Sveriges Radio som stadsmarknadsförare

sveriges

Enligt den handbok som SR använder för att vägleda sina anställda kring regler och principer ska man ”tänka efter en extra gång innan man väljer att rapportera om ett företags produkter”. Andra varumärken än det egna ska inte exponeras.

Frågan om dessa principers efterlevnad blev den 6 januari högaktuella när Sveriges Radio P1 sände programmet När det slutade regna i Borås – ett program om en stads självkänsla. Programbeskrivningen berättar en historia om en stad som drabbats av industriell nedmontering med efterföljande arbetslöshet, men som nu rest sig och hamnat på allas läppar med hjälp av skulpturer, fashion och en streetartfestival.

Det visar sig att personerna bakom denna berättelse är en stadsarkitekt, en kommunanställd konstnär, en präst, en pr-konsult med stark före detta partianknytning samt en vd för något som kallas destinationsbolaget BoråsBorås TME AB. BoråsBorås en lokal version av något som det senaste decenniet blivit allt vanligare i svenska städer. Det är ett så kallat destinationsbolag, samägt av kommunen och näringslivet, med uppgift att ”marknadsföra, sälja och aktivt verka för att staden […] upplevs som en attraktiv destinationsort med gott värdskap”.

Borås har anslutit till den vanligt förekommande meningen att städer konkurrerar med varandra om inflyttare, turister och investerare på en global marknad. Staden måste därför hitta former där den långsiktiga stadsutvecklingen formas tillsammans med näringslivet samt skaffa sig ett varumärke som gör att man står ut bland alla andra städer.
Så börjar också programmet om Borås. Det pratas om byggnader och metoder som ska ”sätta staden på kartan”, om den speciella ”Boråsandan” och om stadens entreprenöriella gen. En historia om en stad på dekis där det alltid regnade men där solen nu skiner över den innovativa gatukonsten och de nya arenorna, galleriorna och konferensanläggningarna.

Vad som däremot i princip inte talas om i det 85 minuter långa reportaget är den ökande hemlösheten, utförsäljningar av allmännyttan, den fortfarande höga arbetslösheten, män­niskor som trängs undan när fastighetspriser stiger och framför allt: vad som händer med demokratin när stadsplaneringen flyttas från det politiska samtalet till bolag där offentlighetsprincipen inte gäller, och där näringslivet har köpt plats för inflytande.

Om städer beter sig som företag, ska de då betraktas som offentliga institutioner eller som just företag? Hur påverkas objektiviteten hos kommunens tjänstemän, och i nästa steg media, när staden blivit en vara som ska säljas på en marknad? I takt med att turism och handel ges allt viktigare betydelse för den ekonomiska tillväxten tyder det mesta på att utvecklingen kommer fortsätta röra sig i denna riktning.

I Umeå, som var Europas Kulturhuvudstad 2014, har dessa frågor diskuterats flitigt det senaste året som när det framkom att den kommunala organisationen bakom evenemanget, Umeå2014, betalt ett stort antal internationella journalister för att besöka den stora invigningsceremonin. Den positiva medierapporteringen användes därefter av samma kommunala organisation för att påvisa att projektet varit lyckat, i polemik med en kraftigt kritisk lokal opinion.
Eftersom stadsmarknadsföringen har olika typer av kunder som mottagare skapas – precis som för alla företag – ett behov av att försköna. Kritik blir smuts på fasaden – något som måste putsas bort, gömmas undan eller, i de mest sofistikerade exemplen, inordnas i själva marknadsföringen som något som visar att staden är levande, spännande, och aktiv.

Men även i det sistnämnda fallet blir bilden vinklad och anpassad till en större berättelse. I Umeås fall märks det genom den strida ström av övertramp som såväl politiker som tjänstemän gjort mot kritiker. Personer som använt kulturhuvudstadens logotyp för satir har hotats för varumärkesintrång och kommunanställda som kritiserat näringslivet har fått tillsägelser – i ett fall direkt från kommunalrådet.

För Public Services del visar såväl delar av rapporteringen kring Umeås kulturhuvudstadsår som programmet om Borås att de journalistiska förhållningssätten till kommunernas stadsmarknadsföring inte hängt med. Själv har jag anmält Sveriges Radio till granskningsnämnden, och hoppas att fler ska göra det. Förhoppningsvis tvingar det fram en nödvändig diskussion om huruvida staden i dag är att betrakta som offentlig institution eller som företag. Och inte minst: vad dessa förändringar innebär för invånarnas demokratiska inflytande över städerna de bor i.

Leave a Reply