Ingen fristad mellan broarna

”Tullkammaren ockuperad”. Rubriken tillhör ett pressmeddelande som lördagen den 12 april 2008 skickas till journalister och nyhetsredaktioner i Umeå. Ett trettiotal personer har barrikaderat sig i tegelbyggnaden nere vid kajen. På den ockuperade byggnadens fasad syns en rad banderoller med texter som ”Fristäder i alla städer” och ”Umeå2014 – Vars fan går alla pengarna?”. I fönstren skymtas ockupanterna iförda hundmasker och riddarhjälmar – ett försök att dölja sina identiteter med glimten i ögat. Husockupationen av Tullkammaren är planerad att pågå i exakt ett dygn. Parallellt ockuperas hus i Nyköping, Göteborg och över hela Europa i protest mot ett nytt EU-direktiv vars mål är att rensa upp bland kontinentens ockuperade mötesplatser. Men just i Umeå hägrar även en mer lokal indignation. Stadens politiker har några månader tidigare offentliggjort sin ambition att försöka vinna titeln som Europas kulturhuvudstad 2014.

Det hela framstår, för delar av Umeås motkulturella rörelser, som en skymf. Här finns en väl etablerad berättelse om en kommun som år ut och år in motverkat ambitionerna att skapa olika former av kulturella mötesplatser. En kommun vars kulturpolitik, när det kommer till utmanande kulturscener och uttryck, uppfattas som ofta direkt reaktionär. De föregående åren har mängder av umebor – arrangörer, musiker, roddare och andra kulturutövare – rest runt i Europa och besökt ett myller av självständiga kulturhus på turnéer och festivaler. Hem till Umeå har de tagit med sig inspiration i minnen, bilder, filmmaterial och berättelser men också; en frustration över den egna avsaknaden av de platser som i de flesta medelstora europeiska städer är en självklarhet.

Samtidigt ska Umeås politiker alltså bygga varumärke på de gräsrotsansträngningar man ständigt motarbetat, saknat förståelse för.

Hägrar gör även frustrationen över den fastighetsspekulation som vid tidpunkten tagit grepp om Umeås innerstad. För samtidigt som olika kulturutövare skriker efter lokaler står stora delar av stadsmiljön öde. Tullkammaren utgör ett lysande pedagogiskt exempel. Några år tidigare såldes byggnaden av Umeå Kommun till en lokal fastighetsjätte för 16 miljoner kronor, med löfte att de skulle utveckla ”centrumskapande verksamhet” på platsen. Istället tömdes lokalerna på den verksamhet som där fanns, och byggnaden ställdes öde i väntan på tydliga planer i utvecklingsprojektet ”Staden mellan broarna”.

Vid kajområdet utanför den nu ockuperade Tullkammaren har polisnärvaron växt sig stor i väntan på ockupanternas uttåg. Men försöket till lagföring av deltagarna i aktionen glider dem ur händerna. Två timmar innan utsatt tid öppnas en bakdörr ner mot kajen varefter ockupanterna flyr springandes åt alla håll.

Reaktionerna på ockupationen är många, och debatten rullar de följande dagarna igång på insändarsidor, i krönikor och i sociala medier. Mest intressant är emellertid fastighetsjättens reaktion. I en intervju med Västerbottens-Kuriren säger en representant för företaget att han har förståelse för ockupanternas agerande. Han menar att det även hos dem finns en stor frustration över Umeå Kommuns ovilja att få igång aktivitet inom kajområdet i allmänhet, och i Tullkammaren i synnerhet. Dessutom har man, enligt honom, föreslagit att gamla Folkets hus (”Galaxen”) ska göras om till ett aktivitetshus för ungdomar. Bollen ligger alltså hos kommunen, som aldrig ger någon respons.

Ingenstans nämns de direktiv som kommunen gett fastighetsjätten vid köpet av Tullkammaren kring utveckling av byggnaden. Inte heller nämns att idén om ett ungdomshus i gamla Folkets hus i praktiken var ett försök att byta lokalen mot Hamnmagasinet, som fastighetsjätten ville utveckla med kommersiella verksamheter.

I kölvattnet av den stora responsen på ockupationen har ockupanterna samtidigt fått mersmak. Ett livfullt nätverk har bildats under namnet ”Aktivistgruppen Huset”. Under den följande månaden träffas man veckovis och smider planer för en ny husockupation. Det är en varm och solig vårdag i slutet av maj när ett hundratal personer samlas på en parkering bakom stadshuset. Tillsammans promenerar de till ett kvarter av gulmålade ödekåkar vid Västra Esplanaden i centrum, även dessa ägda av fastighetsjätten, för att under kvällen ockupera ett av husen. Väl på plats ansluter ytterligare nästan 100 personer i och utanför den av banderoller täckta trävillan. Gratis mat serveras, och en rad mer eller mindre kända artister spelar musik.

En av ockupanterna, som kallar sig Anna, förklarar för VK varför hon är där: ”Det är synd att ett sådant fint hus bara ska få stå tomt och oanvänt. […] Det vi vill ha är ett allaktivitetshus styrt av de som använder det.”

Efter ockupationen av den gula trävillan reagerar tillslut kommunen genom Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden, samt Fredrik Lindegren, då kulturchef. En dialog initieras för att diskutera ockupantgruppens krav.

Under sommaren som följer ockuperas under en helg en gammal förrådsbyggnad på Ön i närheten av reningsverket. Aktivistgruppen huset håller även gratis soppkök på Rådhusesplanaden och delar ut flygblad. Samtidigt skrivs ett underlag till politikerna med den vision man har om ett självstyrt allaktivitetshus. Idén är en byggnad vars innehåll är flexibelt – en plats där gräsrotskulturen kan mötas och skapa nya former, snarare än ett hus att flytta in existerande verksamheter i. En slags ”kulturväv”, om man så vill. Politikerna och tjänstemännen är dock föga intresserade. Man menar att man bara kan tillhandahålla lokaler på premisserna att en serie existerande föreningar med ett utrett medlemsantal går samman och utifrån sina specifika underlag bevisar ett lokalbehov.

Ockupanternas svar är ännu en ockupation. Under allhelgonahelgen tar man det nedlagda djursjukhuset på Ridvägen i besittning med gratis folkkök, piratbio och andra aktiviteter. Med mörkret och vinterns ankomst hinner dock tröttheten ifatt. Dialogen rinner ut i sanden, och aktivistgruppen löses upp i nya projekt. Samtidigt tar en ockupationsvåg fart över hela landet och lämnar omfattande avtryck i en rad städer.


Ursprungligen publicerad den 28/5-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som en del av essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

Leave a Reply