Kulturår – för att locka investerare

kulturar

Jag sitter med en vän på kafé och som vanligt glider samtalet efter en stund in på det ofrånkomliga: byggarbetsplatserna, ryktena som viskas, de stora frågorna om kulturens varande och vår egen plats i en stad som upplevs glida oss ur händerna. Det här är för mig Umeå tjugohundrafjorton – kulturhuvudstadsår, men framförallt, brytpunkt.

Vi är uppvuxna här, förvisso med några års mellanrum och på olika sidor av stan men ändock med samma upplevelse. På många vis är det vad som bara går att beskriva som en svensk småstadsuppväxt. Tonåren. Hänga planlöst på torgets ”apberg”, eller utanför hamburgerhaket Frasses och tjuvröka. Hamna i bråk med de som anammat en annan livsstil utan att från någon sida riktigt förstå vad upprinnelsen varit. Bli utkastad från kvarterets ungdomsgård på fredagskvällen för att planlöst dra runt och supa i trapphus och andra icke-platser. Ibland bara söka efter något att paja, utan egentlig mening. Grina i baksätet i socialtjänstens bil. Men framförallt; drömma om ett ställe för såna som oss.

När detta utspelar sig för min egen del har Umeå kommun drygt ett år tidigare stängt ner Sveriges troligen mest välbesökta fritidsgård. Satt den slutgiltiga käppen i hjulet för en växande ungdomsrörelse vars framträdande gemenskap byggdes på avståndstagande från droger. De officiella skälen var förvisso krassa sparkrav, men djungeltrumman här i stan har alltid berättat en annan historia. En historia om politiker och tjänstemäns rädsla för en växande rörelse vars radikalaste deltagare tände eld på Scanbilar, förstörde korvkiosker och släppte ut tusentals minkar. En oförmåga att förstå som skapar handlingar som ska ta tid att reparera.

Att som tonåring komma in i det som var kvar av den här kulturella miljön var att tidigt lära sig läxan om kommunen som en fiende, som ett hinder för en levande gräsrotskultur. Kampen för självstyrda och ändamålsenliga lokaler gick aldrig i stå, och det tog inte lång tid förrän jag själv fick erfara vad det innebar att försöka diskutera frågan med lokala företrädare. Hopplöshet.

Någon gång mitt i vintern 2004 ockuperades en gammal träkåk i stan. Vi gick dit den där första kvällen och stod med runt hundra andra umebor och lyssnade på nåt band och frös som fan. Jag gick tillbaka varenda dag, försökte hjälpa till med det ena och det andra, fram till att polisen bommade igen det. Kravet var ett aktivitetshus som brukarna själva bestämde över, men politikerna lyssnade inte den gången heller.

Det var några år efter dessa kalla veckor som jag läste i tidningen att Umeå ansökt om titeln som Europas kulturhuvudstad 2014. Vi hade just hyrt ett gammalt tyglager på en av centrums bakgator och startat ett litet musikhus med replokaler, kafé och en scen. Vi hade gjort det själva, efter alla år av samtal och krav som ledde ingenstans. Samtidigt pratade politiker sig varma i tidningar och pressmeddelanden om varför just Umeå förtjänade att vinna den här, tydligen prestigefyllda titeln. Här hade man minsann i decennier satsat hårt på kulturen. Här fanns både starka institutioner som opera och museer men också; spännande och dynamisk gräsrotskultur.

Jag försöker leta mig tillbaka i tanken till diskussionerna vi hade där och då, när allt detta presenterades. Å ena sidan en ilska över att tillskrivas ett värde när någon kommit på att det passar sig, å andra sidan en hoppfullhet om att äntligen erkännas, om att på riktigt tillskrivas en given plats i stadsrummet.

Nu är vi här. Sju år har passerat. Kvar är bara ilskan.

Visst, massa kulturföreningar fick sin del av skattkistan för att under ett år skapa något lite utöver det vanliga, ta sin plats i programmet. Samtidigt är upplevelsen av vad ett kulturhuvudstadsår inneburit för Umeå något radikalt annorlunda. En utgångspunkt för ett ekonomiskt-politiskt skifte, en massiv omvandling av stadens rum och platser.

Det lilla musikhus vi startade 2007 har vräkts från sitt rivningskontrakt eftersom en skyskrapa ska byggas ovanpå och huserar nu en bra bit utanför centrum. Hela området, som då var en bakgata, håller i skuggan av det semi-kommersiella kulturhuset med integrerat hotell som byggs på granntomten, att rustas upp. En välbesökt och för många föreningar existensavgörande teater får se sina verksamheter tvångsflyttas, varpå lokalen snart ska rivas för att lämna plats åt ett annat höghusbygge.

En liknande historia kan berättas om stadsbiblioteket. De verkliga vinnarna i denna historia är fastighetsägarna vars inflytande växt drastiskt de senaste åren. Glädjeskrattet som kom ur erkännandet fastnade liksom i halsen. Kvar blev en stad där kultur i första hand ses som ett medel för att locka inflyttare, turister och investerare i hopp om fortsatt snurr i tillväxtens ekorrhjul. En stad där de kritiska protesterna blir allt starkare mot bristande demokratiska processer och ett ständigt undandragande av för många människor, viktiga platser.

Från Umeå kommuns olika kommunikationskanaler kommer en strid ström reklam för spelningar, teaterföreställningar, dansuppträdanden och andra kulturella evenemang. Allt oftare känner jag att jag bara vill skita i att gå, till och med från de sammanhang jag vigt mitt liv åt. Det känns, när jag närvarar, som att jag deltar i ett marknadsföringsspel där jag alltid till syvende og sist står som förlorare. Där min närvaro slutar med att jag står vid ännu ett byggstängsel och ser något jag älskar rivas – för att lämna plats åt ännu ett hotell för kulturhuvudstadens besökare.

———————
Ursprungligen publicerad 30 januari 2014 i Kristianstadsbladet, Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda. 

Leave a Reply