Vem tjänar på staden som kreativt varumärke?

florida

”Ett spöke går runt i Europa sedan den amerikanske ekonomen Richard Florida förutspådde att framtiden tillhör de städer där den kreativa klassen känner sig hemmastadd.”

Så inleds det drygt tusen ord långa manifestet ”Inte i vårt namn” (Not in our name, NION) som den Hamburgbaserade sammanslutningen med samma namn publicerade i början av november 2009.

Den tidigare så framstående tyska industristaden hade under 00-talet påbörjat ett omfattande stadsrevitaliseringsprojekt i ett försök att pånyttfödas i avindustrialiseringens tidsålder. Stadsplanerarnas profet heter Richard Florida, och deras bibel: ”Den kreativa klassens framväxt”.
Florida är en amerikansk ekonom vars teorier närmast blivit hegemoniska i dessa kretsar, i en tid då städer väntas konkurrera med varandra om ett flyktigt globalt kapital i jakt efter snabba investeringar. Hans tes är att en grupp som han valt att benämna ”den kreativa klassen” – musiker, konstnärer, designers, HBTQ-personer (!) och så vidare – är de man ska locka för att skapa en levande stad med stark tillväxt.

För att göra detta ska städer skaffa ett kreativt varumärke, ett ”citybrand”, som på olika sätt ska inkapsla stadens innovativa sidor för att sedan säljas till potentiella inflyttare, turister och investerare. Florida pekar därtill ut ett antal metoder för att planera staden så att dessa kreativa individer ska trivas – metoder som planerarna på de flesta håll i praktiken tycks desto mindre intresserade av att följa.
Hamburgs strategi liknar på många sätt den Umeå anammat sedan utmärkelsen som Europas kulturhuvudstad 2014. Där avlöser de kulturella jippona varandra på löpande band, från ölfestivaler via färjearrangemang och alternativa konstspektakel till karnevaler.
Från stadens PR-kontor massproduceras broschyrer som samlar denna skimrande bild och försöker sälja in den över hela Tyskland och Centraleuropa.

Den bild av Hamburg som framträder i ”inte i vårt namn” är emellertid en helt annan än den som presenteras i stadsmarknadsföringen. Där berättas en historia om en allmännytta som ständigt säljs ut, om eskalerande bostadspriser – om fattiga, invandrare och pensionärer som trängs allt längre ut i stadens periferier.

”Vi tror att er växande stad egentligen är samma gamla segregerade stad som på 1800-talet: Promenadstråk för de rika, kaserner åt pöbeln”, skriver dem.

Manifestet var ett avståndstagande. Ett uppror från Hamburgs kulturutövare mot det sätt deras verksamheter användes i gentrifieringen, omvandlingen av deras egna bostadsområden. En beskrivning av en kulturpolitik där kulturutövarna i allt högre grad lojalt väntades agera i stadsrevitaliseringens tjänst, trots att de själva på sikt var förlorare när hyrorna sköt i höjden och deras ockuperade hus vräktes för att bli H&M-butiker och trendiga restauranger.

Till och med kulturnämnden har gjorts till gisslan för planerarnas och politikernas eskalerande vilja att göra allt till events och uppföra spektakulära prestigeprojekt. Under månaderna efter att manifestet publicerades skrev tusentals musiker, konstnärer, författare och andra ”kreativa” Hamburgsbor under det med sina namn.

Att läsa den fyra år gamla texten, så här tre månader innan invigningen av Umeås kulturhuvudstadsår, är på många sätt hisnande. Berättelsen har både generella och precisa likheter med den utveckling som skett även här i Umeå efter att staden bestämde sig för att, i Richard Floridas anda, sluta upp kring idén om den ”kulturdrivna tillväxten”.

Den stadsomvandling som kulturhuvudstadsåret drev igång efter utnämningen 2008 har, utan tvivel såväl trängt undan mindre kapitalstarka aktörer – som Verket och snart troligen även Sagateatern – från Umeås stadskärna. Den har i delar av kulturlivet skapat en ängslighet inför att anta en allt för kritisk och politisk hållning i rädslan att bidrag ska villkoras eller dras in. Anställda inom kulturella institutioner har vid engagemang mot stadsomvandlingen till och med tillrättavisats av kommunalrådet Lennart Holmlund.

Berättelsens lokala bäring ställs på sin spets under de kommande åren i allmänhet, och under 2014 i synnerhet. Vem tjänar egentligen på den här typen av stadsmarknadsföring, och i vems tjänst sker den?

Kulturutövarna i Hamburg har sin bild klar, för som de skriver i slutstycket av det i dag välspridda manifestet:
”En stad är inget varumärke. En stad är inte ett bolag. En stad är en gemenskap. Vi lyfter en samhällsfråga som i dagens städer också handlar om en kamp om territorium. Det handlar om att ta över och försvara platser som gör livet värt att leva i denna stad, som inte tillhör målgruppen för den växande staden. Vi hävdar vår rätt till staden – tillsammans med alla invånare i Hamburg vägrar att bara vara en faktor i den regionala marknadsföringen. Inte i vårt namn.”

——————–
Ursprungligen publicerad 26 november 2013 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK)

Leave a Reply