”Ålidhemsdungefrågan och Kyrkbron är redan tillräck­liga som monument över gräs­rötter som trampats på. Stop­pa kulturhuset”. Orden är Uno Nilssons, aktiv i Aktionsgrup­pen mot kulturhuset. Tidpunk­ten? Maj 1978. Talet hålls på en karnevalsliknandedemonstra­tion som markerar avslutet på Umeås kulturfestival.

Under året som gått har kon­flikten kring det planerade kul­turhuset i kvarteret Idun bli­vit allt stormigare. På den ena sidan står den grupp som kal­las Kulturhusvännerna, främst företrädda av Socialdemokra­terna, statligt understödda kulturinstitutioner och folkrö­relsebyråkrater. På den andra – den lokala gräsrots­- och alter­nativkulturen.
Idén om ett kulturhus i det då trähusbebyggda kvarteret är lösningen på vad som bru­kar kallas en politisk långbänk. Sedan den gamla teatern brann ner 1913 har Umeå saknat en te­aterscen av klass, med förmåga att ta emot större artister och föreställningar.

Det hela tycks anses lite pin­samt bland politiker och bätt­re bemedlade. Staden måste ju placera sig på kartan, och då be­hövs ett hus som visar på hand­lingskraft och kan konkurrera med de större städerna om ar­rangemang.
Med denna utgångspunkt tar fullmäktige 1974 beslutet att uppföra ett kulturhus. Men alla är som sagt inte överens. Kul­turhusets motståndare menar att bygget är ett försök att cent­ralisera kulturen när det man snarare borde sprida ut den i stadsdelarna och kommunde­larna – i människors vardag. Samtidigt oroar kostnaden. Fi­nansieringen är oklar, även om kommunen hoppas på statligt stöd för byggnationerna. Kom­munens ekonomi är vid tid­punkten ansträngd, i kölvatt­net av den ekonomiska kris som brett ut sig över världen vid 1970-­talets mitt.

En som har sammanfattat kri­tiken är Christer Nordin, vid tidpunkten aktiv i Umeå kul­turförening. Vid demonstrationen i maj 1978 läser han upp ett skaldestycke, senare publicerat i studentkårens tidning Vertex, väl värd att återge i sin helhet:
”Umeå har ingen bra tea­terscen / Kommunfullmäkti­ge är den ej sen / Att skissa ett mastodontförslag / trots att kommunens ekonomi är svag / På Idun vill man byg­ga ett kulturens hus / Frågan om statsbidrag är väldigt dif­fus / Centralisera kulturen, dra in den till stan / säger po­litiker, det är vår plan / Ett levande centrum är ett argu­ment / Norrlandsoperan får bara 15 procent / Resten får vi alla dela på / Undras i vilket hörn jag får stå? / 15 miljoner för driften vart år / Bara tan­ken ger mig gråa hår / Obbo­la, Holmsund, Sävar och Hör­nefors / Alla ska solidariskt betala förstås / Till ett levan­de centrum gjort av betong / Men till kultur blir vägen aldrig för lång / Att lyssna på folket, va’ är det för snack / Dom begriper ju ändå inte ett smack / Kyrkbron skul­le byggas till varje pris / På Ålidhem fick man ta hjälp av polis / Folket har sagt sin me­ning förr / Men ni politiker har alltid stängt er dörr / Ett i demokratisk ordning fattat beslut / ska alltid genomföras till slut / Men beslutet är ej ta­get / Lyssna, tänk efter, är det riktigt, kulturhusförslaget / eller gör du som vanligt att du dig böjer / för partiets ledning när de rösterna höjer / Tänk på detta när till valet du går / Släpp kulturen loss, den är vår!”

Men inte heller denna gång lyss­nar politikerna. 14 221 namn har samlats in av motståndar­na och överlämnats till kommunalråden Torsten W Persson (S) och Bertil Carlsson (FP) inför omröstningen i kommun­ fullmäktige. Det motsvarar vid tidpunkten nästan 30 procent av Umeås stadsbefolkning, men kommunalrådet Carlsson hävdar att folk inte har en aning om vad de skriver under. ”Många har säkerligen skrivit på för att få lugn och ro. Det brukar fungera på det viset”, säger han i en kommentar till Västerbottens­ Kuriren den 18 maj 1978.

Det ständigt återkommande kravet på en folkomröstning om frågan möter alltså döva öron. Karnevaler, utställningar, en kulturbarack på torget, konserter och aktioner hjälper inte.
Umeås slumkåkar skulle bort, stadens modernisering fortlöpa och kulturhuset på Idun byggas. Den breda enighet som från början sagts vara en förutsättning för att bygget skulle bli aktuellt är nu som bortblåst. När kommunfullmäktige den 22 maj går till omröstning tas beslutet – även denna gång – med endast ett mandats övervikt.

1986, det vill säga åtta år senare ska Umeås nya kulturhus till slut stå färdigt för invigning. Kjell­-Olof Feldt, då svensk finansminister, är på plats för att klippa bandet under högtidliga former. Det ordnas VIP-­fest för politiker och societet.
Trots att huset inte är i arbetarrörelsens ägo, utan ett kommunalt projekt, kommer det att heta Umeå Folkets hus. Måhända en tidsmarkör över en socialdemokrati som allt mer organiskt flutit samman med staten.

Snart 30 år har passerat sedan dess, och visionerna om en icke-kommersiell plats för alla, med all möjlig kulturaktivitet vid Vasaplan, har utan tvivel tynat med tiden. Norrlandsoperan som från början huserade i lokalerna har flyttat vidare till egna, rymligare lokaler ett stenkast bort. Biografrörelsen, som Bio Marx uppfördes för, har även den sökt sig vidare. För de flesta umebor är nog Folkets hus i dag först och främst en konferensanläggning, även om lokalerna fortfarande fyller en funktion för årligen återkommande musik­ och litteratur­ festivaler, likväl som för Äpplets välbesökta arrangemang.

Samtidigt byggs ett nytt kulturhus nere vid kajen, ämnat att sätta Umeå på den globala kartan. Slagord, tal och insändare från 1970-­talets slut går i historiskt eko. Än en gång står byråkrater, lyriska tjänstemän och politiker mot kulturens gräsrötter i en strid om kultursyn och stadsplanering.

———————-
Ursprungligen publicerad som del 3 i artikelserien ”Motkulturens Umeå” i Västerbottens-Kuriren fredag 11 april 2014.