Bron som blev en vattendelare

bronsomblev

Vad är en stad? Jag tänker att det är en relativt tätbebyggd plats, bestående av en mångfald mindre platser. Dessa platser i sin tur definieras av dess ändamål, hur de levs och används. De är alltså i klarspråk en uppsättning gemenskaper, konflikter, känslor och inte att förglömma; individuella och kollektiva minnen. En skogsdunge kan för den oinsatte vara ful sly, men för de boende i närheten en lekplats, ett gömställe, en rad karakteristiska klätterträd eller en källa till lugn och ro. För min del finns till exempel inget vackrare än solens sken mot Ålidhemsklossarnas tegelfasader, samtidigt som desamma för många representerar själva definitionen av smaklös arkitektur.

Att planera en växande stad är, i vår tidsålder, att navigera på ett hav styrt av krassa ekonomiska lagar – samtidigt fyllt på djupet av just gemenskaper, konflikter, känslor och minnen. Det är en mer fundamental konflikt mellan de två krafter vars ständiga nötningar formar staden – invånarnas begär å ena sidan, och ekonomins inneboende krav på ständig expansion å den andra.

Året är 1965 när kyrkorådet skickar en skrivelse till Umeås kommunfullmäktige som ska bli början på en av stadens största stadspolitiska konflikter. Sverige befinner sig mitt i den parantes som kommit att kallas för ”guldåldern”. Andra världskriget har nått sitt slut, löpande bandet har revolutionerat produktionsordningen och oljetillgångarna framstår som oändliga.

I den lilla residensstaden Umeå, vid Västerbottens kust, har landets nordligaste universitet precis detta år invigts av kung Gustav VI Adolf.

Umeå växer i en tid präglad av stark framtidstro. Här planeras en ny, modern stad med sanitära bostadshus, shoppinggallerior och motorvägar. I centrum för denna modernitetens sinnebild finns privatbilisten – han (ja, fortfarande helt klart en man) som fritt kan röra sig över landskapet av egen kraft. Över älven har, sedan 1949, en ny tvåfilig bilbro med namnet Tegsbron ersatt den gamla. Men Tegsbron är redan tungt belastad av den tilltagande bilismen.

Med detta som utgångspunkt börjar därför kommunen skissa på en ny bro från teg till stadens centrum – Kyrkbron. Att vissa var kritiska till brobygget framkom tidigt i planeringsskedet, men först i och med kyrkorådets skrivelse till kommunfullmäktige 1965 kom frågan att explodera. Rådet hävdade att bron, och den nya genomfartsleden, skulle störa gudstjänsterna. Stadskyrkan skulle inramas av trafikleder, närmiljön tillintetgöras.

Den konflikt som följde skulle pågå i över sex års tid. En trafikteknisk fråga hade från kritikerläget blivit en större fråga om stadsmiljön i allmänhet, och den kyrkonära miljön i synnerhet. Under dessa år gick knappt en dag utan en insändare i lokaltidningarna på ämnet. Partierna var splittrade mitt itu. Den nya landshövdingen ställde sig med motståndarna, liksom den folkpartistiskt ägda Västerbottens-Kuriren.

1971, och framförallt årets senare hälft, kom att bli konfliktens mest explosiva tid. Motståndarna mobiliserade envist inför att fullmäktige i oktober skulle ta det slutgiltiga beslutet. Flera stora demonstrationståg avlöste varandra varav det största med över 1000 deltagare, VK kampanjade på såväl nyhets- som ledarplats, en utomparlamentarisk aktionsgrupp bildades. Experter från hela landet uttalade sig, de stora nationella dagstidningarna engagerade sig i frågan. Den 1 oktober meddelar VK resultatet från en egengjord opinionsundersökning: ”84 procent av 2392 deltagande vill slippa kyrkbron!”.

Kampen är emellertid förgäves. Den 28 oktober 1971 samlas Umeå kommunfullmäktige för att rösta i frågan. 26 röstar för, och 25 röstar emot. Kyrkbron ska byggas. Den 26 september fyra år senare invigs den i ösregn, men under pompa och ståt, av kommunikationsminister Bengt Norling. ”Det har alltid stormat kring Kyrkbron så varför skulle det inte göra det på själva invigningen” skrev VK:s reporter dagen därpå.

I en av debattens sista ord, skriven på ledarplats i VK av chefredaktör Matts Balgård fångas kanske det som med tiden ska bli den allmänna uppfattningen om brons åverkan: ”Umeå har rest ett oslagbart monument över sextiotalets teknologiska framtidsoptimism, som nu sakta vittrar ner i sjuttiotalets klarnande bittra insikt om världens resursknapphet”.

Det har snart gått 40 år sedan Kyrkbron invigdes och med facit i hand är det svårt att inte se projektet som ett, på flera plan, enormt misslyckande. Var dag påminns de bilburna umeborna som fastnar i den aldrig breddade Tegsbrons bilköer om detta, samtidigt som Kyrkbron ekar relativt tom på trafik. År ut och år in påminner också de ständiga ombyggnationerna av Östra Kyrkogatan om samma sak. Få kan neka till den avskurna stadsmiljö genomfartslederna på Östra och Västra kyrkogatan skapade, hur Döbelns Park liksom hamnat i skymundan från stadens centrum. Men än mer framstår konflikten om Kyrkbron som början på en berättelse om ett växande Umeå, och de återkommande konflikter som stadsutvecklingen ska ge upphov till.

—————-
Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren som del 1 i artikelserien ”Motkulturens Umeå”, onsdag 2 april 2014.

Leave a Reply