Platsens själ

I. Flintvägen, Carlslid, Magistervägen, Ålidhems centrum. Ålidhöjd, Växthuset, Universum, Universitetssjukhuset. 8:ans buss tränger sig genom de uppsamlade snömassorna i Umeås östra stadsdelar. Bort från miljonprogrammens fyrkantiga kolosser, och in genom campus- och sjukhusområdets gigantiska institutionsbebyggelse. Hamrinsvägen, Järnvägsgatan, Fabriksgatan. Bussen passerar vidare mellan träkåkarna i det mörker som blandas upp med yrande vita flingor i gatlampornas sken.
Församlingsgården. Sedan sista rödljuset i korsningen med Östra kyrkogatan.

Hållplats F. Dörrarna öppnas och den av kroppar och element uppvärmda luften möter kylan från gatan.
En kortare kö. Tre trappsteg. Sedan fötterna mot Vasaplans blötfärgade trottoar. Fylld av stressade människor på väg i alla riktningar. Själv viker jag naturligt åt vänster. Tar raska steg i riktning mot Rådhusesplanaden, men svänger av en bit innan korsningen. In i den lilla dörren på den stora tegelbyggnadens träbeklädda lågdel vid bussgatans utkant.

Värme.

Tio meter in i lokalen stannar jag vid datorerna där fritt surfande tillåts i tio minuter utan bokning. Kollar diskussionsgruppen ”Umeå Hardcore” på skunk punkt nu. Noterar ansiktena på de sittandes i den angränsande tidningshallen, över dataskärmens kant.
Två gubbar. Mitt uppe i intensiv debatt över insändarsidans innehåll. En tredje några stolar bort som harklar sig och sänder insinuerande blickar kring höjden på sällskapets samtal. Själv inser jag att surftiden börjar rinna ut när en otålig kille som vankat av och an bakom mig kollat mot klockan några gånger för mycket. Loggar ut.
Fortsätter vidare till lokalens andra ände. Entrén ut mot esplanaden. Tar några steg in på ”BC”. Fastnar liksom vid brickstället för att få en överblick över skaran vid kaféborden. Några polare att sno en påtår av?
Ute i entréhallen igen. Stannar kvar snett över rummet vid anslagstavlan. Den här stadens mest ambitiösa utblick över de kommande veckornas utbud av nöje, kultur och politiska händelser.

”Studiecirkel i Marx och Lenin på Röda stjärnan med start onsdag den 11 februari klockan 19.00.”

Fötterna tar vana steg igen. Svänger vidare åt vänster, några meter bortom anslagstavlan. Följer den breda mittgången. Svänger av åt höger en bit fram, och upprepar för tredje gången konsten att stå på precis lagom avstånd för att få överblick över personerna i sofforna nere i hörnet utan att själv bli utstirrad tillbaka. ”Bara en massa gothare och poppare”, tänker jag.

Rundar av gångriktningen och hamnar istället ståendes mellan några hyllor. Följer ryggarna med blicken. Drar ut och bläddrar rastlöst. Stoppar tillbaka. Fastnar en lång stund skummandes genom Emma Goldmans Anarkistiska minnen. Till slut går jag den breda gången tillbaka till entréhallen. Sätter mig ner på en stol och stirrar uttråkat mot affischtavlan. ”Tja!” säger en röst.

II. Jag avskyr de som tog den här platsen ifrån oss. Deras namn är hopklistrade med ilskan inom mig som – trots åren som passerat – aldrig helt tycks klinga av. Det var inte så mycket vad de stal, utan hur och varför det gjordes. Med sådant förakt, sådan arrogans inför våra minnen, känslor och de relationer som vi skapat inom dessa väggar. Det är svårt att förlåta någon som fortfarande inte insett felen i sitt handlande. Som ännu inte bett om vår ursäkt.

III. Men, den här platsen var ingen utopi. Inte ett ställe för såna som oss. Snarare var den en slags fysisk gestaltning av DDR-Sverige i dess fulla prakt. En institution av den självbetraktat goda stat som ombesörjde oss från vagga till grav. I detta specifika fall genom att, på stadens mest attraktiva tomt, bjuda oss invånare fri tillgång till litteraturens skatter.
Här, tänkte sig dåtidens politiker och stadsarkitekter, skulle vi fostras till skötsamma samhällsmedborgare. Symboliskt överblickade av kommunfullmäktigesalens placering en våning upp. Ovan våra huvuden.

IV. Tidningshallen, tidigt tjugohundratal. Iklädd grön tuppkam, röd tröja med hammaren och skäran i stort gult tryck, och en knappnål med Che Guevara på jeansjackan. En gubbe några stolar bort upprepar onda ögat i min riktning. Jag kollar reflexmässigt ner på mina slarvigt knutna kängor.
Ser i ögonvrån hur han blänger allt mer. Tittar till slut upp, och blänger tillbaka ett antal sekunder.

Han harklar sig. En gång. Två gånger.

”Ursäkta…” säger han.
”Öh, ja?” svarar jag.
”Vet du vad den där symbolen du har på tröjan står för?” fortsätter gubben i ett något mästrande tonfall.
”Ja, det står för kommunismen…” försöker jag.

Han rynkar pannan och fäster blicken i mig:
”Men du vet hur många kommunisterna dödade i Ryssland?”
”Jag… jag står inte för det, jag vill att alla ska ha det lika bra…” försöker jag.
”Det är väl en fin tanke, men hur tycker du det gått när folk gjort de där revolutionerna? Stalin var ett monster. Som Hitler. Du har väl hört om Gulag?”

Jag tittar ner på kängorna igen. Ursäktar mig allt medan den till synes ändlösa föreläsningen fortsätter i väg till Kina och Korea, via min knappnål till Fidel Castros Kuba, och vidare till Pol Pot och Enver Hoxha.

I några veckor bär jag tröjan i trots, innan den till slut placeras långt bak i garderoben tillsammans med skammen den kommit att påminna om.

V. Vid den här tidpunkten noterade jag aldrig vad som var på väg att ske. För trots ritualmässigt närmast dagliga vandringar mellan kaféet, tidningshallen, anslagstavlan, ungdomshörnan och vissa specifika hyllrader, fanns jag och min omgivning då inte närvarande i något offentligt samtal. Hade vi varit det, så hade vi i den större av lokaltidningarna kunnat läsa att lobbyister företrädandes näringsliv och centrumhandel, var rejält irriterade över just denna byggnads innehåll och funktion.

”Den här fastigheten har en död fasad mot gatan”, klagade de. ”Den blockerar shoppingflödena.” Ett försiktigt förslag följde några stycken senare: ”Tänk om man kunde flytta den här verksamheten ner till kajen, där den gör mindre skada?”

VI.
Vinterhalvår, ett textmeddelande:
”Tja vi ses på bibblan utanför bc klockan två?”

Sommarhalvår, ett textmeddelande:
”Mötas upp på Apberget efter skolan?”

VII. Det offentliga rummets, för mig, kanske mest essentiella funktion är att synliggöra verkligheten för oss. Det ska, så att säga, uppmana oss att mingla och interagera bortom de ekonomiska, åldersmässiga och kulturella barriärer som detta samhälle separerar oss i. Det särskiljande som grumlar vår klarsynthet inför sakernas tillstånd.
På dessa platser är vi för en kort stund, åtminstone i teorin, lika. Vi befinner oss där i relation till samma rättigheter och skyldigheter.

Och den här byggnaden var åtminstone delvis ett sådant rum. Närmast oundviklig och oumbärlig genom dess geografiska placering. Med sin öppenhet och värme; en naturlig dragningskraft bort från väder och vind i detta under stora delar av året karga klimat. Inom dess väggar trädde stadens varande naket fram. Alkisar, småbarnsmorsor, hemlösa, nyanlända migranter, skoltrötta ungdomar och pensionärer sammanpressade i en friktionsartad röra.

Här såg vi åtminstone varandra. Här lyssnade vi, mer eller mindre aktivt, till varandras vardagliga sorl. I bästa fall växlades här också ord emellan oss. Skapandes frön till gemensamhet.

VIII. Jag går ut genom arbetsplatsens dörr på Ridvägen, Väst på stan. Sneddar genom den lilla parken. Väntar trött på att trafikljuset, som aldrig tycks vilja mig väl, ska slå över vid Västra esplanaden. Går i mina egna fotspår längs med centrumfyrkantens gator i riktning mot kollektivtrafikens nav.

In genom skjutdörrarna i den stora tegelbyggnaden. Vidare genom tidningshallen. Höjer blicken och tittar på den digitala busstavlan. Tjugo minuter… Inga polare inom synhåll.

Går in och ögnar hyllorna med den politiska facklitteratur jag borde läst, men aldrig gjort ansatsen att närma mig. Plockar ut Naomi Kleins Chockdoktrinen. Fortsätter med blicken tills den träffar en röd bok med titeln Syndikalismen, skriven av någon man jag för länge sedan glömt namnet på.

Bara fem minuter kvar. Snabbt förbi lånedisken. Springer ut i mörkret som lagt sig över Vasaplan. ”En ungdom”, säger jag till chauffören, innan bussen börjar stånka österut genom staden.

IX. I mitten av nollnoll-talet ansöker Umeå om titeln som ”Europas kulturhuvudstad”. ”Skrattretande”, tänkte vi inledningsvis, utan att egentligen ha en aning om vad denna för oss okända utmärkelse förpliktigade.
Vilka var dessa politiker och pärmbärare att plötsligt börja skryta om det lokala kulturlivets rika bredd? De som alltid önskat att vi skulle klippa oss och skaffa ett jobb. Gråa byråkrater rädda för alla uttryck som sker bortom Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbunds formpress.

Plötsligt babblar de om ”öppen källkod” och ”medskapande”. Begrepp vars innebörd för oss utgör fullständig kollisionskurs med den assimilationens våta filt som varit kännetecknande för den här stadens kulturpolitik de föregående årtiondena. Allt det som kvävts ska nu lyftas fram i de glänsande broschyrerna. Samer, punkare, fria teatergrupper. ”Umeå har alltid satsat på sitt kulturliv”, sa en särskilt självgod politiker till nyhetsreportrarna med påklistrat säljleende.

Men det är snudd på omöjligt att uppfatta ett epokskifte när man befinner sig precis i dess begynnelse. Fast i vanans makt att bekämpa de gamla metoderna blir vi lätt blinda inför problematiken i den nya maktutövning som plötsligt träder fram. Inte sällan ser det ut som en öppning, när det vi i själva verket uppfattar bara är sekunden innan dörren åter smäller igen från en ny riktning.

X. I april tjugohundraåtta ockuperas en tidigare kommunägd byggnad vid kajen, sedan några år såld och spekulativt kallställd av den nya fastighetsägaren.

Dialogmöte, kulturförvaltningens lokaler i bibliotekshuset.
Närvarande: Tre husockupanter, en ordförande i kulturnämnden, en kulturchef.

”Jaha, så ni har ockuperat ett hus?” säger kulturchefen med ett leende.
”Ni ska veta, att det gjorde minsann jag också när jag var ung”, skrockade en likaledes leende kulturnämndsordförande.

”Alltså, vi tycker att det behövs ett fristående allaktivitetshus i den här stan. Och vi är lite less för vi har försökt snacka med er på kommunen, men ni har inte verkat speciellt intresserade… Så därför ockuperade vi så att frågan skulle bli synlig”, försöker en av ockupanterna.

”Men vilka är Ni? Och varför duger inte de ställen som redan finns?” fortsätter kulturchefen.
”Vi kommer från ganska olika håll. Vissa håller på med punk och annan musik, andra med teater, några är med och gör mötesplatser för veganer. Det är massa olika folk…” säger en annan ockupant.

Den första ockupanten fyller i:
”Vi vill skapa något nytt. Där människor från olika håll kan samlas och göra något som får typ synergieffekter bortom de enskilda verksamheterna… Vi gillar inte heller den här åldersuppdelningen, vi är inte bara ungdomar. Och så vill vi att det ska vara styrt av de som är i huset!”

”Ja, det är ju en spännande idé”, säger kulturchefen och fortsätter, ”men det fungerar inte riktigt så om ni ska få stöd av oss på kommunen. Ni måste vara en registrerad förening med medlemsregister. Så vi kan förhandla om en lokal med er utifrån hur många ni är.”

XI. Tidskriftsvåningen, våren tjugohundratio.
”Jag har hört att de tänker flytta biblioteket…” säger den ene.
”Ja, man har ju hört… men är du säker på det?” svarar den andre.

En tredje, vid bordet bredvid bryter plötsligt in:
”Så är det. Jag har pratat med en person som har insyn. Det har just gjorts en rapport som diskuterar en flytt ner till kajen.”

”Men finns det verkligen majoritet för det där?” försöker den andre.
”Jamen, du vet hur det är!” svarar den första och slår ut med händerna.

XII. Min relation till det här biblioteket kan bara beskrivas med det ambivalenta ordvalet hatkärlek. Å ena sidan en given navigationspunkt i min vardag, år ut och år in. Å andra sidan en tydlig representation för en stelbent förmyndarstat, med alla dess idéer om maktutövning ovanifrån och medborgerliga plikter knutna till en mekanisk produktionsordning. I dess väsen finns både trygghet och förfrämligandets tristess, som oskiljbara sidor av samma mynt.

Och jag älskar den som social mötesplats. Men jag hatar hur obetydligt mitt inflytande över utvecklingen av dess form är, i relation till den tid jag tillbringar där. Jag älskar faktumet att vi här får låna böcker, bortom de konsumentrelationer vari allt runt omkring oss successivt inordnas.

Jag vill inte vara medborgare. Jag önskar i gemensamhet vara såväl aktiv delägare, som deltagare.

Minst av allt vill jag emellertid vara något som existerar på andra sidan detta trebenta spektrum: En, i ökande grad informationsproducerande, kund.

XIII. I slutet av 1990-talet beslutade den här kommunen sig för att man inte längre skulle äga fastigheter i vilka man inte huserade ”kommunal verksamhet”. I tidsandans fundamentalism växte en stark tro på att enskilda privata aktörer var bättre lämpade än det offentliga i att tillvarata utvecklingsmöjligheter. Kortsiktig snabbhet och flexibilitet värderades högt, liksom tillfälliga tillskott att fylla upp budgethål med. Och risker med förskjuten makt avfärdades i handvändningar med dogmer som hävdade att vinsterna skulle sippra neråt genom klassamhällets skiktningar.

Den konkreta innebörden av detta nätta besked är mycket enkel. När kommunala byggnader, av ett eller annat skäl står utan offentlig hyresgäst, tenderade de härifrån att snabbt säljas ut till privata fastighetsföretag. Inte sällan med effekten att kommunen några år senare, när verksamhetsbehoven åter växt till sig på en viss plats, tvingas hyra in sig igen i de byggnader man precis sålt.

Och i takt med att kommunens mark- och fastighetsägande makt började avta, så började även rollen som övergripande planerare över staden avyttras till de som köpt sig växande inflytande.

XIV. En morgon bland andra, i slutet av augusti tjugohundratio, står det i tidningen att en privat fastighetsägare – som sedan 2003 innehar ett samarbetsavtal med kommunen gällande kajområdets framtida utveckling – vill uppföra en enorm byggnad på platsen. En vit, ovanifrån S-formad fastighet med tillhörande skyskrapa.

Fastighetsägaren och den från Norge influgne stjärnarkitekten kallar komplexet för en ”Kulturväv”. Den bärande tanken är att väva samman offentliga kulturytor med det kommersiella: Hotell, fina krogar, lyxbutiker, konferensytor.

Men trots att offentliga verksamhetsytor är bärande för projektets idé, finns vid tidpunkten ännu inga officiella beslut om kommunal inblandning i denna specifika skapelse. Inga tydliga besked om vilka verksamheter som här ska inkvarteras. Vid presskonferensen deltar styrande politiker inte som presentatörer, utan som åskådare.

Tre veckor senare ska val till fullmäktige hållas. Kommunalt deltagande i vad som kostnadsmässigt vore en lokalhistoriskt monumental, och samtidigt spekulativ, investering är en känslig fråga. Och över partispektrumet är otydlighet, mer eller mindre, ett ledord när en hållning i sakfrågan ombeds klargöras.

XV. ”Snøhetta presenterade ju en hel ideologi kring hur kulturen ska vävas ihop med andra verksamheter”, säger den ledande folkpartistiske politikern om arkitektens presentation.
Jag tänker att det stämmer. Att den förändring som här på allvar inleds, för att senare bli förhärskande i alla projekt som söker omforma stadsrummet, representerar just en tydlig ideologi. En idé som gör gällande att det gemensamma – de offentliga rummen, kulturen, språket – nu har som primär funktion att skapa ekonomisk vinning för den enskilde besuttne. Dess uppgift blir att vägleda och locka människor till maximal konsumtion.

XVI. Tidningshallen, september tjugohundratio.
”Har du sett skissen för det nya kulturhuset?” säger den ene.
”Ja, herregud, det ser ju ut som en strandad finlandsfärja!” svarar den andre.

XVII. Tre dagar före julafton, tre månader efter kommunvalet, samlas kommunstyrelsens näringslivs- och planeringsutskott till möte. De närvarande beslutar enhälligt att Umeå Kommun ska bilda ett aktiebolag delägt tillsammans med en enskild fastighetsägare, i syfte att uppföra ett ”Kulturmötenas centrum” i kvarteret Heimdal vid kajen. Byggnationen beräknas kosta 650–700 miljoner kronor, med en årshyra för de kommunala delarna på cirka 54 miljoner kronor.

Den bärande delen i denna nya byggnad ska vara ett ”nytt” stadsbibliotek, som politikerna väljer att uttrycka det.

XVIII. ”Lennart Holmlund styr och ställer – Krister Olssons ord som gäller.” ”Vad ska vi göra? Stoppa flytten!” Talkörerna ekar mellan husfasaderna längs med Kungsgatan denna soliga majdag.
Längst fram i tåget, en grupp bärandes på stora sköldar i bokform.
Roald Dahls Herr och Fru slusk, Sapfos Dikter, J.K. Rowlings Harry Potter och den vises sten. Själv bär jag Machiavellis Fursten. Svart text, mot röd bakgrund.

XIX. Det är vanligtvis så, att en strid om plats låter sig artikuleras i vad som enkelt låter sig benämnas. Vad som går att forma till konkreta argument. Arkitektonisk utformning. Volymer. Individers passager, digitalt loggade av sensorer. Statistik, av alla dess slag. Och Avstånd.
Men hur sätter man ord på den själ som kan bebo ett rum? Den som svårligen kategoriseras, men som i det yttersta är upphovet till den känslomässiga anknytning vi här känner? Den kraft som inför hotet om tillintetgörande frigörs från sin institutionaliserade tyngd. Väller i formen av uppror.

XX. Magasinen har börjat tömmas i allt raskare takt.
Bibliotekarier beordrade att riva böcker itu. Fylla container efter container i anslutning till bokbussens garage. Tiotusentals litterära verk, bortom de sedvanliga gallringarna, som lämnar sina hem, för att aldrig läsas igen. Lastbil efter lastbil. Månad efter månad.
Ut genom porten på Nygatan. Med Dåvamyrans kraftvärmeverk som slutdestination.
”Om allt inte ryms” är namnet på den rapport som torrt och byråkratiskt rationaliserar vad som tvunget måste göras. När det visat sig att samlingarna inte får plats. När det framkommer att de nya lokalerna, i vilka biblioteket skulle ha plats att växa i takt med staden, i själva verket är trängre än de som var.
Två år av kommunalt sanktionerade bokbål. Under förevändningen av en historisk satsning på kulturen.

XXI. Men det är inte böckerna jag sörjer, under de sista årens vandringar i det bibliotek som idag inte längre finns. Mina gravljus tänds för de relationer som under årtionden givits liv i dynamiken inom dessa väggar. De inom vilka jag känt mig som en del av ett ”vi”, i just den här staden.

XXII. Den byggnad, som samtidigt byggts upp vid kajen av mina och andras händer, är ett hus utan själ. För dess syfte är inte att tillgängliggöra rum i vilka gemensamheten frodas. Den är offentlig-privat, istället för offentlig-gemensam.
Och kärlek skapas inte bara genom tidens gång. Desto oftare odlas istället förfrämligandet, bitterheten. Reaktioner på en samvaro där vi separerats som konkurrenter. Medierade i våra relationer av pengarnas makt.

XXIII. Hissen i Väven, våren tjugohundrafemton.
Den för mig främmande personen bryter plötsligt tystnaden:
”Det här huset är ju helt obegripligt, man hittar ju ingenstans.”
”Nä, det är lite svårt…” svarar jag.
”Det är för att titta på, inte att vara i”, muttrar hon, innan dörrarna öppnas och våra vägar skiljs åt.

XXIV. Vart flydde själen, den dag det gamla biblioteket ekade tomt, innanför svarta dammiga rutor?

Kanske spreds den ut, i väntan på nya rum att bebo? Men sorgen i mig, säger att något specifikt ändå gått förintat.

Leave a Reply