Ny halvlek i spelet om staden

Ännu en långbänk. Och ännu en kapitalstark välgörare som sägs komma till undsättning med ett handfast agerande.

Men om vi umebor det senaste årtiondet vant oss att det är kulturen som ska hjälpas få rum, så handlar det denna gång istället om fotbollen. Närmare bestämt om byggandet av en fullstor fotbollshall.

Turerna har gått att följa lite fram och tillbaka i lokala medier, men det är först i senaste numret av fotbollstidningen Offside (1/2016) som berättelsen ges välförtjänt djup. I artikeln ”Du sköna nya hem” tecknar skribenten Oskar Sonn Lindell ambitiöst matchbilden, som en del i det större temat ”Sporten och kapitalet”.

I korthet handlar historien om den omtvistade friskoleentreprenören Raja Thoréns något okonventionella intåg i den lokala idrottsvärlden, och dess stundande kulminering i projektet med fotbollshallen. På motsatt planhalva står Jan Brännvall. En före detta kommunal skoltjänsteman, tillika ordförande i fotbollsföreningen IFK Umeå. Brännvall menar dels att kommunen principiellt inte borde samarbeta med någon som gjort sig rik på att bedriva undermålig undervisning, samt, att kommunen genom den föreslagna formen riskerar att ekonomiskt sätta sig i en kass sits med långa bindande avtal.

Under reportagets förlopp blir parallellerna till turerna kring Vävens tillblivelse allt svårare att ignorera, trots att de aldrig rakt ut omnämns. I båda fallen hänvisas friskt till att detta har stött och blötts hur länge som helst. I båda fallen sägs en långvarig önskan hos gräsrötterna (kulturlivet respektive fotbollsföreningarna) av nya lokaler stå som skäl till att just detta projekt nu måste bli av. Och i båda fallen föreslås lösningen av en kapitalist som tonar ner de egna ekonomiska vinningarna i projektet, till förmån för viljan att ge något tillbaka till lokalsamhället i anslutning till ett genuint personligt intresse i ändamålet.

I fallet med fotbollshallen hänvisas faktiskt också just Vävenavtalet, i en intervju med kommunalrådet Hans Lindberg på Thoréngruppens hemsida, som den typ av konstruktion man eftersträvar för driften. Alla eventuella alternativ, billigare samt mer anpassade för och av gräsrötterna, tycks också numer borta från förhandlingsbordet. Och det fintas rejält med mediala utspel om att detta nu måste gå snabbt, så att inte välgöraren ledsnar och går med sin plånbok någon annanstans.

Det hela är utan tvivel symptomatiskt för vår samtida samhällsplanering. En av världens mest välkända kulturgeografer – professorn David Harvey, verksam i USA – beskrev den redan 1989 i essän ”Från storskalighet till entreprenörskap”.

Harveys poäng är tydlig: I så kallade offentlig-privata samverkan tenderar den privata aktören att kamma hem vinsterna, samtidigt som det offentliga står med de betydande riskerna. Allt som oftast skapar det en ständigt förvärrad spiral av skenande offentliga utgifter, som leder till ännu fler kortsiktiga lösningar byggda på beroendeställning till samma privata kapitalister. Politikernas handlingsutrymme äts successivt upp av de långa, bindande åtagandena vilket för eller senare går ut över mer justerbara mål som, ja, säg till exempel ”mindre barngrupper i skolan”.

Raja Thoréns förslag till fotbollshallbygge, komplett med kontor för det egna företaget, bereds nu av tjänstemännen hörandes till kommunstyrelsens närings-och planeringsutskott. Återstår att se huruvida det lokala föreningslivet inom fotbollen klyvs mellan hoppfullhet och motstånd, precis som kulturlivet gjorde inför Väven. Och därtill, om Umeås skattebetalare i bredare bemärkelse är beredda att acceptera ännu en offentlig-privat samverkanslösning av denna typ, i en tid då den kommunala skuldsättningen redan är så hög att nedskärningarna står för dörren i flera av kärnverksamheterna.

Offsides reportage bidrar med en god utgångspunkt för en bred, eftertänksam demokratisk debatt kring frågan. Låt hoppas att det inte misstas för ett slutord.

Leave a Reply