Söndra och härska i bostadspolitiken

Nej-sägande, protektionistiska grannar. Allt oftare pekas de ut som syndabock för den akuta bostadsbristen. Inte minst har tonen hårdnat och sökandet efter en enkel fiende tilltagit sedan Stockholms stad beslutade att bordlägga planeringen av ett relativt stort antal nya bostäder. I ivern att stå på barrikaderna för en bättre bostadspolitik tycks allt fler tyvärr missa det historiska perspektivet, den övergripande strukturen och de verkliga maktförhållanden som präglar städernas utveckling.

För att förstå staden i allmänhet och bostadsmarknaden i synnerhet måste vi analysera de senaste decenniernas systemskifte. Det handlar om en fundamentalistisk tilltro till marknadskrafternas förmåga att skapa och omfördela rikedomar. Om att staten, snarare än att agera motpart eller broms gentemot marknadskrafterna, i så stor mån som möjligt istället ska understödja företagens möjlighet att expandera.

När det gäller arbetsmarknaden har allt fler förstått vad som hänt sedan tillväxten började stagnera i mitten av 1970-talet. Vi har berättat historierna om hur Reagan, Thatcher och alla deras efterföljare utlokaliserade industriproduktionen, undergrävde fackföreningarnas makt och krossade förtroendet för den offentliga sektorn genom att gradvis underminera dess finansiering. I marknadsfundamentalismens namn ersattes också sysselsättningsmål med jämviktsarbetslöshet.

Och så lite härska genom att söndra. Väl utplacerade kilar mellan de arbetande och de arbetslösa så att solidariteten långsamt bryts ner. De som har jobb intalas att de arbetslösa är lata parasiter. Och till de arbetslösa sägs något snarlikt: Det är facket som är boven. Deras protektionism är orsaken till att du inte har något jobb. Medan alla krigar mot alla om smulorna lobbar kapitalägarna igenom nya förändringar som flyttar ännu mer makt och resurser till dem själva.

Samma sak gäller alltså när det kommer till stadens planering och bostadsförsörjningen. Men om den nyliberala hegemonin sedan krisen 2008 krackelerat något på arbetsmarknaden, är den i denna samhällssfär fortfarande stenhård norm.

Det snackas rätt lite om hur idéer om bostaden som social rättighet och staden som demokratisk arena närmast tillintetgjorts. Om hur befolkningen skuldsatts över öronen genom egnahemsägande. Om hur allmännyttans roll slagits i bitar genom regler om ”konkurrens på marknadsmässiga villkor” och utförsäljningar av bestånd. Eller om hur kommunens roll som övergripande planerare undergrävts genom mark- och fastighetsförsäljningsdirektiv och utlokalisering av planeringsuppdrag till privata aktörer. Och om hur monopoltendenser ger marknadsaktörerna möjligheten att höja sina vinster genom att strukturellt underminera tillgången.

Framförallt pratas det inte alls om hur dessa förändringar hänger samman i en övergripande strategi för att flytta stora rikedomar från flertalet till fåtalet, och hur avdemokratisering följer därpå. Vad vi istället får är en debatt fylld av härskande genom att söndra. Precis som facket görs till måltavla för arbetslösheten blir grannar som kämpar för rätten till ett trivsamt närområde de som står i skottlinjen. Ömsom med argument att de är priviligierade som försvarar sin egen position, ömsom genom att kalla dem miljömuppar, trädkramare och det allt populärare: nimbys – efter uttrycket ”not in my backyard”.

Resultatet blir att de ekonomiska makthavarna lugnt kan lobba igenom ytterligare uppluckringar av de sociala rättigheter som 1950- 60- och 70-talets folkrörelser ägnat mödosam kamp åt att vinna. Bort med rätten att överklaga, bort med bullerregler, bort med reglerad levnadsstandard.

För den som istället läser kulturgeografen David Harveys ”Rebel cities”, eller tar del av erfarenheter från de spanska och polska ”rätten till staden”-rörelserna som växt sig starka efter krisen 2008, finns en hel del att lära om den situation vi hamnat i. Från Barcelona till Krakow till El Alto säger de samma sak: Vi måste samtidigt kämpa för billiga bostäder, ökat demokratiskt inflytande och tillgång till rekreation i våra närområden. Och såväl fattiga bostadslösa, aktivister från sociala center, grannar som kämpar för grönområden och kollektivtrafikanter måste vara en del av en gemensam rörelse om denna ska kunna forma medborgarförankrade planer och nya sociala institutioner.

Bara genom att komma samman som ett myller kan vi bli starka nog att stå emot de mäktiga byggherrar, fastighetsägare och kapitalister som idag härskar över våra städer.

One response on “Söndra och härska i bostadspolitiken

Leave a Reply