Väven

IMG_2531

Ännu en gång står jag i en sjö av vatten. Luften från mina andetag formar sig till små knappt synliga moln. Jag känner kroppen sakta kylas ner, men samtidigt tjocknar svetten innanför jackan. Längs med väggar och hörn rinner dropparna sakta ner för att förena sig med pölen på det smutsiga betonggolvet. Det glastak som ska monteras ovanför det framtida inomhustorget en våning upp är försenat med flera månader. Varje gång regnet rasar från himlen upprepar sig samma procedur med den trötta vattendammsugaren, illustrerad med en blå elefant med fyra snablar.

På kvällen kommer febern som ett slag. Jag går in i dimman och tiden rinner ihop till en sörja. Orostankarna flimrar förbi i feberyran över sjukskrivningens konsekvenser. Kommer de ersätta mig permanent?
Under de vakna stunderna tar hostan över, revbenen värker av trycket, en orolig flickvän dyker upp på sängkanten och håller handen lätt mot pannan.
På den femte dagen låter jag släppa på stoltheten och går med på att överlämnas till jourläkaren på vårdcentralen och dennes domslut.
Gubben i den vita rocken ger en ansträngd min och harklar efter att jag kallats tillbaka in i rummet.
– Lunginflammation, säger han …
– Du ska få ett penicillin, och så väljer jag att sjukskriva dig ytterligare en vecka.
Två dagar senare ringer min chef:
– Har du hört vad som har hänt?
– Näe? svarar jag.
– Han som är vikarie där för dig, en maskin har vält på honom. Han går i gips nu.
– När tror du att du kan vara tillbaka?

Ad nostra – mot stjärnorna. Det var i början av maj som jag första gången stod vid grindarna, smakade entreprenadskyltens ord och gick in genom den lilla dörren i den stora tegelbeklädda hamnbyggnaden. Jag såg den obligatoriska instruktionsvideon om rättigheter och skyldigheter, tog på mig den självlysande varselvästen och den röda hjälmen med byggföretagets namn på. Mina steg över grusplanen bland bullrande traktorer och skyhöga lyftkranar var försiktiga, uppmärksamma. Här växte stadens nya landmärke fram i rasande tempo. Det känns som att solen sken konstant den där första månaden, men det är förstås en minnets efterhandskonstruktion. När maskinerna simultant tystnade och bullret upphörde tog jag den orangea hissen upp till det fjortonde våningsplanet. Tittade ner på strömmarna som rörde sig in i de olika barackernas fikarum, fångades av den överväldigande vyn. Studerade varenda taknock, innergård, gata och park. Älvens mörka vatten och den lummiga naturen som omfamnar Bölesholmarna bortom den gamla cykelbron. Människorna, små som myror, sittandes på torget.
Vi är en tvåhundra personer här från ett oöverskådligt antal underentreprenörer. Det tyska bolaget med de ungerska arbetarna sätter fasaden. Polackerna bygger innerväggarna. Slovakerna monterar hissarna. Vi andra är från nästan överallt i Sverige och Västerbotten. Bara ett fåtal umebor. Jag är ensam från det företag som formellt anställt mig. Nästan alltid ensam.
Timmar blir till dagar. Dagar blir till veckor. Veckor blir till månader. Snart har det gått ett år.
Trädens löv klär om till brandgula sprakande höstfärger. Temperaturen sjunker och ljuset kippar efter andan. Men Dagarna är sig lika. Man byter våningsplan, medan arbetsuppgifterna alltid är desamma. Man räknar ner tiden till morgonfika. Vilar. Sliter på fram till lunch. Vilar. Man hoppas att någon ska avbryta en för ett kallprat om kvällens hockeymatch.
Eftermiddagsfika. Samma rutin igen men slut på energi. Hemgång. Snart är det i alla fall helg, ska du dricka någon pilsner eller?
Dammet tränger in i bihålorna. Torkar ut huden. Snoret på toalettens papper är svartkornigt.
Jag skäms över min orkeslöshet under fritiden. På förmiddagarna fylls mitt huvud av tankar och drömmar. Ord att skriva ner, platser att besöka, känslomässig tillgänglighet. Dagarna blir till en tröstlös kamp för att behålla bara en liten, liten andel energi tills det de kallar fritiden gör sitt intåg. Jag faller alltid på målsnöret. Slumrar framför teven efter middagen. Ser dagen slockna.
Är det bara jag som söker flyktvägar? Jag känner mig bortskämd som tänker att detta måste vara temporärt. Här bland mig finns många som levt hela sina liv i denna tillvaro. Om jag vågade skulle jag försöka tränga igenom jargongen och fråga dem; känner vi samma värkar, samma trötthet, samma hopplöshet?
– Det ser förjävligt ut, det där du gör säger någon till mig
– Njåaae, det är väl okej. Man får ju betalt i alla fall, hör jag mina läppar svara.
Situationen upprepar sig mantramässigt med jämna mellanrum. Det här är en plats där kroppar, maskiner och råmaterial vävs samman till värde. Vi vet det, och vi vet vem han är. Den som vår kropp och själ ämnas för dessa dagliga åtta timmar. Vi viskar och skämtar när han är här. Men det stannar där. Kugghjulen fortsätter vant att rulla.

Du som läser detta. Har du kanske sett en trött kille i byggkläder med matlåda och lokaltidning, sittandes mellan 11.05 och 11.30 i tidningshallen på den här stadens stadsbibliotek? Samma bibliotek som snart ska flytta in innanför de där väggarna vi reser? Med böcker som snart ska ställas på hyllor på de där golven vi gjuter, belägger varsamt med ek, dammsuger bort damm av kvarts, träspån och cement? Det är hit jag går när jag vill bort därifrån. Jag gör det till en ritual mellan det som gör mig trygg i staden, och det i densamma som sakta bryter ner mig. ”Ännu har vi biblioteken, ert motstånd, nästan otroligt; som lavskrikans hjärta, den heliga lilla pumpen.” Sara Lidmans ord skrivna på den nya tågstationens tunnelväggar. Talar till mina innersta känslor.
I morgontidningen läser jag ett citat av en lokal framträdande politiker. Han säger att det är så vackert med alla dessa lyftkranar, denna symbol över tillväxt och jobbskapande.
Du som läser. Det är inte han som varje kväll somnar med brännande trötta ögon och ständig värk i rygg och leder. Det är inte hans händer som sakta tappar känsel bakom otaliga och tilltagande förhårdnader. Inte han som står vid pelaren och gör ordinerade sjukgymnastövningar mellan de tunga lyften. Inte han som hanterar gassvetsen och när som helst riskerar att försvinna i en storm av eld. Inte han som en dag diagnostiseras med dammlunga, och faller i ett oändligt mörker. Och denna plats är inte ämnad för mig. Jag deltar inte i att uppföra den för min egen skull. Så mycket vet jag. Jag kan inte välja bort den.

Över Västerbotten lägger sig det oförsonliga halvårsmörkret. Jag står där vid grindarna. ”Ad Nostra – Mot stjärnorna” – snarare ”mot helvetet”, tänker jag och går in.

Två veckor innan den stora dagen med den påkostade föreställningen på älven sägs mitt kontrakt upp. Som från ingenstans. Utan några egentliga skäl. Den sista dagen står jag där med en arbetskamrat i hissen.
– Nu är jag så satans jävla less på det här skitbygget, säger han.
Jag hänger upp varselvästen och hjälmen. Sedan går jag ut genom grindarna.
Vyn över det som här växer till. Tornet, sammanvävt av ruttnande, förbrukade kroppar.
Byggandet av det nya kulturhuset är ett gigantiskt projekt som kommer att sätta stor prägel på staden och stärka Umeå som den självklara mötesplatsen i norr.
Guldet där uppe som glimrar. Gamarnas ensliga cirkeldans. Framför den sotfyllda, mullrande, eldfyllda skyn.
Detta mörker, som lägger sig över gator och kvarter. Slukar allt i sin väg.
I planeringen har det varit viktigt att utgå från medborgarperspektivet.
Det täta, iskalla novemberregnet ligger som en dimma över staden.
Huset byggs inte för kulturaktörerna själva, utan för medborgarna.

Du står lite längre bak i folkmassan som samlats där på Kungsgatan. Din rygg är vänd mot gallerians ingång och blicken mot det välputsade glaset mellan de gamla välbekanta huskropparna. För några sekunder höjer du blicken; följer den vitklädda fasaden och räknar våningsplanen på skrapan som reser sig mot skyn. Där nedanför skymtas några män i prydliga kostymer och överrock.
Deras förväntansfulla, triumferande leenden skapar en egendomlig kontrast till det mörka höstrusket.
Ljudet av en champagnekork ekar plötsligt mellan husen i kvarteret. Applåder. Du deltar vant i ritualen.
Snart rör du dig med resten av folkmassan in genom den glasklädda entrén. Marken där inne är klädd i prydliga stenplattor. Du befinner dig på ett torg. Fina krogar samsas om platsen mellan det gamla hotellets och det nya husets fasader under ett stort tak i glas. En känsla av igenkänning flimrar förbi i ditt huvud. En i tid avlägsen semesterresa till någon av Europas metropoler. Fragment.
Du fortsätter förbi torget med krogarna, in i det bibliotek som flyttats hit. De senaste åren har du läst hårda ord från motståndare till denna flytt i stadens morgontidningar. Slentrianmässigt diskuterat frågan i fikarummet på jobbet.

Ekgolvet blänker mellan hyllraderna, det luktar nytt och fräscht. Vita väggar, möbler som aldrig rörts, fåtöljer som knappt suttits i. Längst ytterväggarna reser sig stora glasrutor från golv till tak. Du skymtar det svarta älvvattnet i ögonvrån, tar små planlösa vägar mellan bokraderna längs med huskroppens svängande form ner mot kajen. Och handen glider längs med bokryggarna.
Det kvinnohistoriska museets utställningshall lockar in. Du tittar lite rastlöst på utställningen men finner dig snart ut till byggnadens hörn för att på allvar få en vy över det breda vattenflödet där ute, villorna vid strandkanten på andra sidan. Genom fönstret på din vänstra sida ser du den prydliga stadsparken breda ut sig.

Det blev väl ändå bra det här, tänker du innan du vänder tillbaka till entrén för att ta rulltrappan upp till nästa våningsplan.

————————
Ursprungligen publicerad i Tidskriften Provins nr 1/2014.

Leave a Reply