Östra Umeå – ett nytt vänsterradikalt fäste?

ostraEfter upprorsåret 1968 etablerades en föreställning om Umeå som en särskilt röd stad, med det ”röda universitetet”. Här, gick berättelsen, hade en sedan urminnes borgerlig norrländsk småstad i och med inflödet av studenter genomgått en plötslig, dramatisk förändring. Bilden berodde troligen mycket på att perioden ur ett slags rumsligt perspektiv upplevdes som påtagligt förändrande.

Utöver tillkomsten av en mylla av små vänstergrupper i en stad där Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) knappt funnits under efterkrigstiden syntes en mängd turbulenta händelser det följande årtiondet. Med tiden kom ändå idén om ”det röda Umeå” och ”det röda universitetet” att både ifrågasättas och nyanseras – inte minst i reflektioner från vissa av de som var med när det begav sig.

Tidskriften Västerbotten gav 2010 ut ett nummer på temat där man i inledningen reflekterade över att universitetets eventuella särprägel kanske snarare handlat om en ”forskningsmiljö präglad av chosefrihet, lärare och studenter med icke-akademisk bakgrund och inte minst frånvaron av högstämda akademiska traditioner och hierarkier”.

En annan utgångspunkt för reflektion har varit valresultaten. I valet 1970 lyckades VPK fortfarande inte knipa mandat, och den majoritet som borgerligheten haft sedan rösträttens införande stod markant stabil. Att den till slut ändå föll, resonerar många, kunde föga bero på den högljudda yttervänster som präglade det politiska klimatet så tydligt kring skiftet mellan 1960- och 70-tal.

Hur ser egentligen Umeås politiska utveckling ut, med valresultaten som utgångspunkt?

Umeå har historiskt stått ut i ett norrländskt sammanhang med en relativt svag arbetarrörelse. Samtidigt är det som utmärker Socialdemokraternas resultat en successiv och i princip oavbruten tillväxt från 1922 till 1991.

Om valet 1970 utelämnade tecken på en mer drastisk svängning så kom faktiskt densamma i det följande. Socialdemokraterna gjorde då sin enskilt största ökning under efterkrigstiden samtidigt som VPK gjorde entré i fullmäktige. Den borgerliga majoriteten stod sig med en hårsmån. Skiftet dröjde ett slag, men kom i och med att VPK 1979 dubblerade sina mandat.

En hypotes som ibland anförts är att kommunsammanslagningarna på 1960- och 70- talen skulle varit orsaken till detta. 1965 införlivades nämligen ”landskommunen” bestående av stora delar närliggande landsbygd i stadens jurisdiktion, följt av Holmsund, Sävar, Hörnefors och Holmön 1974. Det förstnämnda gjorde faktiskt till synes stort avtryck. Centerpartiet gick 1966 från två till tio mandat. Förändringar kopplade till den senare är samtidigt till synes frånvarande.

Så varför detta grävande i gammal valstatistik undrar kanske läsaren vid det här laget?

Svaret är att vi i närtid ser en vidare utveckling som knyter an till diskussionen om ”det röda Umeå” och som behöver sin historia.

Just den socialdemokratiska solskenshistorien nådde nämligen sitt slut vid 1990-talets början. 1991 backade partiet tydligt med väljartapp företrädesvis till borgerligheten. Desto mer förödande var emellertid att en grupp kring tidningen Offensiv lanserat en så kallad spränglista – det vill säga, en lista med Socialdemokraternas partinamn, men med alternativa kandidater i toppen. Offensivarna tog så hela tre av Socialdemokraternas mandat och i läget som följde fick borgerligheten temporärt tillbaka makten i minoritet.

Valet 1998 innebar därpå ett för Socialdemokraterna slags omvänt 1973 – det största enskilda väljartappet någonsin. Samtidigt fördubblade Vänsterpartiet sina mandat. Offensivarna, som nu omöjliggjorts att använda spränglistor efter en ändring i vallagen, bildade samtidigt eget parti och knep två mandat.

Vad som där inleddes kan bäst beskrivas som en gradvis omfördelning av väljare inom den tydligt dominanta vänstersidan av blockgränsen, från Socialdemokraterna till andra partier.

För den som betraktar utvecklingen utifrån valresultatet 2018 märks något väldigt signifikant rörande denna förskjutning.

I 23 av 69 valdistrikt är de andra partierna på vänstersidan – Vänsterpartiet, Arbetarpartiet, Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet – tillsammans större än Socialdemokraterna.

Dessa valdistrikt är helt sammanlänkande inom en geografi som enklast beskrivs som Östra Umeå. Inom området finns en kärnpunkt av distrikt vari Vänsterpartiet nu på egen hand antingen är större eller jämnstora med Socialdemokraterna. Samtidigt är den bredare förskjutningen beskrivbar över tid, och området vidgas.

Om man vid skiftet från högermajoritet till vänsterdito på 70-talet kunde notera att Umeå blev en ”röd stad” med socialdemokratisk emfas, så kan man kring 2010-talets mitt säga att det inom Umeå kommun finns en geografiskt sammanhängande plats där emfasen tippat över. Hur man beskriver till vad är förstås lite svårt, inte minst med tidsandans diskursiva förskjutningar. Men ”åt ett vänsterradikalare håll” är av detaljer att döma en acceptabel beskrivning.

Kvarstår gör frågan; varför?

Om jag ska tillåta mig att spekulera så finns kanske ett första svar hos Anders Lidström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet. 2018 publicerade han en rapport, ”Socialdemokraternas tillbakagång 1973-2014”, vari en central tes är att urbaniseringen och den stigande utbildningsnivån utgör huvudförklaringarna till Socialdemokraternas successiva väljartapp i landet. Just i delar av Norrland, inklusive Umeå, har väljartappet emellertid hållits tillbaka något i förhållande till dessa faktorers utveckling. Enligt Lidström skulle detta kunna bero på att partiets organisation, liksom arbetarrörelsens kulturella hegemoni, var förhållandevis starka vid tidpunkten för nedgångens inledning.

Betraktar man östra Umeå framträder en väldigt urban geografi, med en överrepresentation gentemot resten av kommunen i andel studenter och högutbildade. Likväl i andel anställda i offentlig sektor, boende i allmännytta och flerfamiljshus, och personer som har invandrarbakgrund. Så långt ligger Lidströms allmänna förklaring nära tillhands.

Varför väljarna här går till andra alternativ på vänstersidan av blockgränsen är däremot mindre självklart. Valdistrikten i Östra Umeå är jämförelsevis olikartade. Där finns distrikt enbart bestående av allmännyttiga hyresrätter, distrikt bestående enbart av studentlägenheter och distrikt i princip uteslutande bestående av villor. Ändå är likheterna större dem emellan, än i relation till andra distrikt av liknande karaktär i andra delar av kommunen, en tendens som blir ännu tydligare när man jämför med socioekonomiskt liknande distrikt i andra kommuner.

För att återvända till Lidströms forskning så skulle en förklaring kunna vara att det i området finns förhållandevis starka organisatoriska strukturer och en geografiskt lokaliserad särpräglad hegemoni med vänsterradikal lutning under utveckling. Placerar man ut vänsterns lokaler på kartan så framstår det vara troligt.

Oavsett analys så har de styrande i fullmäktige att ta hänsyn till, förhandla med, och representera denna väljargeografi. Hur det går och vad konsekvenserna av eventuella tillkortakommanden blir? Det återstår att se.

Ursprungligen publicerad på kultursidan i Västerbottens-Kuriren 9 oktober 2018. 

Leave a Reply