Rörelser i riktning mot ett gemensamt ägande

rorelser

Människor har en benägenhet att dela upp helheter i dikotomier – tydliga motsatspar som tvingar in allting i den ena eller den andra kategorin, och samtidigt utesluter ytterligare alternativ.

Dikotomierna hjälper oss att begreppsliggöra och åtskilja, och är ibland ganska funktionella. Men en dikotomi kan också vara falsk.

Ett exempel på en falsk dikotomi är den vanligt förekommande uppdelningen mellan offentligt och privat. Alltså; idén om att något måste ägas av endera staten, eller av den enskilde individen.

Om endast dessa två kategorier ges; var placerar vi då till exempel språket som vi talar och skriver? Ägs språket av staten? Kan någon enskild individ hävda äganderätten till det och utkräva avgifter av den som vill använda det? Eller luften vi andas, vattnet i våra sjöar, älvar och hav? Vem äger detta?
Oförmågan att hantera offentligt eller privat som en falsk dikotomi leder paradoxalt ofta till en annan falsk dikotomi: ägande eller icke-ägande.
Luften ägs inte av varken stat eller enskild individ, alltså äger ingen luften.
Och det stämmer ju inte. För vi har ju rätt att andas den, att använda den närmast som vi önskar. Precis som språket, och vattnet. Och en oändlig massa andra saker.

Så vad ska vi kalla detta ägande, som varken är offentligt eller privat?
I det latinska språket benämns det som ”communis”, på svenska närmast översatt till ”gemensam”, eller ibland ”allmän”. Tyvärr tycks vi, i vårt språk, slarvat bort distinktionerna mellan detta begrepp och ”det offentliga”, med det senares tydliga koppling till staten som samhällelig institution. Det latinska begreppssammanhang, som även överförts i exempelvis engelskan och italienskan, fördunklas oss.

På engelska heter gemensam (communis); ”common”, i relation till det offentliga; ”public”.
Det vi på svenska kallar för allmänningar, alltså just gemensamt, icke-statligt ägande, heter på engelska ”commons”. Och sen har vi ”communication” från latinets begrepp för ”att dela”, ”common people”, som vi kallar för vanligt folk, ”common sense”, som vi benämner sunt förnuft, och såklart ”community”, ett samlande begrepp för vad vi ömsom kallar samhälle, bostadsområde, gemenskap och samfund.

Jag tror att det finns en poäng för oss att gemensamt återbörda begreppet ”gemensam”, och dess böjning ”allmänning” (något som är gemensamt), som en mer specifik och självklar beståndsdel i vårt vardagliga språkbruk.
De senaste decennierna har hela vår politiska föreställningsvärld präglats av den falska dikotomin mellan offentligt och privat. Mot ett överstatligt DDR-Sverige ställdes den enda vägens politik – privatiseringarna – till slut anammad av alla konventionella politiska krafter från höger till vänster.
Och när vi nu står i med resultatet i ökade klyftor och kringskuren demokrati tycks det enda alternativet vara att söka upprätthålla status quo eller längta tillbaka till det där samhället som en gång (med rätta) ifrågasatts för sina brister och baksidor.

Det gemensamma ägandet, som varken offentligt eller privat, är inte blott en utopisk skiss. Det är något som redan praktiseras i allt från väg- till bya- till idrottsföreningar. Det är modellen för en rad av vår tids mest framgångsrika virtuella projekt såsom uppslagsverket Wikipedia och operativsystemet Linux – det senare används i majoriteten av våra så kallade smarta telefoner. Det är strukturen enligt vilken vi hanterar tillgången till flera av våra viktigaste naturresurser. Det är hur vi överhuvudtaget förmår att kommunicera med varandra; eftersom språket tillhör oss alla och förvaltas gemensamt.

Problemet är inte att det gemensamma ägandet inte fungerar – vilket exempelvis nobelpristagaren Elinor Ostrom i sin Allmänningen som samhällsinstitution från 1990 med besked visat – utan att den samtida kapitalismen i kölvattnet av industriell automatisering undergräver dess potential, genom att försöka suga ut avgifter ur dess (från kapitalet självständiga) skapande.

Det gemensamma – allt från biologiskt material till naturresurser, urbana gemenskaper och kod – inhägnas konstant av olika typer av patenter och påtvingade avgifter av kapitalägare som söker tjäna pengar på dess existens.
Ett exempel är hur fröstammar, som frambringats genom generationer av gemensam kultivering i jordbruk, patenteras av resursstarka företag som därefter kan tvinga bönderna att betala avgifter till dem för att få fortsätta odla med stammarna.

Detta beteende premieras i hög grad av den – i global och lokal bemärkelse – förda politiken, i jakt på en tillväxt som inte längre tycks syfta till att tillgodose något annat behov än att skapa fortsatt ekonomisk tillväxt.
Men så finns även mottendenser. Sociala rörelser som kämpar för att hindra ytterligare privatiseringar, men som istället för att romantisera ”det offentliga”, söker öppna upp politiska och juridiska processer för att möjliggöra det gemensamma ägandets framväxt.

I Italien ledde ett försök att privatisera landets vattenresurser till en folkomröstningskampanj, där nej-sidan vann med förkrossande majoritet. Kompletterad av rörelser som i krisens spår ockuperat tomma bostadshus och nedlagda kulturinstitutioner har de därefter sökt sätta press på staten att börja överföra makt till gemensamma strukturer.
Bologna, och en rad andra italienska städer, har nu ingått i ett internationellt samarbete kallat ”Städer som allmänningar” med ambitionen att utveckla strukturer där medborgarkoalitioner ges konkret inflytande över utvecklingen av till exempel en stadsdel.

En strimma framtidshopp, i ett Europa där allt fler tycks vantrivas med vår samtid, men endast lyckas söka lösningar i dåtiden. Låt oss istället tala om det gemensamma – om allmänningarna.

Leave a Reply