I sökandet efter Ådalens själ

sollefta_1ar”Man betalar sina kontingenter och man står i LO:s och de politiska partiernas matriklar, men man kan misstänka ådalsborna för att i grund och botten vara syndikalister hela bunten.”

Birger Norman – Ådalen 31 (Rabén & Sjögren, 1968)

Den 30 januari 2018 har foajén på Sollefteå sjukhus varit ockuperad i ett helt år. Dygnet runt, dag ut och dag in, har medborgare suttit där i pass. Också på högtider som midsommar- och julafton.

En bra bit över 2 000 personer har deltagit. De flesta ortsbor. En majoritet kvinnor.

Alltsedan hösten 2015 har det stormat från Ådalen. I valet 2014 gick Socialdemokraterna i Västernorrlands landsting till val med löfte om att det fortsatt skulle finnas tre akutsjukhus i länet. Sundsvall, Örnsköldsvik och Sollefteå. Det dröjde ganska precis ett år efter att sossarna vunnit tillbaka makten från högern tills förslaget om dråpslaget läckte. I Sollefteå föreslogs där vitala delar av akutsjukhuset avvecklas – akut kirurgi- och ortopedi, samt BB och kvinnosjukvården.

Det tog, milt sagt, hus i helvete.

Sedan några år fanns efter ett äldre nedskärningsrykte redan facebookgruppen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus. Och där tog diskussionen nu snabbt fart. Gruppen kom snart också att formeras till en formell förening, och samlar på nätet i dag 15 000 personer. Den har varit viktig för det som följt, men är samtidigt långt ifrån ensam part i motståndets utveckling. Främst är den nog att beskriva som ett slags paraply kring vilket det finns en rad olika självständiga initiativ med olika mer specifika fokus.

När diskussionen drog igång under hösten 2015 kallade ett sådant, Ådalen reser sig, till demonstration i Kramfors. Den 10 oktober. Socialdemokraterna höll förtroenderåd på Hotell Kramm. Mellan 10 000–15 000 dök upp för att promenerade från idrottsplatsen, runt hotellet, och slutligen till torget. Efter talen avvek några hundra deltagare upp mot Kramm, och trängde på mot entrén, skanderades ”Vi vill ha, sjukhuset kvar”. Myllret var nära nog på väg in genom dörrarna, men stannade av när en nervös hotellvärd ställde sig i vägen. Den dagen avsattes landstingsstyrelsens socialdemokratiska ordförande, och från partiet lovades det omtag.

Mycket har hänt därifrån, till dags dato.

Det blev inget omtag. I stället har nedskärningarna, steg för steg, klubbats igenom. Socialdemokrater från Ådalen har också gång på gång röstat mot sitt eget parti, men i fas med vallöftet, varpå de frysts ut från partigruppens arbete. Parallellt har skandalerna rullat kring landstingets ledande politiker och tjänstemän. Om svågerpolitik och oskäliga avgångsvederlag, bland annat.

Det finns såklart gott om detaljer, nyanser, värda att nämna för att begripliggöra sjukhusstriden. Men mitt intresse just här ligger snarare på den sociala rörelsens utveckling och dess genealogi – dess rötter.

Rörelsen är i sig nämligen verkligt fascinerande.

Att det protesteras vid stora nedskärningar i välfärden är förvisso inte alls unikt. Likväl märks något alldeles särskilt just här. Något specifikt i metodik och anda, som skapar en så mycket starkare kraft, som kunnat hålla lågan levande i över två och ett halvt år.

Tidigt i protesternas formering turnerade Ådalen reser sig runt i bygderna och höll en föreläsning under namnet ”Sagan om landstinget”.

Från något håll startades också en medborgarjournalistisk sajt, framförallt fokuserad på oegentligheter från makthavares sida. Flera protester har arrangerats på gator och torg. Efter Kramfors den mest noterbara i Härnösand den 24 april 2016 – åter med massivt deltagarantal. Flera konventionella parter har såklart även gjort sina inspel. Kyrkorna, de lokala partiorganisationerna, företagare, kommunorganisationerna.

Med tid lanserades också ett initiativ för kooperativ sjukvårdsdrift: VOON – Vård och Omsorg i Norrland. De har, med stort allvar, dryftat intresset att ta över Sollefteå sjukhus, men det har inte stannat i väntan. Den 20 december 2017 öppnade de sin första medlemsägda vårdcentral i Sollefteå centrum.

Så är ju då också foajén på sjukhuset ockuperad, med stängningen av just BB som huvudsakligt fokus.

Och precis som Birger Norman frågade sig i sin rigorösa skildring av förloppen som ledde fram till den historiska dagen med skotten i Lunde 1931, söker jag nu allt djupare efter svaret på frågan: Varför utspelar sig så kraftfulla protester just i Ådalen när liknande omständigheter givit svagare motstånd på andra platser som rent strukturellt delar många likheter med denna?

Intressant är att svaret i alla fall på ytan, trots ett sekels passage, inte tycks mig vara utan beröringspunkter.

Garderobssyndikalister är förvisso kanske, med sina fackliga konnotationer inte rätt begrepp för tiden. Men däri fångas ändå delvis konturerna. Av en geografiskt kulturellt lokaliserad själ av frihetlighet och lokal självorganisering. Viljan att beslut ska fattas av de som berörs. Av att man fixar saker som behöver fixas, snarare än vädjar och väntar på att någon högre instans ska ordna det. Och av direkt aktion, som nu, med den ockuperade sjukhusfoajén. Rötter har den nog åtminstone delvis i en frikyrkokultur, som historiskt sträckt sig stark även i Västerbotten, på andra sidan länsgränsen.

Den där andan märks inte just bara i protesterna utan hägrar alltjämt i dag i byaengagemang i och kring Ådalen, där ideella föreningar tagit driften av skolor, mataffärer, bensinmackar och mycket därtill. Som i Edsele, eller Docksta.

Det är härtill intressant att Ådalens Socialdemokrater, som på 20-talet under några år lämnade SAP för det mer radikala SSV, ett sekel senare åter befinner sig i samma slags klinch med sitt ideologiskt allt otydligare moderparti. Partiets lokala gräsrötter har i dag också en betydande funktion i de myllrande rörelserna.

I början av förra århundradet spelade så också händelser i Ådalen som för många bekant en betydande roll för övergången till demokrati, och sedermera även för framväxten av folkhemmet. Hur det blir den här gången vet nu ingen. Men rörelsens driftiga självorganisering ger på många sätt i sig konkreta resultat för samhällets utveckling.

Samtidigt är ådalsbornas kamp åter av rikspolitiskt, ja till och med internationellt, intresse. Till hösten nalkas ett nytt landstingsval. Och i sjukhusfoajén planerar ockupanterna att sitta kvar, så länge det krävs.


Ursprungligen publicerad den 30 januari 2018 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren. 

BB-protest visar vägen för ny social rörelse

BB

Den 31 januari 2012 ockuperade Doroteaborna sin sjukstuga i protest mot att akutvårdsplatserna drogs in. Tre år av ockupation, ett kommunalt maktskifte och den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting senare gav landstinget tillslut upp. Vårdplatserna återställdes.

Femton mil söderut. Ett annat landsting. Ett annat nedskärningspaket, likväl riktat mot länet i frågas periferier.

Nästan på dagen fem år efter att ockupationen inleddes i Dorotea, den 30 januari 2017, vällde hundratals Ådalsbor in i foajén på Sollefteå sjukhus för att deklarera platsen ockuperad i protest mot den stundande nedläggningen av BB.

BB-ockupationen i Sollefteå är, precis som Doroteaupprorets dito, emellertid långt ifrån en spontan startpunkt för organiseringen kring sakfrågan. I Dorotea fanns för det första vad man får kalla en kraftfull lokal tradition av motstånd mot centralisering, bland annat genom former av civil olydnad som verktyg. För det andra skedde själva ockupationen 2012 efter otaliga demonstrationer och andra försök till opinionsbildning som börjat mobilisera lokal- och närområdesbefolkningen mot landstingets nedskärningspaket ”Projekt balans”.

Så är också fallet i Sollefteå och Ådalen, där just exempelvis sjukhuset fram och åter varit hotat under bra längre än ett årtionde, på en plats där befolkningen sett en hel del av statligt undandragande. När det väl small till under hösten 2015 – trots de styrande Socialdemokraternas vallöften om att bevara tre akutsjukhus i länet – var medborgarna därmed åtminstone delvis förberedda. Bland annat genom existensen av en grupp på sociala medier.

Och trots årtiondena mellan militärens dödande skott 1931, och det konkreta hot mot liv som de olika sjukhusnedskärningarna i mitten av 2010-talet i praktiken riskerar utgöra, är den mentala kopplingen uppenbart potent. Så gick också den första bland flera enorma demonstrationer, i oktober 2015, med historiens vingslag under parollen ”Ådalen reser sig”.

Idag, ett och ett halvt år senare, har rörelsen utvecklats till ett komplext nätverk av experimenterande grupper som inte bara mobiliserar i opinion och på torg (Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus), utan därtill granskar och gräver (LVN Leaks), undersöker alternativa driftsformer som gemensamt ägande i föreningsform (Ådalen reser sig / Vård och Omsorg i Norrland), och nu också möter upp med civil olydnad. Den har därtill spridit sig till att även inkludera Örnsköldsvik, i takt med att även det sjukhuset ställts inför nedskärningshot inom ramarna för samma sparbeting.

Det är utan tvivel mäktigt, inspirerande och berörande, trots de sorgliga omständigheter som de facto råder när landstinget tjuraktigt kör på i vad som numer mest tycks handla om prestige.

Ådalen har, kan man säga – i Doroteaupprorets fotspår – erbjudit grunddragen för hur dynamiska sociala rörelser som åter söker fylla, tyvärr nötta, begrepp som demokrati och jämlikhet med innebörd, kan struktureras. Det kan ingen heller ta ifrån dem, oavsett hur slaget om sjukhuset i allmänhet och dess BB i synnerhet slutar.


Ursprungligen publicerad torsdag 2 februari 2017 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK).

Ådalens tystade rop

adalen

Kramfors, tionde oktober tjugohundrafemton. Hela samhället är ute i höstkylan. Bilköerna ringlar tätt flera mil från grannkommunen Sollefteå till. Affärer har stängt ner i solidaritet.
Ut från idrottsplatsen och upp längs med Kungsgatan vandrar mellan tio och femton tusen personer. De skriker; ”Vi vill ha, sjukhuset kvar”.

Stanna upp och ta in det. Mellan tio och femton tusen personer. I Kramfors centralort bor det sex tusen. Arton i hela kommunen.

”Ådalen reser sig”, som protesten titulerades.

Sannerligen.

Någon timme senare, direkt efter att den stora demonstrationen avrundats på torget, går några hundra individer vidare mot Hotell Kramm. Länets styrande Socialdemokrater är för dagen samlade där i syfte att diskutera det lagda nedskärningspaketet som framför allt slår mot sjukvården i länets periferier. Folkhopen ska lämna över ett protestbrev, men bestämmer sig i stundens hetta för att försöka tränga in i foajén under ljudet av slagord. Jag tänker att ”nu blir det kaos”, innan en nervös hotellanställd lyckas övertala de protesterande att det nog ändå är bäst om merparten stannar kvar på parkeringen utanför.

Hela upplevelsen är förstummande. Den påminner om bilderna och berättelserna från Sydeuropa och Nordafrika sedan den globala ekonomiska krisens utbrott 2008. ”Folkligt” på ett sätt som liksom överskrider de politiska och ideologiska kategorier vi under 1900-talet vant oss vid.

Men lika förstummande som timmarna i Kramfors är emellertid hemkomsten till den efterföljande riksmediala bevakningen. Eller; tystnaden, ska man kanske snarare säga. För i de flesta större dagstidningar genererar detta massiva indignerade rop inte mer än en undangömd notis på nyhetsplats. Inga förstasidor, inga analyser från politiska kommentatorer, inga ledare som söker passa in med den egna agendan.

Det finns två förklaringar till det. Båda i sig förstärkande skäl för folk på dessa platser att göra uppror mot den samtida ordningen.

Å ena sidan märks med tydlighet här mediernas alldeles egna centralisering av resurser under de senaste årtiondena. För hur ska man annars förklara aningslösheten och bristen på förberedd nyhetsbevakande närvaro inför det som här var på väg att ske?

Veckor av mobilisering. Grupper på sociala medier med över tio tusen medlemmar. Ett ständigt stigande tonläge. Spridda uppmaningar till civil olydnad, vild strejk, blockader. Inte heller är lördagens händelse ett unikum i samtiden. Tvärtom placerar den sig tryggt i en kronologi av växande missnöje i det geografiska närområdet kring just denna typ av frågor.

Den föregås av snarlika kraftiga lokala mobiliseringar i med norrlandsmått närliggande Dorotea och Åsele på andra sidan länsgränsen.

Den mediala tystnaden säger emellertid å andra sidan också något om politiken, och dess nuvarande partietablissemang som åtminstone delvis äger svensk dagspress. Hur kan dess ledarsidors likgiltighet inför tusentals protesterande väljare förstås? Varför vill ingen på högre ort göra anspråk på att representera denna kraft?

Svaret är lika enkelt som det för nämnda parter är graverande: De är alla såväl skyldiga som ovilliga att förändra förutsättningarna. För oavsett regering, oavsett landstingsmajoritet har en politik av ojämn geografisk utveckling sedan 1970-talets ekonomiska kris hållits intakt. Den utgör, i realpolitiken, ett starkt samförstånd i synen på hur övergripande ekonomisk tillväxt ska säkras.

En offrad, icke-representerad minoritet, om man ska uttrycka det hela i klarspråk. Vilket också är skälet till att snart nog varenda norrländsk kommun och landsting innehar ett lokalt eller regionalt missnöjesparti, bildat efter en konflikt som denna.

Det hela framstår, år för år, vara ett allt farligare spel för de traditionella partierna. Missnöje likt detta tenderar nämligen för eller senare brisera okontrollerat. Sprida sig som en eld. Knyta an till missnöje skapat på andra grunder, men där fienden ändå förefaller vara gemensam. I många europeiska länder har det på senare år blivit Socialdemokratins undergång. Krisens förlorare har konstituerat nya alternativ; för en återskapad demokrati, för värdighet, för jämlikhet. För en framtid värd att tro på, också för människor bortom samhällets mest privilegierade skikt.

Ådalen reser sig igen

Femtontusen (15 000!) personer samlades lördagen den 10 oktober i Kramfors för att protestera mot förslaget på att slakta sjukvården i delar av Västernorrland i allmänhet och Sollefteå sjukhus i synnerhet.

Det hela känns igen. Ett landsting i ekonomisk kris. Föreslagna nedskärningar på hundratals miljoner. Orter som berövas på den mest grundläggande av sjukvård som akutmottagning och BB.

Detta är Sverige, 2010-talet, bortom de fasader som i storstäderna byggts upp med belånad fastighetsspekulation.

I början av 2012 ockuperades Doroteas sjukstuga i Västerbotten i motstånd mot ett liknande nedskärningspaket. En hel ort slöt upp bakom upprorets ockupation och folkomröstningsinitiativ, för att till slut efter valet 2014 vinna tillbaka de vårdplatser man fråntagits.

Men så small det som synes igen, på andra sidan länsgränsen.

Även denna gång under ett socialdemokratiskt landstingsstyre. Men nu i stark konflikt med sina egna gräsrötter – de lokala S-föreningarna uppbackade av ett enat civilsamhälle. Partiet klyvs geografiskt. Mellan de centrala beslutsfattarna i Sundsvall och länets periferier.

”Ådalen reser sig” var titeln för demonstrationen i Kramfors. Det är också med den känslan av historiens vingslag som Ångermanland gick man ur huse under dagen. Ett demonstrationståg långt bortom horisonten, sjungandes ”Vi vill ha sjukhuset kvar!”.

Precis som i Dorotea spiller även här ilskan över i en vilja till aktion och olydnad. En vetskap om att pengar, snarare än ord, tenderar att styra konfliktens utfall. Det märks inte minst när några hundra personer efter den stora demonstrationens slut vandrade vidare till Hotell Kramm där socialdemokraterna höll länsmöte i hopp om att kunna tränga sig in genom dörrarna.

Kramfors lördagen den 10 oktober 2015 är känslan av en början, snarare än ett slut. Om en gnista som tändes i Dorotea har nu växt till en flammande eld.

För det handlar i allra högsta grad om Sollefteå sjukhus, men det handlar också om en politik från högsta ort i en medveten ojämn geografisk utveckling. Av att dölja samhällets kris genom att placera den i periferier där medierna sedan länge stängt ner sina kontor och avslutat sin bevakning. Vissas säkrade vinster är en annans försvunna akutmottagning.

Det är en konflikt vi måste ta gemensamt. En eld som måste synliggöras och spridas. Överallt, inte bara bland de för stunden hårdast berörda.

I Kramfors fanns denna dag ilska och indignation. Men i en sådan folkmassa tänds också hopp. Där finns en kraft, en gemenskap. Och det är helt oundvikligt att inte fråga sig vad den kan åstadkomma om den tillåts frodas. Så föds alternativ, möjligheter och hopp om en annan bättre framtid.

———-
Tidigare publicerad av Tidningen Brand på deras rörelseportal ”Gnistor”.