Gruvhysteri

gruva

Sverige har drabbats av gruvhysteri. Provborrningar sker i hela landet och en ny mineralstrategi har lanserats. De nya gruvorna förklaras riksintresse – med följden att lokalsamhällen, samer och miljöorganisationer körs över. Nu formerar sig motståndet.

Trettiofyra nya gruvor på tjugo år. Dagens tretton ska på tio år bli trettioen för att ytterligare tio år senare vara hela fyrtiosju stycken – detta är den mineralstrategi som regeringen lanserade i slutet av februari.
Vi befinner oss mitt i en svensk, men även skandinavisk, europeisk och global gruvboom. Från Chile till Kongo till Grekland till Sverige tas stora landareal i anspråk för att bryta mineraler. I kölvattnet följer konflikter som delar lokalsamhällen, skapar våldsamma konfrontationer och tvingar bort människor från de platser där de byggt upp sin tillvaro.

Krisen och jakten på den eviga tillväxten
Sedan den ekonomiska krisen inleddes 2008 har arbetslösheten närmast oavbrutet stegrat i den Europeiska unionen för att idag ligga på nära 11 procent. Bland de länder som har euron som valuta är siffran ännu högre. Den chockdoktrin som Greklands invånare påtvingats tycks inte ha någon inverkan på situationen. Ekonomin fortsätter att krympa.
Det finns emellertid länder där situationen är radikalt annorlunda. De så kallade BRIC-länderna – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – expanderar kraftigt med tillväxtsiffror liknande den europeiska fordismen under 1950-1970-talet. Det är också i dessa länders industrialiseringsfas vi hittar kärnan till den gruvboom som tagit fart de senaste åren. Efterfrågan på mineraler är stadigt stigande, och därmed även priserna. För EU ses en massiv mobilisering mot mineralutvinning som en nyckel ut ur den kris som bara tycks fördjupas för var år som går. Behovet av en mineralutvinning i EU-området är emellertid dubbelsidig. Den handlar likväl om att säkra den inhemska mineraltillgången på lång sikt i en värld där nya stora ekonomier verkar på en global marknad i konkurrens om begränsade resurser.
De diskussioner som fördes inför klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 om en ”grön kapitalism”, tycks idag långt borta när land efter land påskyndar processer och luckrar upp lagstiftning för att ge gruvindustrin de rätta förutsättningar för en snabb och omfattande expansion.

Allmänningarna och kapitalet
Att öppna en ny gruva är sällan en smärtfri händelse. Allt som oftast innebär det att människor tvingas från sina hem. Att vackra naturområden omvandlas till ett smutsigt industriland. Att de som lever på jorden genom jakt, fiske, bärplockning och småskaliga jordbruk berövas sina förutsättningar till försörjning. I många länder hamnar lokalsamhället i våldsamma konflikter med militär eller inhyrda paramilitära styrkor. Den grundläggande konflikten handlar om ”ackumulation genom fråntagande”, som kulturgeografen David Harvey valt att benämna det. Om en inhägnad av allmänningarna i jakten på profit. Människor berövas sin gemensamma tillgång till naturen, och får sällan något mer än en symbolisk ersättning. Det handlar inte bara om de som lever på en plats idag, utan likväl om en garanti för kommande generationers tillgång till miljön. Denna process liknar på många vis den när välfärd säljs ut till underpriser, eller när kod beläggs med patent istället för att vara öppen och tillgänglig för det stora flertalet.
Prospekteringarna skapar emellertid inte bara en konflikt mellan lokalsamhälle och kapital – mellan det gemensamma och det privata – utan splittrar likväl boende med uppslitande konsekvenser. Gruvor öppnas allt som oftast i glesbefolkade landsdelar tyngda av arbetslöshet i skuggan av tidigare automatiseringar, som i fallet med den skogsindustri som en gång försörjde många på dessa platser. Avbefolkningen och det ständiga undandragandet av resurser, med en åldrande befolkning, utgör otvivelaktigt en gynnsam förutsättning för gruvlobbyn. Löftet om arbetstillfällen föder nämligen hopp, en tro på att avveckling vänds till utveckling, om än kortsiktigt, om än med oöversiktliga konsekvenser på sikt. Gruvmotståndarna tvingas därmed in i en position som framstår som bakåtsträvande i en tidsålder där det råder likhetstecken mellan begreppen ”ansvarstagande” och ”jobbskapande”.

En ny svensk mineralstrategi
I februari 2013 lanserade näringsminister Annie Lööf en ny svensk mineralstrategi vid en presskonferens i Rosenbad under ledorden hållbarhet och dialog. Sverige är redan idag, tillsammans med bland annat Finland, en av EU:s främsta exportörer av mineraler. Den positionen försöker man nu stärka genom antagandet av den nya samlade strategin och på så sätt garantera en fortsatt tillväxt. Som i de flesta liknande fall är den bild som här målas upp fylld av begrepp och ansatser med fokus på hur lokalsamhället ska stärkas, hur dialog ska genomsyra den fortsatta expansionen av gruvindustrin, hur de som lever på dessa platser inte ska hamna i kläm. Samtidigt finns där faktumet att mineralerna är ett så kallat riksintresse, vilket i praktiken betyder att staten har rätt att gå in och köra över markägare och lokalbefolkning i nationens intresse. Kommunerna har i realiteten ingen rätt att hindra ett gruvprojekt, och de har liten eller ingen del i vinsterna från utvinningen. Den skatteintäkt de, de facto, har tillgång till är den från arbetskraften men existerande exempel visar att gruvarbetarna ofta är bosatta och folkbokförda i andra kommuner och arbetspendlar.
Det centrala i Sveriges nya mineralstrategi är att underlätta för de multinationella företagen att prospektera och bryta svenska mineraler genom internationellt framstående tillgångar till forskning, infrastruktur och låga avgifter. Att bryta svenska mineraler är utan tvivel en lukrativ investering. Sverige har, efter Finland, bästa rankning sett till hur gynnsamma förutsättningarna är för prospektering. Av vinsten från utvinningen går 0,5 promille till staten och 1,5 promille till markägaren. Detta efter att regeringen Bildt under 1990-talets början sänkte ersättningen i ett slag från dåvarande 50 %. Samtidigt är gruvbolagens huvudägare inte sällan företag registrerade i skatteparadis, till exempel på de brittiska Jungfruöarna. En situation vi känner igen från diskussionerna om Carema, Attendo och liknande vårdföretag som driver privatiserad välfärd. Men det stannar inte här. Staten är till och med så generös att man genom Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) kartlägger mineraltillgångarna och låter företagen ta del av informationen, helt gratis.

Rönnbäck, motståndet och nätverken
I Rönnbäck, Björkvattsdalen utanför Tärnaby i Västerbotten planerar Nickel Mountain att öppna Sveriges första nickelgruva sedan andra världskriget. Bolaget, som ägs av multinationella IGE Resources, har beviljats bearbetningskoncessioner vilket innebär ett första steg mot att gruvan realiseras. Fyndigheterna på platsen uppgår till 340 miljoner ton vilket gör det till ett av Sveriges största gruvprojekt. Ett framtida gruvområde här skulle till yta vara lika stort som hela Stockholms innerstad inklusive närförorterna, eller som hela Umeå stad. Det innebär otvivelaktigt en omfattande inhägnad av natur och miljö. Björkvattsdalen, som ligger i mitt i Umeälvens övre del, är därtill sedan tidigare hårt utsatt för liknande exploatering. När vattenkraften byggdes ut med dambyggen på 1950-talet lades stora delar av dalen, inklusive den ursprungliga byn Rönnbäck, under vatten. En plats som sedan lång tid varit och än idag är bosatt av samer. En gruva på platsen innebär att man ännu en gång kommer trängas bort från den mark som är grunden till livsuppehället. Det är just bland annat av detta skäl som gruvplanerna i Rönnbäck mött motstånd från lokalsamhället. Här sker nu en mobilisering i försök att stoppa gruvan. Rädslorna är många: att förlora tillgången till den plats man lever och har sitt arv på, att miljön ska förstöras för framtida generationer, men även att större naturkatastrofer ska ske som kan få långt mer omfattande konsekvenser. Här märks likväl konflikten som uppstår inom lokalsamhället, när miljö ställs mot arbetstillfällen. Den ”dialog” som så varmt framhålls i mineralstrategin innebär i praktiken splittring och konflikter.
I Talvivaara i östra Finland skedde för några månader sedan en av Europas största naturkatastrofer i modern tid (läs mer på s.48). Gruvan i Talvivaara är, precis som den planerade i Rönnbäck, en nickelgruva. När en damm i anslutning till gruvan brast läckte hundratusentals liter förorenat vatten med tungmetaller ut i den kringliggande naturen. En liknande katastrof i Rönnbäck skulle hypotetiskt kunna innebära att vattenmagasinet Gardiken förorenades och därmed hotade hela Umeälven. Trots miljökonsekvensanalyser och avlagda resurser för saneringar är större katastrofer i princip omöjliga att beräkna för och sanktionerna få för de gruvbolag som orsakar dom. Konflikten mellan en hållbar gemensam natur och de intressen som driver dagens gruvboom är påtaglig.
Gruvmotståndarna i Rönnbäck är emellertid inte ensamma. Tvärtom har en levande och geografiskt spridd rörelse sett dagens ljus i kölvattnet av gruvboomen. Genom nätverket Budkavlen samarbetar boende och aktivister kring Ojnare på Gotland, gruvplanerna i Rönnbäck, Jokkmokk och Arvidsjaur och ett flertal andra grupper. Det gemensamma mål som håller på att utkristalliseras är kravet på en ny minerallagstiftning som stärker rättigheterna för lokalsamhället och sätter stopp för att naturresurser skänks bort till multinationella företag i jakt på kortsiktig tillväxt. Även europeiska- och internationella kontaktnät börjar sakta men säkert formeras för att möta offensiven från en välorganiserad gruvlobby. I Grekland gick i slutet av mars 20 000 personer i protest mot planer på guldgruvor i Halkidiki. I Stockholm planerar Budkavlen en större demonstration till den 17 november som ska samla grupperna som arbetar kring gruvmotståndet.

——————–
Ursprungligen publicerad i Tidningen Brand nr 2/2013 – ”Plundringen av det gemensamma”
Numret går i sin helhet att läsa som PDF här.

Leave a Reply