Östra Umeå – ett nytt vänsterradikalt fäste?

ostraEfter upprorsåret 1968 etablerades en föreställning om Umeå som en särskilt röd stad, med det ”röda universitetet”. Här, gick berättelsen, hade en sedan urminnes borgerlig norrländsk småstad i och med inflödet av studenter genomgått en plötslig, dramatisk förändring. Bilden berodde troligen mycket på att perioden ur ett slags rumsligt perspektiv upplevdes som påtagligt förändrande.

Utöver tillkomsten av en mylla av små vänstergrupper i en stad där Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) knappt funnits under efterkrigstiden syntes en mängd turbulenta händelser det följande årtiondet. Med tiden kom ändå idén om ”det röda Umeå” och ”det röda universitetet” att både ifrågasättas och nyanseras – inte minst i reflektioner från vissa av de som var med när det begav sig.

Tidskriften Västerbotten gav 2010 ut ett nummer på temat där man i inledningen reflekterade över att universitetets eventuella särprägel kanske snarare handlat om en ”forskningsmiljö präglad av chosefrihet, lärare och studenter med icke-akademisk bakgrund och inte minst frånvaron av högstämda akademiska traditioner och hierarkier”.

En annan utgångspunkt för reflektion har varit valresultaten. I valet 1970 lyckades VPK fortfarande inte knipa mandat, och den majoritet som borgerligheten haft sedan rösträttens införande stod markant stabil. Att den till slut ändå föll, resonerar många, kunde föga bero på den högljudda yttervänster som präglade det politiska klimatet så tydligt kring skiftet mellan 1960- och 70-tal.

Hur ser egentligen Umeås politiska utveckling ut, med valresultaten som utgångspunkt?

Umeå har historiskt stått ut i ett norrländskt sammanhang med en relativt svag arbetarrörelse. Samtidigt är det som utmärker Socialdemokraternas resultat en successiv och i princip oavbruten tillväxt från 1922 till 1991.

Om valet 1970 utelämnade tecken på en mer drastisk svängning så kom faktiskt densamma i det följande. Socialdemokraterna gjorde då sin enskilt största ökning under efterkrigstiden samtidigt som VPK gjorde entré i fullmäktige. Den borgerliga majoriteten stod sig med en hårsmån. Skiftet dröjde ett slag, men kom i och med att VPK 1979 dubblerade sina mandat.

En hypotes som ibland anförts är att kommunsammanslagningarna på 1960- och 70- talen skulle varit orsaken till detta. 1965 införlivades nämligen ”landskommunen” bestående av stora delar närliggande landsbygd i stadens jurisdiktion, följt av Holmsund, Sävar, Hörnefors och Holmön 1974. Det förstnämnda gjorde faktiskt till synes stort avtryck. Centerpartiet gick 1966 från två till tio mandat. Förändringar kopplade till den senare är samtidigt till synes frånvarande.

Så varför detta grävande i gammal valstatistik undrar kanske läsaren vid det här laget?

Svaret är att vi i närtid ser en vidare utveckling som knyter an till diskussionen om ”det röda Umeå” och som behöver sin historia.

Just den socialdemokratiska solskenshistorien nådde nämligen sitt slut vid 1990-talets början. 1991 backade partiet tydligt med väljartapp företrädesvis till borgerligheten. Desto mer förödande var emellertid att en grupp kring tidningen Offensiv lanserat en så kallad spränglista – det vill säga, en lista med Socialdemokraternas partinamn, men med alternativa kandidater i toppen. Offensivarna tog så hela tre av Socialdemokraternas mandat och i läget som följde fick borgerligheten temporärt tillbaka makten i minoritet.

Valet 1998 innebar därpå ett för Socialdemokraterna slags omvänt 1973 – det största enskilda väljartappet någonsin. Samtidigt fördubblade Vänsterpartiet sina mandat. Offensivarna, som nu omöjliggjorts att använda spränglistor efter en ändring i vallagen, bildade samtidigt eget parti och knep två mandat.

Vad som där inleddes kan bäst beskrivas som en gradvis omfördelning av väljare inom den tydligt dominanta vänstersidan av blockgränsen, från Socialdemokraterna till andra partier.

För den som betraktar utvecklingen utifrån valresultatet 2018 märks något väldigt signifikant rörande denna förskjutning.

I 23 av 69 valdistrikt är de andra partierna på vänstersidan – Vänsterpartiet, Arbetarpartiet, Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet – tillsammans större än Socialdemokraterna.

Dessa valdistrikt är helt sammanlänkande inom en geografi som enklast beskrivs som Östra Umeå. Inom området finns en kärnpunkt av distrikt vari Vänsterpartiet nu på egen hand antingen är större eller jämnstora med Socialdemokraterna. Samtidigt är den bredare förskjutningen beskrivbar över tid, och området vidgas.

Om man vid skiftet från högermajoritet till vänsterdito på 70-talet kunde notera att Umeå blev en ”röd stad” med socialdemokratisk emfas, så kan man kring 2010-talets mitt säga att det inom Umeå kommun finns en geografiskt sammanhängande plats där emfasen tippat över. Hur man beskriver till vad är förstås lite svårt, inte minst med tidsandans diskursiva förskjutningar. Men ”åt ett vänsterradikalare håll” är av detaljer att döma en acceptabel beskrivning.

Kvarstår gör frågan; varför?

Om jag ska tillåta mig att spekulera så finns kanske ett första svar hos Anders Lidström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet. 2018 publicerade han en rapport, ”Socialdemokraternas tillbakagång 1973-2014”, vari en central tes är att urbaniseringen och den stigande utbildningsnivån utgör huvudförklaringarna till Socialdemokraternas successiva väljartapp i landet. Just i delar av Norrland, inklusive Umeå, har väljartappet emellertid hållits tillbaka något i förhållande till dessa faktorers utveckling. Enligt Lidström skulle detta kunna bero på att partiets organisation, liksom arbetarrörelsens kulturella hegemoni, var förhållandevis starka vid tidpunkten för nedgångens inledning.

Betraktar man östra Umeå framträder en väldigt urban geografi, med en överrepresentation gentemot resten av kommunen i andel studenter och högutbildade. Likväl i andel anställda i offentlig sektor, boende i allmännytta och flerfamiljshus, och personer som har invandrarbakgrund. Så långt ligger Lidströms allmänna förklaring nära tillhands.

Varför väljarna här går till andra alternativ på vänstersidan av blockgränsen är däremot mindre självklart. Valdistrikten i Östra Umeå är jämförelsevis olikartade. Där finns distrikt enbart bestående av allmännyttiga hyresrätter, distrikt bestående enbart av studentlägenheter och distrikt i princip uteslutande bestående av villor. Ändå är likheterna större dem emellan, än i relation till andra distrikt av liknande karaktär i andra delar av kommunen, en tendens som blir ännu tydligare när man jämför med socioekonomiskt liknande distrikt i andra kommuner.

För att återvända till Lidströms forskning så skulle en förklaring kunna vara att det i området finns förhållandevis starka organisatoriska strukturer och en geografiskt lokaliserad särpräglad hegemoni med vänsterradikal lutning under utveckling. Placerar man ut vänsterns lokaler på kartan så framstår det vara troligt.

Oavsett analys så har de styrande i fullmäktige att ta hänsyn till, förhandla med, och representera denna väljargeografi. Hur det går och vad konsekvenserna av eventuella tillkortakommanden blir? Det återstår att se.

Ursprungligen publicerad på kultursidan i Västerbottens-Kuriren 9 oktober 2018. 

Länge leve Fysikgrändsfesten

fysikgrandDet här är måhända en dödsruna. En nekrolog över en lokal tradition som upprätthölls utan avbrott i fyrtio år, men som nu tycks lämnad i det förflutna.

Just denna dag – den sista fredagen i maj – brukade något som kallades Fysikgrändsfesten äga rum på Ålidhem i Umeå. En gigantisk gatufest med tusen och åter tusen deltagare. Ett folkhav längs med gatan under loftgångarna, och upp på de kringliggande gårdarna.

Hur började det hela? Många förknippade Fysikgrändsfesten med brännbollsturneringen som även den bär en lång tradition av att äga rum kring samma datum. Men det är faktiskt precis tvärtom. Fysikgrändsfesten startade redan 1970 (brännbollscupen fyra år senare) av två kompisar bosatta på gatan. Universum hade precis öppnat på Campus och slagit ut stadsdelens lokala pubar. Kompisarna upplevde ett tomrum, och bestämde sig för att arrangera en grisfest i sitt kvarter. De sålde 225 biljetter, men 1500 personer dök upp, och festen pågick hela natten.

Allt sedan dess skulle Fysikgrändsfesten återkomma varje år, trots brist på ett egentligt officiellt arrangörskap. Den växte allt jämnt i storlek, och kom med tiden att sprida sig även bortom den studentmiljö där den uppstod – till alla möjliga slags umebor, men otvivelaktigt också till stadens yngre ungdomar.

Mindre roade av denna tradition skulle emellertid kommun, polis och fastighetsägare över tiden komma att bli. För där festdeltagare ser ”gemenskap” och en kulturell upplevelse (som återkommande uttrycks i intervjuer i lokala medier genom åren) ser nämnda aktörer ”fylleslag”, ”skadegörelse” och ”nedskräpning”. Båda de här bilderna stämmer. Men myndigheternas ensidigt negativa fokus kom med tiden att ha stor inverkan på hur kvartersfesten hanterades; som något som ska kvävas, tillintetgöras.
Strategin var, från 1980-talets slut, dubbelsidig. Å ena sidan handlar den om att försöka belägga helgen med ett officiellt arrangemang på annan plats, där festandet sker under kontrollerade och normativa former. Så uppstod den så kallade ”Brännbollsyran”. Å andra sidan ökades insatserna för att polisiärt kontrollera festen på Fysikgränd. Kring millennieskiftet gick man till och med så långt att man hägnade in hela kvarteret med stängsel och lät vakter upprätthålla ett kontrollsystem för vilka som fick passera in. En lösning som blev kostsam, och dessutom tenderade att mer nyckfullt sprida ut festligheterna över hela den omkringliggande stadsdelen.

Men medan de ”officiella” yrorna gick i toppar och dalar mellan framgång och rena konkurser, stod Fysikgrändsfesten länge pall.
Varje år öppnades traditionsenligt korridorer och rum upp mot folkmassan på gatan. Soprum blev till scener och DJ-bås, grillarna tändes och de måhända kontroversiella bålen av möblemang brann framåt natten på gårdarna. Och som med alla riktigt stora fester, i synnerhet med alkohol i bilden, är nog minnena hos de tiotusentals umebor och tillresta som besökt festen genom årtiondena ömsom bestående av glädje, gemenskap och lycka, ömsom av otrygghet och sorg.

Ovidkommande de många och ambivalenta egna minnesbilderna hägrar emellertid i dag främst fascinationen. Över hur en kulturell tradition skapas och upprätthålls över generationsskiften. Hur ett arrangemang till sådan storlek kan ske helt utan formellt arrangörskap, budgeterade resurser. Endast genom ett högst diffust socialt kontrakt av förväntan på att alla andra gör sitt i att dyka upp och skapa en bra fest. Fysikgrändsfesten var såtillvida en social relation som faktiskt bäst karaktäriseras i begrepp som ”allmänning” eller ”gemenskap”.

Det finns nog en övervägande risk att Fysikgrändsfesten skrivs in i historien som ett stökigt fylleslag för ungdomar och studenter, som vi ska glädjas åt att slippa.

Jag vill teckna en annan berättelse. För mig var Fysikgrändsfesten kanske det mest framstående exemplet på några av Umeås viktigaste karaktärs- och identitetsdrag. En händelse som ett resultat av en kombination av en stad med en jämförelsevis ung befolkning, med en ansenlig befolkningsandel studenter, och en stark lokal tradition av gräsrotsengagemang eller senare så kallad do-it-yourself-anda.

Därmed framstår det mig också symptomatiskt att denna enorma kvartersfest började stagnera, för att i dag vara tillsynes borta med vinden, ungefär samtidigt som politikerna och tjänstemännen på kommunhuset började slänga pengar på platsvarumärken med nischen mot att framhäva just denna stad som en ”kulturell” sådan med emfas på bland annat dess gräsrotskaraktär.
Det finns säkert många, komplexa förklaringar till festens försvinnande. Men där skrivs också en kronologi av ett myndighetsutövande som aktivt och enträget gjort sitt bästa för att säkerställa att detta slags, för Umeå, tillsynes genuina stadsliv gick om intet. Ironiskt kan tyckas, i en tid då allt större kommunala resurser därefter läggs på att krystat försöka bygga upp detsamma igen i luftslott till former lånade från helt andra sammanhang som i sina marknadsföringsbilder omtalas som ”urbana”, ”vibrerande”, ”levande” och ”attraktiva”.

Denna sista helgen i maj tjugohundrasexton arrangeras inhägnad musikfestival och brännbollscup i helt kommersiell tappning. Biljettpriset ligger mellan tusen och två tusen kronor. Många av de betalande kunderna kommer säkert få upplevelsevaluta för pengarna. För mig är dock känslan påtaglig av att detta, precis som mycket av stadens utveckling det senaste årtiondet, är en del av tendensen mot att Umeå blir en staden-var-som-helst. En plats berövad på sin lokala karaktär. Tillrättalagd, förutsägbart, ekonomiskt inräknad för de enskilda aktörerna.

En plats där allmänningarnas sociala logik successivt byts ut mot marknadens. Där vi i allt fler sammanhang blir till kunder och försäljare inför varandra.

Denna helg saknar jag som Ålidhemsbo men icke-student kvartersfesten på Fysikgränd och det Umeå den representerade. Det är en gnutta nostalgi, men desto mer en önskan om en samhällsutveckling som rör sig mot framtiden i en annan, mer gemenskapande, riktning. Länge leve.

Innan stenöknen – en oas

dungen

UMEÅ. Marken är fortfarande relativt snötäckt denna dag i slutet av mars, när två ungar kommer ut från fritidsgården vid Ålidhems centrum. De blir bestörta när de ser att arbeta­re börjat såga ner träden i den skogsdunge som ligger just där – mitt i det nybyggda miljon­programsområdet. ”Sluta såga ner våra klätterträd” skriker de samtidigt som arbetarna överö­ses med snöbollar. En av arbe­tarna kan inte behålla lugnet utan ger sig på en 13-­årig pojke.

Dagen efter har ryktet spridit sig. Skogsdungen ska bort för att lämna plats åt en högstadie­skola. Ett par hundra barn och ungdomar har samlats på plat­sen när arbetarna återvänder för att fortsätta avverkningen. Av de redan nerhuggna träden har de byggt barrikader, fast beslutade att ockupera platsen. Samtidigt går telefonerna var­ma mellan lägenheterna i kvar­teren. Många har velat att sko­lan skulle byggas i ytterkanten av området så att dungen kunde bevaras, men dittills har främst ett antal idrotts-­, kvarters-­ och fritidsföreningar yttrat sig. Denna kväll, den 24 mars 1977, går 400 Ålidhemsbor i ett de­ monstrationståg sjungandes: ”Nu får det vara nog, vi vill ha kvar våran skog”.

Under dagarna som följer tar de­batten fart. Lokaltidningarna fylls till bredden med artiklar och insändare. Allt fler Ålid­hemsbor tycks ansluta sig till motståndet och dess idé om en alternativ skolplacering, samti­digt som dungenockupationen alltjämt fortsätter.

Den 30 mars går telefonked­jorna mellan husen än en gång. Ryktet har spridit sig att ett hundratal poliser börjat förbereda en rensning av dungen för att arbetet ska kunna fortsätta. De boende föregår dem. Tidigt på morgonen har hundratals personer samlats på platsen, polisen tvingas avstyra. Kom­munens politiker och tjänste­män börjar bli allt mer frustre­rade. I ett försök att, som man uttrycker det – ”stoppa buslivet i stadsdelen”, stänger man cent­rum under kvällar och helger. Stämningen piskas upp ytterli­gare.

Ännu ett demonstrationståg vandrar mellan husen i stadsdelen. Tidningarna är fortsatt proppade med insändare från boende. Den femte april skri­ver signaturen ”lycklig ocku­pant”:
”Lycka. Det är vad jag kän­ner i dag. Här på Ålidhem har börjat sprida sig en anda av ge­menskap och samhörighet som aldrig känts förut. Man har bör­jat heja på folk. Man stannar till och pratar en stund med dem som tidigare var helt okända ansikten. […] Livet på Ålidhem har blivit rikare”.

En vecka senare anfaller polisen ockupanterna i dungen med fullt slagsmål som följd. Ett tret­tiotal personer grips och kra­vallstaket sätts upp runt områ­det.

Dagen efter följer den dittills största polisinsatsen i Norr­lands historia. Nästan 300 po­liser har kallats in från hela Norrlandskusten. ”Ju fler po­liser, desto mindre våld”, för­klarar ledningen för Väs­terbottens Folkblad.

De timmar som föl­jer ska gå till histo­rien som ”kravaller­na på Ålidhem”. Ett femtiotal grips, varav flera minderåriga. En polis får tänderna utslag­na i tumultet. Den flera veckor långa ockupationen av dungen, och kampen för boendeinflytan­de över stadsdelens utveckling har nått vägs ände. Avverkning­en kan återupptas.

Samma kväll går 5 000 perso­ner i ett demonstrationståg un­der slagord som ”Skogsprakt – inte polismakt”. Polisen och politikerna skjuter ansvaret för den våldsamma utveckling­en emellan sig. Det pratas om inresta yrkesdemonstranter som orsakat händelseutveck­lingen.

Dagens Nyheter ska en tid senare försöka reda ut vad det egent­ligen var som hän­de de där veckorna på Ålidhem. En opinions­undersökning visar att cir­ka 80 procent av invånarna var emot att dungen revs och före­ drog en alternativ placering av skolan. Bland de gripna under kravallerna visade sig 27 av 33 vara skrivna på Ålidhem, fem i övriga Umeå och en i Göteborg. Av de som satt i den så kal­lade ”ockupationskommittén” som bildats på uppdrag av de boende vid ett stormöte med 1 500 deltagare just efter kra­vallerna hade majoriteten helt vanliga yrken. De var pappersbruksarbetare, förskollärare, vårdbiträde, sjuksköterska, ko­ pist, psykolog och så vidare.

När man i dag strosar mellan tegelstensbyggnaderna på det lummiga och skogsomringade Ålidhem, är det kanske svårt att förstå varför en hel stads­del reste sig mot avverkningen av en skogsdunge. Bilden av det nybyggda miljonprogrammets kala arkitektur med asfaltera­de innergårdar har tynat. Lika­ så de sociala problemen, som i alla fall delvis flyttats till andra stadsdelar. Ålidhems innergår­dar har blivit gröna lungor. Ofta framtvingade av de självständi­ga kvartersråd som växte fram i vart och vartannat kvarter ef­ter dungenockupationen. Till skolan, som till slut byggdes på platsen, sökte sig engagerade pedagoger just på grund av den debatt konflikten skapat. Det satsades resurser. När bostadsområdet Ersboda byggdes försökte i alla fall poli­tikerna förebygga en liknande utveckling genom att initiera boende långt tidigare i planer­ingsprocessen.

I dag står emellertid högsta­dieskolan med tegelväggar och blå träpaneler med brunvita moln, på Ålidhem, till stora delar tom. Verksamheten har se­dan några år flyttats till en ny­byggd F­9-skola på föredetta Kolbäcksskolans tomt vid Socionomparken. Ja, på ungefär den plats där Ålidhemsborna ville ha skolan när striden rasade under tidigvåren 1977.

——————
Ursprungligen publicerad som del 2 i artikelserien ”Motkulturens Umeå” i Västerbottens-Kuriren lördag 5 april 2014

I entreprenörskapets skugga

teee

Januari 1972, Umeå. Det är en tidig vintermorgon när polis, kronofogden och fastighetsägare beger sig mot miljonprogramshusen på Ålidbacken för att påbörja vräkningarna av de strejkande hyresgästerna.
Väl på plats har ryktet föregått dem – trapphusen är barrikaderade med cyklar, cykelställ och mängder av annat skrot tillsammans med en stor grupp människor som vägrar flytta på sig.

Den här vintern utspelar sig en av de största hyresstrejkerna i modern svensk historia i de studenthyresrätter som det allmännyttiga bolaget SUSB förfogar över i miljonprogramsområdena Ålidhem, Mariehem och Ålidbacken i Umeå. Cirka 3000 studenter har gått ut i strejk efter en aviserad hyreshöjning på 9%. Demonstrationer, blockader och stormöten med uppåt 1500 deltagare avlöser varandra fram till kulmen när vräkningarna påbörjas i januari. Miljonprogrammet, det omfattande bostadsbyggnadsprojekt med ambitionen att bygga en miljon bostäder mellan 1965 och 1973, hade inte ens färdigställts när den första stora boendekonflikten tog vid.

Hyresstrejker och bostadspolitik
Under det förra seklets första årtionden var Sverige ett land präglat av en konfliktlysten arbetarklass. Arbetarrörelsen hade på allvar konstituerats som en reell maktfaktor över hela den industrialiserade världen och i dess spår följde strejkerna, upproren och revolutionsförsöken.
Den tidiga kapitalismen, kännetecknad av en tro på marknadens förträffliga naturlagsstyre genom ”den osynliga handen” (Laizzes-Faire) var den snabba materiella utvecklingen till trots, en brutal verklighet för människorna som i snabb takt tvingades bort från jordbrukslivet till de framväxande städerna och industrin. Såväl den formella som informella klasskamp som växte fram ur fattigdomen, bostadsbristen och livsfaran på arbetet kom att göra Sverige till det mest strejktäta landet i Europa. Just bristen på regleringar; på arbetet gällande t ex arbetstid, lön och säkerhet, och i bostäderna i form av sanitet men framförallt hyresnivåer, gav ständigt upphov till explosiva klasskonflikter.
På bostadsmarknaden saknades vid denna tid helt regelverk för hyressättning vilket resulterade i att fastighetsägarna, godtyckligt, hade möjligheten att chockhöja hyran i syfte att utöka sin avkastning, eller
disciplinera arbetarna.
I början av 1900-talet uppfördes bostäder vanligtvis av arbetsköparna själva i direkt anslutning till fabriksmiljön. Så var också fallet med det bostadsområde i Nynäshamn, hamnstaden söder om Stockholm, upprättat av Telegrafverket, där Sveriges första hyresgästförening bildades 1915. För att bemöta de hårdföra metoderna som fastighetsägare
vanligtvis använde, det vill säga omedelbar vräkning vid konflikter såväl på arbetsplatsen som i bostadsområdet, valde man alltså att bilda en förening. Med hjälp av föreningen kunde man deponera hyrorna på banken och på så sätt gå ut i hyresstrejk med betydligt mindre prekära förutsättningar. Telegrafarbetarna i Nynäshamn vann striden och bostäderna rustades upp. En svensk hyresgäströrelse såg sin begynnelse.

Folkhemmet
Den starka konfliktbenägenheten bland svenska arbetare, såväl på industrierna som i bostadsområdena, var utan tvivel en viktig ingrediens till Socialdemokraternas politiska landvinningar under denna tid, tillsammans med det hägrande revolutionshotet efter ryska revolutionen 1917. Precis som arbetsplatskampen under 1920- och 30-talet kom att kanaliseras av Socialdemokraterna in i ett samförstånd med framväxten av vissa regleringar, kom så att ske på bostadsmarknaden. Den reella klasskampen i bostadsområdena och fastighetsägarnas godtyckliga försök till vinstmaximering utgjorde alltså just den dynamik som Socialdemokraternas politik anspelade på att stabilisera i den
socialistiska reformismens namn. Under 1930-talet började Socialdemokraterna under Per-Albin Hansson på allvar kanalisera sin politik under det folkhemsbegrepp som byggde på stora generella klasskompromisser, till exempel Saltsjöbadsavtalet. På bostadsmarknaden innebar detta i första hand, vid sidan av idén om egenhem (via bland annat HSB) som växt fram inom delar av hyresgäströrelsen, att staten på allvar började lansera socialpolitiska program för ett allmännyttigt bostadsbyggande. Den sista riktigt stora konflikten på bostadsmarknaden under denna epok skedde 1936 i Olskroken i Göteborg där 1800 hyresgäster gick ut i strejk med krav på såväl upprustningar av bostäderna som ett tillintetgörande av begärda hyreshöjningar från fastighetsägarna.

Miljonprogrammet uppförs
Det momentum som uppstod för socialdemokratin i Sverige under 1920- och 30-talet kan emellertid inte förstås utan den ekonomiska kris som vid denna tidpunkt drabbade världen. Den keynesianska kristeorin som gick ut på marknadsreglering för att rädda tillväxten kom att dominera. Samtidigt innebar den storskaliga statliga planeringen tillsammans med den fordistiska omställningen till löpande-bandprincipen tillväxt och ökad effektivitet. Denna utvecklingstendens återfanns såväl i socialdemokratiskt styrda länder som i mer liberalt orienterade, men, den utgjorde utan tvivel ett nationalekonomiskt sammanhang som passar specifikt socialdemokratins ideologisk-reformistiska ambitioner mer än väl.
Historien av en olydig och konfliktbenägen arbetarklass i bostadsområdena, fokuset på att disciplinera och förborgerliga i folkhemstanken, och den nationalekonomiska viljan att omsätta överskottskapital i storskaligt planerad infrastruktur utgjorde tillsammans delar av fundamentet ur vilket idén om det så kallade miljonprogrammet
växte fram under slutet av 1950-talet. Den formella ambitionen var förvisso att lösa dåtidens akuta bostadsbrist av socialreformistiska skäl, men att förenkla bilden till en rent ideologisk dimension är lika felaktigt som att beskriva dåtidens låga arbetslöshet i sådana termer.

Från storskalighet till entreprenörskap
Uppbyggnaden av miljonprogrammet påbörjades alltså 1965, med ambitionen att bygga en miljon bostäder fördelat på flerfamiljshus, radhus och villor, genom kraftiga statliga subventioner utefter tydliga riktlinjer om utförande. Vid denna tidpunkt befann sig fordismen, och det keynesianistiska synsättet på planeringen av ekonomin i sin guldålder. Tillväxten var sedan länge stor, arbetsplatserna växte i storlek och det till synes omättliga behovet av arbetskraft

med närmast en tillintetgjord arbetslöshet började skapa behov av arbetskraftsinvandring, självklart med delmotivet att skapa splittring i de allt starkare arbetsplatskollektiven.
Miljonprogrammets planering kom så att präglas av dess fordistiska tidsålder såväl i den monotona och massivt likriktade arkitekturen, som i föreställningen om att de som skulle bebo områdena var bilägande heteronormativa familjer med fasta arbeten och allt mer likartade levnadsmönster. Kanske kan man beskriva miljonprogrammet som både en produkt av sin tidsanda och som en faktor som i hög grad syftade till att förstärka densamma.
I början av 1970-talet började problemen återigen torna upp sig i den internationella ekonomin. Inflationen var hög, uppåt 10%, i de flesta industrialiserade länder. De starka, och allt mer konfliktlystna arbetarna omöjliggjorde
i allt högre grad den dåvarande klassammansättningens funktion (det vill säga det sätt som arbetarklassen vid denna
tidpunkt var strukturerad i förhållande till produktionen) – såväl genom strejker i industrierna som genom medborgarrättsrörelsens krav på lika rättigheter för till exempel svarta i USA. De många revolterna i den
kapitalistiska världens mer perifera länder och krigsmotståndet i väst försvårade allt mer den ackumulationsprocess som legat till grund för den långvariga fordistisk-keynesianistiska tidseran. Det var alltså inom logiken för detta kampuppsving, och den allmänna ekonomiska situationen, som motstånd inom staden i allmänhet och i bostadsområdena i synnerhet åter blev allt vanligare även i Sverige – och som föranledde att 3000 hyresgäster i det knappt färdigställda bostadsområdet Ålidhem i Umeå gick ut i hyresstrejk vintern 1971-1972. Den ekonomiska krisen, som på allvar slog mot den internationella ekonomin 1973-1975, blev också slutet på den fordistisk-keynesianistiska
tidseran i de då industrialiserade länderna. För att splittra den vid tidpunkten allt starkare arbetarklassen och
garantera en fortsatt stabil kapitalackumulation märktes en renässans för de klassiska liberala (Laizzes-Faire) perspektiven inom nationalekonomin. Outsourcing av industrier, sönderslagen arbetsrätt, inflationsmål och avreglerade valutor markerade det politiska skiftet mellan 1970- och 80-tal.
Det kommande årtiondet följde stora delar av världen efter, och vid östblockets fall kan en postfordistisk-nyliberal tidsera på allvar sägas börja spela en hegemonisk roll också på ett internationellt plan. De storskaliga statliga infrastrukturssatsningarna var till stor del nu borta i en ekonomi där statens roll kom att präglas av försök att underlätta för ”entreprenörer” att få hjulet i ekonomin att snurra. För staden som övergripande objekt, men också som social relation, innebar detta en omfattande förändring. Städerna förväntades nu i allt högre grad agera som företag i konkurrens med andra företag på en marknad om att vara den mest lukrativa platsen för investerare att få avkastning
på kapital.
Det bör här påpekas att städerna i sig inte är aktörer som kan agera; när “staden agerar” är det snarare en dynamik mellan aktörer som byråkrater, politiker, byggherrar, fastighetsbolag och så vidare som tillsammans utgör stadens agerande. Offentliga resurser privatiserades och förlades på entreprenad, och spektakulära projekt (exempelvis evenemangsarenor och försök att få arrangera Olympiska spelen och liknande) började genomdrivas i syfte att synliggöra staden som en expansiv och risktagande aktör och på så sätt attrahera finanskapitalet.
För miljonprogrammets områden var detta skifte avgörande. Miljonprogrammet planerades, som sagt, för en fordistisk tid med låg arbetslöshet, bilburna kärnfamiljer och en industriell arbetarklass. De invånare som efter nyliberalismens implementerande kom att bebo dessa områden på 1990- och 2000-talet var emellertid en kraftigt differentierad arbetarklass av blandad etnicitet under omfattande prekaritet – det vill säga utan eller endast med sporadisk tillgång till avlönat arbete.

Renoveringar och ombildningar
Under de 40 år som idag har passerat sedan miljonprogrammet färdigställdes har dess områden, tvärt emot ambitionerna, seglat upp som en slags olydnadens rum. Detta faktum föranleder så även en generell tendens där den sociala kontrollen i allt högre grad byts ut mot en repressiv, polisiär kontroll. De “sociala problemen” (olydnaden)
används sedan som en förevändning där bostadsområdets struktur tvunget måste förändras, för att bekämpa problemen. En förändring som precis nu som då tycks gå hand i hand med vad som också är gynnsamt ur en mer krasst ekonomisk synvinkel – att fortsätta ackumulera kapital.
Hårddraget kan vi se två tendenser för hur nyliberalismens implementerande i staden omformar dessa områden i kapitalackumulationens tjänst. De är, paradoxalt, närmast varandras motsatser – men i båda fallen är kontentan att resurser flyttas från hyresgästerna till kapitalägare. Staten, eller dess lokala motsvarighet i kommunen, spelar
ofta en nyckelroll i att underlätta dessa processer.

Förslumning
Om vi ska teckna en generaliserad bild av den ena tendensen är troligen förslumning, eller ghettofiering som det också kallas, de mest adekvata begreppen. Det börjar allt som oftast med att allmännyttan hackas upp och säljs ut till privata fastighetsbolag. Den ekonomiska kalkylen för dessa bolag är sedan att vinstmaximera genom återhållsamt
underhåll. Det vill säga; de köper fastigheter och låter dem i mångt och mycket förfalla för att minska utgifterna i förhållande till intäkterna. Det är ett mönster vi känner igen från privatiseringar av skola, vård och annan välfärd det senaste decenniet. Dessa så kallade ”slumvärdar” kan inte ses som en konsekvens av girighet, eller ondska som de allt som oftast kommit att betänkas när medierna gör nedslag i områden fyllda med kackerlackor, lösa golvmattor och fuktskadade badrum. Tvärtom följer affärsidén tydligt den logik som kommit att prägla kapitalackumulationen under den nyliberala eran. Vinstmaximeringsförsök genom förslumning har emellertid nästan mer som regel än undantag följts av explosiva konflikter. Just denna typ av konflikter har inte sällan tagit sig våldsamma, direkta uttryck i form av bilbränder, stenkastning och ibland bränder i bland annat skolbyggnader. Det tycks finnas starka beröringspunkter mellan dessa metoder och de fabrikssabotage som under perioder präglat stora industrier, vid sidan av den mer formella, fackföreningsorganiserade arbetsplatskampen. I en postfordistisk tid präglad av prekaritet där “hela
samhället blivit en fabrik” blir bostadsområdet den symbol för exploateringen som maskinerna framträdde som, i en fordistisk tidsålder. Inte sällan har dessa konflikter i bostadsområdena dessutom föranlett att resurser skjuts till; till exempel genom bättre öppettider på ungdomsgårdar, hårdare krav mot de förslummande värdarna och liknande.

Lyxrenoveringar och chockhöjningar
Den andra generella tendensen som utkristalliseras i miljonprogrammets områden i vår samtid är, som sagt, närmast en antites till ovanstående berättelse: gentrifieringen. Gentrifieringsbegreppet innehar förvisso en stor bredd, och i många fall används det för att beskriva en tendens där aktörerna som tillskansar sig resurser är ett myller av individuella bostadsspekulanter i sökandet efter det genuina. I detta exempel bör vi emellertid, för enkelhetens skull, koncentrera oss på en gentrifiering som präglas av en medveten strategi från större aktörer på bostadsmarknaden med krassa avkastningskrav. Det finns härifrån två relativt vanliga vägar; å ena sidan (ofta kommunalt konsulterade) ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, å andra sidan ”lyxrenoveringar” av hyresrätter med chockhöjningar av hyran som resultat. I båda fallen smalnas tillgången till bostäder av för stora grupper, och i värsta fall leder det till att de med knappa resurser tvingas flytta. Det kanske mest utmärkande exemplet på en sådan process som beskrivs i det första fallet finns i Stockholm, genom den av Stockholm stad sanktionerade kampanjen ”Bilda bostad”. Här går alltså en kommunorganisation aktivt in med konsulter i syfte att ombilda allmännyttans hyresrätter till bostadsrätter i specifika områden. Projektet har inte heller varit friktionsfritt, tvärtom har boende längs till exempel Linje 17 lanserat motprojektet ”Rätt att bo” med syfte att försvara det allmännyttiga hyresbeståndet.
Om vi går vidare och tittar på det andra fallet, det vill säga en gentrifiering genom upptrissade hyror i samband med renoveringar, så hittar vi en kanske ännu mer övergripande konfliktsituation mellan de boende i dessa områden och fastighetsägarnas agerande inom ramarna för en nyliberal ekonomi.
Sent under hösten 2011 släppte Hyresgästföreningen en omfattande studie skriven av Sara Westin, Bostads- & urbanforskare vid Uppsala Universitet med titeln ”..Men var ska ni då ta vägen? – Ombyggnation ur hyresgästernas perspektiv”. Rapporten har granskat en rad renoveringsprojektav denna typ inom miljonprogrammets områden i Husby, Stockholm samt i Uppsala. Slutsatserna är alarmerande; i flera av fallen har stora standardhöjningar genomförts varpå fastighetsägarna begärt chockhöjningar av hyrorna på upp till 60 %. Även i dessa fall har projekten skapat omfattande konflikter med de boende, till exempel i Husby, där renoveringarna i sig utgör en av många konfliktpunkter i det pågående ”Järvalyftet”, vilket även föranledde en husockupation av samlingslokalen Husby träff vintern 2011.
Fortfarande ska 300 000 lägenheter inom miljonprogrammets bestånd renoveras, med uppenbara risker för liknande scenarier över hela landet. Jakten på avkastning, såväl hos privata som offentliga fastighetsbolag (enligt samtidens konkurrensregler) skapar alltså här en omfattande situation av upptrissade hyresnivåer, samtidigt som de boende i hög grad sett sina inkomster stagnera, eller till och med sjunka de senaste åren.

Bostadsområdena som konfliktzon
Miljonprogrammet uppfördes alltså enligt fordistiska principer i en ekonomi präglad av keynesianistiska synsätt, tidsmässigt precis innan den kris som kan sägas markera slutet på den specifika eran i kapitalismens historia. De processer som kan sägas känneteckna en postfordistisk, nyliberal tid från och med 1980-talet är förvisso inget
som syns specifikt bara i just dessa områden – det är snarare dess tydliga gemensamma karaktär, dess geografiska och storskaliga omfattning som gör att hyresgäster på vitt skilda platser, just i denna typ av områden, kan se så precisa processer ske relativt samfällt i tid. Detta kan å ena sidan innebära att förutsättningarna drastiskt försämras eftersom till exempel renoveringar sker överallt samtidigt, men det är just däri vi kan utkristallisera möjligheter – möjligheter till konflikter av lokal karaktär, som snabbt kan avknoppas och sprida sig som en löpeld mellan olika områden eftersom fundamentet för konflikten närvarar för så många människor i så många olika områden, ja till och med olika städer. I en tid då arbetsmarknaden prekariseras i snabb takt och arbetsplatserna krymper i storlek finns alltså fortfarande en stor, gemensam konfliktgrund i bostadsområdena – i kamp om samhällets resurser.
Konflikterna som följer å ena sidan de gentrifierande processerna (ombildningar och standardhöjande renoveringar) och å andra sidan förslumningen utgör precis en sådan generaliserad konfliktgrund med beröringspunkter från Ystad i söder till Kiruna i norr.

Kampen om resurserna
Konflikter i staden i allmänhet, och i bostadsområdet i synnerhet, är precis som kamperna på arbetsplatsen, nämligen kamper om resurser. Detta är ingenting specifikt för vår egen samtid, snarare är det något väldigt grundläggande; när de anställda på en arbetsplats kämpar för bättre arbetsvillkor eller högre arbetslön, när de boende i ett bostadsområde kämpar för lägre hyra eller bättre levnadsstandard till samma kostnad, är det konflikter mellan arbetare och kapital om det värde som skapas och cirkuleras i ekonomin. Vad som emellertid förändras, mellan olika kapitalistiska epoker som de beskrivna ovan, är hur den kapitalistiska ackumulationen av kapital struktureras, och såväl var konflikterna i sin tur uppstår, som var den mest gynnsamma grunden för arbetarklassens organisering går att finna.
När man tittar specifikt på staden, eller bostadsområdet, kan bilden lätt ge ett romantiserande skimmer över en svunnen fordistisk tid med en god stat som satte andra värden än ekonomiska i första rummet. Så ser även den vänstersocialdemokratiska historieskrivningen ut, som vi inte sällan okritiskt matas med i svenska historieskildringar. Vi bör nog snarare se hur den fordistiska bostadsplaneringen styrdes av ett synsätt med stark fokus på reproduktionen av arbetskraften, det vill säga; planeringens roll i ekonomin var primärt att säkerställa en frisk, beskedlig och kontinuerligt reproducerad arbetsstyrka för de växande massarbetsplatserna. Konflikterna i staden under fordismen tog sig därmed också i alla fall delvis andra uttryck, inte sällan med en feministisk udd riktad mot den heteronormativa,segregerade stadsplaneringen.
Staden är idag av extra intresse, just eftersom de rumsliga konflikterna tycks bära den slags inneboende potential som industrin bar under föregående epok. I rummet finns nämligen just den typen av storskaliga konfliktpunkter som berör många människor samfällt, och som dessutom är sårbara för interventioner. Det krävdes till exempel bara några tusen personer för att stänga ner en av USA:s största hamnar i Oakland i ett av Occupyrörelsens hittills mest lysande
ögonblick. Den anpassning till just-in-timelogistik**, som präglar vår samtid, gör att sådana interventioner i distributionskedjan i praktiken kan stoppa hela produktionen, hela ackumulationen under en given tidpunkt långt bortom den plats där själva konflikten tar sig sitt fysiska uttryck.
Miljonprogrammet planerades med ambitionen att förborgerliga och stävja arbetarklassen och på så sätt försöka hitta en säker grund för fortsatt kapitalackumulation. Men i kölvattnet av det ekonomiska epokskifte som skedde i mitten av 1970-talet tycks dessa områden, i en svensk kontext, snarare utgöra en fundamental grund för konflikter som på
allvar kan hota just ackumulationen, och i förlängningen kapitalismen som sådan. Det är en situation som på många sätt liknar den som gav upphov till massarbetsplatserna, som några årtionden senare på allvar blev ett hot mot den kapitalistiska ordningen. Mitt i all den brutalitet som tycks prägla den nyliberala staden bjuder den, som sig bör, också en möjlighet.