Låt Umeborna behålla grönområdena i staden

umeborgronomradenStaden – marken, byggnaderna, rummen – är i vår tid ett centralt slagfält i skapandet och fördelningen av välstånd.

Det är bara att titta på listan över Sveriges rikaste individer. Eller för den delen: kolla vilka Umebor som återfinns där. Då märker man att en ansenlig del återfinns i bygg-, fastighets- och banksektorn. Och de blir snabbt rikare.

På andra sidan myntet finns vi som inte är miljardärer och som lägger en allt större del av våra inkomster på boendeutgifter, samtidigt som vi kan stoltsera med världens högsta privata skuldsättning.

Det märks också genom att en tilltagande del av de konflikter i samhället som blir riktigt explosiva, såväl lokalt som globalt, rör frågor om ”rätten till staden”; bortträngning av brukare från bostäder och lokaler, omdaningar av offentliga rum, uppförandet av ny bebyggelse.

Under de senaste årtiondena har de som gagnas, i takt med att fastigheter har börjat stå ut som en särskilt säker och lönsam investering, också bedrivit omfattande och framgångsrik opinionsbildning för att så ska fortsätta att vara fallet.

Så har till exempel idén om att svenska städer ska utvecklas genom så kallad ”förtätning” kommit att bli en alltmer dominerande uppfattning. Förtätning säljs ofta in med vagt underbyggda argument om hållbarhet och trygghet, men det handlar snarare om att koncentrera byggandet till platser där den ekonomiska avkastningen blir maximal för exploatören.

Inte sällan är dessa platser de ”gröna kilar” som tidigare undanhållits exploatering i syfte att säkra stadsbornas närhet till naturen.

Umeå följde under 2011 efter detta mode i och med att förtätning gjordes till en central pusselbit i den nya översiktsplan som fullmäktige antog – i princip i totalt samförstånd och utan någon vidare politisk och positionerad debatt.

Jag undrar ibland, om man skulle göra en opinionsmätning, hur många Umebor som instämmer i detta politiska samförstånd om att staden ska växa genom förtätning inom en femkilometersradie från centrum? Det vill säga genom ett successivt utraderande av nära nog alla skogsytor mellan nuvarande bostadsområden. Genom ett lika successivt rivningsraseri av centralt belägna äldre fastigheter i vilka det är billigt att bo eller ha verksamhet. Genom att vi tvingas lägga ännu större delar av vår inkomst på hyror eller banklån. Genom att vissa delar av kommunen lämnas i stagnation. Vem representerar i dag de som är kritiska?

För egen del har just existensen av dessa gröna kilar och billiga, centralt belägna kåkar varit avgörande för min trivsel i vår provinsiella utpost. Jag tror, för att tala samtidens språk, till och med att de utgör några av Umeås starkaste konkurrensfördelar gentemot många andra städer.

Jag anser därför också att den nuvarande översiktsplanen skyndsamt bör kasseras innan dess konsekvenser till fullo hinner bli verklighet. Vi bör därefter begära en betydligt mer initierad demokratisk process av kommunen och de styrande partierna vid framtagandet av en ny plan. Men, än mer kräver lärdomen av det som nu pågår att vi folkbildar och formulerar våra egna intressen och uppfattningar, för att kunna ta strid mot de ekonomiska aktörer som har blivit oerhört framgångsrika i att framställa sitt särintresse som ett allmänintresse genom att klä in det i vackra värdeord.

Baksidan som var någon annans framsida

Gentrifiering är inte en synonym till stadsutveckling i allmänhet. Inte heller är dess motsats varken status quo eller förfall.
Begreppet gentrifiering kommer från engelskans ”gentry”, ungefär ”fint folk”. Det är ett ord som beskriver en specifik typ av stadsutveckling vars inneboende effekt är att människor trängs bort från sina hem, lokaler och platser de använder.
Det finns starka skäl att lägga det här ordet på minnet.

Det framstår nämligen i vår tid vara grundläggande för att vi ska kunna begreppsliggöra de förändringar som pågår i våra städer, men framförallt, för att vi ska förstå vad alternativen skulle kunna vara.
Stadsutveckling i form av gentrifiering sker ofta förklädd i ett språk som får oss att uppleva den som ett allmänintresse, trots att dess stora vinnare egentligen är specifika aktörer såsom byggbolag, fastighetsägare och konsultbyråer.
Man använder ord som trygghet, attraktivitet, tillgänglighet och hållbarhet, och implicerar ofta samtidigt att platsen i dess tidigare form skulle sakna just dessa kvalitéer.

När dagens gentrifierande stadsutveckling genomdrivs blir det därför viktigt att hela tiden ställa en serie frågor: För vem var denna plats otillgänglig, och för vem sägs den nu tillgängliggöras? Ur vems synvinkel var bostadskvarteret ohållbart, och för vem blir det efter renoveringen hållbart? Kände sig någon verkligen otrygg här innan, vem gjorde i sådana fall det, och vem riskerar att bli otrygg med den förändring som nu sker?

I Umeå kan vi låta omvandlingen av det område som kallas ”staden mellan broarna” fungera som ett pedagogiskt exempel. Platsen präglades innan den nyligen genomförda omdaningen av ett pulserande stadsliv som på ett ganska tydligt vis bar korrelation till stadens lokalisering i Övre Norrland. Här låg till exempel en park kallad ”Trädgård i Norr”, temporärt uppförd till bomässan 1987, men senare permanentad eftersom befolkningen tyckte om den så mycket. Den här parken var på sommarhalvåret fylld av människor men användes med viss tonvikt av ungdomar och socialt utslagna eftersom dess lummiga gestaltning bröt insynen från omkringliggande platser.

Bredvid parken låg längs älvskajen en stor parkering. Den tjänade minst sagt sitt ändamål som stadskärnans ankomstpunkt för stora grupper invånare i en kommun med stora geografiska avstånd för vissa. Än mer intressant användes emellertid parkeringen med kontinuitet över årtionden som social mötesplats för olika motoranknutna subkulturer; MC-sällskap, bilburen ungdom, veteranbilsträffar.

I området fanns också ett kluster av andra slags kulturverksamheter. Här låg redan då restaurangbåtar. Här låg, och ligger än så länge, Hamnmagasinet – ett ungdomshus som startades som ett ideellt initiativ men numer drivs som ungdomsgård i kommunal regi. Här låg det föreningsdrivna musikhuset Verket. Och här fanns tidigare en rad andra kulturverksamheter inkvarterade i det gamla tullmagasinet.

Om man tittar på beskrivningarna kring platsens omdaning träder dock en helt annan bild fram. I dessa beskrivs Umeå vid tidpunkten vara ”vänt bort från älven” och därmed benämndes denna plats som en baksida. Häri retuscheras konsekvent också alla de specifika sociala- och kulturella funktioner platsen hade bort. Den kallas istället allmänt för en ”trafikplats”.
Den nya gestaltningen av området gjordes i tät samverkan med ett dominerande fastighetsbolag. Denna privata aktör hade också i allra högsta grad en stark röst rörande utformningen av miljöerna.*

Staden skulle nu ”vändas mot älven”. Området skulle göras ”attraktivt” och ”tryggt”.

Man kan personligen såklart föredra den nya funktionen, och uppleva att den ur ens egen synvinkel bidrar med de nämnda kvalitéerna.

Det ändrar dock inte det faktum att dessa ord här tjänat specifika intressen, representerar en viss blick, och riktat sig till en viss målgrupp. För likväl som platsen nu blivit en tillgänglig framsida för några, så har den utan dialog eller synliggörande fråntagits andra. Det är bland annat förklaringen till att vi idag vid Järnvägsstationen, på andra sidan centrum, ser mycket av den aktivitet som tidigare ägde rum på denna plats.

Men mer konkret. Vad är gentrifiering? Den skotske kulturgeografen Neil Smith menar att det handlar om något som han kallar för räntegap.

Ett räntegap kan sägas beskriva skillnaden mellan det värde en fastighetsägare kan få ut av en bit marks nuvarande användning, kontra det högsta värde hen skulle få ut om marken användes på dess potentiellt mest lönsamma vis.
Detta påverkar också offentliga rum, eftersom dess utformning tenderar att bidra till de omkringliggande fastigheternas marknadsvärde.

Återigen. Genom att förklä den här specifika formen av stadsutveckling som ett allmänintresse osynliggörs faktumet att den politik som idag förverkligas i hög grad syftar till att gynna kapitalägarnas intresse vilket är att tjäna så mycket pengar som möjligt på sitt mark- och fastighetsägande. Här osynliggörs också att detta intresse ofta står i konflikt med andra delar av befolkningens behov, begär och tillgång till specifika rum.

Gentrifiering är inte en ”naturlig” utveckling. Gentrifiering är inte heller det enda sättet att utveckla städer. Gentrifiering är en utveckling som tjänar vissa särintressen.

Det är stadsutveckling som enligt omfattande erfarenhet och forskning skapar rumslig bortträngning.
Lyft blicken. Vem hängde i den där parken vid älven tidigare? Var tog de vägen? Eller ungdomarna på parkeringen som bygger gemenskap kring motorintresse. Var är de idag? Hyresgästerna vars bostäder revs och ersattes med lyxigare takradhus? Bor de kvar?

Hur ser en stadsutveckling ut som aktivt tillvaratar deras intressen?
Vilka verktyg behövs i den kommunala planeringen för att de, och alla andra stadsbor, ska ha ett faktiskt demokratiskt inflytande över förändringen?

Låt oss konstatera en sak.

Gentrifieringens motsats är inte avveckling eller status quo. Dess motsats är demokratisk stadsplanering med tydliggjorda ansatser att omfördela resurser från de rika, till de fattiga.

Litteratur i ämnet:
Catharina Thörn & Helena Holgersson –Gentrifiering (Studentlitteratur förlag, 2014)
Neil Smith –The New Urban Frontier (Routledge, 1996)
Olika författare – Rätt att bo kvar: en handbok i organisering mot hyreshöjningar och gentrifiering (Koloni förlag, 2016)

————-
Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren, 8/10-2016.

Välkommen till postpolitikens centrum

valkommentill

I lördagens VK kunde läsarna ta del av en egendomlig annons. Tryckt över en helsida fanns där en text i gränslandet mellan debattartikel och reklamtext med rubriken ”Välkommen till händelsernas centrum”, signerad: ”Vi som jobbar i Umeå centrum”. Efter signaturen anges att annonsen producerats ”med stöd av” Umeå Kommun, Upab och Visit Umeå.

Den korta insändarlika texten bär såväl subjektiva värderingar som politiska budskap kring den omvandling som sedan några år pågått i stadskärnan. Avsändaren menar att staden, i och med omvandlingen, blir ”finare, säkrare och trevligare”. De beskriver därefter sig vilja ha ett ”levande centrum med attraktiva butiker, trevliga caféer och restauranger, fler evenemang på gator och torg, vackra platser att mötas på och ett myller av människor”. Texten avslutas med att använda en vanligt förekommande halmdocka; att ”alternativet till en stad i förändring är så oerhört mycket sämre”.

För den som hängt med i turerna här i Umeå är sammanhanget för denna intervention tydligt.

Centrumomvandlingen har de senaste åren åtföljts av en lång rad mer eller mindre infekterade debatter och konflikter. Medborgare har ifrågasatt för vem det nya Umeå egentligen byggs. Frågor gällande omvandlingens demokratiska förankring har återkommande lyfts. Förändringens estetik har stötts och blötts. Och de kommunekonomiska prioriteringarna har många gånger kritiserats.

Kort sagt kan man konstatera att det råder väldigt delade meningar bland Umeåborna om en rad stora och små frågor kopplade till riktningen på stadens pågående omdaning.

På sistone har även en annan sak blivit tämligen tydlig. För likväl som det byggs och tillkommer verksamheter i Umeås centrum, så försvinner i rask takt andra. Tidigare har diskuterats hur mindre kulturinstitutioner i och med omvandlingen trängts ut ur centrum, men nu märks också en liknande tendens bland småföretag i detaljhandeln och restaurangnäringen. Vi ser både hur verksamheter tvingas bort i kölvattnet av stigande hyror och hur andra raskt sett sin omsättning vika neråt – i synnerhet sedan etableringen av den externa handelsplatsen på Söderslätt.

Lördagens tidningsannons är alltså självfallet ett försök att bemöta denna situation genom att argumentera för omvandlingens förtjänster. Men, frågar sig vän av ordning, vem ligger bakom den? Avsändaren ”Vi som jobbar i Umeå centrum” ger annonsen karaktären av ett upprop från just gruppen i fråga. I Umeå centrum arbetar dock närmare 8000 personer. Hur har avsändaren förankrat de värderingar och ställningstaganden som här torgförs som representerande gruppen i fråga?

Hos mig infinner sig hämed en följdfråga: Är det Umeå kommuns uppdrag att ta ställning för en viss position i en rad debatter genom att stödja denna med annonsplats? Självklart inte, vill jag hävda. Vill centrumanställda bilda upprop till försvar för en viss ideologiskt motiverad stadsplanering så får de göra det på samma villkor som alla andra kommunmedborgare.

Men ärligt nu. Jag tror, tyvärr, inte att ”vi som jobbar i Umeå centrum” överhuvudtaget ligger bakom annonsen, debattartikeln eller vad vi nu ska kalla den. Bekymmersamt är det hur som helst att Umeå kommun står som en av avsändarna. Våra kommunala tjänstemän ska inte ta ställning i politiska debatter å medborgarnas vägnar. Det hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.

Avslutningsvis tycker jag personligen, som jobbande i utkanten av Umeå centrum, att exempelvis en förändring med jämlikhetskapande och demokratisering i fokus är ett bättre alternativ än den pågående nyliberala centrumomvandlingen. Vi ses!

Det andra stadshuset

detandra

I utkanten av Umeås konstnärliga campus ligger en kontorsbyggnad med namnet ”X”. I sin estetiska formgivning samspelar den genom fasad i lärkträ och interiör industri­känsla med resterande campus, men dess verksamheter saknar formell koppling till universitetets undervisning. Campus X går kanske närmast att beskriva som något av ett andra stadshus. En dubbelmaktens rumsliga hemvist.

Här huserar den familjeägda fastighetskoncernen Baltic­gruppen, som de senaste decennierna blivit en allt kraftigare maktfaktor i denna västerbottniska kuststad. Vid sin sida, eller rättare sagt; på våningarna ovan och under, har strategiskt vik­tiga aktörer såsom arkitektfirmor och konsultföretag samlats.

Historien om Balticgruppens väg till den lokala fastighets­marknadens starkaste position är emellertid svårbegriplig utan personen i dess centrum – företagets grundare, och tillsammans med sina söner än i dag majoritetsägare, Krister Olsson. Under företagets 30-­åriga imperiebygge går berättelserna om fastig­hetsaffärerna och Olssons personliga välgörenhet hand i hand.

Balticgruppens väg in på Umeås fastighetsmarknad tar sin början när företagarsonen Krister Olsson under 1980­-talet inves­terar i förvärvandet av å ena sidan ett träsliperi under avveckling, och å andra sidan ett offentligägt mentalsjukhusområde, Ume­dalens sjukhus, som stängts ner 1986 i samband med reformer inom psykiatrin. Såväl träsliperiet som sjukhusområdet är relativt sett billiga investeringar, men med hög risk sett till deras tidigare användning och rykte. Framgångsreceptet ska visa sig vara långt­ gående och kreativt planerade funktionsomvandlingar.

Till mentalsjukhuset, i Umeås västra utkanter, anlitar Baltic­gruppen galleristen Stefan Andersson för att bygga upp en företagsfinansierad skulpturpark kring de gamla institutions­ byggnaderna. Investeringen har ofta beskrivits som filantropisk, men har en tydlig effekt i att förändra områdets rykte och fylla platsen med ny innebörd. Metoden är i dag välkänd och vanligt förespråkad för städer vid omvandlingar av bebyggelse som förlorat sitt tidigare bruksvärde. I Balticgruppens fall ska den också löna sig.

Kring mentalsjukhusets rödrosa stenbyggnader (arkitekt Carl Westman, 1934) uppförs såväl hyreskvarter som bostads­ rätter och villamattor med kataloghus de följande åren. I de gamla sjukhusbyggnaderna börjar kommunen, vid sidan av olika privata aktörer, hyra in sig för verksamheter som skolor, äldre­boenden och nya vårdinrättningar. Genom att ta riskuppdraget att vägleda och finansiera områdets förädling har Balticgrup­pen skapat sig en fördelaktig position, med långsiktigt säkrade inkomster från kommunkassan.

Med 1990-talets övergång i 00-tal har Krister Olsson sålt av stora delar av sitt industriella aktieinnehav och i stället valt att inrikta sig allt mer på fastighetsmarknaden. Fokus har även flyttat från stadens postindustriella utkanter för att nu inriktas på dess centrum och universitetsområde.

Umeås centrumfyrkant, som den kallas på grund av inrut­ningen mellan tre bilvägar och en älv, står vid tidpunkten i något av en träda efter massiva ombyggnader under 1960- ­70-­ och -80-­talen. En ny fördjupad översiktsplan ska arbetas fram och antas av kommunfullmäktige, men ligger fortfarande flera år framåt i tiden. Sedan slutet av 1980-­talet har även en diskussion förts om att vända staden mot älven under devisen ”staden mellan broarna”, men de konkreta framstegen är få.

Precis som i fallet med mentalsjukhuset och det gamla träsliperiet ser Balticgruppen möjligheter i stilleståndet. Su­ccessivt köper man under 00­talet upp strategiska byggnader i och utanför centrum. På en karta utgör de tydliga kluster vid potentiella punkter för framtida stadsutveckling. I praktiken rör det sig bland annat om ett gammalt hotell och en tullbyggnad vid älven just mellan broarna i centrum, ett shoppingkvarter med ingångar från gå­ och bussgata, och ännu en sliperibyggnad strax öster om innerstaden. För de förvärvade objekten finns sällan en utåt kommunicerad plan. I stället ställs många av byggnaderna tomma i väntan på framtiden.

Parallellt med fastighetshandeln ägnar Krister Olsson stora summor åt sina filantropiska insatser med tydligt lokalt fokus. Han sponsrar idrottslag och kultur. Han fixar sommarjobb åt arbetslösa ungdomar när kommunen inte klarar av ekonomin. Och vid ett tillfälle skänks 100 miljoner till Umeå universitet. Likaså i dessa fall ska riskfyllda fastighetsinköp och aktiv välgörenhet visa sig utgöra ett framgångsrecept. Genom ett samarbete med Umeå universitet ges Balticgruppen uppdrag att utveckla ett konstnärligt campus – inklusive arkitekt­, konst­, och designhögskola samt stadens bildmuseum – i anslutning till det förvärvade sliperiet strax utanför centrum.

Även på andra håll börjar det röra på sig. 2008 vinner Umeå titeln som Europas kulturhuvudstad 2014. Ambitionen är, i alla fall delvis, att re­branda staden som en exotisk kulturmetropol. Så följer också en kraftigt påskyndad process att omforma stadens offentliga miljöer, öka andelen hotellrum och skapa nya märkesbyggnader för den väntade turistanstormningen.

För Balticgruppen är läget utmärkt. Med stöd i de nya ambi­ tionerna skapar man ett konkret förslag på ett nytt kulturhus vid älvstranden där man under 00­talet köpt mark och byggna­ der. Umeå kommun som i sin kulturhuvudstadsansökan skrivit att man ska bygga något av just denna karaktär hakar på, och fram växer ett omfattande offentlig­privat samverkansprojekt under namnet ”Kulturväven”. Byggnaden ritas av den ansedda arkitektbyrån Snøhetta för att efterlikna Umeås signum, björken, i sitt vågformade samspel av svarta fönster och vit fasad.

Med kommunens beslut att ingå i projektet klargörs även att dess bärande innehåll ska bli ett flyttat stadsbibliotek, bort från dess vid tidpunkten centrala läge i anslutning till Umeås parad­ gata Rådhusesplanaden, och dess busstorg Vasaplan. Detta har länge varit viljan hos näringslivsföreträdare som Svensk handel och Umeå C, som redan 2004 föreslagit en biblioteksflytt för att möjliggöra esplanadens fulla potential som handelsstråk.

På så vis får Väven inte bara ett konkret innehåll – projek­tet blir en slags nyckel som omdanar förutsättningarna för en rad andra projekt med geografisk närhet till den dåvarande biblioteksbyggnaden.

Ett av dessa rör kvarteret Forsete, som Balticgruppen köpt upp under 00­-talet. Här påbörjas nu på allvar planerna på Sveriges, ut­ anför storstäderna, största shoppingcentrum – ”Utopia” – komplett med höghushotell och ett exklusivt bostadsområde på hustaken.

Även Väven i sig ska visa sig vara en väl avvägd affär för Krister Olsson. Vid sidan om husets hotelldel, som förvaltas
av Balticgruppen själva, ska kommunen hyra nästan 16 000 av de totalt 24 000 kvadratmetrarna. Kontraktet ligger fast på 25 års tid och kräver att lokalerna används för kulturella ändamål, samtidigt som ägarna har rätt till god avkastning. Genom stadsbibliotekets närvaro garanteras dessutom en nästan given besökarström, vid sidan av Kvinnohistoriskt museum, caféer, restauranger, utställningslokaler och en black box.

Balticgruppens väg till företagets i dag unika position på Umeås fastighetsmarknad går kanske bäst att sammanfatta i en sällsynt god förmåga att förvärva riskobjekt med, på kort sikt, hög risk men samtidigt stor långsiktig potential. Steg för steg har man tagit över i synnerhet offentliga byggnader i tider då byråkratin malt sakta, för att efter noggrann planering och genomtänkta gentrifieringsprocesser fått trygga hyresgäster
i form av just offentlig verksamhet.

Just därför är nog också umebornas inställning till Baltic­gruppen uppdelad i så tydliga läger; å ena sidan hyllningskör, å andra sidan nidbild av den onde kapitalisten. Positionen bolaget intagit är, vare sig man ställer sig positiv eller kritisk, utan tvivel den av en väl etablerad maktfaktor kapabel att till och från styra kommunens agerande.

De enorma mängder offentliga resurser som årligen pum­ pas in i Balticgruppen via gemensamma projekt och hyreskon­ trakt har vid tidpunkter, som i samband med biblioteksflytten, väckt omfattande protester. Men många hyllar också Krister Olsson för insatser mot ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist och för hans ständiga risktagande i tillväxtens tjänst.

Säkert är emellertid att umeborna kan vänta sig att stadens utveckling även de följande decennierna kommer att styras
lika mycket från den X­märkta byggnaden vid älvens strand som från Stadshuset. I det växande Umeå planera nya förtätningsplaner kring Universitetsom­rådet, och var man än kollar, är Balticgruppen med på tåget.