Serie ger liv åt flottningen

34065403_2171736589535708_4097409941529165824_nGotthard Öberg (1916–1994) var under många år ordförande för Västerbottensdistriktet av fackföreningen SAC Syndikalisterna. Bland oräkneliga föreningslivsgärningar kan kanske främst noteras hans bok Genombrottet – Flottningskonflikten vid Övre Ume-älvdal 1933–34 utgiven av Federativs förlag 1990. Så smalt som det låter handlar det om en rigorös genomgång av mötesprotokoll, medlemsregister, nyhetsnotiser och intervjumaterial i syfte att ge en så tydlig beskrivning som möjligt av en arbetsmarknadskonflikt inom en av Västerbottens då centrala näringar. Konflikten ifråga inträffade i Lycksele och Stensele kommun, den senare för övrigt Öbergs födelseort.

Tyvärr är det lätt att konstatera att det krävs ett speciellt sorts sinnelag för att nöta sig igenom den här sortens folkrörelseskildringar. I just det här fallet har emellertid något verkligt spännande hänt vad gäller kontinuiteten i att minnas historien och popularisera den för nya generationer. Det är nämligen nu så att en annan lokal syndikalist har tagit sig mödan an att omvandla Öbergs bok till en serietidning.

Denna syndikalist, för övrigt likt Öberg en typisk folkrörelseräv, skriver under signatur och har under många år kastat ur sig det något obskyra seriefanzinet Autotrof – till dags dato utkommen i tio nummer. Innehållsmässigt har det alltid bestått i en yvig kompott av självutlämnande vemodiga, ångestfyllda betraktelser och reflektioner, rörelseerfarenheter och berättelser om klasskamp, samt en hel del rena flummigheter. När Autotrof varit som bäst golvar serierna faktiskt det mesta man i övrigt kan ta del av inom den breda svenska seriegenren. Ett faktum som troligen beror på att tecknaren ifråga befinner sig i en vardag med omständigheter betydligt intressantare, mer gripande, än ofta skildrade medelklassliv i de svenska storstäderna. Arbetarlitteratur i serieform borde man nog helt enkelt kalla det.

2010 hittade i alla fall Autotrofs upphovsmakare en låda på Umeå LS av SAC:s fackliga expedition innehållandes just Gotthard Öbergs Genombrottet och som han själv skriver har han ”sen dess tyckt att det är synd att den inte är lite mer lättläst. (…) att den skulle bli en rätt kul serie”. Det tog förvisso några år, men på nätta 33 sidor har boken nu alltså omvandlats till serietidning.

Onekligen har upphovsmakaren också lyckats med sitt uppdrag att göra liv i historien. I sin bildsatta form slukar den tillbaka läsaren till det intensiva nuet i 30-tals flottningskonflikter upp längst med Umeälven. Här kastas man mellan fikarum, demonstrationståg, blockader och provisoriska strejkläger ute i skogsbygderna med en pedagogik som ger en begriplig inblick i den fackliga organiseringens framväxt.

Det är lärorikt som ett utsnitt i historien om tiden kring folkhemmets framväxt liksom för den som vill förstå Västerbotten som geografisk plats. Nästan genomgående är det dessutom väldigt rafflande som ren underhållning. Det är bara att buga och tacka för att det, trots avsaknaden av ekonomiska incitament, fortsätter att finnas eldsjälar som tar sig an det här slags kultur- och folkrörelsegärningar.

Inforuta:
Autotrof
En serie baserad på Gotthard Öbergs bok Genombrottet om flottningskonflikten vid Övre Ume-älvdal 1933–34
Kontakt: druglagoon@gmail.com


Ursprungligen publicerad på kultursidan i Västerbottens-Kuriren 31 maj 2018. 

Parodisk ensidighet i SVT

Skärmavbild 2018-01-14 kl. 14.21.58Det är ett klassiskt misstag. En tes, en vinkel läggs upp för arbetet med ett reportage. Tid investeras, men i stället för att research och intervjuer successivt börjar underbygga tesen, visar sig verkligheten mer komplicerad än väntat. Ja, kanske till och med motstridig själva ansatsen. Att vid en senkommen insikt med en deadline vid horisonten byta ingång kan förefalla omöjligt, så i stället kör man på med tendentiösa grepp i hopp om att publiken inte ska genomskåda storyns skavanker.

Den här gången är det SVT:s Uppdrag granskning som begått misstaget ifråga. Det gäller det säsongsinledande reportage vars anspråk sagts vara att skildra den sjukvårdsstrid som pågått i några år i Region Västernorrland och vars kärna varit nedskärningarna som riktats mot Sollefteå sjukhus.

Själv har jag följt konflikten ifråga sedan hösten 2015. I sociala medier, genom intervjuer och en lång rad besök på demonstrationer, manifestationer och den sedan snart ett år ockuperade sjukhusfoajén på Sollefteå sjukhus.

Därmed har jag, likt många andra, också kunnat betrakta Uppdrag gransknings arbetsprocess kring frågan under det halvår den pågått. Att tesen varit att de rörelser som kämpar för Sollefteå sjukhus inte har rent mjöl i påsen har under arbetets gång framträtt som en illa bevarad hemlighet. Uppdrag granskning tycks ha letat med ljus och lykta just efter exempel som tillsammans ska ge belägg för att kampen i sin kärna utgör ett hot mot demokratin, genom att däri skulle finnas en återkommande och sanktionerad eller underblåst beståndsdel av hat, hot och trakasserier mot meningsmotståndare.

Under arbetets gång faller emellertid många spår, och kvar står journalisterna med ett hopkok av händelser som var för sig alla varit väl rapporterade i regionala medier, men utan en egentlig röd tråd som binder händelserna samman, ger dem tydlig relevans i sammanhanget eller pekar ansvar i en given riktning. Det blir kort sagt väldigt rörigt. Sollefteå kommun har under folkligt tryck betalat för plakat och pins som uttrycker stöd för sjukhusets existens vilket enligt en intervjuad förvaltningsjurist skulle vara olagligt – jag synar. En anställd på samma kommun har dömts för förtal riktat mot en Moderat regionpolitiker. En präst har i småsinthet hämnats en politiker som röstade för nedskärningen genom att inom sitt kyrkoarbete undandra en verksamhet stöd på några tusenlappar där politikern i fråga är verksam. En man har låtit hänga upp en skylt på sin tomt med en bild på landstingsrådet och texten VÅRD(S) LÖS.

Ett antal politiker berättar om spridda otrevligheter och rena hot de drabbats av under konfliktens gång. Kopplingen mellan dessa enskilda, i vissa fall oacceptabla, uttryck för missnöje och organiserade rörelser för sjukhusets bevarande saknas emellertid.

För att upprätthålla tesen är samtidigt en otrolig mängd centrala fakta som annars begripliggör konflikten, dess tilltagande polarisering och det höga tonläget, undangömda. Det handlar om brottet mot det vallöfte som många anser var bidragande till att Socialdemokraterna återtog makten 2014: Att tre fullvärdiga akutsjukhus skulle bevaras i länet. Det handlar om de återkommande skandaler som drabbat regionstyret under mandatperioden och hanteringen av dessa. Men det rör också det faktum att konflikten inte ensidigt kan beskrivas som en fråga om folket mot politikerna, eller ens Medelpad mot Ångermanland, utan likväl som en intern spricka i det maktbärande Socialdemokraterna.

Problemet med vinkeln, och informationsgallringen, blir smärtsamt uppenbar när reportaget ska redogöra för faktumet att ett antal politiker under mandatperioden lämnat sina stolar, och att ännu fler inte tänker ställa upp till omval.

För tittaren framstår det hela tvivellöst som ett resultat av anonyma hot från vänner till Sollefteå sjukhus. Verkligheten är nästan den motsatta. Flera av avhopparna är Socialdemokrater i Sollefteå och Ådalen som vid nedskärningsbesluten röstade emot sin egen partigrupps linje, och därefter frystes ut av sina partikamrater.

Av de som ännu inte hoppat men inte tänker ställa upp för omval, har ett antal i praktiken inte förtroende kvar från partiet att bli så. Ett tyngre vägande skäl som helt förbises när en så kraftig del av konfliktens dynamik ignoreras.

Förstå mig rätt. Problemet är alltså inte att Uppdrag granskning lyfter de händelser de lyfter. Det går utmärkt att belysa problemen med hat, hot och övertramp utan att göra våld på dess sammanhang och skapa ounderbyggd guilt by association. Problemet är som sagt vad de utelämnar, med vilken orsak och vad konsekvensen blir av detta. I stället för att lyckas granska effekterna av polarisering (re)producerar reportaget genom sin ensidighet i sig just polarisering.
Det hela blir närmast parodiskt i programmets slutscen.

Där ställs fyra gräsrotsaktivister till svars för en serie händelser de på inget sätt bär ansvar för, och för vilka det är svårbegripligt hur de skulle kunna ingripit mot. Bevisen – sambandet mellan de enskilda händelserna och rörelsen de ska företräda – saknas. Men Janne Josefsson kör på. Tesen ska i mål, om så med en serie utan dess like missriktade sparkar.

Stringent pamflett om geografisk ojämlikhet

poSedan några år går det att märka närvaron av vad som bäst kan beskrivas som en slags metapolitisk eller kulturell mobilisering rörande frågor om geografisk ojämlikhet. Det handlar alltså, snarare än en debatt på politikens konventionella arenor, om ett kulturskapande som mellan sig skissar berättelser om skillnader i förutsättningar för olika platser, och därmed för de som bebor dem.

Ett av de mest framträdande namnen i sammanhanget är otvivelaktigt journalisten Po Tidholm. Han har länge målat sin bild av förlorarsidan i en ojämn geografisk utveckling genom till exempel tidningsessäer och radiokrönikor. 2012 satte han samman sina spår i boken ”Norrland”, vilken förra året följdes av den uppmärksammade SVT-produktionen ”Resten av Sverige”.

Tidholm är nu aktuell igen med boken ”Läget i landet – 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror”. En stringent skriven pamflett, uttryckt snarare som ett högtänkt framåtskridande resonemang än som en typisk reportage- eller fackbok.

Den stora förtjänsten hos Po – tidigare men i synnerhet denna gång – anser jag vara en förmåga att väga samman de olika upplevelser och teoretiseringar som växer fram i akademin, hos autodidakter och rörelseaktiva, liksom hos andra kulturproducenter. Där andra avgränsar sig i ett specifikt fokus förenar Tidholm och försöker skapa en bredare sammanhängande bild, tecknad i en form som är vitt tillgänglig.

Berättelsen om geografisk ojämlikhet i ”Läget i landet” beskriver kronologiskt den svenska urbaniseringen, nära besläktat med hur till exempel Arne Müller förklarat den i ”Stockholm, städerna och resten”. Men Tidholm gifter i sitt resonerande även tydligt samman två spår som annars ofta separeras, eller till och med kan framstå polemiska. Det handlar å ena sidan om förklaringar som riktar in sig på de materiella faktorerna. Å andra sidan rör det sig om resonemang som snarare försöker förstå mönstren som effekter av normer.

Den berättelse som här tecknas är alltså snarare ett intressant samspel. Där är en självklar utgångspunkt hur ett kapitalistiskt produktionssätt tenderar mot specialisering och centralisering, monopol. Hur ackumulationen av kapital formar geografin enligt sin logik, och hur den bär inneboendes ojämlikhet som då alltså speglas också rumsligt. Men för Tidholm upprätthålls, återskapas och rättfärdigas en sådan utveckling av en tilltagande föreställning av det urbana som norm, där något annat ofrånkomligt blir dess spegelbild. Ju mer urbaniseringen tilltar, desto starkare blir behovet av att normativt befästa det vi rör oss mot som naturligt och önskvärt, medan de som inte hänger med och glöms bort har sig själva att skylla.

Po tillhör de som ser de bortglömdas upplevelser av såväl den materiella utvecklingen som dess överbyggnad i polariserande normer som en bidragande orsak till populismens framväxt. Till valet av Donald Trump som amerikansk president. Till faktumet att en brittisk majoritet röstade för en så kallad ”Brexit” från den Europeiska unionen.

Förslagen på andra lösningar hägrar, men Po gör samtidigt tydligt att han inte ser det som sin roll att skriva ett manifest, utan snarare att belysa varför det är av bredare politisk och samhällelig betydelse att på allvar bemöta denna utveckling.

Det är en begriplig inställning. Men den lämnar mig med känslan av att akut vilja ha just det han undviker att erbjuda. Manifestet. Det som välter över det kulturella, metapolitiska berättande Tidholm blivit del av till en sammanhängande folkrörelse. Till ett uppror för geografisk rättvisa.

—-
Recension av Po Tidholms ”Läget i landet”, ursprungligen publicerad den 21 oktober 2017 i Västerbottens-Kuriren.

Frigörande satir i South Park

nyar

Att skapa träffsäker satir i en farsartad tid präglad av såväl frivillig som ofrivillig självparodisering, kan framstå närmast omöjligt. 2015 överträffar tyvärr verkligheten även det mest hårdragna diktandet. Men tack och lov finns där befriande undantag. Ett sådant, som med perfektion tagit sig genom nålsögat, har varit den senaste och nittonde säsongen av TV-serien South Park, skriven av Trey Parker och Matt Stone.

I tio avsnitt har tittaren fått följa småstaden South Park, Colorado genom en tilltagande polarisering mellan å ena sidan ”politisk korrekthet”, å andra sidan populistisk och protektionistisk antiintellektualism. I relation till detta kämpar samtidigt stadens etablissemang – med spektakulära stadsomvandlingsprojekt som vapen – för sitt rykte och sin plats på kartan. Allt skildrat med något som bäst går att beskriva som en situationistisk touch.

Igenkänningsfaktorn, för exempelvis en Umebo, är milt uttryckt; hög. Inte minst känns skratten frigörande och välbehövliga, för den som dunkat huvudet i väggen väl många gånger över sakernas tillstånd.

—————
Denna text var en del av Västerbottens-Kurirens kultursidas nyårsraketer 2015.

Nytt ljus på samtidens kriser

IMG_2541

Vi lever i en tid av global ekonomisk kris. I alla fall är detta en allmänt vedertagen uppfattning sedan den amerikanska fastighetsmarknadens kollaps i början av 2008. Dess följdeffekter på Island, i Grekland, Spanien och i en rad andra länder har successivt etablerat ett krismedvetande i delar av världen.

Även här i Sverige, som av tidigare finansminister Anders Borg ofta beskrivits som en ”lugn hamn i ett stormigt hav”, är tillväxten kroniskt lägre än uppsatta mål, arbetslösheten hög och deflationen ett faktum.
Parallellt tycks allt fler ha accepterat den vetenskapliga empirin om naturresursernas ändlighet och den ständigt ökade produktionens effekter på miljö och klimat. Vi talar vardagligt om en annalkande klimatkris, som åtföljts av såväl lokala kamper som globaliserade proteströrelser.
Att människor i en tid som denna mer aktivt börjar söka efter kristeorier är knappast förvånande. Sedan krisutbrottet 2008 har såväl smala som breda diskussioner om krisens orsaker – i synnerhet med fokus på frågan om den har ett inneboende eller utomstående ursprung – åter blivit en del av den vardagliga samhällsdebatten.

Att den kritisk-teoretiska samhällstidskriften Fronesis i sitt nummer 46-47 valt just temat ”kris”, är på så vis såväl passande som välbehövligt. Ambitionen för temat är att sammankoppla diskussionen om dessa, samtidens två stora kriser, och samtidigt ge utrymme till en rad radikala och kritiska perspektiv som inte nödvändigtvis befinner sig i konsensus sinsemellan, utan tvärtom ger känsla av polemik som väcker tankar och lust efter mer kunskap.

Bland numrets rika innehåll är det emellertid otvivelaktigt historikern Rasmus Fleischers essä Värdekritisk teori – att tänka kapitalets sammanbrott som starkast etsar sig fast i mitt huvud. Fleischer har de senaste åren ägnat en hel del tid åt att introducera en grupp teoretiker, främst företrädda av Robert Kurz och sammanlänkade under epitetet ”värdekritiker”, för en svensk publik.
Lite skissartat kan värdekritiken sammanfattas som en teori om att kapitalet, till skillnad från i dess tidigare periodiska kriser, sedan början av 1980-talet befinner sig i en slags slutkris. Denna hållning tar sin utgångspunkt i de inneboende och processande motsättningar som Karl Marx förutsåg skulle leda till att det kapitalistiska produktionssättet tillslut kollapsade, för att ersättas av något annat.
För Fleischer, och de värdekritiker han framhåller, är det emellertid en specifik motsättning som tyder på att just denna kris bör förstås som just en slutkris.

Under kapitalismen är det, enligt Marx klassiska kapitalteori, endast (den mänskliga) arbetskraften som kan skapa det värde vars ständiga expansion ligger till grunden för kapitalismens fortsatta existens. Motsättningen här, eller kanske snarare paradoxen, är att konkurrensen driver enskilda kapitalister till att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner, och sedan mikroteknologins insteg i en sådan takt att ekonomin i stort inte hinner skapa nya produktiva arbeten som ersätter de som effektiviseras bort. På så sätt håller kapitalet på att effektivisera bort den kärna som är själva grunden för dess långsiktiga överlevnad och expansion. Att nya områden av aktivitet ständigt inordnas på marknaden kan, enligt Fleischer, inte i sig överskrida denna kris, utan endast för en stund skjuta problemet på framtiden. Den relativa stabilitet vi eventuellt idag upplever beror därpå inte på ekonomisk expansion i sig, utan på det falska hoppet om framtida ekonomisk expansion.

Värdekritikerna har mött kraftig kritik för denna deterministiska hållning. De har kallats domedagsprofeter, och jämförts med religiösa dogmatiker. Fleischer är högst medveten om detta faktum, och försöker i Fronesis bemöta det med ett förtydligande om att kapitalismens inneboende tendens till kollaps inte förutsätter att vi passivt behöver invänta detta faktum, eller att det överhuvudtaget vore speciellt smart att göra det. Tvärtom, skriver han, behövs rörelser som kan skapa förutsättningarna för ett alternativ till det barbari som riskeras att uppträda när kapitalismen faller samman.

Just här tydliggör sig emellertid en brist hos såväl Fleischer, som i Fronesis krisnummer i allmänhet. Denna brist går kanske enklast att sammanfatta som ett allt för svåröverkomligt avstånd mellan akademisk teori och dess användbarhet för de som försöker organisera olika typer av rörelser.

Ett avstånd som Johan Örestig faktiskt själv pekar ut som kännetecknande för efterkrigstidens marxism i inledningskapitlet ”och krisen väller fram ur djupet”.

Den värdekritiska teorin erbjuder få, för att säga inga, tydliga vägar från teoretisk kunskap till rörelsepraktik. Den undviker på så sätt att svara på svåra men avgörande frågeställningar om vilka effekter en kollektiviserad upplevelse av kollapstillstånd ger upphov till, och hur det kan översättas till progressiv organisering. Till syvende og sist riskerar värdekritiken att stå med en profetia där varje uppgång beskrivs som temporär, i väntan på en självuppfyllande kollaps. Och någonstans just där, bär ändå kritiken om domedagsprofetior viss kraft.

Förhoppningsvis ger Fronesis krisnummer, inklusive såväl som exklusive dess mest kontroversiella teser, trots detta välbehövliga perspektiv åt samtidens diskussioner om kriser. Det behövs utan tvivel i ett samhälle präglat av kris, men samtidigt med så tydlig avsaknad av självklara lösningar.

Den svenska antisemitismen

berggren

Ungern, november 2012. Det ultranationalistiska partiet Jobbik, med nära sjutton procent av rösterna i senaste parlamentsvalet, föreslår att staten borde upprätta listor över judar som kan utgöra vad man kallar en ”nationell säkerhetsrisk”. Förslaget är inte ett undantag. Snarare bör det ses i sammanhanget av en växande och allt mer normaliserad antisemitism i ett EU-land som tar snabba kliv i riktning mot fascism.
Ungern är tyvärr inte ensamt om detta. Tvärtom finns starka antisemitiska tendenser åter i en rad Europeiska länder, vid sidan om den fascism och högerpopulism som konstituerar sig kring islamofobiska konspirationsteorier.

Sverige är inte fritt från detta faktum. Här sker, parallellt med Sverigedemokraternas tillväxt, en fascistisk mobilisering med antisemitiska drag utan motstycke sedan mellankrigstiden. Hösten 2014 turnerar Svenskarnas Parti i jakt på kommunala mandat i ett tjugotal kommuner samtidigt som det nazistiska Svenska motståndsrörelsen gör sig skyldiga till allt värre våldsdåd.
I kölvattnet av den globala ekonomiska krisen hörs ännu en gång berättelser om judarnas påstådda kontroll över världen, i institutioner och bankväsende.

Det är i detta sammanhang som Arx Förlag valt att återpublicera Umeådocenten Lena Berggrens avhandling om svensk antisemitism under i synnerhet mellankrigstiden under titeln Blodets Renhet – en historisk studie av svensk antisemitism.
Berggrens forskning är utan tvivel ambitiös och empiriskt tung. På ett förtjänstfullt sätt framställs såväl framväxten av antisemitism i Sverige på ett generellt plan, som dess kopplingar till dåtidens fascistiska och nazistiska rörelser.

Läsaren erbjuds ett fönster in i dåtidens samhällsklimat genom analyser av tidningsledare, krönikor, tal, flygblad, medlemsregister och kampanjer. Vi bekantas med bondeaktivisten, senare redaktören, Elof Eriksson och böndernas materiella förutsättningar att lockas av antisemitiska konspirationer. Vi möter 1920- och 30-talets akademiska kretsar i Lund och Uppsala när dessa söker hindra judiska flyktingar få asyl i Sverige, med ekon in i samtidens realpolitiska debatter. Och vi introduceras för berättelsen om socialisterna som allt mer ställde nationen i fokus, och skapade en egen tråd i det komplexa nät som utgjorde dåtidens svenska fascism. Lena Berggren lyckas presentera individerna utan att tappa bort sig i en allt för idealistisk och förenklad historieskrivning där materiella processer fördunklas och görs ogripbara.

Samtidigt tyngs berättelsen av dess akademiska grund. Och i stunder blir läsningen tungrodd, bland medlemslistor och mötesprotokoll. I jämförelse med till exempel Andreas Malms populärvetenskapliga Hatet mot muslimer, som söker historisera islamofobi i ett liknande syfte, är Lena Berggrens Blodets renhet svårare att som läsare ta sig an. Den språkliga putsningen som boken trots allt, enligt förordet, genomgått hade mått bra av en ännu större översyn i detta avseende.

För den som emellertid vill förstå spänningsfältet mellan rasism i en större samhällelig kontext, och dess mer organiserade former, är boken dock en bra utgångspunkt. Förhoppningsvis kan den också erbjuda analytiska metoder för oss som söker begripa en samtid där bruna vindar åter blåser starka – vare sig dessa konstituerar sig kring en konspirativ berättelse om judar, muslimer eller romer.

——————–
Recension av Lena Bergrens ”Blodets renhet”, ursprungligen publicerad 12 september 2014 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK).

Fiendens nya ansikte

jimmy

Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. I alla fall enligt den forskningsdefinition Henrik Arnstad tar avstamp ifrån i sitt kapitel i den nyutgivna antologin Sverigedemokraternas svarta bok.

Benämningen – i kontrast till exempelvis ”rasistisk”, ”främlingsfientlig”, ”invandringskritisk”, ”socialkonservativ” och så vidare – är inte obetydlig, eftersom den påverkar utgångspunkten för hur vi diskuterar och dissekerar partiet bortom retoriska knep och nyspråk.
Men vad är då fascism? Enligt den definition Arnstad utgår ifrån är det ”en ideologi vars mytiska kärna är en folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse”. Fascisterna anser alltså att nationen – som ju egentligen historiskt är ett relativt nytt påfund – har upplevt en storhetstid som gått förlorad.

Idag har den degenererat och hamnat i ett slags sjukdomstillstånd, varpå fascismens uppgift är att ena folket och återupprätta kontinuiteten till de fornstora dagarna. Skillnaden i tid och rum mellan olika typer av fascismer ligger i huvudsak därför i vilka som inkluderas i synen på folket samt på vad, eller snarare vilka, som pekas ut som orsaken till nationens förfall.

I bokens inledande kapitel visar EXPO:s Mikael Ekman hur Sverigedemokraternas rötter återfinns i 1930-talets fascism, och mer specifikt i dess nationalsocialitiska, antisemitiska variant. Partiet, som formellt bildades ur diverse rasistiska och fascistiska grupper i slutet av 1980-talet, har emellertid inte stått opåverkade av efterkrigstidens debatter inom denna ideologiska fåra. Precis som de flesta av Europas fascistiska partier växte man fram efter 1970-talets finanskris, och de nyliberala omdaningar som blev dess följd.

Mest intressant blir därför Lovisa Broströms kapitel ”Kris, klass och Sverigedemokraternas ökade stöd” som i sin materialistiska analys av dagens fascism och dess potentiella väljare knyter an till Arnstads tydliga definition.
Broström sätter fokus på de förändringar av produktionen som skett sedan just 70-talskrisen. Sverigedemokraternas väljare är i synnerhet unga män samt äldre kring pensionsgränsen, bosatta i mindre städer och på landsbygden. Grupper som tidigare framställts som samhällets stöttepelare, men som i och med automatisering och utlokalisering av industrier istället börjat beskrivas som en belastning, ja till och med i termer som ”korkade”, ”obildade” och ”inskränkta”.

Det är emellertid just här, där antologin verkligen skulle kunna erbjuda en samlad berättelse, som något saknas. Läsaren erbjuds en förståelse av den samtida fascismens väljarkår och bas, men dess fiendebild lämnas delvis definitionsmässigt osammanhängande och därför också obegriplig.
Sverigedemokraternas fiendebild präglas inte av hat mot judar eller traditionell arbetarrörelse likt dess sekelgamla förlagor. I stället måste den, precis som rörelsens egna subjekt, förstås som sprungen ur de materiella omständigheter som skapade 1970-talets kris och den produktionsordning vi upplevt därefter. Det är här vi hittar ”kulturmarxisten”, den Sverigedemokratiska nätpöbelns samlande favoritbegrepp.
Det sena 1960-talet och tidiga 1970-talets omfattande uppror riktade sig mot fabrikens löpande band, och hela det samhälle som organiserades efter dess principer. Det var ett uppror mot kvinnans underordnade roll i fabrikssamhällets minsta produktionsenhet; kärnfamiljen.
Det var ett uppror mot monotona arbetsplatser med hög dödlighet och tunga förslitningsskador. Det var ett uppror mot rasistisk segregation i delar av den första världen, och mot kvarlevande koloniala maktordningar i den tredje.

Upproren kortslöt denna ordning, och tvingade under hotet om revolutioner fram en kapitalism som å ena sidan sökte säkra fortsatt ekonomisk expantion, men å andra sidan svara i den mån det var möjligt mot de behov och begär som upproren gav uttryck för.
Följden blev en epok som å ena sidan ökat klyftorna mellan rika och fattiga, men å andra sidan klätt detta faktum i en språkdräkt av ord som mångfald, jämlikhet, ekologisk och social hållbarhet. Genom varufieringen av identiteter, språk och kulturer har nya former av klassresor möjliggjorts för den som bäst kunnat exploatera sin egen genuinitet inom nya teknik- och kommunikationsintensiva branscher. Alla älskar underdogen, som genom entreprenörskap slagit sig fram, och blivit sin egen lyckas smed.

Dagens Sverigedemokrater och andra europeiska fascister skapar, precis som sina föregångare, en konspirativ världsbild kring kostymen som denna produktionsordning iklär sig, men misslyckas att förstå de underliggande materiella förutsättningarna – vilket inte minst är tydligt i frågan om migration och de framträdande rasistiska slagsidor som detta ger de fascistiska partierna.

Sverigedemokraternas svarta bok är trots allt utan tvivel en av de mer tankeväckande av böcker på detta tema som utkommit de senaste åren. Samtidigt lämnar även den ett tydligt begär efter en diskussion som tar avstamp än mer från begreppet ”fascism” i försöken att förstå Sveriges snabbast växande parti.

———————
Recension av ”Sverigedemokraternas svarta bok” (Red: Madelene Axelsson & Kristian Borg) ursprungligen publicerad på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK) den 29 augusti 2014.