Nya Vasaplan i kollision med våra invanda reflexer

vasaplanVasaplan är i konkurrens med Rådhustorget troligen Umeås viktigaste offentliga rum. Bebyggelseutvecklingen kring gatan är till stor del ett resultat av beslutet i början av 70-talet att på denna plats förlägga kollektivtrafikens nav. Det då upprättade busstorget var vid tidpunkten omgivet av kvarter med ojämn täthet och mestadels träkåkar. Politikerna, byggherrarna, planerarna, arkitekterna var också milt sagt oförsonliga i lösningarna för att hantera de växande människoströmmar som med busshållplatsernas tillkomst anhopades. Mycket jämnades med marken.

Med moderniseringen tillägnades sedan A-läge åt nya lokaler för betydande offentliga institutioner som stadsbiblioteket (Qvarnström & Valler, 1985) och Folkets hus (Qvarnström & Burman, 1986) varpå gallerior, parkeringshus och hotell trycktes in efter bästa förmåga.

Parallellt med detta kom även själva busstorget att omdanas under stadsarkitekt Hans Åkerlinds försyn. Kring ett brett körfält anlades på vardera sidan hållplatser med egensinnigt gestaltade väderskydd (Nelson & Lidén, 1986). Med uppvärmda sittbänkar i nästan omslutna rum prioriterades att skydda brukarna från det subarktiska klimatet. Bredvid väderskydden anordnades också björkplanteringar inom noggrant uppmätta stenmurar, placerade för att kunna fungera som spontana sittplatser.

Vasaplan är ett utmärkt kondenserat exempel på den svenska modernismens förtjänster och tillkortakommanden uppfört i dess sista andetag. Som planeringsregim framhärdad i symbios med en uttalad ambition att utjämna klassklyftor resulterade den, rent mätbart, i att folkflertalet fick det bättre och blev mer jämlika sinsemellan.

Det kan vara värt att påminna om att institutions- kontors- och handelspräglade centrum utgjorde en del i den funktionsseparering som även innefattade storskaliga bostadsprojekt i städernas utkanter vilka motade tillbaka bostadsbrist, trångboddhet och armod med hög standard till överkomliga priser, samtidigt som offentliga funktioner också ofta gavs prioritet i fördelaktiga lägen.

Men synsätten präglades också av reduktionism. Att man ofta betraktat äldre bebyggelse och till den kopplade känslor av identitet som ett reaktionärt tankegods som det nya skulle svepa undan var otvivelaktigt ett förenklat synsätt. På samma sätt underskattades frågor om delaktighet, vilket märktes i oförmågan att hantera den alienation som många skulle uppleva inför stadsmiljöerna.

Sådana insikter hade i slutet av 80-talet börjat bli tongivande också hos delar av de yrkeskårer som gestaltade miljöer. Om Vasaplan exemplifierade modernismen märktes detta redan något år senare tydligt med rivningen av biografen Odeon (Sundberg, 1938) som skulle lämna plats för ett höghushotell (FFNS Åsbjer, 1991).

En utbredd lokal upprördhet fick då uppbackning av framträdande arkitekter som bestred att städer skulle fortsätta likriktas i samma mall. De argumenterade för att man istället skulle identifiera, bejaka samt kultivera specifika lokala förhållanden och karaktärsdrag. Med tiden kom den hållningen också att inarbetas i kommunala planeringsdokument.

Just Vasaplan och dess väderskydd skulle senare pekas ut som betydande för stadens identitet. För mig, som lokalodlad 80-talist, framstår denna åsikt mer som sunt förnuft, eftersom få andra gestaltningar skulle kunna konkurrera om vad som för oss kännetecknat ett ”hemma”.

Men redan på 2010-talet skulle dessa synsätt komma att motas tillbaka. Detta faktum förefaller i viss mån paradoxalt, då nyplaneringen startades av en kulturhuvudstadstitel som i mycket vunnits genom framhållandet av Umeås lokala särart. När en ny fördjupad översiktsplan för centrum gick ut på samråd 2010 argumenterades också enligt kritiken i polemik mot skrytbyggen och utplåning av det identitetsbärande. Men i den reviderade handling som antogs året därpå hade andemeningen drastiskt förändrats, delvis till sin motsats.

Så kom 2010-talets stadsomvandling, och i synnerhet i de offentliga rummen, att präglas av en återgång där många identitetsbärande gestaltningar åter rensades bort för att ersättas av de för stunden rådande trenderna. Men istället för att ge merparten av medborgarna materiellt bättre förhållanden underblåstes nu en regim av ökande ojämlikhet. Om fördelaktiga lägen på 80-talet togs i anspråk för offentliga ytor, var 10-talets riktning i hög grad ställd mot privatisering och vinstmaximering. Om än diffust uttalat har det primära målet för offentliga rum varit en omställning i fas med fastighetsinvesteringar samt att iscensätta en ”attraktiv” aura för turister och välbeställda potentiella inflyttare. För detta har de senaste tio åren, bara i centrum, investerats ett antal hundra miljoner skattekronor.

Med Vasaplan var det platsspecifika motivet att planera för en långsiktigt beräknad tillväxt i bussåkandet. Med en i underlagen knappast stringent bevisföring, kom sedan de identitetsbärande kurerna, som så sent som 2014 i kommunens egen byggnadsordning förklarats ha ett stort bevarandevärde, att rensas bort utan större debatt om möjliga implikationer gentemot sådana riktlinjer. För den som sett den röda tråden i omvandlingen ligger det nära till hands att foga in detta i ambitionen att gynna konsumtionsbeteenden, exempelvis som att ge mer trottoarutrymme åt uteserveringar.

Så tillkom beslutet att omlägga hållplatserna till en refug i gatans mitt, och där placera en 160 meter lång konstruktion i obehandlat trä (Wingårdhs, 2017). Betraktad mot gestaltningsprogrammets riktlinjer (2016), som framhäver att platsen ska präglas av ”öppenhet” och ”orienterbarhet” samt att konstruktionen inte ska ”konkurrera om uppmärksamheten”, framstår godkännandet av lösningen som obegriplig.

Med sin storskalighet slukar den bokstavligen omgivningen och försvårar just orienterbarhet genom att skymma övrig bebyggelse. Än värre är hur den misslyckas i den avgörande funktionen att utgöra ett skydd från väder och vind.

Under det år refugen varit i bruk, om än bara några månader i färdigställd omgivning, förefaller också människors beteenden i verkligheten vara i oenighet med programmets ambition, där ett starkt argument var att lösningen skulle bidra till ökad trafiksäkerhet.

Som daglig kollektivtrafikant har jag själv främst använt platsen i sällskap av barnvagn, vilket också utgjort huvudskälet till frustration.

Refugen har, vid sidan av ingångspunkter i ytterkanterna och i mitten, höga kantstenar. Samtidigt är den så smal att klungor av resenärer inte sällan blockerar för förbipasserande. Tanken var att passerande skulle röra sig över till refugen först i höjd med dess ingångspunkter. I verkligheten rör vi resenärer oss längs refugen och leds därmed, för att komma förbi klungorna, att gena via körfältet. Med barnvagn är den rörelsen knappast optimal. Den är dessutom farlig på en plats där trafiken går i vänstertrafik i krock med invanda reflexer.

Det är tyvärr en växande känsla att det nya helt följer det så ofta kritiserade valet att göra form på bekostnad av funktion. Med alla vettiga lärdomar man kan dra av modernisters tillkortakommanden framstår det symtomatiskt att det i stället är de bästa sidorna som kastats över bord.

Man kan välja att avfärda betraktelsen kring rörelsemönster i detta eller andra offentliga rum som gnäll, och hävda att det väl går till sig med tiden – men då förnekar man också tyngden i den vardagsbetraktelse som så ofta kan göras, av de genvägar som trampas upp över gräsplättar där människor vill tjäna några meter.


Ursprungligen publicerad 2019-01-09 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren.

Nya Rådhustorget döljer konflikter och klyftor

radhus

Det är lätt att börja klia sig i huvudet och upprepa frasen ”men vad i…”, när man läser det nyligen presenterade gestaltningsprogrammet för Rådhustorgets stundande ombyggnation.
Förvisso är karaktären på förslaget helt enligt förväntningarna, sett i relation till andra omdaningar av stadskärnans offentliga rum under de senaste åren.

Ledordet är även denna gång ”attraktivitet”. I klarspråk en estetik där konsumentstark medelklass i mitten av livet står som uppenbar målgrupp.

Borta är raggarrundor, fjortisgäng som käkar pommesmenyer, godis- och krimskramsförsäljare liksom kebabvagnar.

In kommer i stället äppellundar, orangerier (vad nu det är?) och rena ytor som säkerställer såväl fria passager mellan hotell och shoppinggallerior som utrymme för, i synnerhet, kommersiella arrangemang.

Och trots flosklerna om att detta nya torg syftar till att möjliggöra ”häng” och ”mingel”, så är det näst intill omöjligt att komma ifrån det faktum att denna specifika design i själva sitt formanspråk välkomnar vissa, samtidigt som den stänger ut och tränger undan andra. Här återskapas, osynliggörs och förstärks – snarare än att genom synliggörande motverka – stadens klassklyftor. Allt till en kostnad för skattebetalarna på 65 miljoner kronor.

Vart de som inte längre önskas på stadens centrala torg nu ska tänkas ta vägen tycks tyvärr varken ordentligt utrett eller klarlagt. Kanske bryr sig varken planerare eller politiker så mycket?

Verkligt magstark blir problematiken emellertid i själva gestaltningsprogrammets behandling av de konflikter som i närtid utspelat sig kring denna plats. Dessa är nämligen också, med stor möda, i sig helt bortstädade.

Begreppet ”Apberg” nämns exempelvis hela noll gånger i det 31 sidor långa dokumentet. Detta trots att tekniska nämnden i mars 2014 bordlade frågan om Apbergets framtid till att behandlas inom ramarna för just denna gestaltningsprocess.

Inte ens i den 3 000 tecken långa redogörelsen över platsens historia berörs den för delar av befolkningen betydelsefulla scenen med stentrappa, som 2013 revs under omdiskuterade former i samband med uppbyggnaden av shoppinggallerian Utopia.

Det hela är knappast förtroendeingivande med tanke på att konflikterna till största del handlat just om undanhållande av väsentlig information samt bristen på demokratisk förankring i omdaningsprocesserna av offentligt ägda rum.

Och missnöjet lär, inte heller denna gång, vänta på sig.

Kritiskt myller mot stadsomvandling

kritiskt

Den tunga, blöta snön fullkomligt vräker ner över Rådhustorget i Umeå denna lördag. Mitt på torget har några hundra personer samlats med barnvagnar, banderoller och skyltar. ”Rör inte mina barns bonusfamilj”.

I bakgrunden skymtar det värmande ljuset från en nybyggd shoppinggalleria med glasfasad. ”Utopia”, står det på skylten ovanför ingången. Kontrasten just där och då blottar med stark symbolik vad många upplever skett i Umeå det senaste decenniet i allmänhet, och sedan staden utnämndes till Europas kulturhuvudstad 2014 i synnerhet.

En massiv stadsomvandling, i princip utan tidigare motsvarighet i just den här staden. Ett överförande av resurser, platser och makt från det gemensamma och offentliga till det privata – och framför allt till stadens dominerande fastighetsägare.

Just denna lördag är nedskärningarna inom den öppna förskolan i fokus. Umeå befinner sig parallellt med byggboomen i ekonomisk kris. En svårsmält dubbelhet för många umebor som ser skattepengar finansiera prestigebyggen samtidigt som hundlatriner och gatubelysning försvinner. Samtidigt som öppettider i just den öppna förskolan minskas. Samtidigt som kommunen utreder en massiv utförsäljning av allmännyttans bestånd för att kunna finansiera bostadsbyggande.

Det som händer här är på inget sätt unikt. Snarare är det en historia som följer den, på ett globalt plan, dominerande uppfattningen om att städer tävlar sinsemellan om resurser, turister och inflyttare och därför måste återskapa sig själva i en kostym hämtad från företagsvärlden. Ge staden ett varumärke, skapa planeringsprocesser som gör att investerare ser stora möjligheter att tjäna en hacka, byggandet av ”landmärken” som ska ”sätta staden på kartan”. I Umeå har utnämningen till kulturhuvudstad fungerat som en utmärkt språngbräda för att snabba upp dessa processer och hitta en strategi att formera utvecklingen kring. De kallar det för ”kulturdriven tillväxt”.

Vad som utmärker Umeå i sammanhanget är snarare någonting annat: motståndet, rörelserna, kritiken. Sedan kommunen ansökte om kulturhuvudstadstiteln har husockupationerna, insändarstormarna, demonstrationerna, mötena och protesterna avlöst varandra – allt kraftigare för varje år som passerat. Det vore enkelt att söka förklaringar till detta i Umeås relativt unga befolkning (medelåldern är 38 år), stadens vänstertradition de senaste decennierna, den stora andelen studenter. Och det ligger säkert någonting i en sådan beskrivning.

Samtidigt tycks det mer komplicerat än så. Vad som hägrar är en berättelse om hur organisering i sig föder mer organisering. Hur år av envist folkbildande från olika grupper, i studiecirklar och på lokala kultursidor skapat ett växande kritiskt myller med en gemensam förståelse för hur stadsomvandlingen ska betraktas. Rörelserna här har byggt en infrastruktur av såväl fysiska mötesplatser som nätverk som allt mer fungerar som en bas för en kultur av motstånd. Ett laboratorium för verkligt demokratiska processer, i stark kontrast till de demokratiproblem som allt oftare gör sig synligt i den kommunala planeringen.

Från delar av det politiska etablissemanget görs samtidigt försök att etablera bilden av kritikerna som en liten, privilegierad ”kulturelit” som till syvende og sist bevakar sitt eget partikulära särintresse i konflikt med stadens stora kapitalägare.

Det är en, utan tvivel, problematisk bild. Inte för att delar av stadsmotståndet inte skulle bestå av människor som går att ringa in som tillhörande en ”kulturell medelklass” med relativt stor tillgång till vissa forum för offentligt tyckande. Utan snarare för att man här (av politiska skäl) väljer att osynliggöra hur mångfacetterade och myllrande dessa rörelser i praktiken är. Hur de från konflikt till konflikt involverar nya grupper, bygger nya broar mellan umebor som inte tidigare relaterat till varandra.

Verkligheten är mer komplicerad. Erfarna aktivister, ideella kulturengagerade, avlönade kulturarbetare, radikala studenter och hyresgäster, småbarnsföräldrar, låntagare på biblioteken, ungdomar som hänger på stan – alla möts i olika sammanhang och skapar i protesterna flytande gemenskaper som ständigt växer och krymper, sprids och drar sig undan.

I månadsskiftet mellan januari och februari invigdes till slut Umeå som kulturhuvudstad. Politikerna hade förmodligen hoppats att det skulle bli en slutpunkt på de debatter som föregått året. Just nu talar emellertid allting för att konflikterna om stadens framtid bara har börjat.

———————–
Ursprungligen publicerad 12 februari 2014 i veckotidningen Fria Tidningen

Från frustration till stadskamp

frustr

Umeå är som bekant EU-kulturhuvudstad i år. Det har inte bara resulterat i företags­event, hovkultur och ogenerat skryt från kommunen. Många Umeåbor har också omvandlat den frustration de byggt upp under åratal till politisk handling. Arbetaren har undersökt vilka former stadskampen tar sig i praktiken.

– Vi var trötta på att kommunen säger att de ska rusta upp, men sedan bara fortsätter med nedskärningarna. Droppen blev beslutet att ta bort ytterligare två lekparker här på området, berättar Anna.
Hon och några andra Ålidhemsbor håller precis på att skruva fast de sista brädorna på den lilla scenen. Tillsammans med ett hundratal personer i alla åldrar har de denna varma helg i mitten av maj bestämt sig för att göra om ett eftersatt mellanrum till en folkpark. Mittemellan den nedlagda högstadieskolan, kulturhuset och det halvtomma stadsdelscentrumet har de på tre dagar skapat en gemensam mötesplats i det offentliga rummet. Förutom scenen står här nu en grillplats, en portalentré och en mängd pallkragar för stadsodling. I träden hänger tvättlinor med färgglada vimplar och små glasflaskor med blommor i. På den rosa skylten ut mot vändplatsen framför Ålidhems centrum står det ”Välkommen!” med snirklande bokstäver. För Anna och de andra parkbyggarna är detta inte bara en protest, utan snarare ett socialt experiment.
– Vi har byggt grunderna, men tanken är att hela området nu ska känna sig inkluderade i att fortsätta komplettera utifrån sina egna drömmar. Att parken ska leva kvar som ett självförvaltande gemensamt inslag i stadsrummet.
Och reaktionerna i området har varit överväldigande positiva. På en social mediesida där parkgruppen sprider information om bygget berättar en Ålidhemsbo att parken är hennes nya favoritställe i stadsdelen.

Att parkprojektet sker i Umeå denna vår är ingen slump. I kölvattnet av det pågående kulturhuvudstadsåret i kombination med kommunens ansträngda ekonomi har rörelser med fokus på ”rätten till staden” successivt växt sig starka. Ur det som för några år sedan började som en kritisk diskussion om kultursyn, skrytbyggen och omdaningar av de offentliga rummen har allt fler börjat titta på möjligheterna att själva sätta agendan för stadsutvecklingen genom kvartersföreningar och civil olydnad. Här och var har små allmänningar som tvättstugebibliotek, ge-och-ta-skåp, gerilla­odlingsprojekt och lokala, sporadiska gratiskaféer växt fram. Vad som hägrar bakom de små, partikulära projekten är ett envist byggande av organisatoriska strukturer av kommunikationsnätverk, lokaler, folkbildande sammanhang och tillgängliggörandet av infrastrukturella verktyg.

Sensommaren 2013 gick thailändska bärplockare, anställda av ett företag i Västerbottens inland, ut i vild strejk. Tillsammans åkte de från det gamla sanatorium i Hällnäs där de varit inkvarterade, till en parkeringsplats utanför fackförbundet Kommunals lokaler i centrala Umeå. På bilarna skrev de ”HELP” och ”S.O.S” i hopp om lokalt bistånd. De kommande veckorna kom den lilla parkeringen, med trevande hjälp från lokala aktivister och frivilligorganisationer, att omformas till något av en stad i staden. Strukturer byggdes upp för matförsörjning av det stora antalet strejkande på plats, toalettlatriner fixades, frivillig sjukvårdspersonal gick rond, flera stora militärtält med kaminer restes. Det visades film. Situationen på parkeringen kan och ska inte idealiseras. Bärplockarlägret var den krassa närvaron av den tredje världens levnadsvillkor, mitt i den första. En ständig påminnelse om hur svårt det är att bejaka rättigheter i en tid då varan arbetskraft kan flygas över ett helt jordklot.
De organisatoriska och politiska erfarenheter lägerbygget medförde ska dock inte förringas. Migranters situation i EU har, inte bara i Umeå, blivit en allt mer självklart närvarande fråga för de rörelser som kämpar i frågor som rör stadsrummet. Inte minst har detta blivit ett faktum i och med den nationella implementeringen av det så kallade Reva-projektet, likväl som rivningarna av olika migrantläger för i synnerhet rumänska romer.
Några hundra meter bort från den plats där strejkande migrantarbetare och lokala aktivister bygger läger, förbereder Umeå kommun samtidigt rivningen av en populär och symbolisk mötesplats. Genom en läcka till Förbundet allt åt alla har Umeåborna fått veta att kommunen ämnar jämna den offentliga mötesplatsen som i folkmun kallas Apberget med marken.
Apberget är något så anspråkslöst som en scen med talarstol, klädd framtill med stora stentrappor, mitt på stadens mest centrala punkt. Den officiella anledningen till den hastiga rivningen är att kommunen måste dra ledningar på platsen till den bredvidliggande shoppinggalleria som snart ska öppna under namnet ”Utopia”. Många Umeåbor är emellertid skeptiska, och menar att det snarare handlar om fastighetsägares påtryckningar att rensa det offentliga rummet på platser som sänker motivationen att konsumera. Det ska, många månader senare, visa sig att kritikerna hade mer än rätt i sina farhågor.
Dessförinnan ska hösten präglas av en farsartad medborgardialog, som mer än en gång slutar med att ansvariga flyr platsen och dialogdeltagarnas ilska. På många sätt blir dialogen en slags kanal för all den frustration som under åratal grott i Umeå rörande stadens omvandling, ökade klyftor och privatiserande åtgärder i de offentliga miljöerna.

Det intressanta med Apbergetfrågan är emellertid inte kritiken, utan den olydnadsform som motståndet kommer att kantas av. På den plats där Apberget tidigare stod bygger en grupp som kallar sig Apan fattas, till stor del bestående av arkitektstudenter, upp en ny mötesplats. Den kompletteras snabbt av konststudenter, som placerar ut en replika av den gamla talarstolen. Under de kommande månaderna följer en rad konstnärer och musiker på olika håll efter genom kritiska gestaltningar, via skulpturer och musikvideor.
Aktionerna fungerar inte bara som opinionsbildning mot redan pressade makthavare. De flyttar bokstavligen gränserna för hur politik görs i staden och hur platser skapas. De diskussioner som några månader tidigare fokuserade på vad politikerna gjort fel rör nu i allt högre grad den egna rörelsens förmåga att aktivt driva stadsutvecklingen åt ett annat håll genom att ta rum i anspråk – må det vara genom skapandet av mikroallmänningar, upplivandet av döda kvarterslokaler eller genom hus- och markockupationer.
Det som sakta börjat ske i Umeås Rätten till staden-rörelse har tydliga paralleller till politiska uppror i städer som Hamburg, Istanbul och Rio de Janeiro de senaste åren. Å ena sidan en allt mer nyliberalt präglad stadsutveckling där framgång mäts i fastighetsbolagens vinstmarginaler. Å andra sidan rörelser som inte bara samlas kring ett ”nej”, utan som i allt hög­re grad formerar progressiva praktiska strategier kring medborgarnas rättighet att forma och omforma platser efter sina egna visioner, drömmar, behov och begär.

Vad som kännetecknar länder som Turkiet, Brasilien, Tyskland och Sverige är emellertid inte ekonomisk depression och hårdföra sparkrav från internationella valutafonden och världsbanken. Det här är expansiva ekonomier, framdrivna av ett långtgående fråntagande av resurser som tidigare, i alla fall delvis, varit gemensamt ägda.

Landsbygdens minoritetsgrupper möter olika former av repression när naturresurser ska tillvaratas. I Sverige fick konflikten om en eventuell gruvetablering i Gallók en våldsam avslutning när polisen bestämde sig för att rensa protestlägret. Även i Turkiet har gruvfrågan varit föremål för kraftiga protester de senaste veckorna efter den tragiska massakern i staden Soma, i mitten av maj, med uppemot 300 döda. Och under veckan som gick utbröt kravaller mellan protesterande ursprungsfolk och polis i Brasiliens huvudstad Brasilia. I städerna råder samma fråntagande politik genom strategisk gentrifiering och kreativ förstörelse. Fattiga bostadsområden lyxrenoveras, de offentliga rummen städas från oönskade element och i vissa fall rivs hela kvarter för att lämna plats åt fastighetsägare som vill ”förädla” marken, må det vara med nya dyrare bostäder, ett köpcentrum, eller ett arenabygge. Men även välfärden – skola, vård och kollektivtrafik – säljs ut och blir föremål för spekulation.
En allt större del av de offentliga medlen tas samtidigt i anspråk för platsmarknadsföring. Må det vara ett fotbolls-VM, ett kulturhuvudstadsår eller ett mer långtgående projekt att framställa staden som en historiskt dynamisk plats.

De myllrande rörelser som samlas kring idén om ”rätten till staden” avfärdar förstås denna så kallade utveckling, i synnerhet i försvarandet av platser som blivit föremål för spekulation – må det vara en park eller en stentrappa med talarstol. Samtidigt finns, som sagt, ett mer offensivt anspråk. Ett sökande efter sprickor, för att låna ett begrepp av sociologen John Holloway.
I sprickorna hägrar skenet av andra, mer jämlika och gemenskapande sociala relationer.
Vi ser det när Rios ungdomar stormar in på köpcentrum och belägrar platsen, bara för att hänga där. Vi ser det i Istanbuls sociala rörelsers trevande husockupationer, försöken att etablera sociala center i stadens bostadskvarter. Och vi ser det i hur studenter, bostadsaktivister och kulturutövare i Umeå tar offentliga platser i anspråk för att experimentera med deltagarnas behov och begär.
Utmaningen, tycks det, blir som Holloway påpekar att vidga dessa existerande sprickor och samtidigt få dem att sprida sig över det geografiska landskapet, till dess att det krackelerar.

I den gemensamma parken som boende byggt på Ålidhem har det hunnit bli Kristi himmelsfärd – invigningsdag. Solskenet blandas med friska vindar som får tvättlinorna med små färgglada vimplar att vaja stillsamt. Boende i alla åldrar är där. Det spelas musik och grillas korv. Barnen får ansiktsmålning. Någon håller i en liten workshop i gerillaodling. Det bjuds på gratis fika. Kanske kan man säga att det ligger en känsla av hoppfullhet i luften, en känsla av att en annan värld är möjlig, att staden kan vara annat än en plats för likriktad handel och parasitär fastighetsspekulation.

———————-
Ursprungligen publicerad 5 juni 2014 i veckotidningen Arbetaren

Aporna ersätts av kunder i kavaj

aporna

En gång hade jag mängder av fotografier från denna plats. Med en kraschad hårddisk slutade de existera, tillsammans med tusentals andra bildliga minnesanteckningar från ett helt decennium. I dag lever en bråkdel av de i stället kvar som suddiga ögonblicksbilder i mitt eget minne.
Just specifikt dessa liknar närmast skolfoton, med vänner och bekanta leendes uppradade på tre rader i höjd, med mer diffusa ansikten och kroppar runtikring.

För mig, högst personligt, symboliserar denna plats en tid då sådana som jag – eller den jag var då – fortfarande hade ett skäl att beträda denna del av staden. Eller kanske snarare; en tid då den var tillgängliggjord, planerad för oss.

Förstå mig rätt. Detta är inte en fråga om nostalgi. Tvärtom härrör dessa minnesbilder i hög grad till en tonårstid präglad av hopplöshet, flykt från skolans trånga ramverk och bristande framtidsutsikter. Att just vi befann oss så mycket just där hade sina strukturella skäl. Och längs med esplanaden jagades vi med järnrören glimrandes i ögonvrån bakom oss av andra, egentligen inte så olika oss.

Det senaste året har jag försökt stärka konturerna i dessa ögonblicksbilder. Kläderna, ansiktena, själva aktiviteten som pågick. Den burksamlande pensionären som parkerat sin cykel för att vila benen. De hemlösa, schizofrena upptagna i sina konstanta monologer. Kroppsarbetarna vid lunchtid med sina pizzarullar. De mer allmänna soljägarna.
Och vi; ungdomsgängen. Punkarna, gotharna, syntharna, fjortisarna med buffaloskorna och piercing i ögonbrynet.
Under alla dessa år har jag inte en enda gång reflekterat över varför detta i folkmun ansågs vara ett berg för apor. Att vi ansågs vara apor. Vad döljer egentligen den här metaforen? Jag tänker att i förhållande till människan är kanske apans främsta kännetecken att den, i våra ögon, inte är civiliserad.

Och orden träffar rakt i hjärtat: ”smutsigt”, ”äckligt”, ”fult”. Detta är ord som artikuleras om en plats maskerade till att beröra dess materiella struktur. Men vad som skiljer en plats från en icke-plats är ju faktumet att den har ett innehåll. Den är formad av mänsklig närvaro. Orden riktar sig, medvetet eller omedvetet, mot människor. Mot oss. Mot mig. Eller, i alla fall mot mitt något yngre och något stökigare jag. Än mer viktigt: De artikuleras inte bara av anonyma invånare i ett kommentarsfält på nätet, utan även av ett kommunalråd. Av politiker och tjänstemän som själva bor i dessa trakter.

Jag kommer att tänka på Jordbro stadsteater. En liten ideell teatergrupp i Stockholm, som gör en absurd men innehållsmässigt helt verklighetsfaktisk iscensättning av en medborgardialog som berörde framtiden för Jordbros centrum.
I en av dialogens starkaste scener refererar den privata fastighetsägaren till centrumet som ”sin egen trädgård”, i ett försök att få de ilskna Jordbroborna att relatera till hans behov av civiliserande åtgärder. Kanske är det inte så långt ifrån, hur vissa politiker betraktat denna plats, i vad de ser som sin stad?

Det pratas om trygghet, om attraktivitet, om förädling. Men vad är det egentligen som sker när ett offentligt rum omdanas efter fastighetsägarens kriterier? Vad är det som händer när en gammal byggnad rivs och ersätts med en ny?
I klarspråk är det människor som tvingas flytta från sina bostäder för att lämna plats åt rikare människor. Det är en småföretagare som inte längre kan betala för sin lokal, och ersätts med en franchisekedja med andra redskap för att hålla nere kostnaderna. Men det är också, och detta är för mig högst personligt, att frånta en fattigare grupp en plats de brukat, för att kunna skapa en ny plats för mer köpstarka och mer civiliserade grupper. Att ersätta aporna med människor.

För stentrappans plats i staden blev till ordnade uteserveringar med ekologiska viner och moderiktig meny i annan prisklass. De som beträder den har kavaj och högskoleutbildning. De äger sin bostad och funderar över räntenivåer när de röstar.
Förstå mig rätt, igen. Det är inte kavajbärarnas fel att detta skett. Det är inte själva deras närvaro eller deras kolonialisering av platser som drivit fram den här utvecklingen på denna, och så många andra platser, i staden.

För de som emellertid äger delar av vår stad, och vill förmera sina tillgångar, krävs en potentiell mottagare, ett subjekt, en kund. En social grupp som också kan godkänna och försvara den ekonomiska omfördelningen uppåt genom att få just sina partikulära behov och begär tillfredsställda. Detta är en grupp som på frågan ”var tog de fattiga vägen?” inte sällan svarar; ”Men gud vad snyggt och trevligt det blev!”.
Bakom estetiska värden hägrar fortfarande klassamhället, och en stad där utvecklingen på fastighetsmarknaden är central för hur resurser fördelas om i en form av omvänd Robin Hood-politik.

Det här, som vi pratar om, brukar beskrivas med begreppet gentrifiering. Hur en fattigare grupp rumsligt ersätts med en rikare. I bostäderna, i butikslokalerna, i stadsrummet. Det är vad som skett över årtionden när gamla arbetarkvarter genom renoveringar och spekulation blivit till gräddhylla för den urbana medel- och överklassen.

Det är en i allra högsta grad politisk och ekonomisk process som sker på grund av formuleringar i översiktsplaner, fullmäktige- och nämndbeslut men viktigast; genom fastighetsägares jakt på vinstmaximering.
I dag är de konflikter som artikuleras kring detta fält så också en kärnpunkt för klassernas kamp, även om vi inte längre tycks vilja beskriva det med dessa ord.

——————
Ursprungligen publicerad 23 september 2014 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK)