Alliansens lösning är en del av problemet

etc2Att Umeå står på randen till ekonomisk kris har under den gångna veckan blivit allt tydligare.

Med ekonomernas delårsrapport som officiellt presenterades för kommunfullmäktige den första november framkommer att skatteprognoserna och intäkterna från staten väntas minska ordentligt. Och med kommunens icke-existerande handlingsutrymme, till följd av växande låneskulder för stadsomvandlingen, driver nu debatten mot tre utvägar som tänks kunna göra kvitt med underskottet: nedskärningar i verksamheterna, utförsäljningar av offentliga tillgångar eller skattehöjning.

Allianspartierna, som alla varit fullt ut delaktiga i de beslut som skapat denna situation, argumenterar nu allt kraftfullare för att just ökade utförsäljningar av fastigheter som lösning. Å ena sidan i Bostadens bestånd av hyresbostäder, å andra sidan i resterande fastighetsbestånd.

Detta förslag är problematiskt, eftersom just denna lösning varit en högst bidragande orsak till att man hamnat i dagens situation.

I slutet av 1990-talet fattade politikerna nämligen ett principiellt beslut om att kommunen inte skulle äga fastigheter i vilka man inte hade så kallad kärnverksamhet. Ett ganska typiskt uttryck för den nyliberala våg med framväxten av så kallad ”New public management” (NPM) som under årtiondet svepte över världen.

Beslutet har i praktiken föranlett att kommunen stegvis krängt bort kåkar där man haft externa hyresgäster, eller där det uppstått glapp i de egna verksamheternas lokalbehov. Med hänvisning till detta har kommunen exempelvis sålt byggnaderna där Konstnärligt campus senare byggdes och Tullkammaren i ”Staden mellan broarna” för till synes små summor. Det var också orsaken till att Scharinska Villan lyftes upp för försäljning redan 2012 och att Lokstallarna såldes 2015. Denna typ av försäljningar vill Umeåalliansen alltså nu att Umeå ska genomdriva i än högre takt.

För den som blickar över tid har det dock blivit tydligt att denna metod får två slags negativa konsekvenser.

Precis som med NPM i andra offentliga sektorer är det påtagligt att det – eftersom man saknar egen buffert – även här uppstår logistiska problem, plötsliga kostnader och beroendeställning av privata aktörer så fort man ställs inför oväntade förändringar eller omständigheter. Här står stängningen av Fridhemsgymnasiet och den följande situationen för Komvux och SFI som ett aktuellt exempel.

Än värre är dock den andra konsekvensen. För i takt med att kommunen säljer sitt bestånd för kortsiktiga vinster tenderar ju privata, framsynta fastighetsspekulanter att köpa detsamma. På så sätt skapas en successiv förskjutning av makt över stadsrummet och dess framtida utveckling, från det demokratiskt reglerade offentliga till enskilda rika privatpersoner.

Vad vi sett de senaste åren är att den makt dessa fastighetsägare tillskansat sig via avyttringarna sedan använts för att tvinga stadsutvecklingen i en riktning som för dem själva innebär ansenliga och långsiktiga vinster, samtidigt som den för kommunen innebär stort risktagande och stigande skuldsättning.

Det här är i praktiken ett slags sofistikerat klasskrig i geografin. Klyftor som vidgas, resurser och inflytande som flyttas från flertal till fåtal. En egentligen tydlig och klassisk intressekonflikt, om än för väljarna dold av de folkvalda genom floskler och byråkratiskt språkbruk.

Erfarenheten borde emellertid visa oss att den här metoden inte löser några kriser, utan snarare tenderar att skjuta de på framtida generationer, med än mer graverande sociala, ekonomiska och demokratiska konsekvenser. Därför bör Umeå inte, ännu en gång, välja denna väg. Därför är Umeåalliansens förslag inte heller en lösning, utan en del av problemet.

Leave a Reply