Den svenska antisemitismen

berggren

Ungern, november 2012. Det ultranationalistiska partiet Jobbik, med nära sjutton procent av rösterna i senaste parlamentsvalet, föreslår att staten borde upprätta listor över judar som kan utgöra vad man kallar en ”nationell säkerhetsrisk”. Förslaget är inte ett undantag. Snarare bör det ses i sammanhanget av en växande och allt mer normaliserad antisemitism i ett EU-land som tar snabba kliv i riktning mot fascism.
Ungern är tyvärr inte ensamt om detta. Tvärtom finns starka antisemitiska tendenser åter i en rad Europeiska länder, vid sidan om den fascism och högerpopulism som konstituerar sig kring islamofobiska konspirationsteorier.

Sverige är inte fritt från detta faktum. Här sker, parallellt med Sverigedemokraternas tillväxt, en fascistisk mobilisering med antisemitiska drag utan motstycke sedan mellankrigstiden. Hösten 2014 turnerar Svenskarnas Parti i jakt på kommunala mandat i ett tjugotal kommuner samtidigt som det nazistiska Svenska motståndsrörelsen gör sig skyldiga till allt värre våldsdåd.
I kölvattnet av den globala ekonomiska krisen hörs ännu en gång berättelser om judarnas påstådda kontroll över världen, i institutioner och bankväsende.

Det är i detta sammanhang som Arx Förlag valt att återpublicera Umeådocenten Lena Berggrens avhandling om svensk antisemitism under i synnerhet mellankrigstiden under titeln Blodets Renhet – en historisk studie av svensk antisemitism.
Berggrens forskning är utan tvivel ambitiös och empiriskt tung. På ett förtjänstfullt sätt framställs såväl framväxten av antisemitism i Sverige på ett generellt plan, som dess kopplingar till dåtidens fascistiska och nazistiska rörelser.

Läsaren erbjuds ett fönster in i dåtidens samhällsklimat genom analyser av tidningsledare, krönikor, tal, flygblad, medlemsregister och kampanjer. Vi bekantas med bondeaktivisten, senare redaktören, Elof Eriksson och böndernas materiella förutsättningar att lockas av antisemitiska konspirationer. Vi möter 1920- och 30-talets akademiska kretsar i Lund och Uppsala när dessa söker hindra judiska flyktingar få asyl i Sverige, med ekon in i samtidens realpolitiska debatter. Och vi introduceras för berättelsen om socialisterna som allt mer ställde nationen i fokus, och skapade en egen tråd i det komplexa nät som utgjorde dåtidens svenska fascism. Lena Berggren lyckas presentera individerna utan att tappa bort sig i en allt för idealistisk och förenklad historieskrivning där materiella processer fördunklas och görs ogripbara.

Samtidigt tyngs berättelsen av dess akademiska grund. Och i stunder blir läsningen tungrodd, bland medlemslistor och mötesprotokoll. I jämförelse med till exempel Andreas Malms populärvetenskapliga Hatet mot muslimer, som söker historisera islamofobi i ett liknande syfte, är Lena Berggrens Blodets renhet svårare att som läsare ta sig an. Den språkliga putsningen som boken trots allt, enligt förordet, genomgått hade mått bra av en ännu större översyn i detta avseende.

För den som emellertid vill förstå spänningsfältet mellan rasism i en större samhällelig kontext, och dess mer organiserade former, är boken dock en bra utgångspunkt. Förhoppningsvis kan den också erbjuda analytiska metoder för oss som söker begripa en samtid där bruna vindar åter blåser starka – vare sig dessa konstituerar sig kring en konspirativ berättelse om judar, muslimer eller romer.

——————–
Recension av Lena Bergrens ”Blodets renhet”, ursprungligen publicerad 12 september 2014 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK).

Leave a Reply