Länge leve Fysikgrändsfesten

fysikgrandDet här är måhända en dödsruna. En nekrolog över en lokal tradition som upprätthölls utan avbrott i fyrtio år, men som nu tycks lämnad i det förflutna.

Just denna dag – den sista fredagen i maj – brukade något som kallades Fysikgrändsfesten äga rum på Ålidhem i Umeå. En gigantisk gatufest med tusen och åter tusen deltagare. Ett folkhav längs med gatan under loftgångarna, och upp på de kringliggande gårdarna.

Hur började det hela? Många förknippade Fysikgrändsfesten med brännbollsturneringen som även den bär en lång tradition av att äga rum kring samma datum. Men det är faktiskt precis tvärtom. Fysikgrändsfesten startade redan 1970 (brännbollscupen fyra år senare) av två kompisar bosatta på gatan. Universum hade precis öppnat på Campus och slagit ut stadsdelens lokala pubar. Kompisarna upplevde ett tomrum, och bestämde sig för att arrangera en grisfest i sitt kvarter. De sålde 225 biljetter, men 1500 personer dök upp, och festen pågick hela natten.

Allt sedan dess skulle Fysikgrändsfesten återkomma varje år, trots brist på ett egentligt officiellt arrangörskap. Den växte allt jämnt i storlek, och kom med tiden att sprida sig även bortom den studentmiljö där den uppstod – till alla möjliga slags umebor, men otvivelaktigt också till stadens yngre ungdomar.

Mindre roade av denna tradition skulle emellertid kommun, polis och fastighetsägare över tiden komma att bli. För där festdeltagare ser ”gemenskap” och en kulturell upplevelse (som återkommande uttrycks i intervjuer i lokala medier genom åren) ser nämnda aktörer ”fylleslag”, ”skadegörelse” och ”nedskräpning”. Båda de här bilderna stämmer. Men myndigheternas ensidigt negativa fokus kom med tiden att ha stor inverkan på hur kvartersfesten hanterades; som något som ska kvävas, tillintetgöras.
Strategin var, från 1980-talets slut, dubbelsidig. Å ena sidan handlar den om att försöka belägga helgen med ett officiellt arrangemang på annan plats, där festandet sker under kontrollerade och normativa former. Så uppstod den så kallade ”Brännbollsyran”. Å andra sidan ökades insatserna för att polisiärt kontrollera festen på Fysikgränd. Kring millennieskiftet gick man till och med så långt att man hägnade in hela kvarteret med stängsel och lät vakter upprätthålla ett kontrollsystem för vilka som fick passera in. En lösning som blev kostsam, och dessutom tenderade att mer nyckfullt sprida ut festligheterna över hela den omkringliggande stadsdelen.

Men medan de ”officiella” yrorna gick i toppar och dalar mellan framgång och rena konkurser, stod Fysikgrändsfesten länge pall.
Varje år öppnades traditionsenligt korridorer och rum upp mot folkmassan på gatan. Soprum blev till scener och DJ-bås, grillarna tändes och de måhända kontroversiella bålen av möblemang brann framåt natten på gårdarna. Och som med alla riktigt stora fester, i synnerhet med alkohol i bilden, är nog minnena hos de tiotusentals umebor och tillresta som besökt festen genom årtiondena ömsom bestående av glädje, gemenskap och lycka, ömsom av otrygghet och sorg.

Ovidkommande de många och ambivalenta egna minnesbilderna hägrar emellertid i dag främst fascinationen. Över hur en kulturell tradition skapas och upprätthålls över generationsskiften. Hur ett arrangemang till sådan storlek kan ske helt utan formellt arrangörskap, budgeterade resurser. Endast genom ett högst diffust socialt kontrakt av förväntan på att alla andra gör sitt i att dyka upp och skapa en bra fest. Fysikgrändsfesten var såtillvida en social relation som faktiskt bäst karaktäriseras i begrepp som ”allmänning” eller ”gemenskap”.

Det finns nog en övervägande risk att Fysikgrändsfesten skrivs in i historien som ett stökigt fylleslag för ungdomar och studenter, som vi ska glädjas åt att slippa.

Jag vill teckna en annan berättelse. För mig var Fysikgrändsfesten kanske det mest framstående exemplet på några av Umeås viktigaste karaktärs- och identitetsdrag. En händelse som ett resultat av en kombination av en stad med en jämförelsevis ung befolkning, med en ansenlig befolkningsandel studenter, och en stark lokal tradition av gräsrotsengagemang eller senare så kallad do-it-yourself-anda.

Därmed framstår det mig också symptomatiskt att denna enorma kvartersfest började stagnera, för att i dag vara tillsynes borta med vinden, ungefär samtidigt som politikerna och tjänstemännen på kommunhuset började slänga pengar på platsvarumärken med nischen mot att framhäva just denna stad som en ”kulturell” sådan med emfas på bland annat dess gräsrotskaraktär.
Det finns säkert många, komplexa förklaringar till festens försvinnande. Men där skrivs också en kronologi av ett myndighetsutövande som aktivt och enträget gjort sitt bästa för att säkerställa att detta slags, för Umeå, tillsynes genuina stadsliv gick om intet. Ironiskt kan tyckas, i en tid då allt större kommunala resurser därefter läggs på att krystat försöka bygga upp detsamma igen i luftslott till former lånade från helt andra sammanhang som i sina marknadsföringsbilder omtalas som ”urbana”, ”vibrerande”, ”levande” och ”attraktiva”.

Denna sista helgen i maj tjugohundrasexton arrangeras inhägnad musikfestival och brännbollscup i helt kommersiell tappning. Biljettpriset ligger mellan tusen och två tusen kronor. Många av de betalande kunderna kommer säkert få upplevelsevaluta för pengarna. För mig är dock känslan påtaglig av att detta, precis som mycket av stadens utveckling det senaste årtiondet, är en del av tendensen mot att Umeå blir en staden-var-som-helst. En plats berövad på sin lokala karaktär. Tillrättalagd, förutsägbart, ekonomiskt inräknad för de enskilda aktörerna.

En plats där allmänningarnas sociala logik successivt byts ut mot marknadens. Där vi i allt fler sammanhang blir till kunder och försäljare inför varandra.

Denna helg saknar jag som Ålidhemsbo men icke-student kvartersfesten på Fysikgränd och det Umeå den representerade. Det är en gnutta nostalgi, men desto mer en önskan om en samhällsutveckling som rör sig mot framtiden i en annan, mer gemenskapande, riktning. Länge leve.

Leave a Reply