Katalonien i historiens vägskäl

DKLmevkWsAAQDwG
Utanför hus nummer 180 på gatan Carrer Casp, bara några kvarter från Gaudís kyrka Sagrada Família, har tusentals Barcelonabor plötsligt samlats. Med sina kroppar blockerar de vägen fullständigt. Inne i byggnaden har ledningen för de katalanska vänsterseparatisterna Candidatura d’Unitat Popular stängt in sig. Den spanska militärpolisiära styrkan Guardia Civil, beväpnade och iförda rånarluvor, är nämligen här för att göra en husrannsakan och sannolikt gripanden.

Det är den tjugonde september tjugohundrasjutton.

Om tio dagar är det tänkt att den spanska regionen Katalonien ska gå till val i frågan om självständighet från Spanien. Ungefär två tredjedelar av Katalanerna vill att folkomröstningen ska ske, men i sakfrågan svajar folkviljan just nu fram och tillbaka mellan ja och nej i opinionsmätningarna.

Spaniens regering, ledd av premiärminister Mariano Rajoy från konservativa Partido Popular, har som nu märks inte tyst tänkt acceptera utvecklingen.

Att förstå den plötsligt spända situationen är emellertid svårt för den som inte har med sig åtminstone grunddragen i Spaniens moderna historia.

I januari 1930 omkullkastades för andra gången militärdiktaturen och monarkin, i syfte att göra Spanien till republik. Det första fria valet därefter vann högern. Men i det andra, som gick av stapeln 1936, lyckades vänsterns olika falanger tillslut ena sig som en populär front och tog därmed hem majoriteten i parlamentet. Situationen i den nya republiken var på många sätt konfliktfylld, och sommaren samma år inledde militärgeneralen Francisco Franco ett försök till militärkupp mot den folkvalda regeringen. Kuppen misslyckades. Istället utbröt ett tre år långt inbördeskrig. Republikanerna fick stöd av Sovjetunionen och frivilliga internationella brigader. Franco av Tyskland, Italien och Portugal.

Katalonien kom under denna tid, parallellt med inbördeskriget, att utvecklas till ett slags socialistiskt, eller snarare anarkistiskt, experimentlaboratorium.

Tre år senare hade en halv miljon människor mist livet och lika många flytt i sviterna av kriget. Franco kunde tillslut deklarera seger över republiken. Militärdiktatur infördes åter.

När Franco tillslut avled knappt fyrtio år senare, i november 1975, var hans egen tanke att monarkin skulle återinföras under styre av Juan Carlos, barnbarn till landets tidigare kung Alfonso den trettonde. Prinsen hade dock i hemlighet förberett andra planer, och inledde istället direkt efter dödsbudet en hastig övergång till en demokratisk konstitutionell monarki. 1978 trädde en ny konstitution i kraft. I februari 1981 försökte en grupp från militärpolisiära Guardia Civil sig på en ny statskupp, men misslyckades. Året därpå vann Socialdemokratiska Partido Socialista Obrero Español valet. Makten har sedan dess pendlat mellan dem och det konservativa Parido Popular, startat och länge lett av en före detta minister i Francos regering.

Spaniens övergång till demokrati kan retrospektivt tyckas både framgångsrik och problematisk. Där fanns nästan ingen blodspillan, och landet började snabbt röra sig i en ekonomisk och politisk riktning som åtminstone ytligt liknade andra delar av Västeuropa. Samtidigt har bristen på ansvarsutkrävandet från årtionden av diktatoriskt förtryck lämnats som oläkta sår. Landet styrs än idag under en övergångskonstitution förhandlad under totalitära förhållanden, av vissa betraktad snarare som post-fascistisk än uppriktigt demokratisk. Många av diktaturens institutioner står därmed också kvar med orubbad makt. Än finns i landskapen även monumenten över generalens dröm om en ny storhetstid för ett spanskt konungadöme. Som exempelvis i Valle de los Caídos, där Francos själv är begravd.

Just de regionala spänningarna i Spanien är otvivelaktigt också att betrakta som ett sådant oläkt sår från övergången. Här finns frågan om Baskien, en region i norr med eget språk som sökte självständighet precis vid inbördeskrigets inledning, innan man hamnade under generalens kontroll. Där bildades under Francos diktatur som reaktion den våldsamma separatiströrelsen Euskadi ta Askatasuna (ETA). När Francos regim föll ville ETA åter deklarera självständighet, istället för att godkänna den konstitution som istället gav en viss grad av autonomi inom den konstitutionella monarkin Spanien. Detta är huvudorsaken till att ETA fortsatte sin verksamhet, bland annat genom bombdåd, även efter övergången till den nya konstitutionen.

I Katalonien har situationen varit lugnare, även om den regionala identiteten – med dess kopplingar till en måhända inte helt rimlig självuppfattning om att ha varit en region speciellt kuvad av diktaturen – är ständigt närvarande genom språket, flaggan och ritualerna. Även här är det lätt att hitta personer som vägrar prata spanska; ockupationsspråket. Precis som i fallet med Baskien finns i konstitutionen från 1978 en stadga om regional autonomi. I Kataloniens fall omförhandlades emellertid denna 2006 i syfte att radikalt utvidga självstyret. Den nya stadgan antogs med bred majoritet i såväl det katalanska som det spanska parlamentet.

Orsakerna att Spaniens regionala spänningar ändå hållits förhållandevis i schack är mångfacitterade. Återkommande förhandlingar om graderna av regional autonomi är en alltså en sådan faktor, avancerad statlig repression mot separatister otvivelaktigt en annan. Det huvudsakliga skälet ligger dock i det enkla faktum att landet som helhet haft en relativt stabil och god ekonomisk utveckling sedan övergången 1978.

Fram till 2008, det vill säga. I kölvattnet av den amerikanska subprimekrisens globala spridning i finanssystemen sprack också den spanska bostadsbubblan. Landet kastades in i djup ekonomisk kris. Sedan dess har hundratusentals människor vräkts från sina hem. Många har blivit arbetslösa. Och i offentlig sektor har genomförts drakoniska nedskärningar enligt direktiv från den så kallade Trojkan: Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och den Europeiska kommissionen.

2011 briserade i reaktion mot detta folkliga protester under slagordet Democracia real ya; ”verklig demokrati nu”. Torg ockuperades över hela landet. Besvikelsen och indignationen riktades framförallt mot avsaknaden av alternativ, då både socialdemokraterna i PSOE och deras huvudmotståndare i konservativa Partido Popular stod bakom nedskärningspolitiken.

När Spanien gick till val senare samma år rasade valdeltagandet, och i synnerhet PSOE:s stöd. Vänsterrevolten på gatan ledde därmed paradoxalt nog till att de konservativa istället tog makten, trots att partiet samtidigt tyngdes av återkommande korruptionsskandaler av en magnitud som kraftigt påverkat många spanjorers tillit till statsapparaten. Bland Partido Populars åtgärder vid makten märktes nu, vid sidan av fortsatta åtstramningar, speciellt införandet av den så kallade munkavlelagen. Ett lagpaket som på olika sätt stärkte repressionen mot sociala protester inklusive till exempel satir riktad mot makthavare. Inte oviktigt i sammanhanget är också att Partido Popular i allt högre grad började föra en slags proaktiv populistisk enighetsagenda i krisens kölvatten. Partiet, kan man säga, målade ut sig som garanten för nationens sammanhållning.

Fyra år senare hade det politiska läget drastiskt förändrats. 2015 höll Spanien i tur och ordning val till lokala- regionala- samt nationella parlament.

På den lokala nivån skedde ett slags skifte. I en lång rad städer, inklusive landets tre största, tog något man kallade medborgarplattformar plötsligt makten. Listorna bestod av engagerade i olika sociala rörelser som bekämpade konsekvenserna av krisen. Deras mission var att demokratisera städerna. I Kataloniens huvudstad, Barcelona, blev Ada Colau borgmästare för plattformen Barcelona en Comús räkning.

I det nationella valet dök några månader senare både PSOE och Partido Popular. Istället skördade två helt nyskapade partier väljare; vänsterpopulistiska Podemos och liberala Ciudadanos, 21 respektive 14 procent av rösterna. Tvåpartisystemet som i praktiken varit rådande sedan 1978 var plötsligt tillintetgjort, varpå ett fullständigt dödläge uppstod. Först efter ett nyval året därpå, med snarlika resultat, beslutade de två gamla partierna för att sluta allians och släppa fram det största partiet, Partido Popular, till presidentposten igen. Ett utfall som mer eller mindre möjliggjordes av en intern kupp i det socialdemokratiska PSOE.

På den regionala nivån hände samtidigt också något. Även här dök på många håll stödet för de traditionella partierna, men som vinnare i just Katalonien stod en enad allians av olika partier vars huvudsakliga krav var självständighet. Att självständighetsfrågan fått luft under vingarna i Katalonien är i relation till krisen ganska enkelt att förstå. En starkt bidragande orsak var samtidigt att Spaniens författningsdomstol 2010 ställt sig över 2006 års regionala självständighetsreform efter att Partido Popular överklagat den, vilket drastiskt inskränkte den regionala autonomin. Detta faktum drev därmed över många katalaner som tidigare varit för ett starkt självstyre inom Spanien till självständighetslägret.

Katalonien har som inte sällan nämns förhållandevis Spanien i övrigt ett något högre BNP. Detta faktum påpekas ofta ha odlat en känsla att man just här tvingas betala onödigt mycket för krisen. Viktigare är nog dock att man i lägre grad anser sig ha valt den rådande lösningen, i och med den regionala lutningen i andra riktningar än de nationellt dominerande. Kataloniens nuvarande president Carles Puigdemont har faktiskt tydligt deklarerat att slagord som ”Spanien rånar oss” borde bannlysas. Schismen går inte att reducera till detta. Vägen framåt för politiska alternativ, både till höger och vänster om ”den enda vägens politik”, inom nationalstaten Spanien med dess nuvarande konstitution har enligt många katalaner i princip prövats till sin spets. Till de två tredjedelars majoritet som krävs i det spanska parlamentet för att ändra konstitutionen, exempelvis i rörelse mot en pluralistisk federativ stat som Podemos eftersträvar, tycks vägen efter domstolsutfallet 2010 oändlig. En utbrytning, som möjliggör den regionalt dominerande politiska viljan att verka i nuet, tycks pragmatiskt vara mer realistiskt för många. Specifikt för den katalanska självständighetsvänstern hägrar drömmen om en kraftigt progressiv socialistisk experimentstat, som motvikt till ett EU i reaktionär rörelse.

I juni 2017 fortskred så separatisterna utifrån mandatet i det regionala parlamentet, genom att sätta planerna i verket för en folkomröstning om katalansk självständighet från Spanien. Detta ledde i början av september fram till beslutet att val skulle hållas den 1 oktober samma år. En bred majoritet av katalanerna stödjer som tidigare nämnt enligt opinionsmätningarna detta, ovidkommande om de tänker rösta ja eller nej. Frågan i sak framstår, hittills, samtidigt som något av ett dött lopp. Omröstningen innebär dock en skarp deklaration. Genom en regionalt antagen lag tydliggörs att regionen, om det blir ja den 1 oktober, inom en tidsfrist kommer att deklarera sig som Republiken Katalonien och därmed avkräva alla statsanställda att svära trohet till den nya staten.

DKMbnf5X0AAQFcKOm någon tidigare misstagit signalpolitiken blev det nu definitivt tydligt att nationellt styrande Partido Popular inte tänkte acceptera utvecklingen. En utsträckt hand från katalanerna om möjligheten att skjuta på omröstningen eller förhandla gällande dess form slogs än en gång resolut åt sidan med samma tydliga uttalande som så framlagts så många gånger tidigare: En folkomröstning om självständighet är olaglig enligt konstitutionen. Spanien är ett odelbart territorium.

Därifrån har konflikten eskalerat de senaste veckorna. Regeringen har förbjudit medier att berätta om folkröstningen, eller publicera reklam för den. Man har förbjudit Posten att dela ut valsedlar och annat valmaterial. Man har avkrävt alla Kataloniens borgmästare att göra sitt för att hindra att valet genomförs i deras kommuner, varav majoriteten vägrat lyda. Man har gett polisen order att söka reda på allt som kan användas för att genomföra valet, och beslagta det.

När tryckerier i Barcelona utsattes för husrannsakan i syfte att beslagta valmaterial började läget bli spänt på allvar. Samtidigt firade Katalonien nationaldag den 11 september. En miljon människor uppges ha deltagit i den traditionella självständighetsmarschen, vid sidan av en lång rad andra händelser arrangerade av olika partier och rörelser.

Den 19 september kallades de första i raden av cirka 700 katalanska borgmästare inför domare för sin vägran att följa regeringens order.

Så går solen upp den tjugonde september tjugohundrasjutton. Tio dagar innan den utlysta valdagen. Snart börjar ryktena florera. Militärpolisen i Guardia Civil har kallats in av regeringen för att genomföra en massiv insats i syfte att stoppa valet. Under morgonen sker räder på tjugo regionala departement i jakt på valsedlar, röstlådor och instruktionsböcker. Fjorton tjänstemän grips. 1,5 miljoner affischer och pamflatter, liksom 10 miljoner valsedlar beslagtas. På gatorna börjar medborgare strömma till. Demonstrationer formas spontant, samtidigt som separatistpartier liksom Barcelonas borgmästare Ada Colau – som inte har tagit ställning i sakfrågan – går ut och uppmanar till protester i demokratins försvar. Då kommer informationen om att Guardia Civil förbereder att även storma vänsterseparatistpartiet CUP:s högkvarter på Career Casp, där ledningen sitter samlad i krismöte. Folkmassorna strömmar till och stänger igen gatan med sina kroppar.

DKLrOyZW4AEMlaS

Även i andra delar av Spanien, exempelvis i huvudstaden Madrid, går under kvällen demonstranter ut och kräver regeringens avgång, i solidaritet med de som utsätts för repressionen i Katalonien. Regeringen deklarerar direkt dessa olagliga.

För den som följt förloppet i svensk media de senaste veckorna har händelseutvecklingen nog framstått svårbegriplig. Ofta befriad från sitt komplexa sammanhang. Inte sällan tendentiöst nedlåtande gentemot separatisterna. Bestulen på sitt allvar. Att följa rapporteringen gentemot exempelvis utvecklingen under Erdogan i Turkiet efter kuppförsöket 2016 eller för den delen mot det som sker under Maduro i Venezuela närmast parallellt, är ett pedagogiskt exempel i vad som kan kallas dubbla måttstockar och politiskt vinklad nyhetsrapportering. För utan att förminska skillnaderna, finns i dessa processer en del uppenbara likheter i det inledningsskede vi här bevittnat. Det som i ett land beskrivs som närmast rättfärdigat beskrivs i ett annat som en ”auktoritär inriktning” och i ett tredje som en övergång till diktatur utan klara hänvisningar till varför eller på vilka grunder journalistiken gör distinktionen.

Sent på kvällen den tjugonde september tjugohundrasjutton ger Guardia Civil upp för stunden och retirerar från de samlade folkmassorna på Career Casp. Dagen lider mot sitt slut. Spanien och Katalonien har sett början på en otroligt svår och riskabel situation. Närmast hissnande att uppleva i Europa i vår tid. Den saknar inte känslan av att vara historiens vingslag. Nu väntar en växande folklig resning, tänkt att bemötas militärt.


Den här texten är inte tidigare publicerad annorstädes. Något uppdaterad 22 september, 22.30.

Frön till en svensk municipalism

brand

I en rad kommuner och stadsdelar, framförallt i Norrland, syns på senare år framväxten av nya slags rörelser. Alienerade från de historiska ideologierna försöker de experimentera med en rad metoder för att förbättra sina livsomständigheter, återuppväcka demokratin och återföra makt till befolkningen.

1989 dog kommunismen. Tjugohundraåtta följde socialdemokratin efter. Sörj inte. Undvik nostalgins träskmarker. Och mata inte de zombies från den traditionella arbetarrörelsens huvudfåror som ännu vandrar bland oss. Det må stå i strid med mångas spontana tro, men Västeuropas socialdemokratiska partier upplevde – i väljarstöd – sin guldålder mellan 1980-talet och 00-talets mitt. Det nyliberala paradigm som nu försatts i gungning sjösattes och förvaltades i hög grad under röda fanor, till högtidssjungande av internationalen, och med slagord om jämlikhet. Sedan 00-talets mitt (och i synnerhet sedan krisen 2008) ser vi hur dessa partier i Västeuropa går från en statsbärande position till att, ibland hastigt och ibland successivt, bli perifera politiska fenomen (Se Rose Thou Art Sick i The Economist, 2016-04-02). På grund av detta faktum kom upprorsvågen tjugohundraelva, även bortom Europa, att präglas av en frånvaro av arbetarrörelsens traditionella karaktärsdrag. Den bar i sitt fundament en serie frågeställningar: Hur bygger vi en motmakt mot det rådande utan att snart själva bli till det vi sade oss vilja förinta? Hur kommunicerar vi i en situation där alla vackra ord tycks vara förvridna, bestulna på sin substans och innebörd? Hur konstruerar vi en identitet, ett ”vi”, som inte är färgat av svek, blod, bakåtblickande och desillusion?

Det är utifrån dessa frågeställningar som många av de nya rörelser som växt efter upprorsåret, funnit det nödvändigt att utgå och ständigt återvända till. Det skapar närmast en nollställning; ett sten-för-sten-byggande utifrån ett nogsamt artikulerande av vilka subjekt som är i rörelse, ett öppet och förutsättningslöst experimenterande med olika verktyg och former, och därur, framväxten bland annat av konturerna för det vi idag börjat beskriva som ”municipalism”.

Norrland är för en ny municipalistisk vänster vad Skåne och Blekinge var för framväxten av en ny fascism. I texten ”Skånedemokraterna” i detta nummer av Brand beskriver Mathias Wåg hur Sverigedemokraternas framgångsnyckel låg i förmågan att absorbera ett redan existerande regionalt missnöje (och dess organisatörer) till en territoriell bas för en ny fascism. I berättelsen märks väl hur detta möjliggjordes genom ett medvetet arbete av att klippa banden till den historiskt utdefinierade fascismen – dess estetik, symbolik, språk och form. Att förutsättningarna fanns lokaliserade just där är emellertid ingen slump. De beskrivs, indirekt, på ett utmärkt sätt av ekonomhistorikern Lovisa Broströms essä ”Varför fascismen aldrig fått fäste i Norrland” (Tidskriften Provins, 3/2013), vilken också leder oss i riktning av denna tes. Enligt Broström växte sig den historiska fascismen särskilt stark på en landsbygd där allianser kunde uppstå mellan en kvardröjande jordägande aristokrati och en framväxande borgarklass, vars idéer uppnådde hegemoni, och på så sätt vann stöd bland den övriga befolkningen. Dessa förhållanden rådde vid förra sekelskiftet framförallt i Skåne, men var samtidigt märkbart frånvarande i Norrland, vilket istället skapade en arbetarklassens hegemoni som småjordbrukare på likartat vis inställde sig under. Broström menar att, även om de materiella förutsättningarna förändrats över tid, så tenderar politiska traditioner att kvardröja, gå i arv och skapa sina egna lokala, regionala och nationella narrativ uppknutna kring specifika händelser.

Denna skillnad tenderar också att synas i karaktären på de lokala proteströrelser samt missnöjespartier som växt fram de senaste årtiondena i Skåneregionen respektive Norrland, men även på andra platser. Om missnöjet i Skåneregionen primärt tagit sig uttryck i motstånd mot ett högt skattetryck och invandring så har detsamma i norr fokuserat på motstånd mot avfolkning, bristande fördelningspolitik och nedmonterad samhällsservice. Till exempel vann Kirunapartiet tidvis stora lokala framgångar genom att hävda sig stå upp för (vad man kallade) traditionella socialdemokratiska ideal. Desto oftare tar sig missnöjet emellertid, trots respektive sakfrågefokus, allt som oftast positionen som ”varken höger eller vänster”, vilket markerar alienationen inte bara från den traditionella högern utan även från socialdemokratin så som beskrivs ovan. Även utomparlamentariska uppror som i de senare fallen med Doroteaupproret, kampen för Sollefteå sjukhus, Umeås urbana rörelser och de olika lokala rörelserna mot skolnedläggningar markerar, trots sin sakmässiga vänsterkaraktär, denna tendens. Det är härmed också tydligt att Sverigedemokraterna haft stora svårigheter att förankra sig i Norrland, och integrera detta missnöje så som gjordes med motsvarande i Skåneregionen.

Att börja undersöka denna realpolitiska situation framstår som en förnuftig utgångspunkt för den som vill återuppliva en vänster bortom dess historiskt belastade huvudfåror och dessas utgångspunkter. Och just här blir lärdomarna, inte bara av Sverigedemokraternas framgång utan också av rörelseexperiment i andra länder, centrala. Fler kommuner och regioner bör också strategiskt undersökas utifrån denna struktur, så att dess specifika historiska och samtida förutsättningar klargörs, tas i beaktande och kan knytas an till en gemensam tendens.

Fröna till en svensk municipalism finns redan bland oss men är idag fragmenterade. Uppgiften är att identifiera dess grunddrag, att sammanlänka och stärka upp.
I pamfletten ”Förklaring” (2012) börjar Antonio Negri och Michael Hardt med att deklarera att de inte sökt skriva något manifest. Uppgiften vi står med, menar de, är inte att uppmana människor till agerande utan snarare; att identifierade de som redan agerar, de omständigheter som omgärdar dem, samt hur deras inneboende konstituerande förmåga kan grundlägga ett alternativt samhälle på en mer generell skala. En sådan ingång kan, och bör, leda oss in på flera olika spår men zoomar här in specifikt på ett område.

Vad är de huvudsakliga materiella omständigheterna som de Norrländska rörelserna och missnöjesröstandet i samtiden reagerar mot? Eller med Hardt och Negris ord: Vilka processer av omständigheter speglar existensen av dessa subjekt? Klart är att det inte är upplevelsen av att få sin arbetskraft exploaterad i traditionell bemärkelse som här står i centrum. Svaret tycks snarare finnas i två sammanhängande termer som populariserats av kulturgeografen David Harvey – ojämn geografisk utveckling och ackumulation genom fråntagande. Utan att gå in för djupt i innebörden av dessa kan vi konstatera att de båda ger förklaringar åt till synes separerade rörelser som två sidor av samma mynt. Å ena sidan rörelser i avfolkningskommuner (främst i periferier) som protesterar mot (en statligt pådriven) nedmonteringen av samhällsservice och i viss mån mot utsugning av naturtillgångar. Å andra sidan rörelser i städerna med befolkningstillväxt, i synnerhet i Umeå, mot en ojämnt fördelad resurstillförsel som även den skapar geografisk bortträngning i form av privatiserade rumsliga miljöer, stigande fastighets- och bostadspriser och så vidare. Om vi skulle benämna detta subjekt, i båda dess spegelbilder, skulle vi kunna tala om ”de fråntagna”, ”de bestulna”, ”de bortglömda” eller liknande. Detta subjekt märks också självfallet långt bortom Norrland, men tycks, än så länge, inte komma till skott i samma utsträckning, även om det existerar gott om lokala eller stadsdelsbaserade undantag (vilka framförallt märkts i specifika storstadsförorter som Alby i Stockholm och Biskopsgården i Göteborg).

Just de Norrländska rörelserna präglas dock av en mer påtaglig lokal förankring. Doroteaupproret ockuperade inte bara sin sjukstuga i flera år, utan drev också igenom den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting, samt, bytte ut de styrande Socialdemokraterna mot det lokala missnöjespartiet Dorotea kommunlista (DKL). Upproret för att rädda sjukhuset i Sollefteå samlade hösten 2015 makalösa 10–15 000 personer i grannkommunen Kramfors. Och de urbana rörelserna i Umeå har, vid sidan av många små segrar, lyckats göra frågan om ”rätten till staden” central i den lokalpolitiska diskussionen. Samtidigt är det tydligt att rörelsernas fragmentering bortom kommungränserna är en avgörande svaghet. Oviljan att inordnas i en traditionell höger- eller vänsteridentitet (med följande symboler, narrativ och så vidare) möts, än så länge, inte av ett alternativ likt det Sverigedemokraterna erbjöd motsvarande missnöje i Skåneregionen.

Det är emellertid inte alls självklart att formen för denna process nödvändigt, såsom Sverigedemokraterna, ska ta sig uttryck i form av ett relativt traditionellt men populistiskt partibygge med nationellt fokus. Frågan bör snarare lämnas öppen för ett ödmjukt och pragmatiskt undersökande där form är ett svar på en rad frågeställningar: Vilka verktyg är bäst lämpade för att föra samman dessa fragment? Hur stärks snarare än försvagas också den demokratisering som präglar denna typ av lokala rörelser? Hur förhandlas en övergripande identitet mellan en mångfald av lokala omständigheter i en tid av alienation inför traditionella ideologier? Och hur tillvaratas de konstitutiva element som rörelserna besitter i ett sammanförande så att de inte tillintetgörs? Här framstår erfarenheterna och diskussionerna om municipalism på europeisk och global nivå vara en viktig inspirationskälla, men även en tendens att konkret knyta an till.

Den svenska antisemitismen

berggren

Ungern, november 2012. Det ultranationalistiska partiet Jobbik, med nära sjutton procent av rösterna i senaste parlamentsvalet, föreslår att staten borde upprätta listor över judar som kan utgöra vad man kallar en ”nationell säkerhetsrisk”. Förslaget är inte ett undantag. Snarare bör det ses i sammanhanget av en växande och allt mer normaliserad antisemitism i ett EU-land som tar snabba kliv i riktning mot fascism.
Ungern är tyvärr inte ensamt om detta. Tvärtom finns starka antisemitiska tendenser åter i en rad Europeiska länder, vid sidan om den fascism och högerpopulism som konstituerar sig kring islamofobiska konspirationsteorier.

Sverige är inte fritt från detta faktum. Här sker, parallellt med Sverigedemokraternas tillväxt, en fascistisk mobilisering med antisemitiska drag utan motstycke sedan mellankrigstiden. Hösten 2014 turnerar Svenskarnas Parti i jakt på kommunala mandat i ett tjugotal kommuner samtidigt som det nazistiska Svenska motståndsrörelsen gör sig skyldiga till allt värre våldsdåd.
I kölvattnet av den globala ekonomiska krisen hörs ännu en gång berättelser om judarnas påstådda kontroll över världen, i institutioner och bankväsende.

Det är i detta sammanhang som Arx Förlag valt att återpublicera Umeådocenten Lena Berggrens avhandling om svensk antisemitism under i synnerhet mellankrigstiden under titeln Blodets Renhet – en historisk studie av svensk antisemitism.
Berggrens forskning är utan tvivel ambitiös och empiriskt tung. På ett förtjänstfullt sätt framställs såväl framväxten av antisemitism i Sverige på ett generellt plan, som dess kopplingar till dåtidens fascistiska och nazistiska rörelser.

Läsaren erbjuds ett fönster in i dåtidens samhällsklimat genom analyser av tidningsledare, krönikor, tal, flygblad, medlemsregister och kampanjer. Vi bekantas med bondeaktivisten, senare redaktören, Elof Eriksson och böndernas materiella förutsättningar att lockas av antisemitiska konspirationer. Vi möter 1920- och 30-talets akademiska kretsar i Lund och Uppsala när dessa söker hindra judiska flyktingar få asyl i Sverige, med ekon in i samtidens realpolitiska debatter. Och vi introduceras för berättelsen om socialisterna som allt mer ställde nationen i fokus, och skapade en egen tråd i det komplexa nät som utgjorde dåtidens svenska fascism. Lena Berggren lyckas presentera individerna utan att tappa bort sig i en allt för idealistisk och förenklad historieskrivning där materiella processer fördunklas och görs ogripbara.

Samtidigt tyngs berättelsen av dess akademiska grund. Och i stunder blir läsningen tungrodd, bland medlemslistor och mötesprotokoll. I jämförelse med till exempel Andreas Malms populärvetenskapliga Hatet mot muslimer, som söker historisera islamofobi i ett liknande syfte, är Lena Berggrens Blodets renhet svårare att som läsare ta sig an. Den språkliga putsningen som boken trots allt, enligt förordet, genomgått hade mått bra av en ännu större översyn i detta avseende.

För den som emellertid vill förstå spänningsfältet mellan rasism i en större samhällelig kontext, och dess mer organiserade former, är boken dock en bra utgångspunkt. Förhoppningsvis kan den också erbjuda analytiska metoder för oss som söker begripa en samtid där bruna vindar åter blåser starka – vare sig dessa konstituerar sig kring en konspirativ berättelse om judar, muslimer eller romer.

——————–
Recension av Lena Bergrens ”Blodets renhet”, ursprungligen publicerad 12 september 2014 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK).

Fiendens nya ansikte

jimmy

Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. I alla fall enligt den forskningsdefinition Henrik Arnstad tar avstamp ifrån i sitt kapitel i den nyutgivna antologin Sverigedemokraternas svarta bok.

Benämningen – i kontrast till exempelvis ”rasistisk”, ”främlingsfientlig”, ”invandringskritisk”, ”socialkonservativ” och så vidare – är inte obetydlig, eftersom den påverkar utgångspunkten för hur vi diskuterar och dissekerar partiet bortom retoriska knep och nyspråk.
Men vad är då fascism? Enligt den definition Arnstad utgår ifrån är det ”en ideologi vars mytiska kärna är en folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse”. Fascisterna anser alltså att nationen – som ju egentligen historiskt är ett relativt nytt påfund – har upplevt en storhetstid som gått förlorad.

Idag har den degenererat och hamnat i ett slags sjukdomstillstånd, varpå fascismens uppgift är att ena folket och återupprätta kontinuiteten till de fornstora dagarna. Skillnaden i tid och rum mellan olika typer av fascismer ligger i huvudsak därför i vilka som inkluderas i synen på folket samt på vad, eller snarare vilka, som pekas ut som orsaken till nationens förfall.

I bokens inledande kapitel visar EXPO:s Mikael Ekman hur Sverigedemokraternas rötter återfinns i 1930-talets fascism, och mer specifikt i dess nationalsocialitiska, antisemitiska variant. Partiet, som formellt bildades ur diverse rasistiska och fascistiska grupper i slutet av 1980-talet, har emellertid inte stått opåverkade av efterkrigstidens debatter inom denna ideologiska fåra. Precis som de flesta av Europas fascistiska partier växte man fram efter 1970-talets finanskris, och de nyliberala omdaningar som blev dess följd.

Mest intressant blir därför Lovisa Broströms kapitel ”Kris, klass och Sverigedemokraternas ökade stöd” som i sin materialistiska analys av dagens fascism och dess potentiella väljare knyter an till Arnstads tydliga definition.
Broström sätter fokus på de förändringar av produktionen som skett sedan just 70-talskrisen. Sverigedemokraternas väljare är i synnerhet unga män samt äldre kring pensionsgränsen, bosatta i mindre städer och på landsbygden. Grupper som tidigare framställts som samhällets stöttepelare, men som i och med automatisering och utlokalisering av industrier istället börjat beskrivas som en belastning, ja till och med i termer som ”korkade”, ”obildade” och ”inskränkta”.

Det är emellertid just här, där antologin verkligen skulle kunna erbjuda en samlad berättelse, som något saknas. Läsaren erbjuds en förståelse av den samtida fascismens väljarkår och bas, men dess fiendebild lämnas delvis definitionsmässigt osammanhängande och därför också obegriplig.
Sverigedemokraternas fiendebild präglas inte av hat mot judar eller traditionell arbetarrörelse likt dess sekelgamla förlagor. I stället måste den, precis som rörelsens egna subjekt, förstås som sprungen ur de materiella omständigheter som skapade 1970-talets kris och den produktionsordning vi upplevt därefter. Det är här vi hittar ”kulturmarxisten”, den Sverigedemokratiska nätpöbelns samlande favoritbegrepp.
Det sena 1960-talet och tidiga 1970-talets omfattande uppror riktade sig mot fabrikens löpande band, och hela det samhälle som organiserades efter dess principer. Det var ett uppror mot kvinnans underordnade roll i fabrikssamhällets minsta produktionsenhet; kärnfamiljen.
Det var ett uppror mot monotona arbetsplatser med hög dödlighet och tunga förslitningsskador. Det var ett uppror mot rasistisk segregation i delar av den första världen, och mot kvarlevande koloniala maktordningar i den tredje.

Upproren kortslöt denna ordning, och tvingade under hotet om revolutioner fram en kapitalism som å ena sidan sökte säkra fortsatt ekonomisk expantion, men å andra sidan svara i den mån det var möjligt mot de behov och begär som upproren gav uttryck för.
Följden blev en epok som å ena sidan ökat klyftorna mellan rika och fattiga, men å andra sidan klätt detta faktum i en språkdräkt av ord som mångfald, jämlikhet, ekologisk och social hållbarhet. Genom varufieringen av identiteter, språk och kulturer har nya former av klassresor möjliggjorts för den som bäst kunnat exploatera sin egen genuinitet inom nya teknik- och kommunikationsintensiva branscher. Alla älskar underdogen, som genom entreprenörskap slagit sig fram, och blivit sin egen lyckas smed.

Dagens Sverigedemokrater och andra europeiska fascister skapar, precis som sina föregångare, en konspirativ världsbild kring kostymen som denna produktionsordning iklär sig, men misslyckas att förstå de underliggande materiella förutsättningarna – vilket inte minst är tydligt i frågan om migration och de framträdande rasistiska slagsidor som detta ger de fascistiska partierna.

Sverigedemokraternas svarta bok är trots allt utan tvivel en av de mer tankeväckande av böcker på detta tema som utkommit de senaste åren. Samtidigt lämnar även den ett tydligt begär efter en diskussion som tar avstamp än mer från begreppet ”fascism” i försöken att förstå Sveriges snabbast växande parti.

———————
Recension av ”Sverigedemokraternas svarta bok” (Red: Madelene Axelsson & Kristian Borg) ursprungligen publicerad på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK) den 29 augusti 2014.