Snöstigarna blottar viljan till samarbete

snöstigarSnöstigar är bland det vackraste jag vet. Ja, stigar i allmänhet egentligen. Men snöstigar, framförallt.

Räknade i en stad under vinterns gång är de närmast obegränsade. Och nästan hela befolkningen deltar i att skapa och upprätthålla dem.

Bakom detta gedigna stadsplanerande står emellertid ingen central auktoritet. Ingen avlönas för sitt deltagande. Det är helt frivilligt.
Så vad är drivkraften egentligen?

Snöstigarna synliggör vid första anblick pedagogiskt ett faktum som alltid tenderar att styra människors rörelsemönster. De, vi, vill för det mesta ta den för ögat närmsta vägen.

Så snart en stig är upptrampad, som utgör en snabbare väg än den officiellt planlagda, så kommer den därför att brukas.

Man kan stanna där i betraktelsen. Vid den banala nyttomaximeringen av den personliga tiden. Gör man det missar man emellertid det mest fascinerande med snöstigarnas existens.
För när nysnön lagt sig finns där ingen stig. Blott ett täcke, ofta djupt.

Inte alls sällan väljer någon just då, just där, att pulsa ut och upprätta de allra första spåren. Ibland knädjupa steg. Trots att det vid tillfället med stor sannolikhet för just den individen inte utgör snabbaste väg. Effektiviteten uppstår först när en, två, tre, kanske tio personer följt efter och breddat de enskilda fotstegen till en öppen led. Och varje gång nysnön faller tungt, måste processen upprepas vid varje enskild stig.

Medvetet eller instinktivt väljer alltså någon hela tiden att ta ansvaret för det gemensammas rörelseutrymme, på bekostnad av sitt egen tillfälliga besvär. Eller nå, det finns kanske något mänskligt nöjsamt med pulsandet som också spelar in, men likväl resulterar det i nämnda effekt. Det inleder en tyst samverkan i planering av rummet.

Jag tycker att det är ett vackert uttryck för människors benägenhet till intuitivt samarbete, till ömsesidig hjälp. En realitet som i sin vardaglighet utmanar den i vårt samhälle dominerande idén om konkurrens som den mänskliga naturens kärna, och utvecklingens motor. Än mer tankeväckande för att det som sagt på samma gång också ställer i tvivel föreställningen om att en enskild central punkt för beslut och arbetsdelning behövs för att uppbåda deltagande, undanhålla samarbete från kaos.

Det snöstigarna blottar skulle kanske bejakat också kunna vara en större tillgång än det tillåts vara i staden och samhället, även när snön töar bort?


Ursprungligen publicerad 14/12-2017 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren.

Leave a Reply