Doroteaupproret bär frön till ett jämlikt samhälle

doroteaTre år och tre månader.
I tusen etthundranittiosex dagar turades Doroteaborna om att hålla hus i sjukstugans ockuperade entréhall, efter att de i början av 2012 fått nog av landstingets successiva fråntagande av resurser i inlandet.
Gnistan denna gång var ännu en vända nedskärningar, riktade mot bland annat akutvårdsplatser i Dorotea och ambulanstillgången i grannkommunen Åsele.

Men den bakomliggande slitningen; något mycket större än så. Att ”det känns som att de vill tömma inlandet”, som en av ockupanterna uttryckte det för Västerbottens Folkblad under ockupationens andra dag.

Och konflikten bör nog ses vara såväl en sakfrågestrid och samtidigt, en pusselbit i en mycket längre och snårigare kamp för rätten att överhuvudtaget kunna bo kvar på orter som inte anses leva upp till de ekonomiska strukturernas krav på relativ lönsamhet.

Att inte fascineras av Doroteabornas till synes orubbliga motstånd är svårt. Förmågan att dag efter dag hålla lågan vid liv.

Kontinuiteten, men däri också vetskapen om att ekonomiska effektiviseringar slutar vara rationella om de tvingas kosta mer än vad de smakar. Sjukstugeockupanter är nämligen en svårkontrollerbar utgift. Än mer så om de samlar in över 20 000 namn för att tvinga igenom Sveriges första folkomröstning i en sakfråga i ett helt landsting.
Genom sådan terrorbalans kan status quo för stunden upprätthållas. Kanske kan här till och med vissa förbättringar kortsiktigt vinnas – även inom en struktur som egentligen talar till upprorsmakarnas nackdel. Ambulansen i Åsele blev ju faktiskt kvar i slutändan, efter kostsamma och parodiska försök med så kallad akutbil. Och Dorotea tycks för tillfället ha fortsatt akutvård på orten, så till vida Dorotea kommunlista fullföljer de vallöften som gav dem stora delar av Socialdemokraternas väljare i samband med valet i höstas.

Svårare tycks emellertid de större hägrande frågorna vara.

För över tid är bilden av ett Västerbottniskt inland i avfolkning och avveckling trots vågor av lokal organisering närmast entydig. Vid kusten finns städer med stora ambitioner om befolkningstillväxt, till vilka makt och resurser alltjämt fortsätter att koncentreras.

Men, och det här är viktigt.

Det är knappast gemene Umebo som tjänar på den utveckling som Doroteaborna gått i strid mot. Stadens samförståndspräglade politik för att locka nya invånare, turister och investeringar har i hög grad byggt på spekulativa framgångskalkyler, där lånefinansierade prestigebyggnader och marknadsföringsjippon förväntats säkerställa välfärdens finansiering. Och som i så många andra liknande exempel tycks utfallet för stunden snarare innebära stora underskott, som nu paradoxalt ska täckas upp genom tunga nedskärningar i allt från skola och äldrevård till kultur och fritid.

Än värre är att inflyttningen av nya invånare inte mötts med motsvarande ökning i tillgången av för målgruppen adekvata bostäder, vilket över tid trissat upp såväl hyror som privatbelåning. En situation som nu tänks kunna lösas genom privatiseringar av allmännyttiga bestånd, med den uppenbara risken att de fattigaste umeborna därefter trängs ut i nya periferier för att lämna plats åt mer betalningsstarka invånare. Precis den stigen har för övrigt andra expansiva kuststäder, som Luleå och Skellefteå, den senaste tiden vandrat in på.

Den stora vinnaren på vår samtida urbanisering är snarare ett fåtal framsynta kapitalägare, i synnerhet kring fastighetsmarknaden. Där hål syns i såväl kommunens som landstingets budget, märks nämligen i dessas årsredovisningar parallellt snabbt stigande vinster.

Att tänka sig en utväg ur en samhällsstruktur av denna omfattning kan förstås lätt te sig som en överväldigande, närmast omöjlig uppgift. Och härmed finns ju i vår tid också allt oftare de förenklade svaren. Populistiska berättelser som säger att det är endera invandraren, den privilegierade stadsbon eller den bidragstagande lantisen som är problemet. Bara hen assimileras, tar ansvar för sina fördelar eller sätts i arbete så kommer åter samhället att stiga mot ljuset.

En mer eftertänksam men samtidigt optimistisk berättelse, som cirkulerat i mitt huvud parallellt med Doroteakonfliktens utveckling, har arbetats fram av den italienske författaren Antonio Negri.

I en teoretisk men fängslande essä med titeln ”Motmakt” från 2001, diskuterar han att fröna till nya, mer jämlika former för samhällsorganisering, i sig faktiskt redan skapas i det vardagliga motståndet och dess mer organiserade form; upproret.

Här finns experimenten med demokratiskt beslutsfattande vid stormötena. Försöken att skapa hållbarhet genom samarbete, snarare än inbördes konkurrens, vilka i Dorotea kännetecknats av berättelser om handlare som bidragit med mat, och sjukvårdspersonal som varje morgon kokat kaffe åt ockupanterna. Små gemensamma erfarenheter om alternativa vägar att tillgodose sina egna och samhällets behov.

Utmaningen, menar Negri, är därför inte bara att fortsätta skapa och sammankoppla öar av motstånd mot de gamla strukturer som misslyckas att möta människors behov. Man måste även ta fröna till alternativ som där skapas på allvar. Genom en sådan utgångspunkt kan vi på ett konkret sätt föreslå förändringar som ger alternativen möjlighet att växa sig starka, för att på sikt kunna nå skalan av ett nytt slags samhälle.

Negri har, i linje med detta, på sistone föreslagit att skattetrycket gradvis bör flyttas från arbete till finansiella transaktioner, fastighetsägande och utvinning av naturresurser. Så kan medel frigöras för att finansiera exempelvis en garanterad basinkomst, vilket i sin tur tänks ge människor tid att bygga nya strukturer för skapande och fördelning av rikedom genom frivilligt samarbete. En kanske inte helt oattraktiv idé, i ett Västerbotten där få i dag tycks tjäna på den riktning samhällsutvecklingen rör sig mot?

—————–
Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren, 23/7-2015

Leave a Reply