En stad under förvandling

lule

En smärtsam, ihållande upplevelse av déjà vu. Lite så känns det att som Umeåbo ta del av nyheterna och bekantskapskretsens sorl från Luleå denna regnruskiga sommar.

Det finns förvisso i sak en hel del som skiljer förloppen åt. Men essensen i dessa norrländska kuststäders stadsomvandlingar är i större bemärkelse lika.

Resurser och inflytande flyttas successivt från det offentliga, till privata företag i framförallt fastighetsbranschen. Beslutsprocesser läggs upp för att till varje pris kringgå den besvärliga omständighet som demokratiskt inflytande riskerar innebära. Och benägenheten att tysta kritiska röster tilltar, i takt med att stadens varumärke blir en allt viktigare faktor i kommunernas utvecklingsstrategier.

Men dagspolitiska brasklappar och floskler åt sidan. Varför agerar egentligen lokala makthavare som de gör?

Ett möjligt svar går att finna i essäsamlingen ”Ojämlikhetens nya geografi” (Atlas, 2011). Där tecknar nämligen författaren David Harvey – professor i kulturgeografi verksam vid City University of New York – vad som kan beskrivas som konturerna av den ekonomiska politik som under 2010-talet raskt brett ut sig i medelstora svenska kommuner som Luleå och Umeå.

Enligt Harvey har städer i globaliseringens kölvatten tvingats in i en hårdnande konkurrens sinsemellan om geografiskt allt mer rörliga resurser såsom potentiella invånare, turister och investerares pengar.

Det hela blir snabbt, som på alla marknader, ett slags race mot botten.

Samhälleliga funktioner börjar ses som ogynnsamma kostnader vilka till varje pris ska hyvlas bort. Lån tas för att göra spekulativa investeringar i syfte att uppnå tillfälliga konkurrensfördelar. Bostadsbubblor blåses upp i brist på långsiktiga, fördelningspolitiska insatser. Och allt större summor pumpas istället in i stadsvarumärkeskampanjer, turistevenemang och PR-jippon.

Framförallt tenderar demokrati att upplevas som ett slags hinder som står i vägen för den flexibilitet och effektivitet som tycks krävas för att hävda sig gentemot konkurrenterna.

Att överföra skattemedel, mark, fastighetsbestånd och inflytande över stadsplaneringen till en, eller ett fåtal, privata fastighetsägare har alltså i teorin en tydlig funktion. Saker går snabbare än när medborgare tillåts hålla på att tycka till och ängsliga politiker därmed tvingas balansera utvecklingen i förhållande till opinioner och valresultat.

Ackumulation genom fråntagande, kallar Harvey det. En slags småskalig imperialism i vår egen närmiljö.

I Umeå har de senaste årens stadsutveckling utifrån denna modell inneburit å ena sidan en växande offentlig skuldsättning, å andra sidan lika snabbt växande vinster hos enskilda fastighetsägare. Kommunens information har blivit marknadsföring. Kritik en slags smuts på varumärkesfasaden. Och den lokala demokratin känns allt oftare mest som en kuliss, tömd på verklig substans av medborgerligt inflytande. Som ett eko av den effekt samma politik haft på mängder av andra städer världen över.

Men, däri finns också en motstridig tendens.

Framväxande, självorganiserade mötesplatser i bostadskvarteren skapade när kulturutövare och stadens fattigaste hittat gemensamma beröringspunkter. En tilltagande vilja att, om så krävs, ta både fastigheter och mark i anspråk för att tillgodose de egna och de samhälleliga behoven när kommunen slutat leverera.

I Luleå har fastighetsbolaget Rikshem köpt 1600 hyreslägenheter, fem äldreboenden och en kulturby av kommunen under inte helt oproblematiska former. En omvandling av staden står i startgroparna. En lokalhistorisk brytpunkt, enligt kommunalrådet.

Kritiska röster höjs, men dämpas lika snabbt av karriärsaspirerande tjänstemän och ledande politiker, oroade för att investerarna ska skrämmas bort.

Blir det, som makthavarna så nervöst lovar, bra tillslut? Ni får ursäkta om den frågan blir hängandes i luften, men svaret är långt ifrån självklart. Delvis avgörs nämligen utfallet av huruvida Luleborna lyckas komma samman med sådan styrka att de kan hävda sina intressen, gentemot de fastighetsägare som kommer vilja göra högsta möjliga vinst på sina investeringar.

Staden och dess utformning, menar Harvey avslutningsvis, blir i vår tid en allt viktigare sfär kring vilken de stora konflikterna om resursfördelning sker. I denna kontext växer över hela världen nya slags folkrörelser fram, i en tid då gamla tynar bort. Om så kommer ske också i Luleå de närmsta åren. Ja, det återstår för de berörda att visa, snarare än för en kulturskribent att sia om.

Leave a Reply