Sökandet efter stadens släta platser

ffb

Mitt i den urbana terrängen, dolt bakom täta träd och buskar, höjer sig ett litet berg vars utsikt bjuder vyer över stadens glastorn. Detta rum, denna plats var en gång i tiden ändamålsenligt planerad efter behov, men tycks ha fallit i glömska med årens lopp. I alla fall ur den konstituerade maktens blickfång.
Under sensommarnätterna dånar den kreativa glädjen, gemenskapen, det oförutsägbara och oplanerbara mellan björkarnas löv.
På denna typ av släta stenhäll bildar fallande regndroppar fria, öppna flöden utan tydliga uppsamlingsplatser, utan synbar kontrollerbarhet.
Och staden är full av släta stenhällar likt denna. Vissa, aldrig någonsin planerade eller inordnade. Andra; förlorade i sitt syfte just i denna tid, likt just detta partikulära rum. Stadens konstituerande krafter vandrar sökande, nomadiskt, efter nya släta stenhällar där regndropparna fritt kan falla, där flödena är öppna. Letandes efter de släta rummen.

Staden, så som den framträder vid första anblick på en karta, är en uppsättning räfflade stenhällar. Den fångar upp de fallande regndropparna i kvantitativt mätbara fåror; överblickbara, utstuderade, bestämda. Jakten på den urbana kapitalackumulationen är en ständig räffling av släta rum. En direkt parasitär aktivitet vars själva krav på struktur ständigt bryter ner de fria flödena som utgör förutsättningen för dess existens. Ett stängsel runt en allmänning, vars kreativa skapande bygger just på avsaknaden av inhägnad.

Här, i spänningsfältet mellan de släta och de räfflade rummen, fångas den postfordistiska stadens paradoxala existensvillkor. Dess invånares nomadiska tillvaro. Ständigt i jagande efter nya släta ytor, där regndropparna fritt tillåts falla.

Motståndet – denna livsuppehållande vägran. Denna, den urbana nomadens längtan, efter exodus. Hela det sociala och ekonomiska framåtskridandets kärna. Hur artikuleras det i en tid då hela samhället blivit fabrik? Då livet som sådant bortom tidsstudiemannens mätförmåga gjorts värdeskapande? Processer av förfrämligande inför tanken, kreativiteten, känslorna, som allt hårdare exploateras i jakt på ekonomisk expansion. Att maska eller obstruera produktionen i ett samhälle som blivit fabrik är att söka kontrollen över självet, över förflyktigandet. En mikroskopisk slät beståndsdel av den annars så räfflade stenhällen. Någonstans att vänta in motståndets kollektiviserade form – upproret – och den gemensamma utvandringen till en tid, ett rum som inte längre räfflas. Den urbana nomaden, entreprenörens kritiske kusin. Ständigt sökande.
Kanske går det att hitta en väl dold grotta, i brist på en verklig utsida? Individuellt lite mindre exploaterad, lite mindre förfrämligad. Men precis som den maskande fabriksarbetaren vid sitt löpande band; ständigt tyngd av ensamheten i sin handling. Vad är värdet i det perfekta gömstället, utan någon att dela det med? Och ingen är fri, förrän alla är fria.

De samtidskorrekta granitplattorna, den putsade fasaden. Tillrättalagda, som för att skydda från allt som signalerar mänsklighet. Vad gömmer sig bakom den perfekta ytan för den som försöker snegla genom sprickorna som bildats?
Är det inte nästan som om det som i objektiv form är mest synliggjort, som subjekt tycks befinna sig längst från kärnan, längst ute.
I en värdelös skog, där marken gömmer bly, ges det med misstänksamhet plats. Eller i en gammal rutten träkåk på tvetydliga juridiska grunder. Utanför stadens urbana gränser, där problemen blir någon annans. Osynliga.

Och varje nytt glastorn som höjer sig mot skyarna. En stängd teater. Ett bortträngt musikhus. De fattiga som försvunnit någon annanstans. Nomaderna som sökt sig vidare till ödelagda och oupptäckta rum. För stunden släta, med öppna horisonter och nya temporära gemenskaper. Men inte här, mitt i. Där fasaden snarare är att betrakta som kuliss. Där portarna är låsta. Där vissa bor på taken, skyddade från gatans oförutsägbara rörelser.

Detta är ingen rustik tysk hamnstad i miniatyr. Inte heller någon autentisk Medelhavsby. Tillståndsenhet, nya kameror, förutsägbarhet, miljöskyddsombud, nolltolerans, skötsamhetsideal. En rädsla så mycket starkare än drömmen om de europeiska kulturmetropolernas statistik över bokade gästnätter. Skriv absolut inget på väggen, så att någon annan får veta hur du har det.

——————–
Ursprungligen publicerade som textbidrag till Fellesskapsprosjektet å Fortette Byens (FFB) utställning på bildmuseet i Umeå i september 2014. Publiceras av Bildmuseet i förlängd version som katalogtext i början av 2015.

Leave a Reply