Enögt om segregation

blandadeformer”Segregationen ökar när Umeå växer” gick det att läsa på nyhetsplats i tisdagens Västerbottens-Kuriren (16/1). Artikeln i fråga utgår från ny intressant forskning som i sin svenska beståndsdel genom Charlotta Melander, professor i nationalekonomi vid Jönköpings handelshögskola, mätt skillnader i inkomstklyftor mellan olika svenska kommuner. Där framkommer alltså att Umeå är bland de kommuner som idag har störst inkomstklyftor, och i och med detta också en tilltagande segregation.

I samband med reportaget tillfrågas så också lokala politiker hur segregation ska motverkas. Och som så ofta tidigare framhävs svaret vara ”blandade upplåtelseformer”, det vill säga: att bostadsområden ska innehålla såväl hyresrätter som bostadsrätter som till exempel radhus och villor.
Problemet är att metoden inte tycks fungera speciellt bra i verkligheten.

Att den är populär, så till den grad att det kring den råder närmast politiskt samförstånd i svenska kommuner, beror dock till stor del på att den faktiskt har fungerat.

Det som emellertid idag förbises är att de bostadsområden med blandade upplåtelseformer från rekordåren man studerar byggdes mot bakgrund av flera kraftfulla faktorer som sedan dess steg för steg politiskt har avvecklats, eller försvunnit av andra skäl. Omfattande statliga subventioner, långa tidsfrister på avbetalning av lån, en allmännytta som inte behövde verka på marknadsmässiga villkor och låga energipriser är några exempel på sådana faktorer.

Dessa gjorde nämligen att nyproducerade bostadsområden ofta var attraktiva för höginkomsttagare, men samtidigt prismässigt tillgängliga för de med låga inkomster.

Detsamma är alltså inte fallet idag. När metoden studerats (se t.ex. Rebecca von Sydows uppsats ”Social blandning och blandade upplåtelseformer”, 2013) visar sig föga förvånande att de som bosätter sig i 2000-talets nyproducerade bostadsområden, ovidkommande upplåtelseformerna, övervägande är personer med högre inkomster, och med etniskt svensk bakgrund. Det räcker med att titta på priserna såväl på nyproducerade bostadsrätter som på hyresrätter för att förstå varför.

Än mer intressant blir det när det kommer till idén om att bryta segregation i befintliga områden vilka domineras av billiga hyresrätter, genom att komplettera dessa med kilar av nyproducerade bostadsrätter, radhus och liknande.

Gentrifiering kallas det som ofta blir utfallet av denna slags förtätning. För när människor med högre inkomster flyttar in i nyproduktionen nästgårds låginkomsttagarna i det äldre beståndet och börjar sätta prägel på området med sina köpvanor och beteenden, öppnar detta spekulativt en investeringsmöjlighet för fastighets- och markägare att också förädla den äldre bebyggelsen. Detta leder tillslut till att låginkomsttagarna trängs bort av ombildningar, stigande hyror och övriga stigande utgifter i takt med att områdets attraktivitet ökar.

Ett ensidigt och enögt fokus på att blanda upplåtelseformer kan alltså, med dagens förutsättningar, paradoxalt nog i sig öka segregationen snarare än fungera som ett effektivt verktyg för att bekämpa densamma.


Ursprungligen publicerad på kultursidan i Västerbottens-Kuriren den 18/1-2018. 

Leave a Reply