Ådalens tystade rop

adalen

Kramfors, tionde oktober tjugohundrafemton. Hela samhället är ute i höstkylan. Bilköerna ringlar tätt flera mil från grannkommunen Sollefteå till. Affärer har stängt ner i solidaritet.
Ut från idrottsplatsen och upp längs med Kungsgatan vandrar mellan tio och femton tusen personer. De skriker; ”Vi vill ha, sjukhuset kvar”.

Stanna upp och ta in det. Mellan tio och femton tusen personer. I Kramfors centralort bor det sex tusen. Arton i hela kommunen.

”Ådalen reser sig”, som protesten titulerades.

Sannerligen.

Någon timme senare, direkt efter att den stora demonstrationen avrundats på torget, går några hundra individer vidare mot Hotell Kramm. Länets styrande Socialdemokrater är för dagen samlade där i syfte att diskutera det lagda nedskärningspaketet som framför allt slår mot sjukvården i länets periferier. Folkhopen ska lämna över ett protestbrev, men bestämmer sig i stundens hetta för att försöka tränga in i foajén under ljudet av slagord. Jag tänker att ”nu blir det kaos”, innan en nervös hotellanställd lyckas övertala de protesterande att det nog ändå är bäst om merparten stannar kvar på parkeringen utanför.

Hela upplevelsen är förstummande. Den påminner om bilderna och berättelserna från Sydeuropa och Nordafrika sedan den globala ekonomiska krisens utbrott 2008. ”Folkligt” på ett sätt som liksom överskrider de politiska och ideologiska kategorier vi under 1900-talet vant oss vid.

Men lika förstummande som timmarna i Kramfors är emellertid hemkomsten till den efterföljande riksmediala bevakningen. Eller; tystnaden, ska man kanske snarare säga. För i de flesta större dagstidningar genererar detta massiva indignerade rop inte mer än en undangömd notis på nyhetsplats. Inga förstasidor, inga analyser från politiska kommentatorer, inga ledare som söker passa in med den egna agendan.

Det finns två förklaringar till det. Båda i sig förstärkande skäl för folk på dessa platser att göra uppror mot den samtida ordningen.

Å ena sidan märks med tydlighet här mediernas alldeles egna centralisering av resurser under de senaste årtiondena. För hur ska man annars förklara aningslösheten och bristen på förberedd nyhetsbevakande närvaro inför det som här var på väg att ske?

Veckor av mobilisering. Grupper på sociala medier med över tio tusen medlemmar. Ett ständigt stigande tonläge. Spridda uppmaningar till civil olydnad, vild strejk, blockader. Inte heller är lördagens händelse ett unikum i samtiden. Tvärtom placerar den sig tryggt i en kronologi av växande missnöje i det geografiska närområdet kring just denna typ av frågor.

Den föregås av snarlika kraftiga lokala mobiliseringar i med norrlandsmått närliggande Dorotea och Åsele på andra sidan länsgränsen.

Den mediala tystnaden säger emellertid å andra sidan också något om politiken, och dess nuvarande partietablissemang som åtminstone delvis äger svensk dagspress. Hur kan dess ledarsidors likgiltighet inför tusentals protesterande väljare förstås? Varför vill ingen på högre ort göra anspråk på att representera denna kraft?

Svaret är lika enkelt som det för nämnda parter är graverande: De är alla såväl skyldiga som ovilliga att förändra förutsättningarna. För oavsett regering, oavsett landstingsmajoritet har en politik av ojämn geografisk utveckling sedan 1970-talets ekonomiska kris hållits intakt. Den utgör, i realpolitiken, ett starkt samförstånd i synen på hur övergripande ekonomisk tillväxt ska säkras.

En offrad, icke-representerad minoritet, om man ska uttrycka det hela i klarspråk. Vilket också är skälet till att snart nog varenda norrländsk kommun och landsting innehar ett lokalt eller regionalt missnöjesparti, bildat efter en konflikt som denna.

Det hela framstår, år för år, vara ett allt farligare spel för de traditionella partierna. Missnöje likt detta tenderar nämligen för eller senare brisera okontrollerat. Sprida sig som en eld. Knyta an till missnöje skapat på andra grunder, men där fienden ändå förefaller vara gemensam. I många europeiska länder har det på senare år blivit Socialdemokratins undergång. Krisens förlorare har konstituerat nya alternativ; för en återskapad demokrati, för värdighet, för jämlikhet. För en framtid värd att tro på, också för människor bortom samhällets mest privilegierade skikt.

Leave a Reply