Aporna ersätts av kunder i kavaj

aporna

En gång hade jag mängder av fotografier från denna plats. Med en kraschad hårddisk slutade de existera, tillsammans med tusentals andra bildliga minnesanteckningar från ett helt decennium. I dag lever en bråkdel av de i stället kvar som suddiga ögonblicksbilder i mitt eget minne.
Just specifikt dessa liknar närmast skolfoton, med vänner och bekanta leendes uppradade på tre rader i höjd, med mer diffusa ansikten och kroppar runtikring.

För mig, högst personligt, symboliserar denna plats en tid då sådana som jag – eller den jag var då – fortfarande hade ett skäl att beträda denna del av staden. Eller kanske snarare; en tid då den var tillgängliggjord, planerad för oss.

Förstå mig rätt. Detta är inte en fråga om nostalgi. Tvärtom härrör dessa minnesbilder i hög grad till en tonårstid präglad av hopplöshet, flykt från skolans trånga ramverk och bristande framtidsutsikter. Att just vi befann oss så mycket just där hade sina strukturella skäl. Och längs med esplanaden jagades vi med järnrören glimrandes i ögonvrån bakom oss av andra, egentligen inte så olika oss.

Det senaste året har jag försökt stärka konturerna i dessa ögonblicksbilder. Kläderna, ansiktena, själva aktiviteten som pågick. Den burksamlande pensionären som parkerat sin cykel för att vila benen. De hemlösa, schizofrena upptagna i sina konstanta monologer. Kroppsarbetarna vid lunchtid med sina pizzarullar. De mer allmänna soljägarna.
Och vi; ungdomsgängen. Punkarna, gotharna, syntharna, fjortisarna med buffaloskorna och piercing i ögonbrynet.
Under alla dessa år har jag inte en enda gång reflekterat över varför detta i folkmun ansågs vara ett berg för apor. Att vi ansågs vara apor. Vad döljer egentligen den här metaforen? Jag tänker att i förhållande till människan är kanske apans främsta kännetecken att den, i våra ögon, inte är civiliserad.

Och orden träffar rakt i hjärtat: ”smutsigt”, ”äckligt”, ”fult”. Detta är ord som artikuleras om en plats maskerade till att beröra dess materiella struktur. Men vad som skiljer en plats från en icke-plats är ju faktumet att den har ett innehåll. Den är formad av mänsklig närvaro. Orden riktar sig, medvetet eller omedvetet, mot människor. Mot oss. Mot mig. Eller, i alla fall mot mitt något yngre och något stökigare jag. Än mer viktigt: De artikuleras inte bara av anonyma invånare i ett kommentarsfält på nätet, utan även av ett kommunalråd. Av politiker och tjänstemän som själva bor i dessa trakter.

Jag kommer att tänka på Jordbro stadsteater. En liten ideell teatergrupp i Stockholm, som gör en absurd men innehållsmässigt helt verklighetsfaktisk iscensättning av en medborgardialog som berörde framtiden för Jordbros centrum.
I en av dialogens starkaste scener refererar den privata fastighetsägaren till centrumet som ”sin egen trädgård”, i ett försök att få de ilskna Jordbroborna att relatera till hans behov av civiliserande åtgärder. Kanske är det inte så långt ifrån, hur vissa politiker betraktat denna plats, i vad de ser som sin stad?

Det pratas om trygghet, om attraktivitet, om förädling. Men vad är det egentligen som sker när ett offentligt rum omdanas efter fastighetsägarens kriterier? Vad är det som händer när en gammal byggnad rivs och ersätts med en ny?
I klarspråk är det människor som tvingas flytta från sina bostäder för att lämna plats åt rikare människor. Det är en småföretagare som inte längre kan betala för sin lokal, och ersätts med en franchisekedja med andra redskap för att hålla nere kostnaderna. Men det är också, och detta är för mig högst personligt, att frånta en fattigare grupp en plats de brukat, för att kunna skapa en ny plats för mer köpstarka och mer civiliserade grupper. Att ersätta aporna med människor.

För stentrappans plats i staden blev till ordnade uteserveringar med ekologiska viner och moderiktig meny i annan prisklass. De som beträder den har kavaj och högskoleutbildning. De äger sin bostad och funderar över räntenivåer när de röstar.
Förstå mig rätt, igen. Det är inte kavajbärarnas fel att detta skett. Det är inte själva deras närvaro eller deras kolonialisering av platser som drivit fram den här utvecklingen på denna, och så många andra platser, i staden.

För de som emellertid äger delar av vår stad, och vill förmera sina tillgångar, krävs en potentiell mottagare, ett subjekt, en kund. En social grupp som också kan godkänna och försvara den ekonomiska omfördelningen uppåt genom att få just sina partikulära behov och begär tillfredsställda. Detta är en grupp som på frågan ”var tog de fattiga vägen?” inte sällan svarar; ”Men gud vad snyggt och trevligt det blev!”.
Bakom estetiska värden hägrar fortfarande klassamhället, och en stad där utvecklingen på fastighetsmarknaden är central för hur resurser fördelas om i en form av omvänd Robin Hood-politik.

Det här, som vi pratar om, brukar beskrivas med begreppet gentrifiering. Hur en fattigare grupp rumsligt ersätts med en rikare. I bostäderna, i butikslokalerna, i stadsrummet. Det är vad som skett över årtionden när gamla arbetarkvarter genom renoveringar och spekulation blivit till gräddhylla för den urbana medel- och överklassen.

Det är en i allra högsta grad politisk och ekonomisk process som sker på grund av formuleringar i översiktsplaner, fullmäktige- och nämndbeslut men viktigast; genom fastighetsägares jakt på vinstmaximering.
I dag är de konflikter som artikuleras kring detta fält så också en kärnpunkt för klassernas kamp, även om vi inte längre tycks vilja beskriva det med dessa ord.

——————
Ursprungligen publicerad 23 september 2014 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK)

Leave a Reply