Dagen då den brittiska parlamentsmajoriteten sattes i rubbning

Torsdagen den 9:e december, för nästan exakt en vecka sedan, var dagen då den brittiska studentrörelsen satte parlamentsmajoriteten i rubbning. Koalitionen mellan Liberaldemokraterna och det konservativa Torypartiet svajade rejält när en majoritet på betryggande 80 ledamöter plötsligt blev 21 samtidigt som tiotusentals demonstranter belägrade huvudstadens gator utanför parlamentet.

Tidigt på förmiddagen samma dag basunerades Michael Chessums ord ut i etern: ”Today is our 1968 moment”. Det har gått knappt en månad sedan den brittiska studentrörelsen exploderade, som från ingenstans, samfällt över hela landet. Det är Day-X – dagen då det brittiska parlamentet ska debattera och sedan rösta om de planerade avgiftshöjningar som tänt glöden bland så många studenter på landets universitet, gymnasium och högstadieskolor. På Londons gator, men även i en mängd andra städer, samlas rörelsen till ännu en kraftmätning.

På banderoller och skyltar syns ett mönster av missnöje kanaliserat mot det Liberaldemokratiska Partiet. ”I’m ashamed I voted for Nick Clegg”lyder texten på ett plakat samtidigt som tidningen The Mirrors förstasida visar en bild på samma man med Pinocchionäsa. Nick Clegg är partiledare för Liberaldemokraterna som tidigare i år gjorde ett succéval och erhöll vågmästarrollen i det brittiska parlamentet. Förklaringarna till partiets plötsliga framgång går att hitta såväl i missnöjesröster mot något som allt för länge liknat ett tvåpartisystem, som i partiledarens karisma och fängslande retorik. Samtidigt går det inte att bortse från studenterna och akademikernas roll i sammanhanget. Många inom dessa grupper lockades av partiets vallöften om att över tid avveckla avgiftssystemet för högskolestudier som redan ansetts höga nog av många.

När Liberaldemokraterna sedan ingick i koalition med Torypartiet och i början av november lanserade förslaget att höja avgifterna upp till £9000 (närmare 97 000 svenska kronor), är det lätt att förstå besvikelsen inom partiets väljarbas. Förslaget utgjorde en katalysator för de massiva studentprotester som chockad Storbritannien den senaste månaden.

Plötsligt ockuperades universitet och gymnasieskolor i ett svep över hela landet. Varje dag rapporterades nya ockupationer från England, Skottland, Wales och Nordirland. De stundvis kravalliknande demonstrationerna avlöste varandra samtidigt som media hade svårt att sätta fingret på rörelsen. Det tycktes ligga något anarkistiskt över dess decentraliserade och myllrande karaktär men det vore, och är, felaktigt att benämna det som en ideologiskt anarkistisk rörelse. Det kan förvisso finnas såväl ideologiskt medvetna anarkister som socialister och kommunister inom studentrörelsen, men där finns även engagerade i Labours ungdomsförbund, Miljöpartiet och en stor grupp missnöjda väljare som röstat på Liberaldemokraterna.

Studentrörelsen har inte samlats kring en ideologisk paroll utan snarare – ett gemensamt materiellt intresse liknande den situation som präglade dåtidens fackföreningsrörelser. Kraven innehar delvis en tydlig klassaspekt: Man pratar om att fattiga förvägras möjligheten till studier samtidigt som man bottnar i en ilska mot att vanliga människor återigen får betala priset för banker och storföretags spekulationer som försatt Storbritannien i dagens djupa finanskris. Aktioner och blockader har till stor del riktats mot Topshop och Vodafone, två företag som i landet gjort sig kända för att flytta stora mängder kapital och således undviker att beskattas.

Mångfalden av förhållandevis militanta metoder som blockader, ockupationer och till och med kravaller tillsammans med de kritiska försöken att flytta perspektiven till bankerna och storföretagen är typiska för vänstern. Men retoriken är annorlunda. De, för vänstern, klassiska röda, röd/svarta och svarta fanorna utgör ingen majoritet – ja de är nästan osynliga – i demonstrationsleden och i de ockuperade lokalerna. Studentrörelsen lyckas för att den innehar en mångfald som är svår att utdefiniera i ideologiska och historiska referenser. Trots försök från både medier och politiker tycks stödet för studenternas sak bara öka samtidigt som Liberaldemokraterna rasar i opinionsundersökningarna.

Huruvida studentprotesterna trappas ner efter gårdagens omröstning är svårt att sia. Protesterna lyckades inte stoppa förslaget, men de rubbade majoritetsställningen i parlamentet ordentligt. Det sägs att talkörerna från det, av studenterna, intagna torget Parliament Square, hördes tydligt in i kammaren där debatten pågick för fullt.

I efterhand tycks en djup spricka uppstått i Liberaldemokraterna där ledamöter har avgått i protest. Läxan är viktig: Utomparlamentariska rörelser har än idag maktmedel nog att rejält skaka om parlamentarismens institutioner.

Leave a Reply