Snöstigarna blottar viljan till samarbete

snöstigarSnöstigar är bland det vackraste jag vet. Ja, stigar i allmänhet egentligen. Men snöstigar, framförallt.

Räknade i en stad under vinterns gång är de närmast obegränsade. Och nästan hela befolkningen deltar i att skapa och upprätthålla dem.

Bakom detta gedigna stadsplanerande står emellertid ingen central auktoritet. Ingen avlönas för sitt deltagande. Det är helt frivilligt.
Så vad är drivkraften egentligen?

Snöstigarna synliggör vid första anblick pedagogiskt ett faktum som alltid tenderar att styra människors rörelsemönster. De, vi, vill för det mesta ta den för ögat närmsta vägen.

Så snart en stig är upptrampad, som utgör en snabbare väg än den officiellt planlagda, så kommer den därför att brukas.

Man kan stanna där i betraktelsen. Vid den banala nyttomaximeringen av den personliga tiden. Gör man det missar man emellertid det mest fascinerande med snöstigarnas existens.
För när nysnön lagt sig finns där ingen stig. Blott ett täcke, ofta djupt.

Inte alls sällan väljer någon just då, just där, att pulsa ut och upprätta de allra första spåren. Ibland knädjupa steg. Trots att det vid tillfället med stor sannolikhet för just den individen inte utgör snabbaste väg. Effektiviteten uppstår först när en, två, tre, kanske tio personer följt efter och breddat de enskilda fotstegen till en öppen led. Och varje gång nysnön faller tungt, måste processen upprepas vid varje enskild stig.

Medvetet eller instinktivt väljer alltså någon hela tiden att ta ansvaret för det gemensammas rörelseutrymme, på bekostnad av sitt egen tillfälliga besvär. Eller nå, det finns kanske något mänskligt nöjsamt med pulsandet som också spelar in, men likväl resulterar det i nämnda effekt. Det inleder en tyst samverkan i planering av rummet.

Jag tycker att det är ett vackert uttryck för människors benägenhet till intuitivt samarbete, till ömsesidig hjälp. En realitet som i sin vardaglighet utmanar den i vårt samhälle dominerande idén om konkurrens som den mänskliga naturens kärna, och utvecklingens motor. Än mer tankeväckande för att det som sagt på samma gång också ställer i tvivel föreställningen om att en enskild central punkt för beslut och arbetsdelning behövs för att uppbåda deltagande, undanhålla samarbete från kaos.

Det snöstigarna blottar skulle kanske bejakat också kunna vara en större tillgång än det tillåts vara i staden och samhället, även när snön töar bort?


Ursprungligen publicerad 14/12-2017 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren.

Urban allemansrätt för hållbarhet och gemenskap

urbanEn kommunägd ödekåk som öppnats upp av några medborgare för att fungera som kulturhus, stängs åter ner för att malas genom trånga byråkratiska regelverk med oklar utsikt. Samtidigt vräks fattiga, på flykt från en hopplös tillvaro, från de bosättningar de upprättat på offentlig mark. I ett annat av stadens hörn avgiftsbeläggs plötsligt en parkeringsplats som i årtionden varit självklar träffpunkt för stadens motorentusiaster. Och frågor om vem som får skriva på väggen för att berätta hur de mår aktualiseras åter, när stadens enda lagliga graffittivägg hotas försvinna.

Ögonblicksbilderna i Umeås dagspress från det senaste årets vardag tecknar tillsammans konturer som tycks kräva av oss att vissa djupare, besvärligare frågor på allvar bereds plats i den gemensamma diskussionen. Frågor om vem som egentligen äger rätten till staden. Vem som har möjlighet att ta den i bruk för sina behov och begär. Och inte minst; hur de ständigt återkommande kollisionerna mellan å ena sidan den i vårt kapitalistiska samhälle heliga äganderätten, å andra sidan övriga frirättigheter, bäst hanteras.

I samtida sociala rörelser har ett sådant samtal till och från sökt samlas kring idén om en ”urban allemansrätt”. En till synes tankeväckande utgångspunkt, som emellertid för att avhandlas kräver att vi börjar med att klargöra vad vi menar med begreppet ”allemansrätt”.

Allemansrätten är historiskt att betrakta som en sedvänja bestående i folklig olydnad. Ett praktiserande av idén att ett brukande av naturen är allas vår rätt, helt ovidkommande huruvida själva marken rent juridiskt ägts av stat eller enskild individ. Denna sedvänja kom först på 1940-talet att formuleras som en del i den socialdemokratiska fritidsutredning som hängde samman med att man lagstadgade om en andra semestervecka. En utan tvivel central pusselbit i folkhemsbygget och dess kollektiviserande och jämlikhetsskapande avsikter. 1994 skrevs rätten tillslut också in i grundlagen med frasen ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt Allemansrätten”.

Än idag är likväl rättens gränser otydliga, och i huvudsak definierade av sedvänja; en slags successiv dragkamp mellan människor som bejakar denna rättighet, och markägare som söker hävda sina intressen. Den enda uttryckliga definitionen som nedskrivits i lag återfinns i miljöbalken och lyder: ”Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den”.

För den som betraktar dagens stadsmiljöer bör inga tvivel råda att liknande sedvänjor också här utvecklats med tidens gång. Även här förhandlas äganderättens begränsningar ständigt mot medborgarnas mångfaldigade behov.

Det sker i klottret och klistermärkena på lyktstolparna, i de upptrampade stigarna över gräsmattan och i affischerna på elskåpen. Det pågår periodvis genom större kollektiva ansatser som besittningarna av tomma hus, i ödetomter som av boende byggs om till kvartersträdgårdar, av hobbyutövare som i sin närvaro omformar en plats för sina specifika ändamål, och i fattigas användning av oanvänd mark som plats för temporära hem.

Den väsentliga skillnaden tycks inte ligga i tillgången eller bristen på sedvänja, utan i makthavarnas vilja att bejaka respektive undertrycka densamma. I städerna härskar ägandets rätt obönhörligt över alla övriga behov, begär och mänskliga rättigheter.

När en följer den politiska debatten kring dessa företeelser är det svårt att knuffa undan tanken att här finns en (om än liten) pusselbit i förklaringen kring Socialdemokratins långvariga stagnation. I oförmågan att uppdatera politikens progressiva innehåll utefter nya omständigheter, såsom effekterna av en långt gående urbanisering. Istället; ett bejakande av en historiskt borgerlig kärnposition.

Så, hur kan vi tänka oss en urban allemansrätt i hopp om att förflytta diskussionen till det mer specifika? Ja, tänk vilken smärre revolution det vore om det i grundlagen en dag stod att ”alla invånare ska ha rätten till staden enligt den urbana allemansrätten”!

Men på vägen dit finns rimligtvis mindre steg att ta, som var för sig öppnar upp möjligheten till ett friare, drägligare och mer dynamiskt stadsliv. Ett sådant exempel, som i olika omfattning prövats i flera Europeiska länder såsom Storbritannien, Nederländerna och Spanien under de senaste årtionden, är amnestier för husockupationer kopplat till stärkt besittningsrätt. I klarspråk har det handlat om att legalisera ockupationer av fastigheter under specifika omständigheter. Exempelvis hus som stått öde längre än en viss tidsperiod och där ägaren inte inlämnat några dokument om framtida användning (kontrakt med en potentiell hyresgäst, bygglovsansökan osv).

Förtjänsten med en sådan ordning är inte bara att den ger stadsinvånarna – från hemlösa i nöd till kollektiv som söker etablera sociala mötesplatser – en möjlighet att åtminstone temporärt själva tillgodose sina behov, utan även att den potentiellt påskyndar byråkratiska processer samt håller tillbaka ren fastighetsspekulation som hämmar utveckling.

För en kommun, som saknar lagstiftande funktion, finns i väntan på en övergripande nationell reform gott om navigationsutrymme i att själva tolerera ett sådant nyttjande av kommunala fastigheter som periodvis skett i till exempel norska och danska städer. Tanken att detsamma skulle kunna gälla mark i form av till exempel ödetomter (kring vilka konflikter mellan användare är försumbara i nuet) tycks i sammanhanget knappast heller orimlig i syfte att till exempel låta ”rätten till tak över huvudet” trumfa en rent principiell äganderätt. Precis som Naturvårdsverket definierar ”inte störa, inte förstöra” som en god principiell hållning till Allemansrätten, skulle en liknande princip kunna vara vägledande för hur invånarna här ska förhålla sig.

Vi bör överväga att en sådan ”flexibilitet på medborgarnas villkor” i stadens planering och varande, är att föredra istället för en logik som söker institutionalisera, byråkratisera och assimilera all mänsklig aktivitet. Det här gäller inte minst i en tid av globalisering, där folk tenderar att bli allt mer rörliga, och behov förändras snabbt och nyckfullt. Åtminstone förefaller det givet att på allvar diskutera, för oss som önskar att framtidens städer ska präglas av hållbarhet och gemenskap, snarare än av kontroll, rädsla och ökande ojämlikhet.

Mitt Umeå, mellan hopp och förtvivlan

mellanhopp

Låt mig berätta om mitt kvarter. Om några av mina grannar som bor här.

För ett och ett halvt år sedan började folk som flytt från fattigdom i en annan del av Europa att bosätta sig vid en bensinmack ett stenkast från tegelhusen där vi bor. Unga föräldrar, små barn, gamla. Människor som i brist på annat sov i bilar, tält, oisolerade husvagnar. Tiggde på gatorna för levebröd.

Mina grannar är i allmänhet inte speciellt rika. Enligt statistiken är de faktiskt, som geografiskt kollektiv, bland de fattigaste i denna stad. Den ekonomiska segregationen mellan våra hushåll, och villakvarteren vi ser bakom bullerplanket på andra sidan motorvägen, är avgrundsdjup. Överstiglig för få.

Man skulle därmed kunna tänka sig att många här har skäl att känna sig trängda av en ökad konkurrens om jobben. Att de skulle skrämmas av tanken på att fler ska dela på resurserna som inhämtats via beskattning för att finansiera välfärden. Mina grannar skulle kunna skrika ”skicka hem dem!”, om människorna borta vid macken. Men det jag upplevt är företrädesvis den raka motsatsen.

I mitt kvarter bor folk som – oberoende av varandra – istället gjort allt för att hjälpa sina nya grannar. Som bjudit in till sina redan trånga hem, för att ge värme åt de som frusit. Som ägnat sin sällan överflödiga fritid åt att försöka förmedla grundläggande språkkunskaper. Som gjort allt de förmått för att deras nya bekantskaper ska få in en fot på arbetsmarknaden. En möjlighet till ett mer stadigt och självständigt uppehälle.
Framförallt har några av mina grannar stridit för barnen. För att de ska få skratta, leka, leva och lära. Och för att de ska släppas in i skolornas klassrum. Få en möjlighet att drömma om en annan bättre framtid.

Jag vill berätta att det fyller även mig med hopp. Att se att jag har grannar som möter medmänniskors utsatthet med sådan självklar handlingskraft. Det bildar en slags tillförsikt att någon förhoppningsvis försöker fånga även mig, om jag en dag faller ner i mörkret.

Den här hösten har några av mina grannar börjat prata om att laga öppna, gemensamma middagar i vårt kvarter. Vi har, mitt i all armod, börjat se möjligheterna hos varandra.

Får jag vidga tanken för en stund? Föreställ er ett samhälle med en struktur som förmår tillvarata sådant engagemang, sådan solidaritet, så att den tillåts växa fritt och brett utifrån dess medverkandes egna premisser. Som kunde förstå dessa självständiga gemenskapers potential som minsta byggstenar i en möjlig alternativ välfärdsform som vårdar frivilligt praktiskt deltagande.

Tyvärr verkar de som styr och förvaltar den här staden sällan tänka i sådana banor. Tvärtom upplever jag att de ser mina grannars handlingskraft, kreativitet och medkännande som något att bekämpa. Ett problem. Grus i maskineriet.
Ändlösa timmar och skattekronor har från stadshuset, parallellt med detta engagemang, nämligen ägnats åt att söka juridiska tolkningar som befriar kommunen från delaktighet och ansvar. Samtidigt som ett empatilöst klimat nitiskt upprätthållits med utfallet att, istället för att ge effektivt understöd åt det som görs, sakta bryta ner de engagerade. Desillusionera. Tvinga att energi omdisponeras från praktisk hjälp till ändlös opinionsbildning och byråkrati.

Umeå vill… vad?

Låt mig tvärt återgå till att berätta lite mer om mitt bostadsområde, i vidare bemärkelse. Om gemenskapandet som här utvecklas. Som exempelvis för två år sedan, då nattvandringar spontant organiserades via sociala medier, efter att en okänd man återkommande försökt antasta tjejer på kvällarna. Eller som förra våren, när boende utan tillstånd rustade upp en eftersatt ödetomt vid centrum till en liten folkpark med scen, grillplats och odlingslådor.
Jag vill berätta om alla de som här kontinuerligt fixar tillfällen att träffas för att byta kläder, leksaker, böcker. Om de som använder nya kommunikationsverktyg för att gratis dela resurser med sina grannar. Och om de som hjälper människor som är förföljda att få ett andrum, en fristad, ett gömställe.

För mig finns i den här formen av aktivitet en oerhörd men idag undertryckt och outvecklad potential. Frön till lösningar på samtidens stora ödesfrågor om hållbarhet, resursfördelning, öppenhet och det som kallas integration. Eller som den brittiske författaren Paul Mason uttrycker det i sin nya bok ”Postcapitalism”; ett blivande produktionssätt som sakta växer fram i det gamlas undervegetation.

Om man tar en promenad runt centrumet i mitt bostadsområde är diskrepansen i samtiden egentligen ganska tydlig. Här finns hundratals kvadratmeter av lokaler som år ut och år in står öde som ett monument över avståndet mellan vision och utfall gällande de fria marknadernas duglighet. Ytor som, med de närboendes engagemang kunde fyllas med liv och gemenskap, vore inte äganderätten heligare än alla andra rättigheter.

Hundra år av modern historia ligger bakom oss. Där den reella socialismen visade sig vara en alienerande och i många av sina utfall, djupt skrämmande, verklighet. Där den reella nyliberalismen som senare följde snabbt blev ett allas krig mot alla, ett race mot avgrunden, utveckling genom förstörelse.

Men låt mig berätta om mitt Umeå. Om varför jag stundvis älskar att leva här.
Låt mig exemplifiera genom att teckna några rader om en samling sjuksköterskor, studenter, läkare, som – mitt i en av nedskärningar ständigt växande arbetsbörda – utanför arbetstid började göra frivilliga insatser för människor som av olika skäl inte ges tillgång till den konventionella sjukvården.

Jag vill, utifrån vad jag fått höra, hävda att snarare än att erbjuda något som traditionellt benämnts som välgörenhet, så försöker de trevande skapa mer ömsesidiga relationer – vänskaper. Och de finner stunder av glädje i att använda sin kunskap bortom institutionernas ekonomiskt nyttomaximerade arbetsdelning.

En stilla reflektion. Tänk om kommun och landsting förmådde flytta makt och resurser till att understödja strukturer som denna, istället för till de som mäter utfall i vinst. Om egennytta, inhägnad och slutenhet ersattes med gemensamhet och öppenhet byggd underifrån.

Jag önskar att dogmerna som inte infriat sina löften förkastades, och ersattes av nyfikenhet inför nya möjliga stigar framåt.

För väljer vi istället att vägledas av rädslan, väntar inget ljus.

Så låt mig, avslutningsvis, skriva några ord om mitt Västerbotten. Landet bortom den provinsiella huvudstadens urbanitet.

Här ligger bakom oss årtionden av statligt pådriven avfolkning, ofta lögnaktigt hävdad vara en slags naturdriven utveckling. Och här finns därmed gott av hårt naggade platser, som ytligt inger en känsla av hopplöshet och apati. Det sägs inte sällan, att de som bor här är lata. Att de önskar åka snålskjuts, på andras slit.

Jag lever med en annan föreställning. För jag ser även här hur människor samarbetar, i syfte att skapa och fördela resurser, bortom den konventionella ekonomin. Jag ser gemenskaper driva bensinmackar, mataffärer, vårdcentraler och samlingslokaler. Jag ser hur de i handling välkomnar människor på flykt.

Jag ser hur glappet som staten lämnade, och som marknaden aldrig intresserade sig för, istället efter förmåga fylls av frivillig kollektivitet.

Och jag tänker igen; Om vi erkände denna kraft som mer än en bisats. Om vi la vår energi på att diskutera vad som behövs för att detta ska stärkas och växa. Om strukturerna blåste vind i dess rygg, istället för att aggressivt bryta ner, tvinga bort.

Men, frågar rimligen vän av ordning… Någon måste ju betala? Hur får vi, i de frivilliga gemenskapernas tidevarv, brödfödan på bordet?

Jag vill akta mig för de enkla, tvärsäkra svaren. Men jag tror att vi misstar oss, om vi förstår vår tid som ett tillstånd av brist, snarare än en fråga om hur vi fördelar de rikedomar som vi tillsammans skapar på ett produktivt och jämlikhetsskapande sätt. En fråga om hur vi tar oss bortom de av människor skapade strukturer som idag blivit till irrationella bojor för vidare utveckling.Och jag tror att vi för att framhålla konkreta exempel, precis som Finland, ska ge allvarsam eftertänksamhet åt idén om en socialiserad lön, en garanterad basinkomst.

Mitt Umeå, mitt Västerbotten, är på senare år allt tvärare kast mellan hopp och förtvivlan. Inte en enhetlig tendens, utan flera mot varandra stridande poler, om vilken framtid vi går till mötes. I tilltagande grad tycks också utvecklingen stärka en konflikt mellan medborgare och härskare, snarare än mellan institutionaliserade politiska läger. Så som också skett i många andra städer, regioner, länder sedan den ekonomiska krisens utbrott tjugohundraåtta.

Allmänningen tar plats bortom offentligt och privat

Privat eller offentligt.
Kring denna ägandets dikotomi kretsar i princip hela vår moderna politiska föreställningsvärld. Antingen ägs något av den enskilde (privat), eller så ägs det av staten (offentligt).

Att vara höger eller vänster är – om vi kokar ner det till dess kärna – att hävda den ena eller den andra av dessa ägandeformer är bäst lämpad för att upprätthålla produktivitet och fördela de rikedomar som samhället skapar.

Samtidigt ger erfarenheten av 1900-talet en tydlig bild av bristerna i alternativen. Den realiserade socialismen blev – trots minskad social ojämlikhet – i sina bästa fall samhällen med kraftig alienation och utebliven individualitet, och i dess värsta exempel; hårdföra diktaturer. I både dess demokratiska och dess diktatoriska form, något som bäst kan karaktäriseras som ”statskapitalism”.

Med socialismens borttynande, efter 1970-talets ekonomiska kris i allmänhet och efter Sovjetunionens fall i synnerhet, uppnådde det andra – eller som man nu sa: ”enda” – alternativet en hegemonisk ställning.

Marknaden skulle styra sig själv utan statlig intervention. Dess ”osynliga hand”, menade profeterna, var fullt kapabel att upprätthålla produktivitet och åstadkomma en successiv fördelning av det skapade välståndet.

Den illusionen punkterades emellertid i sin tur, med besked, i och med ankomsten av den globala ekonomiska krisen 2008.

Idag kan få ifrågasätta att resultatet av dess verkställande i praktiken inneburit exalerande utsugning av naturresurser, kronisk arbetslöshet och inte minst: en i alla avseenden ökad ojämlikhet. Likt den socialistiska samhällsorganiseringen koncentrerade ägandet till en monopolistisk stat, har ägandet (och välståndet) under marknadens osynliga hand koncentrerats till ett fåtal enskilda företag, vilka idag besitter en monstruös samhällelig makt, starkare än den hos många enskilda nationalstater.

Om socialismens kris artikulerade sig i uppror för större individuell frihet och begäret efter ett mer mångfacetterat och flexibelt samhälle, så har nyliberalismens kris artikulerat sig i uppror för fördelning av de skapta rikedomarna och inflytandet över samhällets organisering genom nya radikala former för demokrati.

Innan någon invänder bör vi här, som en parantes, fastslå att alla epoker – i realiteten – vid sidan om dess hårdragna exempel, dominerats av kombinationer och ansvarsdelning mellan offentligt och privat. De som idag säger sig stå ”i mitten”, eller till och med ”bortom” den så kallade vänster-höger-skalan, förespråkar i regel någon slags idé om en harmoniserad kombination eller till och med sammansmältning av offentligt och privat. Fokus för deras problemformuleringar ligger antingen i en kritik mot ytterligheterna (som i fallet med ”tredje vägens socialdemokrati”) eller i problemsökning bortom själva ägandeformerna (som i fallet med alla typer av berättelser som sätter kultur, värderingar, upplevda avartsfenomen och så vidare i centrum).
Här finns förstås även, också i vår tid, fundamentalistiska socialister liksom nyliberaler vars ståndpunkt baseras på att endera alternativ aldrig realiserats fullt ut, vilket gör det omöjligt att avfärda dess potential.

Gemensamt för alla dessa perspektiv – ortodoxt socialistiska, nyliberala, tredje-vägen-socialdemokratiska, nyfascistiska, ”alternativ ekonomi”-skolor och så vidare – är att de uppehåller sig inom de snäva ramarna av dikotomin mellan offentligt och privat som enda former för att organisera ägande, produktion och cirkulation.

Låt oss föreslå en radikalt annorlunda tanke, som de senaste decennierna ökat i omlopp. Att dikotomin mellan offentligt och privat är falsk, och att den utelämnar ett tänkbart och faktiskt existerande tredje alternativ: det gemensamma.

Kortfattat kan det gemensamma beskrivas som kollektivt ägande, bortom staten. Ett ägande där deltagande är fritt och frivilligt, där processen är öppen, och där resultatet är tillgängligt för alla.
I bestämd form har det gemensamma på svenska kommit att benämnas som allmänningar, efter benämningen på den allmänt tillgängliga jordbruksmark som småbönder brukade i feodala tider.

Allmänningarna benämns, i den konventionella ekonomin, allt som oftast som så kallade ”externaliteter”. Det vill säga; som något kapitalägarna inte själva skapar, men som fyller funktioner för deras förmåga att producera varor och tjänster.
Externaliteter är i denna tankevärld fukten som behandlar en yta. Bina som pollinerar blommorna. Språket vi använder för att kommunicera. Stigarna som gör skogen orienterbar. De över generationer socialt kultiverade växtarterna. Den allmänna kunskapsspridningen. Eller koden i en fri programvara.

De är i vissa fall ”naturliga”, och i andra fall skapade av mänsklig hand.

I kölvattnet av 1990- och det tidiga 2000-talets så kallade antiglobaliseringsrörelse kom så en akademisk och aktivistisk diskussion att växa fram med fokus på att tala om dessa externaliteter, inte som ett perifert fenomen, utan just som en specifik form av kollektivt ägande, med stark betydelse för den nya ekonomi som växt fram efter 1970-talets ekonomiska kris.

Tre separata fenomen kom att spela stor betydelse för denna teoretiska utveckling.

Först och främst; den situation som börjat växa fram i relation till jordbruket i fattiga, rurala regioner såväl i Latinamerika som i Asien.
Små, självförsörjande jordbruk inordnades här i rask takt i en storskalig och aggressiv industrialisering genom medel som bara går att beskriva som lågintensiv krigsföring. Men inte bara den gemensamma jordbruksmarken privatiserades. Även fröerna började, i rask takt, att patenteras och modifieras. Genom ny sofistikerad patentlagstiftning kunde de multinationella företagen tvinga jordbrukarna att sluta använda de fröstammar de gemensamt kultiverat i generationer, för att istället skuldsätta sig för att köpa patenterade ettåriga fröer. Situationen gav upphov till framväxten av en rad nya bonderörelser som på många håll kom att utgöra social bas för populistiska partiers parlamentariska framgångar.

Parallellt tog utvecklingen av ny informations- och kommunikationsteknologi fart; med internet som starkast lysande stjärna. Nätet blev snabbt en skådeplats för konflikter mellan entusiaster som använde de nya teknologiska möjligheterna för gemensamma ändamål, och kapitalägare som sökte inhägna och patentera informationen och kunskapen för att kunna tjäna pengar på den. Den rörelse som här växte fram har kommit att benämnas som Peer-2-peerrörelsen, i relation till den öppna nätverksstruktur man utvecklade. Kända P2P-projekt, eller ”digitala allmänningar”, är uppslagsverket Wikipedia och operativsystemet Linux.

Det tredje fenomenet berör framväxten av den post-industriella staden, eller ”metropolen”, som många väljer att benämna den. Metropolen är en geografisk miljö präglad av socialt, självständigt, kognitivt arbete. En plats där idéer, kreativitet och kunskap skapar sina egna flöden och ger upphov till en rad immateriella värden oberoende av kapitalägarnas konkreta insatser.
Men även i fallet med dessa ”urbana allmänningar” söker kapitalet hitta nya strukturer för att tjäna pengar på de värden de skapar.
Ett exempel på detta är hur fastighetsmarknaden säljer ett område med dess stämning eller nisch, som ska tilltala en köpstarkare grupp att flytta till området, med följd att bostadspriserna höjs och de som inte har råd att stanna trängs undan. Även i detta fall har situationen samtidigt givit upphov till kraftfulla rörelser som kämpar för ”rätten till staden”.

Den abstrakta bild som här träder fram är den av å ena sidan en växande mångfald – sociala, kulturella och naturliga – allmänningar, och å andra sidan ett ekonomiskt system som hägnar in, förstör och hindrar dessas aktivitet och fortlevnad genom att – likt en parasit – försöka suga ut dess materiella och immateriella värden.

Hur kan vi, med hjälp av de diskussioner som finns i omlopp inom dessa framväxande allmänningsrörelser, tänka oss kortsiktiga förbättringar, och på lång sikt; en lösning på den ekonomisk-politiska situation som här tecknas?
En lösning som bejakar det gemensamma ägandet, och bryter sig bortom den falska dikotomin mellan offentligt och privat.

Vi upplever att utgångspunkten är så banal som att vi måste börja tala om allmänningarna, eller rättare sagt, lära oss ett språk som förmår oss beskriva det gemensamma ägande vi redan uppehåller oss med att skapa och förvalta. Vi måste, så att säga, skapa en självmedvetenhet om allas vår roll i den sociala produktionen. Längs den stigen kan vi sedan tillsammans utveckla nya modeller för resurs- och inkomstfördelning och strukturer som underblåser framväxten av radikala former för demokratisk självförvaltning. Och på många håll i världen, så är rörelserna redan på god väg.

——
Skriven tillsammans med David Johansson, publicerad i Tidningen Syre 26 juni 2015. 

Gruvhysteri

gruva

Sverige har drabbats av gruvhysteri. Provborrningar sker i hela landet och en ny mineralstrategi har lanserats. De nya gruvorna förklaras riksintresse – med följden att lokalsamhällen, samer och miljöorganisationer körs över. Nu formerar sig motståndet.

Trettiofyra nya gruvor på tjugo år. Dagens tretton ska på tio år bli trettioen för att ytterligare tio år senare vara hela fyrtiosju stycken – detta är den mineralstrategi som regeringen lanserade i slutet av februari.
Vi befinner oss mitt i en svensk, men även skandinavisk, europeisk och global gruvboom. Från Chile till Kongo till Grekland till Sverige tas stora landareal i anspråk för att bryta mineraler. I kölvattnet följer konflikter som delar lokalsamhällen, skapar våldsamma konfrontationer och tvingar bort människor från de platser där de byggt upp sin tillvaro.

Krisen och jakten på den eviga tillväxten
Sedan den ekonomiska krisen inleddes 2008 har arbetslösheten närmast oavbrutet stegrat i den Europeiska unionen för att idag ligga på nära 11 procent. Bland de länder som har euron som valuta är siffran ännu högre. Den chockdoktrin som Greklands invånare påtvingats tycks inte ha någon inverkan på situationen. Ekonomin fortsätter att krympa.
Det finns emellertid länder där situationen är radikalt annorlunda. De så kallade BRIC-länderna – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – expanderar kraftigt med tillväxtsiffror liknande den europeiska fordismen under 1950-1970-talet. Det är också i dessa länders industrialiseringsfas vi hittar kärnan till den gruvboom som tagit fart de senaste åren. Efterfrågan på mineraler är stadigt stigande, och därmed även priserna. För EU ses en massiv mobilisering mot mineralutvinning som en nyckel ut ur den kris som bara tycks fördjupas för var år som går. Behovet av en mineralutvinning i EU-området är emellertid dubbelsidig. Den handlar likväl om att säkra den inhemska mineraltillgången på lång sikt i en värld där nya stora ekonomier verkar på en global marknad i konkurrens om begränsade resurser.
De diskussioner som fördes inför klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 om en ”grön kapitalism”, tycks idag långt borta när land efter land påskyndar processer och luckrar upp lagstiftning för att ge gruvindustrin de rätta förutsättningar för en snabb och omfattande expansion.

Allmänningarna och kapitalet
Att öppna en ny gruva är sällan en smärtfri händelse. Allt som oftast innebär det att människor tvingas från sina hem. Att vackra naturområden omvandlas till ett smutsigt industriland. Att de som lever på jorden genom jakt, fiske, bärplockning och småskaliga jordbruk berövas sina förutsättningar till försörjning. I många länder hamnar lokalsamhället i våldsamma konflikter med militär eller inhyrda paramilitära styrkor. Den grundläggande konflikten handlar om ”ackumulation genom fråntagande”, som kulturgeografen David Harvey valt att benämna det. Om en inhägnad av allmänningarna i jakten på profit. Människor berövas sin gemensamma tillgång till naturen, och får sällan något mer än en symbolisk ersättning. Det handlar inte bara om de som lever på en plats idag, utan likväl om en garanti för kommande generationers tillgång till miljön. Denna process liknar på många vis den när välfärd säljs ut till underpriser, eller när kod beläggs med patent istället för att vara öppen och tillgänglig för det stora flertalet.
Prospekteringarna skapar emellertid inte bara en konflikt mellan lokalsamhälle och kapital – mellan det gemensamma och det privata – utan splittrar likväl boende med uppslitande konsekvenser. Gruvor öppnas allt som oftast i glesbefolkade landsdelar tyngda av arbetslöshet i skuggan av tidigare automatiseringar, som i fallet med den skogsindustri som en gång försörjde många på dessa platser. Avbefolkningen och det ständiga undandragandet av resurser, med en åldrande befolkning, utgör otvivelaktigt en gynnsam förutsättning för gruvlobbyn. Löftet om arbetstillfällen föder nämligen hopp, en tro på att avveckling vänds till utveckling, om än kortsiktigt, om än med oöversiktliga konsekvenser på sikt. Gruvmotståndarna tvingas därmed in i en position som framstår som bakåtsträvande i en tidsålder där det råder likhetstecken mellan begreppen ”ansvarstagande” och ”jobbskapande”.

En ny svensk mineralstrategi
I februari 2013 lanserade näringsminister Annie Lööf en ny svensk mineralstrategi vid en presskonferens i Rosenbad under ledorden hållbarhet och dialog. Sverige är redan idag, tillsammans med bland annat Finland, en av EU:s främsta exportörer av mineraler. Den positionen försöker man nu stärka genom antagandet av den nya samlade strategin och på så sätt garantera en fortsatt tillväxt. Som i de flesta liknande fall är den bild som här målas upp fylld av begrepp och ansatser med fokus på hur lokalsamhället ska stärkas, hur dialog ska genomsyra den fortsatta expansionen av gruvindustrin, hur de som lever på dessa platser inte ska hamna i kläm. Samtidigt finns där faktumet att mineralerna är ett så kallat riksintresse, vilket i praktiken betyder att staten har rätt att gå in och köra över markägare och lokalbefolkning i nationens intresse. Kommunerna har i realiteten ingen rätt att hindra ett gruvprojekt, och de har liten eller ingen del i vinsterna från utvinningen. Den skatteintäkt de, de facto, har tillgång till är den från arbetskraften men existerande exempel visar att gruvarbetarna ofta är bosatta och folkbokförda i andra kommuner och arbetspendlar.
Det centrala i Sveriges nya mineralstrategi är att underlätta för de multinationella företagen att prospektera och bryta svenska mineraler genom internationellt framstående tillgångar till forskning, infrastruktur och låga avgifter. Att bryta svenska mineraler är utan tvivel en lukrativ investering. Sverige har, efter Finland, bästa rankning sett till hur gynnsamma förutsättningarna är för prospektering. Av vinsten från utvinningen går 0,5 promille till staten och 1,5 promille till markägaren. Detta efter att regeringen Bildt under 1990-talets början sänkte ersättningen i ett slag från dåvarande 50 %. Samtidigt är gruvbolagens huvudägare inte sällan företag registrerade i skatteparadis, till exempel på de brittiska Jungfruöarna. En situation vi känner igen från diskussionerna om Carema, Attendo och liknande vårdföretag som driver privatiserad välfärd. Men det stannar inte här. Staten är till och med så generös att man genom Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) kartlägger mineraltillgångarna och låter företagen ta del av informationen, helt gratis.

Rönnbäck, motståndet och nätverken
I Rönnbäck, Björkvattsdalen utanför Tärnaby i Västerbotten planerar Nickel Mountain att öppna Sveriges första nickelgruva sedan andra världskriget. Bolaget, som ägs av multinationella IGE Resources, har beviljats bearbetningskoncessioner vilket innebär ett första steg mot att gruvan realiseras. Fyndigheterna på platsen uppgår till 340 miljoner ton vilket gör det till ett av Sveriges största gruvprojekt. Ett framtida gruvområde här skulle till yta vara lika stort som hela Stockholms innerstad inklusive närförorterna, eller som hela Umeå stad. Det innebär otvivelaktigt en omfattande inhägnad av natur och miljö. Björkvattsdalen, som ligger i mitt i Umeälvens övre del, är därtill sedan tidigare hårt utsatt för liknande exploatering. När vattenkraften byggdes ut med dambyggen på 1950-talet lades stora delar av dalen, inklusive den ursprungliga byn Rönnbäck, under vatten. En plats som sedan lång tid varit och än idag är bosatt av samer. En gruva på platsen innebär att man ännu en gång kommer trängas bort från den mark som är grunden till livsuppehället. Det är just bland annat av detta skäl som gruvplanerna i Rönnbäck mött motstånd från lokalsamhället. Här sker nu en mobilisering i försök att stoppa gruvan. Rädslorna är många: att förlora tillgången till den plats man lever och har sitt arv på, att miljön ska förstöras för framtida generationer, men även att större naturkatastrofer ska ske som kan få långt mer omfattande konsekvenser. Här märks likväl konflikten som uppstår inom lokalsamhället, när miljö ställs mot arbetstillfällen. Den ”dialog” som så varmt framhålls i mineralstrategin innebär i praktiken splittring och konflikter.
I Talvivaara i östra Finland skedde för några månader sedan en av Europas största naturkatastrofer i modern tid (läs mer på s.48). Gruvan i Talvivaara är, precis som den planerade i Rönnbäck, en nickelgruva. När en damm i anslutning till gruvan brast läckte hundratusentals liter förorenat vatten med tungmetaller ut i den kringliggande naturen. En liknande katastrof i Rönnbäck skulle hypotetiskt kunna innebära att vattenmagasinet Gardiken förorenades och därmed hotade hela Umeälven. Trots miljökonsekvensanalyser och avlagda resurser för saneringar är större katastrofer i princip omöjliga att beräkna för och sanktionerna få för de gruvbolag som orsakar dom. Konflikten mellan en hållbar gemensam natur och de intressen som driver dagens gruvboom är påtaglig.
Gruvmotståndarna i Rönnbäck är emellertid inte ensamma. Tvärtom har en levande och geografiskt spridd rörelse sett dagens ljus i kölvattnet av gruvboomen. Genom nätverket Budkavlen samarbetar boende och aktivister kring Ojnare på Gotland, gruvplanerna i Rönnbäck, Jokkmokk och Arvidsjaur och ett flertal andra grupper. Det gemensamma mål som håller på att utkristalliseras är kravet på en ny minerallagstiftning som stärker rättigheterna för lokalsamhället och sätter stopp för att naturresurser skänks bort till multinationella företag i jakt på kortsiktig tillväxt. Även europeiska- och internationella kontaktnät börjar sakta men säkert formeras för att möta offensiven från en välorganiserad gruvlobby. I Grekland gick i slutet av mars 20 000 personer i protest mot planer på guldgruvor i Halkidiki. I Stockholm planerar Budkavlen en större demonstration till den 17 november som ska samla grupperna som arbetar kring gruvmotståndet.

——————–
Ursprungligen publicerad i Tidningen Brand nr 2/2013 – ”Plundringen av det gemensamma”
Numret går i sin helhet att läsa som PDF här.