Det andra stadshuset

detandra

I utkanten av Umeås konstnärliga campus ligger en kontorsbyggnad med namnet ”X”. I sin estetiska formgivning samspelar den genom fasad i lärkträ och interiör industri­känsla med resterande campus, men dess verksamheter saknar formell koppling till universitetets undervisning. Campus X går kanske närmast att beskriva som något av ett andra stadshus. En dubbelmaktens rumsliga hemvist.

Här huserar den familjeägda fastighetskoncernen Baltic­gruppen, som de senaste decennierna blivit en allt kraftigare maktfaktor i denna västerbottniska kuststad. Vid sin sida, eller rättare sagt; på våningarna ovan och under, har strategiskt vik­tiga aktörer såsom arkitektfirmor och konsultföretag samlats.

Historien om Balticgruppens väg till den lokala fastighets­marknadens starkaste position är emellertid svårbegriplig utan personen i dess centrum – företagets grundare, och tillsammans med sina söner än i dag majoritetsägare, Krister Olsson. Under företagets 30-­åriga imperiebygge går berättelserna om fastig­hetsaffärerna och Olssons personliga välgörenhet hand i hand.

Balticgruppens väg in på Umeås fastighetsmarknad tar sin början när företagarsonen Krister Olsson under 1980­-talet inves­terar i förvärvandet av å ena sidan ett träsliperi under avveckling, och å andra sidan ett offentligägt mentalsjukhusområde, Ume­dalens sjukhus, som stängts ner 1986 i samband med reformer inom psykiatrin. Såväl träsliperiet som sjukhusområdet är relativt sett billiga investeringar, men med hög risk sett till deras tidigare användning och rykte. Framgångsreceptet ska visa sig vara långt­ gående och kreativt planerade funktionsomvandlingar.

Till mentalsjukhuset, i Umeås västra utkanter, anlitar Baltic­gruppen galleristen Stefan Andersson för att bygga upp en företagsfinansierad skulpturpark kring de gamla institutions­ byggnaderna. Investeringen har ofta beskrivits som filantropisk, men har en tydlig effekt i att förändra områdets rykte och fylla platsen med ny innebörd. Metoden är i dag välkänd och vanligt förespråkad för städer vid omvandlingar av bebyggelse som förlorat sitt tidigare bruksvärde. I Balticgruppens fall ska den också löna sig.

Kring mentalsjukhusets rödrosa stenbyggnader (arkitekt Carl Westman, 1934) uppförs såväl hyreskvarter som bostads­ rätter och villamattor med kataloghus de följande åren. I de gamla sjukhusbyggnaderna börjar kommunen, vid sidan av olika privata aktörer, hyra in sig för verksamheter som skolor, äldre­boenden och nya vårdinrättningar. Genom att ta riskuppdraget att vägleda och finansiera områdets förädling har Balticgrup­pen skapat sig en fördelaktig position, med långsiktigt säkrade inkomster från kommunkassan.

Med 1990-talets övergång i 00-tal har Krister Olsson sålt av stora delar av sitt industriella aktieinnehav och i stället valt att inrikta sig allt mer på fastighetsmarknaden. Fokus har även flyttat från stadens postindustriella utkanter för att nu inriktas på dess centrum och universitetsområde.

Umeås centrumfyrkant, som den kallas på grund av inrut­ningen mellan tre bilvägar och en älv, står vid tidpunkten i något av en träda efter massiva ombyggnader under 1960- ­70-­ och -80-­talen. En ny fördjupad översiktsplan ska arbetas fram och antas av kommunfullmäktige, men ligger fortfarande flera år framåt i tiden. Sedan slutet av 1980-­talet har även en diskussion förts om att vända staden mot älven under devisen ”staden mellan broarna”, men de konkreta framstegen är få.

Precis som i fallet med mentalsjukhuset och det gamla träsliperiet ser Balticgruppen möjligheter i stilleståndet. Su­ccessivt köper man under 00­talet upp strategiska byggnader i och utanför centrum. På en karta utgör de tydliga kluster vid potentiella punkter för framtida stadsutveckling. I praktiken rör det sig bland annat om ett gammalt hotell och en tullbyggnad vid älven just mellan broarna i centrum, ett shoppingkvarter med ingångar från gå­ och bussgata, och ännu en sliperibyggnad strax öster om innerstaden. För de förvärvade objekten finns sällan en utåt kommunicerad plan. I stället ställs många av byggnaderna tomma i väntan på framtiden.

Parallellt med fastighetshandeln ägnar Krister Olsson stora summor åt sina filantropiska insatser med tydligt lokalt fokus. Han sponsrar idrottslag och kultur. Han fixar sommarjobb åt arbetslösa ungdomar när kommunen inte klarar av ekonomin. Och vid ett tillfälle skänks 100 miljoner till Umeå universitet. Likaså i dessa fall ska riskfyllda fastighetsinköp och aktiv välgörenhet visa sig utgöra ett framgångsrecept. Genom ett samarbete med Umeå universitet ges Balticgruppen uppdrag att utveckla ett konstnärligt campus – inklusive arkitekt­, konst­, och designhögskola samt stadens bildmuseum – i anslutning till det förvärvade sliperiet strax utanför centrum.

Även på andra håll börjar det röra på sig. 2008 vinner Umeå titeln som Europas kulturhuvudstad 2014. Ambitionen är, i alla fall delvis, att re­branda staden som en exotisk kulturmetropol. Så följer också en kraftigt påskyndad process att omforma stadens offentliga miljöer, öka andelen hotellrum och skapa nya märkesbyggnader för den väntade turistanstormningen.

För Balticgruppen är läget utmärkt. Med stöd i de nya ambi­ tionerna skapar man ett konkret förslag på ett nytt kulturhus vid älvstranden där man under 00­talet köpt mark och byggna­ der. Umeå kommun som i sin kulturhuvudstadsansökan skrivit att man ska bygga något av just denna karaktär hakar på, och fram växer ett omfattande offentlig­privat samverkansprojekt under namnet ”Kulturväven”. Byggnaden ritas av den ansedda arkitektbyrån Snøhetta för att efterlikna Umeås signum, björken, i sitt vågformade samspel av svarta fönster och vit fasad.

Med kommunens beslut att ingå i projektet klargörs även att dess bärande innehåll ska bli ett flyttat stadsbibliotek, bort från dess vid tidpunkten centrala läge i anslutning till Umeås parad­ gata Rådhusesplanaden, och dess busstorg Vasaplan. Detta har länge varit viljan hos näringslivsföreträdare som Svensk handel och Umeå C, som redan 2004 föreslagit en biblioteksflytt för att möjliggöra esplanadens fulla potential som handelsstråk.

På så vis får Väven inte bara ett konkret innehåll – projek­tet blir en slags nyckel som omdanar förutsättningarna för en rad andra projekt med geografisk närhet till den dåvarande biblioteksbyggnaden.

Ett av dessa rör kvarteret Forsete, som Balticgruppen köpt upp under 00­-talet. Här påbörjas nu på allvar planerna på Sveriges, ut­ anför storstäderna, största shoppingcentrum – ”Utopia” – komplett med höghushotell och ett exklusivt bostadsområde på hustaken.

Även Väven i sig ska visa sig vara en väl avvägd affär för Krister Olsson. Vid sidan om husets hotelldel, som förvaltas
av Balticgruppen själva, ska kommunen hyra nästan 16 000 av de totalt 24 000 kvadratmetrarna. Kontraktet ligger fast på 25 års tid och kräver att lokalerna används för kulturella ändamål, samtidigt som ägarna har rätt till god avkastning. Genom stadsbibliotekets närvaro garanteras dessutom en nästan given besökarström, vid sidan av Kvinnohistoriskt museum, caféer, restauranger, utställningslokaler och en black box.

Balticgruppens väg till företagets i dag unika position på Umeås fastighetsmarknad går kanske bäst att sammanfatta i en sällsynt god förmåga att förvärva riskobjekt med, på kort sikt, hög risk men samtidigt stor långsiktig potential. Steg för steg har man tagit över i synnerhet offentliga byggnader i tider då byråkratin malt sakta, för att efter noggrann planering och genomtänkta gentrifieringsprocesser fått trygga hyresgäster
i form av just offentlig verksamhet.

Just därför är nog också umebornas inställning till Baltic­gruppen uppdelad i så tydliga läger; å ena sidan hyllningskör, å andra sidan nidbild av den onde kapitalisten. Positionen bolaget intagit är, vare sig man ställer sig positiv eller kritisk, utan tvivel den av en väl etablerad maktfaktor kapabel att till och från styra kommunens agerande.

De enorma mängder offentliga resurser som årligen pum­ pas in i Balticgruppen via gemensamma projekt och hyreskon­ trakt har vid tidpunkter, som i samband med biblioteksflytten, väckt omfattande protester. Men många hyllar också Krister Olsson för insatser mot ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist och för hans ständiga risktagande i tillväxtens tjänst.

Säkert är emellertid att umeborna kan vänta sig att stadens utveckling även de följande decennierna kommer att styras
lika mycket från den X­märkta byggnaden vid älvens strand som från Stadshuset. I det växande Umeå planera nya förtätningsplaner kring Universitetsom­rådet, och var man än kollar, är Balticgruppen med på tåget.

Leave a Reply