Kulturhus byggda med dubbla måttstockar

mattstackar

I bitande kyla och yrande snö pulsade vi längs Östra kyrkogatan in på Haga. Inte på jakt efter en föräldrafri fest som så många andra nyårsaftnar i början av 00-talet, utan sökandes efter en gul gammal träkåk.
Ryktet på stan gjorde gällande att det gamla kvinnohuset, vars verksamhet nyligen flyttat till andra lokaler, hade ockuperats. Och i korsningen med Västra Idrottsallén möttes vi av en banderollklädd fasad som bekräftade att det stämde.

Den kommande veckan återvände vi varenda dag, huttrandes i det kallställda huset men med ett ständigt leende på läpparna. Trots avsaknaden av el, värme, vatten och andra basala funktioner fanns här något högst levande – drömmen om ”ett plejs för såna som oss”. En plats av ungdomarna, för ungdomarna. En total motsats till de kommunala ungdomsgårdarna och de förhärskande skötsamhetsideal som där rådde. I alla fall var det så vi upplevde det, när vi helg efter helg blev stoppade i dörren av svårmodig personal.
Men drömmen om ett eget hus skulle bli kortvarig. En kall natt när alla hade gått hem för att sova bommade kommun och polis igen kåken, som kort därpå revs för att lämna plats åt nybyggda lägenheter.
Den dialog som inletts mellan husockupanterna och politikerna rann ut i sanden. Och helgerna återgick till supande på hemgjort vin, planlöst vandrandes längs med stadens gator.

Varje generation umebor har sin egen version av denna duell med stadens styrande politiker. Från kulturföreningen Stackens kritik mot Folkets hus-planerna och drömmen om satsningar på stadsdelarna under 1970-talet, via 80-talets allhusockupanter, vidare till 90-talets konflikter kring Galaxen och Hamnmagasinet och in på 00-talets olika husockupationer och drömmar om självstyrda mötesplats. En röd tråd av motstånd följd av besvikelsen inför stadens rigida planering.
Jag tänker att orsaken till kontinuiteten i kritiken går att finna i begreppet förfrämligande; känslan av att vara ett objekt inför strukturerna. Att sakna möjligheten att tydligt påverka de egna livsbetingelserna. För när stora kolosser byggs – må de heta ”Folkets hus” eller ”Kulturväven” – finns alltid risken att bredden innebär en kompromiss där ingen riktigt känner sig hemma. De riskerar att bli urvattnade, identitetslösa och långt från visioner om medskapande och demokrati. Plötsligt tycks vi befinna oss på en plats som vi inte känner igen som vår egen. En plats som saknar tydliga band till våra sociala gemenskaper – stadens själ.

Att motståndet som detta förfrämligande ger upphov till artikuleras i form av husockupationer är därmed inte heller speciellt konstigt. I dessa sprickor uppstår, om än temporärt, platser som i princip är helt formbara efter deltagarnas behov och begär. Det enorma avstånd mellan tanke och handling som vanligtvis kännetecknar stadsrummet minimeras plötsligt. ”Ska vi bygga en scen?” frågar någon, ”ja vi drar och köper bräder imorgon” svarar en annan, och framför ögonen på deltagarna växer resultatet av deras gemensamma idé fram.

Just därför är processen att legalisera en husockupation också oerhört problematisk. Den beskrivs till exempel av 1983 års allhusockupanter som ”en våt filt av byråkrati” som direkt omöjliggör de drömmar som samlat gruppen från första början. I praktiken innebär byråkratiseringen just en ökning av avståndet mellan tanke och handling, ett tilltagande av förfrämligande hos deltagarna inför platsen.
Detta tycks vara verkligheten även för de kulturutövare som sedan början av augusti huserat i de gamla lokstallarna på Haga, ett stenkast från det gamla kvinnohuset som ockuperades den där nyårsnatten i början av 00-talet.

Kulturutövarna i lokstallarna skapade lokalhistoria i oktober när de skrev på ett kontrakt med kommunala INAB som säger att lokalen får hyras för en krona per år. Vid första anblick kan det låta som en drömdeal, men snart knackade verkligheten på stallarnas stora, gröna portar. Från byggnadsnämnden kom beskedet att all kulturverksamhet måste upphöra, och att lokalerna ska återställas till lokstallsverksamhet. Om inte så gjordes, riskerade den nystartade föreningen ett vite på uppåt 300 000 kronor.

För att verksamheten nu ska kunna fortsätta måste hyresgästerna söka bygglov, även om politikerna låter meddela via media att det är osannolikt att det beviljas. Nämndens ordförande, socialdemokraten Åsa Ögren, säger till VK att temporära bygglov går att söka, men att dessa främst är till för glassförsäljning på sommaren och liknande. Som om inga hyreshus stått på Tvistevägen det senaste decenniet, som om inga barackförskolor tornat upp på Ålidhems ödetomter. Och förresten, hur gör Umeå sport- och motion, som man får anta sysslar med allt annat än järnvägsverksamhet inom samma detaljplansområde?

Frågor infinner sig om vem som har möjlighet att tänja på byråkratins gränser, och vem som förväntas följa dess förordningar till punkt och pricka. Hur kommer det sig att det andra kulturhus som snart ska invigas kunde byggas på bekostnad av kåkar med bevarandevärde, samtidigt som ideella kulturutövare får spendera vakna nätter med att försöka följa regler och förordningar som vore de naturlagar? Även i fallet med de nya bosättningarna som EU-migranter satt upp vid OKQ8 på Carlslid tycks byråkratin stå stark som vore den naturlag.

Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att pengarna avgör. Att byråkrati, snarare än att vara ett sätt att reglera rättigheter, skyldigheter och struktur, allt för ofta används som ett maktinstrument mot maktlösa grupper. Det är en situation av dubbla måttstockar som råder.
Det hela får mig att tänka på fransmannen Henri Lefebvres slagord om ”Rätten till staden”. Vad krävs för att människor på allvar ska ges möjligheten att forma vardagens rum efter gemensamma behov och begär? I fallet med de gamla lokstallarna tycks det mig som att drömmen vore ett tillstånd där byråkraterna sköter byråkratin, och kulturutövarna ges möjlighet att ägna sig åt just kulturen, i dess bredaste bemärkelse. Ett tillstånd där byråkratin är tänjbar även för de som bygger staden underifrån.

———————
Ursprungligen publicerad 10 november 2014 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK)

Leave a Reply