar på 40, 50, 60 och så mycket som 70 procent i områden där de boende oftast har låga inkomster.

Därför var det här ordet också det absolut första som dök upp i mitt huvud när jag hörde talas om Bostadens utförsäljningar av allmännyttan. Två områden – Mariehem och Carlshem – ska säljas. Båda är byggda under miljonprogramsåren och har ännu inte genomgått stambyten. Båda är områden där många låginkomsttagare bor, och där hyrorna idag är bland de lägre i Umeås hyresbestånd.

Det ska väl sägas att jag inte är helt oberörd av beskedet. Jag växte upp på Flintvägen, och har bott i sammanlagt sjutton år i området på tre olika adresser. Förutom att många av de boende där är namn och ansikten för mig, inklusive mina föräldrar, är Carlshem en kärningrediens för min hemhörighet i Umeå.

Jag vill därför heller inte i onödan sprida oro bland de som bor i husen som ska säljas. Men frågorna som måste ställas denna vecka är uppenbara.

Fastighetsbolaget Heimstaden som är den tilltänkta köparen vet att de köper kåkar som står inför omfattande renoveringskostnader. Bostadens skäl till försäljning är ju också bland annat just dessa kostnader och de uttalade riskerna att de ska urholka allmännyttans ekonomi det kommande årtiondet.

För de boende på Carlshem och Mariehem finns avsevärda fördelar med att tillhöra allmännyttan i detta läge. Där finns trots allt socialpolitiska direktiv att förhålla sig till, vid sidan om vinstkraven. Där finns också en politiskt tillsatt styrelse som går att ställa till svars i val för den lösning de väljer. Och där finns slutligen en uppsjö olika tänkbara finansieringslösningar vid sidan av standardhöjande renoveringar som leder till renovräkningar. Bostaden har även, till skillnad från många privata värdar, renoverat delar av sitt miljonprogramsbestånd utan standardhöjande åtgärder och följande hyreshöjningar.

Jag bodde till exempel själv igenom ett sådant stambyte på Språkgränd, Ålidhem i början av 2010-talet.

Att Heimstaden skulle ta det sociala ansvar som Bostaden nu vill slippa genom denna försäljning förefaller för mig föga troligt. Som privat fastighetsägare har de krasst inga andra intressen än att göra avkastning på sina investeringar. Så vad kommer de att göra när stambytet ska genomföras?

Det bör här sägas att det inte är speciellt svårt att följa kronologin i den utvecklingen som de senaste åren lett fram till denna situation.

Genom en spekulativ centrumomvandling, med prestigebygget Väven som dess kronjuvel, sköt kommunens belåning i höjden. Många kritiska röster fanns i offentligheten och påtalade de tänkbara konsekvenserna, men de styrande politikerna slog ifrån sig och hävdade att det hela skulle leda till ökade intäkter.

Nu står vi här med trångmålen som följde, och hör samma politiker förklara hur det gjort det nödvändigt att sälja ut allmännyttiga bostäder som vore det en naturlag snarare än en konsekvens av deras förda politik. En av orsakerna som anges är att den svårt skuldsatta kommunorganisationen vill lämpa över investeringskostnader den vanligtvis själv hanterat, på allmännyttan.

Så flyttas och avgränsas delar av riskerna och problemen som stadsomvandlingen skapat till några av stadens fattigaste invånare. Det finns många ord för det, men solidaritet är definitivt inte ett av de jag har i åtanke.

—-
Ursprungligen publicerad 15 juni 2017 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren

Klyftorna och marknadens logik

arneDet sägs allt oftare att Sverige är ett kluvet land. Och då är det inte bara de växande ekonomiska klyftorna som åsyftas. Likväl handlar samtalen om de geografiska skillnaderna.

Att denna utgångspunkt blivit mer frekvent återkommande beror nog delvis på Donald Trumps framgång i det amerikanska presidentvalet. Av Washingtoneliten bortglömda väljargrupper i avfolkningsregioner och nedmonterade industristäder har tillskrivits en viktig roll i valanalyserna, vilket sänt vågor i politiken långt bortom landets gränser.

Samtidigt har något anknytande stått och småkokat även här i Sverige. Protester mot centralisering av resurser och avvecklad service är vi sedan årtionden ganska vana vid.

Men på senare år har motståndet framträtt förvånansvärt explosivt och ihärdigt. Något som för stunden gör sig påmint i exempelvis kampen för sjukhuset i Sollefteå. Upprepade demonstrationer har samlat tiotusentals, och en ockupation av sjukhusfoajén har till dags dato pågått i över hundra dagar.

Också i medierna har allt detta varit påtagligt mer närvarande på sistone, genom otaliga skildringar av tillvaron i landet bortom huvudstaden.

För den som vill leta sig vidare från bilden av hur sakernas tillstånd ser ut, till frågan om varför, har det emellertid varit skralare på svar.

Fortfarande dominerar en berättelse av alltings geografiska centralisering som orsakat av närmast en naturlag. Som ett resultat av att människor är sociala varelser, och därför tenderar att röra sig dit andra människor är. En tämligen kraftig reduktion av vår arts egentligen mångfacetterade behov och begär, kan man tycka.

En som haft svårt att köpa den förenklingen är umebon Arne Müller, till vardags journalist på SVT:s Västerbottensnytt.

De senaste åren har han i två böcker, Smutsiga miljarder (2013) och Norrlandsparadoxen (2015), tecknat initierade granskningar av råvaruindustrin och dess roll för de platser där resurserna återfinns.

Nu har han alltså, med nyutkomna Stockholm, städerna och resten, också tagit sig an den specifika frågan om vad som egentligen driver en till synes accelererande ojämn geografisk utveckling.

Tillvägagångssättet är ett gediget journalistiskt nystande som, snarare än tesdrivet, känns uppfriskande ärligt undrande inför de svar som längs vägens gång träder fram.

Enligt Müller är det, snarare än en naturlig produkt av människors behov, i grund och botten istället en marknadslogik vi har att göra med. En utveckling som drivs av att det för enskilda företag finns ekonomiska fördelar i att befolkning och andra resurser är platsmässigt koncentrerade.

Och som visas – i läsningar av profilerade teoretiker, i intervjuer med aktivister i glesbygdsrörelser, i en närstudie av en särskilt hårt ansatt kommun; Sorsele; liksom i analyser kring levnadsvillkor och annalkande klimatkris – finns det starka skäl att ifrågasätta huruvida marknadens logik är samstämmig med det vi vanligtvis betecknar ”samhällsintresset”.

Denna frågeställning har också, tidvis, återspeglats i rikspolitiken där det sena 1960- och tidiga 1970-talets folkrörelser drev fram regionalpolitiska ambitioner som under ett årtionde faktiskt hade effekt i att dämpa vidgningen av de geografiska klyftorna. Däri, förklarar Müller, var den enskilt starkaste faktorn expansionstakten i offentlig sektor, och arbetstillfällenas spridning över landet.

Efter den parantesen, och i synnerhet sedan den inhemska krisen i början på 1990-talet, befästes emellertid den väg vi idag befinner oss längst. Den regionala fördelningspolitik som i någon mån prövats ersattes istället med en regional tillväxtpolitik. Idén att platser (städer, regioner) var för sig ska uppbringa tillväxt genom att konkurrera med varandra om investeringar, inflyttare, turister och så vidare.

Omställningen från en statlig omfördelningspolitik till en tillväxtunderstödjande politik har vad gäller geografin, precis som i bredare samhällelig bemärkelse, inneburit kraftigt ökade klyftor.

Den har försatt oss i en verklighet som speglas redan i titeln. En situation där Stockholm drar ifrån i kraftig tillväxt. Samtidigt står ett antal andra städer av varierande storlek och balanserar på kanten mellan framgång och stagnation. Och slutligen finns allt större geografiska ytor som närmast obönhörligt rör sig mot försvinnande, om de inte är borta redan idag.

Det är måhända vid första anblick en dyster överblick. Samtidigt är det en bild som, genom hur den påvisar orsaken i system, strukturer och politik, lämnar läsaren med en fördjupad kunskap som skapar öppningar för att en helt annan utveckling faktiskt är fullt möjlig. Och motstånd gör, otvivelaktigt, skillnad.


Recension av Arne Müllers ”Stockholm, städerna och resten”. Publicerad i Västerbottens-Kuriren, 3 juni 2017.