Historien går igen | nionollsju

kulturhuset

”Ålidhemsdungefrågan och Kyrkbron är redan tillräckliga som monument över gräsrötter som trampats på. Stoppa kulturhuset”. Orden är Uno Nilssons, aktiv i Aktionsgruppen mot kulturhuset. Tidpunkten? Maj 1978. Talet hålls på en karnevalsliknandedemonstration som markerar avslutet på Umeås kulturfestival.

Under året som gått har konflikten kring det planerade kulturhuset i kvarteret Idun blivit allt stormigare. På den ena sidan står den grupp som kallas Kulturhusvännerna, främst företrädda av Socialdemokraterna, statligt understödda kulturinstitutioner och folkrörelsebyråkrater. På den andra – den lokala gräsrots- och alternativkulturen.
Idén om ett kulturhus i det då trähusbebyggda kvarteret är lösningen på vad som brukar kallas en politisk långbänk. Sedan den gamla teatern brann ner 1913 har Umeå saknat en teaterscen av klass, med förmåga att ta emot större artister och föreställningar.

Det hela tycks anses lite pinsamt bland politiker och bättre bemedlade. Staden måste ju placera sig på kartan, och då behövs ett hus som visar på handlingskraft och kan konkurrera med de större städerna om arrangemang.
Med denna utgångspunkt tar fullmäktige 1974 beslutet att uppföra ett kulturhus. Men alla är som sagt inte överens. Kulturhusets motståndare menar att bygget är ett försök att centralisera kulturen när det man snarare borde sprida ut den i stadsdelarna och kommundelarna – i människors vardag. Samtidigt oroar kostnaden. Finansieringen är oklar, även om kommunen hoppas på statligt stöd för byggnationerna. Kommunens ekonomi är vid tidpunkten ansträngd, i kölvattnet av den ekonomiska kris som brett ut sig över världen vid 1970-talets mitt.

En som har sammanfattat kritiken är Christer Nordin, vid tidpunkten aktiv i Umeå kulturförening. Vid demonstrationen i maj 1978 läser han upp ett skaldestycke, senare publicerat i studentkårens tidning Vertex, väl värd att återge i sin helhet:
”Umeå har ingen bra teaterscen / Kommunfullmäktige är den ej sen / Att skissa ett mastodontförslag / trots att kommunens ekonomi är svag / På Idun vill man bygga ett kulturens hus / Frågan om statsbidrag är väldigt diffus / Centralisera kulturen, dra in den till stan / säger politiker, det är vår plan / Ett levande centrum är ett argument / Norrlandsoperan får bara 15 procent / Resten får vi alla dela på / Undras i vilket hörn jag får stå? / 15 miljoner för driften vart år / Bara tanken ger mig gråa hår / Obbola, Holmsund, Sävar och Hörnefors / Alla ska solidariskt betala förstås / Till ett levande centrum gjort av betong / Men till kultur blir vägen aldrig för lång / Att lyssna på folket, va’ är det för snack / Dom begriper ju ändå inte ett smack / Kyrkbron skulle byggas till varje pris / På Ålidhem fick man ta hjälp av polis / Folket har sagt sin mening förr / Men ni politiker har alltid stängt er dörr / Ett i demokratisk ordning fattat beslut / ska alltid genomföras till slut / Men beslutet är ej taget / Lyssna, tänk efter, är det riktigt, kulturhusförslaget / eller gör du som vanligt att du dig böjer / för partiets ledning när de rösterna höjer / Tänk på detta när till valet du går / Släpp kulturen loss, den är vår!”

Men inte heller denna gång lyssnar politikerna. 14 221 namn har samlats in av motståndarna och överlämnats till kommunalråden Torsten W Persson (S) och Bertil Carlsson (FP) inför omröstningen i kommun fullmäktige. Det motsvarar vid tidpunkten nästan 30 procent av Umeås stadsbefolkning, men kommunalrådet Carlsson hävdar att folk inte har en aning om vad de skriver under. ”Många har säkerligen skrivit på för att få lugn och ro. Det brukar fungera på det viset”, säger han i en kommentar till Västerbottens Kuriren den 18 maj 1978.

Det ständigt återkommande kravet på en folkomröstning om frågan möter alltså döva öron. Karnevaler, utställningar, en kulturbarack på torget, konserter och aktioner hjälper inte.
Umeås slumkåkar skulle bort, stadens modernisering fortlöpa och kulturhuset på Idun byggas. Den breda enighet som från början sagts vara en förutsättning för att bygget skulle bli aktuellt är nu som bortblåst. När kommunfullmäktige den 22 maj går till omröstning tas beslutet – även denna gång – med endast ett mandats övervikt.

1986, det vill säga åtta år senare ska Umeås nya kulturhus till slut stå färdigt för invigning. Kjell-Olof Feldt, då svensk finansminister, är på plats för att klippa bandet under högtidliga former. Det ordnas VIP-fest för politiker och societet.
Trots att huset inte är i arbetarrörelsens ägo, utan ett kommunalt projekt, kommer det att heta Umeå Folkets hus. Måhända en tidsmarkör över en socialdemokrati som allt mer organiskt flutit samman med staten.

Snart 30 år har passerat sedan dess, och visionerna om en icke-kommersiell plats för alla, med all möjlig kulturaktivitet vid Vasaplan, har utan tvivel tynat med tiden. Norrlandsoperan som från början huserade i lokalerna har flyttat vidare till egna, rymligare lokaler ett stenkast bort. Biografrörelsen, som Bio Marx uppfördes för, har även den sökt sig vidare. För de flesta umebor är nog Folkets hus i dag först och främst en konferensanläggning, även om lokalerna fortfarande fyller en funktion för årligen återkommande musik och litteratur festivaler, likväl som för Äpplets välbesökta arrangemang.

Samtidigt byggs ett nytt kulturhus nere vid kajen, ämnat att sätta Umeå på den globala kartan. Slagord, tal och insändare från 1970-talets slut går i historiskt eko. Än en gång står byråkrater, lyriska tjänstemän och politiker mot kulturens gräsrötter i en strid om kultursyn och stadsplanering.

———————-
Ursprungligen publicerad som del 3 i artikelserien ”Motkulturens Umeå” i Västerbottens-Kuriren fredag 11 april 2014.

Kommentera Avbryt svar