Snöstigarna blottar viljan till samarbete

snöstigarSnöstigar är bland det vackraste jag vet. Ja, stigar i allmänhet egentligen. Men snöstigar, framförallt.

Räknade i en stad under vinterns gång är de närmast obegränsade. Och nästan hela befolkningen deltar i att skapa och upprätthålla dem.

Bakom detta gedigna stadsplanerande står emellertid ingen central auktoritet. Ingen avlönas för sitt deltagande. Det är helt frivilligt.
Så vad är drivkraften egentligen?

Snöstigarna synliggör vid första anblick pedagogiskt ett faktum som alltid tenderar att styra människors rörelsemönster. De, vi, vill för det mesta ta den för ögat närmsta vägen.

Så snart en stig är upptrampad, som utgör en snabbare väg än den officiellt planlagda, så kommer den därför att brukas.

Man kan stanna där i betraktelsen. Vid den banala nyttomaximeringen av den personliga tiden. Gör man det missar man emellertid det mest fascinerande med snöstigarnas existens.
För när nysnön lagt sig finns där ingen stig. Blott ett täcke, ofta djupt.

Inte alls sällan väljer någon just då, just där, att pulsa ut och upprätta de allra första spåren. Ibland knädjupa steg. Trots att det vid tillfället med stor sannolikhet för just den individen inte utgör snabbaste väg. Effektiviteten uppstår först när en, två, tre, kanske tio personer följt efter och breddat de enskilda fotstegen till en öppen led. Och varje gång nysnön faller tungt, måste processen upprepas vid varje enskild stig.

Medvetet eller instinktivt väljer alltså någon hela tiden att ta ansvaret för det gemensammas rörelseutrymme, på bekostnad av sitt egen tillfälliga besvär. Eller nå, det finns kanske något mänskligt nöjsamt med pulsandet som också spelar in, men likväl resulterar det i nämnda effekt. Det inleder en tyst samverkan i planering av rummet.

Jag tycker att det är ett vackert uttryck för människors benägenhet till intuitivt samarbete, till ömsesidig hjälp. En realitet som i sin vardaglighet utmanar den i vårt samhälle dominerande idén om konkurrens som den mänskliga naturens kärna, och utvecklingens motor. Än mer tankeväckande för att det som sagt på samma gång också ställer i tvivel föreställningen om att en enskild central punkt för beslut och arbetsdelning behövs för att uppbåda deltagande, undanhålla samarbete från kaos.

Det snöstigarna blottar skulle kanske bejakat också kunna vara en större tillgång än det tillåts vara i staden och samhället, även när snön töar bort?


Ursprungligen publicerad 14/12-2017 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren.

Vi behöver en ny vision för landsbygden

landsbygdnKan ett växande norrländskt missnöje samlas kring kravet på en garanterad basinkomst?

Tanken dök upp när jag läste den parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande som presenterades i januari i år.

Betänkandet utgörs av ett plotter på 75 separata förslag vilka på olika sätt ska mildra den ojämna geografiska utvecklingen. Det vill säga, den situation som på allvar börjat skrämma slag på de traditionella partiernas politiker i och med Donald Trumps inträde i Vita huset.

Att det överhuvudtaget finns en ambition kan väl i och för sig kännas välgörande för den som vant sig vid samförståndet gällande att resurser (även människor) tvångsmässigt ska centraliseras till allt färre, allt större enheter.

Samtidigt känns detta, om man ser att ambitionen är att staka ut en strategi fram till mitten av detta sekel, tämligen visionslöst och kvardröjandes i dåtidens analyser och strukturer.

Jag tänker, medan jag läser, på den samtids- och framtidsbild som exempelvis sociologen Roland Paulsen tecknat i ”Arbetssamhället”, och som broderats ut av journalisten Paul Mason i till svenska nyligen översatta ”Postkapitalism”.

Bilden av ett samhälle där jobben försvinner i mycket snabbare takt än de ersätts med nya. Där denna, för kapitalismen i så här långvarig mening, nya logik sätter lönearbetets centralitet för resursfördelning ur spel. Där allt större del av arbetskraften lägger sin tid på att försöka övertyga varandra om att vi har behov och begär efter nya varor för att stimulera tillväxten i det stagnerande ekonomiska systemet. Där vi samtidigt, vare sig vi jobbar eller inte, så tydligt befinner oss i en slags samhällelig fabrik där vi alltid (oavlönat) är delaktiga i någon form av värdeskapande process – även när vi exempelvis strösurfar på nätet.

Och jag tänker på klimatet. På de häftigt stigande temperaturerna på Arktis, som påminner oss än en gång om hur akut en radikal klimatomställning är.

Plottrandet duger i sammanhanget inte.

Så tänker jag på att vi vill att fler ska bedriva närliggande, småskaliga jordbruk.

Jag tänker på hur civilsamhället i allt högre grad redan upprätthåller service, framförallt på landsbygden, genom frivilligt samarbete.

Jag tänker på alla de kåkar som står öde och förfaller runt i bygderna, samtidigt som det byggs så febrilt på andra håll och hur mycket pengar som ett fåtal tjänas på denna ständiga omflyttning av människor.

Så tänker jag på den där basinkomsten som jag intuitivt tvivlar lika mycket inför som så många andra.

Hur den skulle kunna finansieras genom att beskatta ägande, nu när beskattning av arbete framstår som allt orimligare som fördelningspolitiskt verktyg i kölvattnet av automatiseringen.

Hur de där, låt oss säga femton tusen kronorna i månaden, skulle ge möjlighet att börja ställa om resursförvaltning till den allmänningsform som redan breder ut sig.

Hur det skulle kunna möjliggöra grundförutsättningen för folk att våga driva det där jordbruket som gör att maten blir närproducerad.

Hur det skulle kunna utgöra avstampet från ett stagnerande produktionssätt av isolerande konkurrens, till ett präglat av verklig demokrati och gemensamt ansvarstagande.

Kanske skulle experimentet kunna börja i några norrliggande landskap, där sprickorna i det gamla blivit så smärtsamt uppenbara? Kanske kan vår del finansieras av de stora naturrikedomar som utvinns här, men inte kommer lokalbefolkningen till del vare sig via arbetstillfällen eller skatt? Kanske kan alla de missnöjda – över avfolkning, exploatering av naturresurser utan kompensation, inhägnader av det gemensamma och undandragande av service – finna ett samförstånd kring en sådan lösning?

Det vore åtminstone en vision, istället för plotter som dröjer sig kvar i dåtidens villkor.

Rebellstäderna ger Europas medborgare makt

Efter den ekonomiska krisens utbrott 2008 vacklar den nyliberala epoken successivt mot sitt slut. I turbulensen formar nu politiska reaktionärer och kappvändare från dagens etablissemang en ny elit, i syfte att tillskansa sig makt och säkra kapitalismens fortskridande. Samtidigt växer också öar av progressiva alternativ, så kallade rebellstäder, fram över Europa. I helgen träffades många av dem i spanska Pamplona – en stad ungefär lika stor som Umeå – för konferensen MAK2, i syfte att koordinera sina initiativ.

Municipalister, eller kommunalister, har de börjat kalla sig. I grunden är de engagerade i en mångfald av nedskärningsprotester, sociala rörelser och projekt som över tid har förts samman av insikten att deras insatser var för sig inte är tillräckliga för att rubba de makthavare och strukturer de har hamnat i strid med.

Tillsammans bildar de i dag en växande och livaktig rörelse i syfte att föra rätten till, och makten över, staden från banker, fastighetsägare och en politisk klass direkt till medborgarna.

Municipalisternas fokus är i första hand lokalt. Det tar sitt avstamp i ett nyfiket, pragmatiskt experimenterande med former för demokratiskt beslutsfattande och resursfördelning. Bortom tidigare epokers och ideologiers dogmatiska tilltro till endera staten eller marknaden, men också i stark kontrast till samtidens högljudda skrik efter starka ledare och enkla svar.

Om vi under den så kallade fordismen efter andra världskriget (ca 1945–1973) primärt såg styrning genom en stark och expanderande stat, och under nyliberalismen (ca 1974–2008) aktiverandet av strukturer för offentlig-privat samverkan i syfte att göra alla samhällets sfärer öppna för marknaden, märks här framväxten av något som snarare går att beskriva som ett försök till styrning genom gemensam-offentlig samverkan. Ett användande av traditionella institutioner, i syfte att möjliggöra för deltagarstyrda, demokratiska sammanslutningar att producera och förvalta resurser.

Under senare år har man med dessa ansatser kommit att forma så kallade medborgarplattformar- och kandidaturer som har vunnit den kommunala makten i en lång rad spanska städer, som Barcelona, Madrid och Valencia, liksom i italienska Neapel och på andra håll i Europa.

Dessa plattformar och kandidaturer framträder i skarp kontrast till konventionella partier vars medlemsbas har tynat bort, liksom gentemot missnöjeslistor byggda kring någon lokal starke man. De utgör för dess engagerade blott ett bland flera verktyg, med vilkas hjälp man kan uppnå de konkreta mål som rörelsens beståndsdelar har tagit sig an.

Lönerna för kandidaterna är exempelvis ett medelsnitt av inkomsten i staden, deras möjlighet att inneha mandat är starkt tidsbegränsade, engagerade har kraftfulla möjligheter att utkräva ansvar och direkt återkalla mandat, och det finns en ständigt aktiv återkoppling till de stormötesstrukturer i bostadsområdena som utgör rörelsens bas. Därtill används webbplattformar och appar på ett verkligt kreativt sätt för att lägga förslag, genomföra direkta omröstningar och mobilisera till diskussioner.

Det är, i ärlighetens namn, svårt att inte ryckas med i lekfullheten och optimismen som syns i dessa initiativ och dess skarpa kontrast till de gäspningar och suckar som dagens kommunpolitik lätt framkallar.

För oss Umebor framstår det angeläget att öppna upp för diskussion om också vår stad, med dess frihetliga, progressiva anda och folkrörelsetradition, nu skulle kunna sålla sig till denna skara rebellstäder – samtidigt som vi ställer dagens och gårdagens makthavare till svars för den nuvarande situationen och de senaste årtiondenas misslyckanden.

Vi kan börja med att googla ”Barcelona en Comú”, och ta det där ifrån. För en framtid värd att tro på!

Urban allemansrätt för hållbarhet och gemenskap

urbanEn kommunägd ödekåk som öppnats upp av några medborgare för att fungera som kulturhus, stängs åter ner för att malas genom trånga byråkratiska regelverk med oklar utsikt. Samtidigt vräks fattiga, på flykt från en hopplös tillvaro, från de bosättningar de upprättat på offentlig mark. I ett annat av stadens hörn avgiftsbeläggs plötsligt en parkeringsplats som i årtionden varit självklar träffpunkt för stadens motorentusiaster. Och frågor om vem som får skriva på väggen för att berätta hur de mår aktualiseras åter, när stadens enda lagliga graffittivägg hotas försvinna.

Ögonblicksbilderna i Umeås dagspress från det senaste årets vardag tecknar tillsammans konturer som tycks kräva av oss att vissa djupare, besvärligare frågor på allvar bereds plats i den gemensamma diskussionen. Frågor om vem som egentligen äger rätten till staden. Vem som har möjlighet att ta den i bruk för sina behov och begär. Och inte minst; hur de ständigt återkommande kollisionerna mellan å ena sidan den i vårt kapitalistiska samhälle heliga äganderätten, å andra sidan övriga frirättigheter, bäst hanteras.

I samtida sociala rörelser har ett sådant samtal till och från sökt samlas kring idén om en ”urban allemansrätt”. En till synes tankeväckande utgångspunkt, som emellertid för att avhandlas kräver att vi börjar med att klargöra vad vi menar med begreppet ”allemansrätt”.

Allemansrätten är historiskt att betrakta som en sedvänja bestående i folklig olydnad. Ett praktiserande av idén att ett brukande av naturen är allas vår rätt, helt ovidkommande huruvida själva marken rent juridiskt ägts av stat eller enskild individ. Denna sedvänja kom först på 1940-talet att formuleras som en del i den socialdemokratiska fritidsutredning som hängde samman med att man lagstadgade om en andra semestervecka. En utan tvivel central pusselbit i folkhemsbygget och dess kollektiviserande och jämlikhetsskapande avsikter. 1994 skrevs rätten tillslut också in i grundlagen med frasen ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt Allemansrätten”.

Än idag är likväl rättens gränser otydliga, och i huvudsak definierade av sedvänja; en slags successiv dragkamp mellan människor som bejakar denna rättighet, och markägare som söker hävda sina intressen. Den enda uttryckliga definitionen som nedskrivits i lag återfinns i miljöbalken och lyder: ”Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den”.

För den som betraktar dagens stadsmiljöer bör inga tvivel råda att liknande sedvänjor också här utvecklats med tidens gång. Även här förhandlas äganderättens begränsningar ständigt mot medborgarnas mångfaldigade behov.

Det sker i klottret och klistermärkena på lyktstolparna, i de upptrampade stigarna över gräsmattan och i affischerna på elskåpen. Det pågår periodvis genom större kollektiva ansatser som besittningarna av tomma hus, i ödetomter som av boende byggs om till kvartersträdgårdar, av hobbyutövare som i sin närvaro omformar en plats för sina specifika ändamål, och i fattigas användning av oanvänd mark som plats för temporära hem.

Den väsentliga skillnaden tycks inte ligga i tillgången eller bristen på sedvänja, utan i makthavarnas vilja att bejaka respektive undertrycka densamma. I städerna härskar ägandets rätt obönhörligt över alla övriga behov, begär och mänskliga rättigheter.

När en följer den politiska debatten kring dessa företeelser är det svårt att knuffa undan tanken att här finns en (om än liten) pusselbit i förklaringen kring Socialdemokratins långvariga stagnation. I oförmågan att uppdatera politikens progressiva innehåll utefter nya omständigheter, såsom effekterna av en långt gående urbanisering. Istället; ett bejakande av en historiskt borgerlig kärnposition.

Så, hur kan vi tänka oss en urban allemansrätt i hopp om att förflytta diskussionen till det mer specifika? Ja, tänk vilken smärre revolution det vore om det i grundlagen en dag stod att ”alla invånare ska ha rätten till staden enligt den urbana allemansrätten”!

Men på vägen dit finns rimligtvis mindre steg att ta, som var för sig öppnar upp möjligheten till ett friare, drägligare och mer dynamiskt stadsliv. Ett sådant exempel, som i olika omfattning prövats i flera Europeiska länder såsom Storbritannien, Nederländerna och Spanien under de senaste årtionden, är amnestier för husockupationer kopplat till stärkt besittningsrätt. I klarspråk har det handlat om att legalisera ockupationer av fastigheter under specifika omständigheter. Exempelvis hus som stått öde längre än en viss tidsperiod och där ägaren inte inlämnat några dokument om framtida användning (kontrakt med en potentiell hyresgäst, bygglovsansökan osv).

Förtjänsten med en sådan ordning är inte bara att den ger stadsinvånarna – från hemlösa i nöd till kollektiv som söker etablera sociala mötesplatser – en möjlighet att åtminstone temporärt själva tillgodose sina behov, utan även att den potentiellt påskyndar byråkratiska processer samt håller tillbaka ren fastighetsspekulation som hämmar utveckling.

För en kommun, som saknar lagstiftande funktion, finns i väntan på en övergripande nationell reform gott om navigationsutrymme i att själva tolerera ett sådant nyttjande av kommunala fastigheter som periodvis skett i till exempel norska och danska städer. Tanken att detsamma skulle kunna gälla mark i form av till exempel ödetomter (kring vilka konflikter mellan användare är försumbara i nuet) tycks i sammanhanget knappast heller orimlig i syfte att till exempel låta ”rätten till tak över huvudet” trumfa en rent principiell äganderätt. Precis som Naturvårdsverket definierar ”inte störa, inte förstöra” som en god principiell hållning till Allemansrätten, skulle en liknande princip kunna vara vägledande för hur invånarna här ska förhålla sig.

Vi bör överväga att en sådan ”flexibilitet på medborgarnas villkor” i stadens planering och varande, är att föredra istället för en logik som söker institutionalisera, byråkratisera och assimilera all mänsklig aktivitet. Det här gäller inte minst i en tid av globalisering, där folk tenderar att bli allt mer rörliga, och behov förändras snabbt och nyckfullt. Åtminstone förefaller det givet att på allvar diskutera, för oss som önskar att framtidens städer ska präglas av hållbarhet och gemenskap, snarare än av kontroll, rädsla och ökande ojämlikhet.

Allmänningen tar plats bortom offentligt och privat

Privat eller offentligt.
Kring denna ägandets dikotomi kretsar i princip hela vår moderna politiska föreställningsvärld. Antingen ägs något av den enskilde (privat), eller så ägs det av staten (offentligt).

Att vara höger eller vänster är – om vi kokar ner det till dess kärna – att hävda den ena eller den andra av dessa ägandeformer är bäst lämpad för att upprätthålla produktivitet och fördela de rikedomar som samhället skapar.

Samtidigt ger erfarenheten av 1900-talet en tydlig bild av bristerna i alternativen. Den realiserade socialismen blev – trots minskad social ojämlikhet – i sina bästa fall samhällen med kraftig alienation och utebliven individualitet, och i dess värsta exempel; hårdföra diktaturer. I både dess demokratiska och dess diktatoriska form, något som bäst kan karaktäriseras som ”statskapitalism”.

Med socialismens borttynande, efter 1970-talets ekonomiska kris i allmänhet och efter Sovjetunionens fall i synnerhet, uppnådde det andra – eller som man nu sa: ”enda” – alternativet en hegemonisk ställning.

Marknaden skulle styra sig själv utan statlig intervention. Dess ”osynliga hand”, menade profeterna, var fullt kapabel att upprätthålla produktivitet och åstadkomma en successiv fördelning av det skapade välståndet.

Den illusionen punkterades emellertid i sin tur, med besked, i och med ankomsten av den globala ekonomiska krisen 2008.

Idag kan få ifrågasätta att resultatet av dess verkställande i praktiken inneburit exalerande utsugning av naturresurser, kronisk arbetslöshet och inte minst: en i alla avseenden ökad ojämlikhet. Likt den socialistiska samhällsorganiseringen koncentrerade ägandet till en monopolistisk stat, har ägandet (och välståndet) under marknadens osynliga hand koncentrerats till ett fåtal enskilda företag, vilka idag besitter en monstruös samhällelig makt, starkare än den hos många enskilda nationalstater.

Om socialismens kris artikulerade sig i uppror för större individuell frihet och begäret efter ett mer mångfacetterat och flexibelt samhälle, så har nyliberalismens kris artikulerat sig i uppror för fördelning av de skapta rikedomarna och inflytandet över samhällets organisering genom nya radikala former för demokrati.

Innan någon invänder bör vi här, som en parantes, fastslå att alla epoker – i realiteten – vid sidan om dess hårdragna exempel, dominerats av kombinationer och ansvarsdelning mellan offentligt och privat. De som idag säger sig stå ”i mitten”, eller till och med ”bortom” den så kallade vänster-höger-skalan, förespråkar i regel någon slags idé om en harmoniserad kombination eller till och med sammansmältning av offentligt och privat. Fokus för deras problemformuleringar ligger antingen i en kritik mot ytterligheterna (som i fallet med ”tredje vägens socialdemokrati”) eller i problemsökning bortom själva ägandeformerna (som i fallet med alla typer av berättelser som sätter kultur, värderingar, upplevda avartsfenomen och så vidare i centrum).
Här finns förstås även, också i vår tid, fundamentalistiska socialister liksom nyliberaler vars ståndpunkt baseras på att endera alternativ aldrig realiserats fullt ut, vilket gör det omöjligt att avfärda dess potential.

Gemensamt för alla dessa perspektiv – ortodoxt socialistiska, nyliberala, tredje-vägen-socialdemokratiska, nyfascistiska, ”alternativ ekonomi”-skolor och så vidare – är att de uppehåller sig inom de snäva ramarna av dikotomin mellan offentligt och privat som enda former för att organisera ägande, produktion och cirkulation.

Låt oss föreslå en radikalt annorlunda tanke, som de senaste decennierna ökat i omlopp. Att dikotomin mellan offentligt och privat är falsk, och att den utelämnar ett tänkbart och faktiskt existerande tredje alternativ: det gemensamma.

Kortfattat kan det gemensamma beskrivas som kollektivt ägande, bortom staten. Ett ägande där deltagande är fritt och frivilligt, där processen är öppen, och där resultatet är tillgängligt för alla.
I bestämd form har det gemensamma på svenska kommit att benämnas som allmänningar, efter benämningen på den allmänt tillgängliga jordbruksmark som småbönder brukade i feodala tider.

Allmänningarna benämns, i den konventionella ekonomin, allt som oftast som så kallade ”externaliteter”. Det vill säga; som något kapitalägarna inte själva skapar, men som fyller funktioner för deras förmåga att producera varor och tjänster.
Externaliteter är i denna tankevärld fukten som behandlar en yta. Bina som pollinerar blommorna. Språket vi använder för att kommunicera. Stigarna som gör skogen orienterbar. De över generationer socialt kultiverade växtarterna. Den allmänna kunskapsspridningen. Eller koden i en fri programvara.

De är i vissa fall ”naturliga”, och i andra fall skapade av mänsklig hand.

I kölvattnet av 1990- och det tidiga 2000-talets så kallade antiglobaliseringsrörelse kom så en akademisk och aktivistisk diskussion att växa fram med fokus på att tala om dessa externaliteter, inte som ett perifert fenomen, utan just som en specifik form av kollektivt ägande, med stark betydelse för den nya ekonomi som växt fram efter 1970-talets ekonomiska kris.

Tre separata fenomen kom att spela stor betydelse för denna teoretiska utveckling.

Först och främst; den situation som börjat växa fram i relation till jordbruket i fattiga, rurala regioner såväl i Latinamerika som i Asien.
Små, självförsörjande jordbruk inordnades här i rask takt i en storskalig och aggressiv industrialisering genom medel som bara går att beskriva som lågintensiv krigsföring. Men inte bara den gemensamma jordbruksmarken privatiserades. Även fröerna började, i rask takt, att patenteras och modifieras. Genom ny sofistikerad patentlagstiftning kunde de multinationella företagen tvinga jordbrukarna att sluta använda de fröstammar de gemensamt kultiverat i generationer, för att istället skuldsätta sig för att köpa patenterade ettåriga fröer. Situationen gav upphov till framväxten av en rad nya bonderörelser som på många håll kom att utgöra social bas för populistiska partiers parlamentariska framgångar.

Parallellt tog utvecklingen av ny informations- och kommunikationsteknologi fart; med internet som starkast lysande stjärna. Nätet blev snabbt en skådeplats för konflikter mellan entusiaster som använde de nya teknologiska möjligheterna för gemensamma ändamål, och kapitalägare som sökte inhägna och patentera informationen och kunskapen för att kunna tjäna pengar på den. Den rörelse som här växte fram har kommit att benämnas som Peer-2-peerrörelsen, i relation till den öppna nätverksstruktur man utvecklade. Kända P2P-projekt, eller ”digitala allmänningar”, är uppslagsverket Wikipedia och operativsystemet Linux.

Det tredje fenomenet berör framväxten av den post-industriella staden, eller ”metropolen”, som många väljer att benämna den. Metropolen är en geografisk miljö präglad av socialt, självständigt, kognitivt arbete. En plats där idéer, kreativitet och kunskap skapar sina egna flöden och ger upphov till en rad immateriella värden oberoende av kapitalägarnas konkreta insatser.
Men även i fallet med dessa ”urbana allmänningar” söker kapitalet hitta nya strukturer för att tjäna pengar på de värden de skapar.
Ett exempel på detta är hur fastighetsmarknaden säljer ett område med dess stämning eller nisch, som ska tilltala en köpstarkare grupp att flytta till området, med följd att bostadspriserna höjs och de som inte har råd att stanna trängs undan. Även i detta fall har situationen samtidigt givit upphov till kraftfulla rörelser som kämpar för ”rätten till staden”.

Den abstrakta bild som här träder fram är den av å ena sidan en växande mångfald – sociala, kulturella och naturliga – allmänningar, och å andra sidan ett ekonomiskt system som hägnar in, förstör och hindrar dessas aktivitet och fortlevnad genom att – likt en parasit – försöka suga ut dess materiella och immateriella värden.

Hur kan vi, med hjälp av de diskussioner som finns i omlopp inom dessa framväxande allmänningsrörelser, tänka oss kortsiktiga förbättringar, och på lång sikt; en lösning på den ekonomisk-politiska situation som här tecknas?
En lösning som bejakar det gemensamma ägandet, och bryter sig bortom den falska dikotomin mellan offentligt och privat.

Vi upplever att utgångspunkten är så banal som att vi måste börja tala om allmänningarna, eller rättare sagt, lära oss ett språk som förmår oss beskriva det gemensamma ägande vi redan uppehåller oss med att skapa och förvalta. Vi måste, så att säga, skapa en självmedvetenhet om allas vår roll i den sociala produktionen. Längs den stigen kan vi sedan tillsammans utveckla nya modeller för resurs- och inkomstfördelning och strukturer som underblåser framväxten av radikala former för demokratisk självförvaltning. Och på många håll i världen, så är rörelserna redan på god väg.

——
Skriven tillsammans med David Johansson, publicerad i Tidningen Syre 26 juni 2015. 

Rörelser i riktning mot ett gemensamt ägande

rorelser

Människor har en benägenhet att dela upp helheter i dikotomier – tydliga motsatspar som tvingar in allting i den ena eller den andra kategorin, och samtidigt utesluter ytterligare alternativ.

Dikotomierna hjälper oss att begreppsliggöra och åtskilja, och är ibland ganska funktionella. Men en dikotomi kan också vara falsk.

Ett exempel på en falsk dikotomi är den vanligt förekommande uppdelningen mellan offentligt och privat. Alltså; idén om att något måste ägas av endera staten, eller av den enskilde individen.

Om endast dessa två kategorier ges; var placerar vi då till exempel språket som vi talar och skriver? Ägs språket av staten? Kan någon enskild individ hävda äganderätten till det och utkräva avgifter av den som vill använda det? Eller luften vi andas, vattnet i våra sjöar, älvar och hav? Vem äger detta?
Oförmågan att hantera offentligt eller privat som en falsk dikotomi leder paradoxalt ofta till en annan falsk dikotomi: ägande eller icke-ägande.
Luften ägs inte av varken stat eller enskild individ, alltså äger ingen luften.
Och det stämmer ju inte. För vi har ju rätt att andas den, att använda den närmast som vi önskar. Precis som språket, och vattnet. Och en oändlig massa andra saker.

Så vad ska vi kalla detta ägande, som varken är offentligt eller privat?
I det latinska språket benämns det som ”communis”, på svenska närmast översatt till ”gemensam”, eller ibland ”allmän”. Tyvärr tycks vi, i vårt språk, slarvat bort distinktionerna mellan detta begrepp och ”det offentliga”, med det senares tydliga koppling till staten som samhällelig institution. Det latinska begreppssammanhang, som även överförts i exempelvis engelskan och italienskan, fördunklas oss.

På engelska heter gemensam (communis); ”common”, i relation till det offentliga; ”public”.
Det vi på svenska kallar för allmänningar, alltså just gemensamt, icke-statligt ägande, heter på engelska ”commons”. Och sen har vi ”communication” från latinets begrepp för ”att dela”, ”common people”, som vi kallar för vanligt folk, ”common sense”, som vi benämner sunt förnuft, och såklart ”community”, ett samlande begrepp för vad vi ömsom kallar samhälle, bostadsområde, gemenskap och samfund.

Jag tror att det finns en poäng för oss att gemensamt återbörda begreppet ”gemensam”, och dess böjning ”allmänning” (något som är gemensamt), som en mer specifik och självklar beståndsdel i vårt vardagliga språkbruk.
De senaste decennierna har hela vår politiska föreställningsvärld präglats av den falska dikotomin mellan offentligt och privat. Mot ett överstatligt DDR-Sverige ställdes den enda vägens politik – privatiseringarna – till slut anammad av alla konventionella politiska krafter från höger till vänster.
Och när vi nu står i med resultatet i ökade klyftor och kringskuren demokrati tycks det enda alternativet vara att söka upprätthålla status quo eller längta tillbaka till det där samhället som en gång (med rätta) ifrågasatts för sina brister och baksidor.

Det gemensamma ägandet, som varken offentligt eller privat, är inte blott en utopisk skiss. Det är något som redan praktiseras i allt från väg- till bya- till idrottsföreningar. Det är modellen för en rad av vår tids mest framgångsrika virtuella projekt såsom uppslagsverket Wikipedia och operativsystemet Linux – det senare används i majoriteten av våra så kallade smarta telefoner. Det är strukturen enligt vilken vi hanterar tillgången till flera av våra viktigaste naturresurser. Det är hur vi överhuvudtaget förmår att kommunicera med varandra; eftersom språket tillhör oss alla och förvaltas gemensamt.

Problemet är inte att det gemensamma ägandet inte fungerar – vilket exempelvis nobelpristagaren Elinor Ostrom i sin Allmänningen som samhällsinstitution från 1990 med besked visat – utan att den samtida kapitalismen i kölvattnet av industriell automatisering undergräver dess potential, genom att försöka suga ut avgifter ur dess (från kapitalet självständiga) skapande.

Det gemensamma – allt från biologiskt material till naturresurser, urbana gemenskaper och kod – inhägnas konstant av olika typer av patenter och påtvingade avgifter av kapitalägare som söker tjäna pengar på dess existens.
Ett exempel är hur fröstammar, som frambringats genom generationer av gemensam kultivering i jordbruk, patenteras av resursstarka företag som därefter kan tvinga bönderna att betala avgifter till dem för att få fortsätta odla med stammarna.

Detta beteende premieras i hög grad av den – i global och lokal bemärkelse – förda politiken, i jakt på en tillväxt som inte längre tycks syfta till att tillgodose något annat behov än att skapa fortsatt ekonomisk tillväxt.
Men så finns även mottendenser. Sociala rörelser som kämpar för att hindra ytterligare privatiseringar, men som istället för att romantisera ”det offentliga”, söker öppna upp politiska och juridiska processer för att möjliggöra det gemensamma ägandets framväxt.

I Italien ledde ett försök att privatisera landets vattenresurser till en folkomröstningskampanj, där nej-sidan vann med förkrossande majoritet. Kompletterad av rörelser som i krisens spår ockuperat tomma bostadshus och nedlagda kulturinstitutioner har de därefter sökt sätta press på staten att börja överföra makt till gemensamma strukturer.
Bologna, och en rad andra italienska städer, har nu ingått i ett internationellt samarbete kallat ”Städer som allmänningar” med ambitionen att utveckla strukturer där medborgarkoalitioner ges konkret inflytande över utvecklingen av till exempel en stadsdel.

En strimma framtidshopp, i ett Europa där allt fler tycks vantrivas med vår samtid, men endast lyckas söka lösningar i dåtiden. Låt oss istället tala om det gemensamma – om allmänningarna.

Kulturhus byggda med dubbla måttstockar

mattstackar

I bitande kyla och yrande snö pulsade vi längs Östra kyrkogatan in på Haga. Inte på jakt efter en föräldrafri fest som så många andra nyårsaftnar i början av 00-talet, utan sökandes efter en gul gammal träkåk.
Ryktet på stan gjorde gällande att det gamla kvinnohuset, vars verksamhet nyligen flyttat till andra lokaler, hade ockuperats. Och i korsningen med Västra Idrottsallén möttes vi av en banderollklädd fasad som bekräftade att det stämde.

Den kommande veckan återvände vi varenda dag, huttrandes i det kallställda huset men med ett ständigt leende på läpparna. Trots avsaknaden av el, värme, vatten och andra basala funktioner fanns här något högst levande – drömmen om ”ett plejs för såna som oss”. En plats av ungdomarna, för ungdomarna. En total motsats till de kommunala ungdomsgårdarna och de förhärskande skötsamhetsideal som där rådde. I alla fall var det så vi upplevde det, när vi helg efter helg blev stoppade i dörren av svårmodig personal.
Men drömmen om ett eget hus skulle bli kortvarig. En kall natt när alla hade gått hem för att sova bommade kommun och polis igen kåken, som kort därpå revs för att lämna plats åt nybyggda lägenheter.
Den dialog som inletts mellan husockupanterna och politikerna rann ut i sanden. Och helgerna återgick till supande på hemgjort vin, planlöst vandrandes längs med stadens gator.

Varje generation umebor har sin egen version av denna duell med stadens styrande politiker. Från kulturföreningen Stackens kritik mot Folkets hus-planerna och drömmen om satsningar på stadsdelarna under 1970-talet, via 80-talets allhusockupanter, vidare till 90-talets konflikter kring Galaxen och Hamnmagasinet och in på 00-talets olika husockupationer och drömmar om självstyrda mötesplats. En röd tråd av motstånd följd av besvikelsen inför stadens rigida planering.
Jag tänker att orsaken till kontinuiteten i kritiken går att finna i begreppet förfrämligande; känslan av att vara ett objekt inför strukturerna. Att sakna möjligheten att tydligt påverka de egna livsbetingelserna. För när stora kolosser byggs – må de heta ”Folkets hus” eller ”Kulturväven” – finns alltid risken att bredden innebär en kompromiss där ingen riktigt känner sig hemma. De riskerar att bli urvattnade, identitetslösa och långt från visioner om medskapande och demokrati. Plötsligt tycks vi befinna oss på en plats som vi inte känner igen som vår egen. En plats som saknar tydliga band till våra sociala gemenskaper – stadens själ.

Att motståndet som detta förfrämligande ger upphov till artikuleras i form av husockupationer är därmed inte heller speciellt konstigt. I dessa sprickor uppstår, om än temporärt, platser som i princip är helt formbara efter deltagarnas behov och begär. Det enorma avstånd mellan tanke och handling som vanligtvis kännetecknar stadsrummet minimeras plötsligt. ”Ska vi bygga en scen?” frågar någon, ”ja vi drar och köper bräder imorgon” svarar en annan, och framför ögonen på deltagarna växer resultatet av deras gemensamma idé fram.

Just därför är processen att legalisera en husockupation också oerhört problematisk. Den beskrivs till exempel av 1983 års allhusockupanter som ”en våt filt av byråkrati” som direkt omöjliggör de drömmar som samlat gruppen från första början. I praktiken innebär byråkratiseringen just en ökning av avståndet mellan tanke och handling, ett tilltagande av förfrämligande hos deltagarna inför platsen.
Detta tycks vara verkligheten även för de kulturutövare som sedan början av augusti huserat i de gamla lokstallarna på Haga, ett stenkast från det gamla kvinnohuset som ockuperades den där nyårsnatten i början av 00-talet.

Kulturutövarna i lokstallarna skapade lokalhistoria i oktober när de skrev på ett kontrakt med kommunala INAB som säger att lokalen får hyras för en krona per år. Vid första anblick kan det låta som en drömdeal, men snart knackade verkligheten på stallarnas stora, gröna portar. Från byggnadsnämnden kom beskedet att all kulturverksamhet måste upphöra, och att lokalerna ska återställas till lokstallsverksamhet. Om inte så gjordes, riskerade den nystartade föreningen ett vite på uppåt 300 000 kronor.

För att verksamheten nu ska kunna fortsätta måste hyresgästerna söka bygglov, även om politikerna låter meddela via media att det är osannolikt att det beviljas. Nämndens ordförande, socialdemokraten Åsa Ögren, säger till VK att temporära bygglov går att söka, men att dessa främst är till för glassförsäljning på sommaren och liknande. Som om inga hyreshus stått på Tvistevägen det senaste decenniet, som om inga barackförskolor tornat upp på Ålidhems ödetomter. Och förresten, hur gör Umeå sport- och motion, som man får anta sysslar med allt annat än järnvägsverksamhet inom samma detaljplansområde?

Frågor infinner sig om vem som har möjlighet att tänja på byråkratins gränser, och vem som förväntas följa dess förordningar till punkt och pricka. Hur kommer det sig att det andra kulturhus som snart ska invigas kunde byggas på bekostnad av kåkar med bevarandevärde, samtidigt som ideella kulturutövare får spendera vakna nätter med att försöka följa regler och förordningar som vore de naturlagar? Även i fallet med de nya bosättningarna som EU-migranter satt upp vid OKQ8 på Carlslid tycks byråkratin stå stark som vore den naturlag.

Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att pengarna avgör. Att byråkrati, snarare än att vara ett sätt att reglera rättigheter, skyldigheter och struktur, allt för ofta används som ett maktinstrument mot maktlösa grupper. Det är en situation av dubbla måttstockar som råder.
Det hela får mig att tänka på fransmannen Henri Lefebvres slagord om ”Rätten till staden”. Vad krävs för att människor på allvar ska ges möjligheten att forma vardagens rum efter gemensamma behov och begär? I fallet med de gamla lokstallarna tycks det mig som att drömmen vore ett tillstånd där byråkraterna sköter byråkratin, och kulturutövarna ges möjlighet att ägna sig åt just kulturen, i dess bredaste bemärkelse. Ett tillstånd där byråkratin är tänjbar även för de som bygger staden underifrån.

———————
Ursprungligen publicerad 10 november 2014 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK)

Gruvhysteri

gruva

Sverige har drabbats av gruvhysteri. Provborrningar sker i hela landet och en ny mineralstrategi har lanserats. De nya gruvorna förklaras riksintresse – med följden att lokalsamhällen, samer och miljöorganisationer körs över. Nu formerar sig motståndet.

Trettiofyra nya gruvor på tjugo år. Dagens tretton ska på tio år bli trettioen för att ytterligare tio år senare vara hela fyrtiosju stycken – detta är den mineralstrategi som regeringen lanserade i slutet av februari.
Vi befinner oss mitt i en svensk, men även skandinavisk, europeisk och global gruvboom. Från Chile till Kongo till Grekland till Sverige tas stora landareal i anspråk för att bryta mineraler. I kölvattnet följer konflikter som delar lokalsamhällen, skapar våldsamma konfrontationer och tvingar bort människor från de platser där de byggt upp sin tillvaro.

Krisen och jakten på den eviga tillväxten
Sedan den ekonomiska krisen inleddes 2008 har arbetslösheten närmast oavbrutet stegrat i den Europeiska unionen för att idag ligga på nära 11 procent. Bland de länder som har euron som valuta är siffran ännu högre. Den chockdoktrin som Greklands invånare påtvingats tycks inte ha någon inverkan på situationen. Ekonomin fortsätter att krympa.
Det finns emellertid länder där situationen är radikalt annorlunda. De så kallade BRIC-länderna – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – expanderar kraftigt med tillväxtsiffror liknande den europeiska fordismen under 1950-1970-talet. Det är också i dessa länders industrialiseringsfas vi hittar kärnan till den gruvboom som tagit fart de senaste åren. Efterfrågan på mineraler är stadigt stigande, och därmed även priserna. För EU ses en massiv mobilisering mot mineralutvinning som en nyckel ut ur den kris som bara tycks fördjupas för var år som går. Behovet av en mineralutvinning i EU-området är emellertid dubbelsidig. Den handlar likväl om att säkra den inhemska mineraltillgången på lång sikt i en värld där nya stora ekonomier verkar på en global marknad i konkurrens om begränsade resurser.
De diskussioner som fördes inför klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 om en ”grön kapitalism”, tycks idag långt borta när land efter land påskyndar processer och luckrar upp lagstiftning för att ge gruvindustrin de rätta förutsättningar för en snabb och omfattande expansion.

Allmänningarna och kapitalet
Att öppna en ny gruva är sällan en smärtfri händelse. Allt som oftast innebär det att människor tvingas från sina hem. Att vackra naturområden omvandlas till ett smutsigt industriland. Att de som lever på jorden genom jakt, fiske, bärplockning och småskaliga jordbruk berövas sina förutsättningar till försörjning. I många länder hamnar lokalsamhället i våldsamma konflikter med militär eller inhyrda paramilitära styrkor. Den grundläggande konflikten handlar om ”ackumulation genom fråntagande”, som kulturgeografen David Harvey valt att benämna det. Om en inhägnad av allmänningarna i jakten på profit. Människor berövas sin gemensamma tillgång till naturen, och får sällan något mer än en symbolisk ersättning. Det handlar inte bara om de som lever på en plats idag, utan likväl om en garanti för kommande generationers tillgång till miljön. Denna process liknar på många vis den när välfärd säljs ut till underpriser, eller när kod beläggs med patent istället för att vara öppen och tillgänglig för det stora flertalet.
Prospekteringarna skapar emellertid inte bara en konflikt mellan lokalsamhälle och kapital – mellan det gemensamma och det privata – utan splittrar likväl boende med uppslitande konsekvenser. Gruvor öppnas allt som oftast i glesbefolkade landsdelar tyngda av arbetslöshet i skuggan av tidigare automatiseringar, som i fallet med den skogsindustri som en gång försörjde många på dessa platser. Avbefolkningen och det ständiga undandragandet av resurser, med en åldrande befolkning, utgör otvivelaktigt en gynnsam förutsättning för gruvlobbyn. Löftet om arbetstillfällen föder nämligen hopp, en tro på att avveckling vänds till utveckling, om än kortsiktigt, om än med oöversiktliga konsekvenser på sikt. Gruvmotståndarna tvingas därmed in i en position som framstår som bakåtsträvande i en tidsålder där det råder likhetstecken mellan begreppen ”ansvarstagande” och ”jobbskapande”.

En ny svensk mineralstrategi
I februari 2013 lanserade näringsminister Annie Lööf en ny svensk mineralstrategi vid en presskonferens i Rosenbad under ledorden hållbarhet och dialog. Sverige är redan idag, tillsammans med bland annat Finland, en av EU:s främsta exportörer av mineraler. Den positionen försöker man nu stärka genom antagandet av den nya samlade strategin och på så sätt garantera en fortsatt tillväxt. Som i de flesta liknande fall är den bild som här målas upp fylld av begrepp och ansatser med fokus på hur lokalsamhället ska stärkas, hur dialog ska genomsyra den fortsatta expansionen av gruvindustrin, hur de som lever på dessa platser inte ska hamna i kläm. Samtidigt finns där faktumet att mineralerna är ett så kallat riksintresse, vilket i praktiken betyder att staten har rätt att gå in och köra över markägare och lokalbefolkning i nationens intresse. Kommunerna har i realiteten ingen rätt att hindra ett gruvprojekt, och de har liten eller ingen del i vinsterna från utvinningen. Den skatteintäkt de, de facto, har tillgång till är den från arbetskraften men existerande exempel visar att gruvarbetarna ofta är bosatta och folkbokförda i andra kommuner och arbetspendlar.
Det centrala i Sveriges nya mineralstrategi är att underlätta för de multinationella företagen att prospektera och bryta svenska mineraler genom internationellt framstående tillgångar till forskning, infrastruktur och låga avgifter. Att bryta svenska mineraler är utan tvivel en lukrativ investering. Sverige har, efter Finland, bästa rankning sett till hur gynnsamma förutsättningarna är för prospektering. Av vinsten från utvinningen går 0,5 promille till staten och 1,5 promille till markägaren. Detta efter att regeringen Bildt under 1990-talets början sänkte ersättningen i ett slag från dåvarande 50 %. Samtidigt är gruvbolagens huvudägare inte sällan företag registrerade i skatteparadis, till exempel på de brittiska Jungfruöarna. En situation vi känner igen från diskussionerna om Carema, Attendo och liknande vårdföretag som driver privatiserad välfärd. Men det stannar inte här. Staten är till och med så generös att man genom Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) kartlägger mineraltillgångarna och låter företagen ta del av informationen, helt gratis.

Rönnbäck, motståndet och nätverken
I Rönnbäck, Björkvattsdalen utanför Tärnaby i Västerbotten planerar Nickel Mountain att öppna Sveriges första nickelgruva sedan andra världskriget. Bolaget, som ägs av multinationella IGE Resources, har beviljats bearbetningskoncessioner vilket innebär ett första steg mot att gruvan realiseras. Fyndigheterna på platsen uppgår till 340 miljoner ton vilket gör det till ett av Sveriges största gruvprojekt. Ett framtida gruvområde här skulle till yta vara lika stort som hela Stockholms innerstad inklusive närförorterna, eller som hela Umeå stad. Det innebär otvivelaktigt en omfattande inhägnad av natur och miljö. Björkvattsdalen, som ligger i mitt i Umeälvens övre del, är därtill sedan tidigare hårt utsatt för liknande exploatering. När vattenkraften byggdes ut med dambyggen på 1950-talet lades stora delar av dalen, inklusive den ursprungliga byn Rönnbäck, under vatten. En plats som sedan lång tid varit och än idag är bosatt av samer. En gruva på platsen innebär att man ännu en gång kommer trängas bort från den mark som är grunden till livsuppehället. Det är just bland annat av detta skäl som gruvplanerna i Rönnbäck mött motstånd från lokalsamhället. Här sker nu en mobilisering i försök att stoppa gruvan. Rädslorna är många: att förlora tillgången till den plats man lever och har sitt arv på, att miljön ska förstöras för framtida generationer, men även att större naturkatastrofer ska ske som kan få långt mer omfattande konsekvenser. Här märks likväl konflikten som uppstår inom lokalsamhället, när miljö ställs mot arbetstillfällen. Den ”dialog” som så varmt framhålls i mineralstrategin innebär i praktiken splittring och konflikter.
I Talvivaara i östra Finland skedde för några månader sedan en av Europas största naturkatastrofer i modern tid (läs mer på s.48). Gruvan i Talvivaara är, precis som den planerade i Rönnbäck, en nickelgruva. När en damm i anslutning till gruvan brast läckte hundratusentals liter förorenat vatten med tungmetaller ut i den kringliggande naturen. En liknande katastrof i Rönnbäck skulle hypotetiskt kunna innebära att vattenmagasinet Gardiken förorenades och därmed hotade hela Umeälven. Trots miljökonsekvensanalyser och avlagda resurser för saneringar är större katastrofer i princip omöjliga att beräkna för och sanktionerna få för de gruvbolag som orsakar dom. Konflikten mellan en hållbar gemensam natur och de intressen som driver dagens gruvboom är påtaglig.
Gruvmotståndarna i Rönnbäck är emellertid inte ensamma. Tvärtom har en levande och geografiskt spridd rörelse sett dagens ljus i kölvattnet av gruvboomen. Genom nätverket Budkavlen samarbetar boende och aktivister kring Ojnare på Gotland, gruvplanerna i Rönnbäck, Jokkmokk och Arvidsjaur och ett flertal andra grupper. Det gemensamma mål som håller på att utkristalliseras är kravet på en ny minerallagstiftning som stärker rättigheterna för lokalsamhället och sätter stopp för att naturresurser skänks bort till multinationella företag i jakt på kortsiktig tillväxt. Även europeiska- och internationella kontaktnät börjar sakta men säkert formeras för att möta offensiven från en välorganiserad gruvlobby. I Grekland gick i slutet av mars 20 000 personer i protest mot planer på guldgruvor i Halkidiki. I Stockholm planerar Budkavlen en större demonstration till den 17 november som ska samla grupperna som arbetar kring gruvmotståndet.

——————–
Ursprungligen publicerad i Tidningen Brand nr 2/2013 – ”Plundringen av det gemensamma”
Numret går i sin helhet att läsa som PDF här.