Katalonien i historiens vägskäl

DKLmevkWsAAQDwG
Utanför hus nummer 180 på gatan Carrer Casp, bara några kvarter från Gaudís kyrka Sagrada Família, har tusentals Barcelonabor plötsligt samlats. Med sina kroppar blockerar de vägen fullständigt. Inne i byggnaden har ledningen för de katalanska vänsterseparatisterna Candidatura d’Unitat Popular stängt in sig. Den spanska militärpolisiära styrkan Guardia Civil, beväpnade och iförda rånarluvor, är nämligen här för att göra en husrannsakan och sannolikt gripanden.

Det är den tjugonde september tjugohundrasjutton.

Om tio dagar är det tänkt att den spanska regionen Katalonien ska gå till val i frågan om självständighet från Spanien. Ungefär två tredjedelar av Katalanerna vill att folkomröstningen ska ske, men i sakfrågan svajar folkviljan just nu fram och tillbaka mellan ja och nej i opinionsmätningarna.

Spaniens regering, ledd av premiärminister Mariano Rajoy från konservativa Partido Popular, har som nu märks inte tyst tänkt acceptera utvecklingen.

Att förstå den plötsligt spända situationen är emellertid svårt för den som inte har med sig åtminstone grunddragen i Spaniens moderna historia.

I januari 1930 omkullkastades för andra gången militärdiktaturen och monarkin, i syfte att göra Spanien till republik. Det första fria valet därefter vann högern. Men i det andra, som gick av stapeln 1936, lyckades vänsterns olika falanger tillslut ena sig som en populär front och tog därmed hem majoriteten i parlamentet. Situationen i den nya republiken var på många sätt konfliktfylld, och sommaren samma år inledde militärgeneralen Francisco Franco ett försök till militärkupp mot den folkvalda regeringen. Kuppen misslyckades. Istället utbröt ett tre år långt inbördeskrig. Republikanerna fick stöd av Sovjetunionen och frivilliga internationella brigader. Franco av Tyskland, Italien och Portugal.

Katalonien kom under denna tid, parallellt med inbördeskriget, att utvecklas till ett slags socialistiskt, eller snarare anarkistiskt, experimentlaboratorium.

Tre år senare hade en halv miljon människor mist livet och lika många flytt i sviterna av kriget. Franco kunde tillslut deklarera seger över republiken. Militärdiktatur infördes åter.

När Franco tillslut avled knappt fyrtio år senare, i november 1975, var hans egen tanke att monarkin skulle återinföras under styre av Juan Carlos, barnbarn till landets tidigare kung Alfonso den trettonde. Prinsen hade dock i hemlighet förberett andra planer, och inledde istället direkt efter dödsbudet en hastig övergång till en demokratisk konstitutionell monarki. 1978 trädde en ny konstitution i kraft. I februari 1981 försökte en grupp från militärpolisiära Guardia Civil sig på en ny statskupp, men misslyckades. Året därpå vann Socialdemokratiska Partido Socialista Obrero Español valet. Makten har sedan dess pendlat mellan dem och det konservativa Parido Popular, startat och länge lett av en före detta minister i Francos regering.

Spaniens övergång till demokrati kan retrospektivt tyckas både framgångsrik och problematisk. Där fanns nästan ingen blodspillan, och landet började snabbt röra sig i en ekonomisk och politisk riktning som åtminstone ytligt liknade andra delar av Västeuropa. Samtidigt har bristen på ansvarsutkrävandet från årtionden av diktatoriskt förtryck lämnats som oläkta sår. Landet styrs än idag under en övergångskonstitution förhandlad under totalitära förhållanden, av vissa betraktad snarare som post-fascistisk än uppriktigt demokratisk. Många av diktaturens institutioner står därmed också kvar med orubbad makt. Än finns i landskapen även monumenten över generalens dröm om en ny storhetstid för ett spanskt konungadöme. Som exempelvis i Valle de los Caídos, där Francos själv är begravd.

Just de regionala spänningarna i Spanien är otvivelaktigt också att betrakta som ett sådant oläkt sår från övergången. Här finns frågan om Baskien, en region i norr med eget språk som sökte självständighet precis vid inbördeskrigets inledning, innan man hamnade under generalens kontroll. Där bildades under Francos diktatur som reaktion den våldsamma separatiströrelsen Euskadi ta Askatasuna (ETA). När Francos regim föll ville ETA åter deklarera självständighet, istället för att godkänna den konstitution som istället gav en viss grad av autonomi inom den konstitutionella monarkin Spanien. Detta är huvudorsaken till att ETA fortsatte sin verksamhet, bland annat genom bombdåd, även efter övergången till den nya konstitutionen.

I Katalonien har situationen varit lugnare, även om den regionala identiteten – med dess kopplingar till en måhända inte helt rimlig självuppfattning om att ha varit en region speciellt kuvad av diktaturen – är ständigt närvarande genom språket, flaggan och ritualerna. Även här är det lätt att hitta personer som vägrar prata spanska; ockupationsspråket. Precis som i fallet med Baskien finns i konstitutionen från 1978 en stadga om regional autonomi. I Kataloniens fall omförhandlades emellertid denna 2006 i syfte att radikalt utvidga självstyret. Den nya stadgan antogs med bred majoritet i såväl det katalanska som det spanska parlamentet.

Orsakerna att Spaniens regionala spänningar ändå hållits förhållandevis i schack är mångfacitterade. Återkommande förhandlingar om graderna av regional autonomi är en alltså en sådan faktor, avancerad statlig repression mot separatister otvivelaktigt en annan. Det huvudsakliga skälet ligger dock i det enkla faktum att landet som helhet haft en relativt stabil och god ekonomisk utveckling sedan övergången 1978.

Fram till 2008, det vill säga. I kölvattnet av den amerikanska subprimekrisens globala spridning i finanssystemen sprack också den spanska bostadsbubblan. Landet kastades in i djup ekonomisk kris. Sedan dess har hundratusentals människor vräkts från sina hem. Många har blivit arbetslösa. Och i offentlig sektor har genomförts drakoniska nedskärningar enligt direktiv från den så kallade Trojkan: Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och den Europeiska kommissionen.

2011 briserade i reaktion mot detta folkliga protester under slagordet Democracia real ya; ”verklig demokrati nu”. Torg ockuperades över hela landet. Besvikelsen och indignationen riktades framförallt mot avsaknaden av alternativ, då både socialdemokraterna i PSOE och deras huvudmotståndare i konservativa Partido Popular stod bakom nedskärningspolitiken.

När Spanien gick till val senare samma år rasade valdeltagandet, och i synnerhet PSOE:s stöd. Vänsterrevolten på gatan ledde därmed paradoxalt nog till att de konservativa istället tog makten, trots att partiet samtidigt tyngdes av återkommande korruptionsskandaler av en magnitud som kraftigt påverkat många spanjorers tillit till statsapparaten. Bland Partido Populars åtgärder vid makten märktes nu, vid sidan av fortsatta åtstramningar, speciellt införandet av den så kallade munkavlelagen. Ett lagpaket som på olika sätt stärkte repressionen mot sociala protester inklusive till exempel satir riktad mot makthavare. Inte oviktigt i sammanhanget är också att Partido Popular i allt högre grad började föra en slags proaktiv populistisk enighetsagenda i krisens kölvatten. Partiet, kan man säga, målade ut sig som garanten för nationens sammanhållning.

Fyra år senare hade det politiska läget drastiskt förändrats. 2015 höll Spanien i tur och ordning val till lokala- regionala- samt nationella parlament.

På den lokala nivån skedde ett slags skifte. I en lång rad städer, inklusive landets tre största, tog något man kallade medborgarplattformar plötsligt makten. Listorna bestod av engagerade i olika sociala rörelser som bekämpade konsekvenserna av krisen. Deras mission var att demokratisera städerna. I Kataloniens huvudstad, Barcelona, blev Ada Colau borgmästare för plattformen Barcelona en Comús räkning.

I det nationella valet dök några månader senare både PSOE och Partido Popular. Istället skördade två helt nyskapade partier väljare; vänsterpopulistiska Podemos och liberala Ciudadanos, 21 respektive 14 procent av rösterna. Tvåpartisystemet som i praktiken varit rådande sedan 1978 var plötsligt tillintetgjort, varpå ett fullständigt dödläge uppstod. Först efter ett nyval året därpå, med snarlika resultat, beslutade de två gamla partierna för att sluta allians och släppa fram det största partiet, Partido Popular, till presidentposten igen. Ett utfall som mer eller mindre möjliggjordes av en intern kupp i det socialdemokratiska PSOE.

På den regionala nivån hände samtidigt också något. Även här dök på många håll stödet för de traditionella partierna, men som vinnare i just Katalonien stod en enad allians av olika partier vars huvudsakliga krav var självständighet. Att självständighetsfrågan fått luft under vingarna i Katalonien är i relation till krisen ganska enkelt att förstå. En starkt bidragande orsak var samtidigt att Spaniens författningsdomstol 2010 ställt sig över 2006 års regionala självständighetsreform efter att Partido Popular överklagat den, vilket drastiskt inskränkte den regionala autonomin. Detta faktum drev därmed över många katalaner som tidigare varit för ett starkt självstyre inom Spanien till självständighetslägret.

Katalonien har som inte sällan nämns förhållandevis Spanien i övrigt ett något högre BNP. Detta faktum påpekas ofta ha odlat en känsla att man just här tvingas betala onödigt mycket för krisen. Viktigare är nog dock att man i lägre grad anser sig ha valt den rådande lösningen, i och med den regionala lutningen i andra riktningar än de nationellt dominerande. Kataloniens nuvarande president Carles Puigdemont har faktiskt tydligt deklarerat att slagord som ”Spanien rånar oss” borde bannlysas. Schismen går inte att reducera till detta. Vägen framåt för politiska alternativ, både till höger och vänster om ”den enda vägens politik”, inom nationalstaten Spanien med dess nuvarande konstitution har enligt många katalaner i princip prövats till sin spets. Till de två tredjedelars majoritet som krävs i det spanska parlamentet för att ändra konstitutionen, exempelvis i rörelse mot en pluralistisk federativ stat som Podemos eftersträvar, tycks vägen efter domstolsutfallet 2010 oändlig. En utbrytning, som möjliggör den regionalt dominerande politiska viljan att verka i nuet, tycks pragmatiskt vara mer realistiskt för många. Specifikt för den katalanska självständighetsvänstern hägrar drömmen om en kraftigt progressiv socialistisk experimentstat, som motvikt till ett EU i reaktionär rörelse.

I juni 2017 fortskred så separatisterna utifrån mandatet i det regionala parlamentet, genom att sätta planerna i verket för en folkomröstning om katalansk självständighet från Spanien. Detta ledde i början av september fram till beslutet att val skulle hållas den 1 oktober samma år. En bred majoritet av katalanerna stödjer som tidigare nämnt enligt opinionsmätningarna detta, ovidkommande om de tänker rösta ja eller nej. Frågan i sak framstår, hittills, samtidigt som något av ett dött lopp. Omröstningen innebär dock en skarp deklaration. Genom en regionalt antagen lag tydliggörs att regionen, om det blir ja den 1 oktober, inom en tidsfrist kommer att deklarera sig som Republiken Katalonien och därmed avkräva alla statsanställda att svära trohet till den nya staten.

DKMbnf5X0AAQFcKOm någon tidigare misstagit signalpolitiken blev det nu definitivt tydligt att nationellt styrande Partido Popular inte tänkte acceptera utvecklingen. En utsträckt hand från katalanerna om möjligheten att skjuta på omröstningen eller förhandla gällande dess form slogs än en gång resolut åt sidan med samma tydliga uttalande som så framlagts så många gånger tidigare: En folkomröstning om självständighet är olaglig enligt konstitutionen. Spanien är ett odelbart territorium.

Därifrån har konflikten eskalerat de senaste veckorna. Regeringen har förbjudit medier att berätta om folkröstningen, eller publicera reklam för den. Man har förbjudit Posten att dela ut valsedlar och annat valmaterial. Man har avkrävt alla Kataloniens borgmästare att göra sitt för att hindra att valet genomförs i deras kommuner, varav majoriteten vägrat lyda. Man har gett polisen order att söka reda på allt som kan användas för att genomföra valet, och beslagta det.

När tryckerier i Barcelona utsattes för husrannsakan i syfte att beslagta valmaterial började läget bli spänt på allvar. Samtidigt firade Katalonien nationaldag den 11 september. En miljon människor uppges ha deltagit i den traditionella självständighetsmarschen, vid sidan av en lång rad andra händelser arrangerade av olika partier och rörelser.

Den 19 september kallades de första i raden av cirka 700 katalanska borgmästare inför domare för sin vägran att följa regeringens order.

Så går solen upp den tjugonde september tjugohundrasjutton. Tio dagar innan den utlysta valdagen. Snart börjar ryktena florera. Militärpolisen i Guardia Civil har kallats in av regeringen för att genomföra en massiv insats i syfte att stoppa valet. Under morgonen sker räder på tjugo regionala departement i jakt på valsedlar, röstlådor och instruktionsböcker. Fjorton tjänstemän grips. 1,5 miljoner affischer och pamflatter, liksom 10 miljoner valsedlar beslagtas. På gatorna börjar medborgare strömma till. Demonstrationer formas spontant, samtidigt som separatistpartier liksom Barcelonas borgmästare Ada Colau – som inte har tagit ställning i sakfrågan – går ut och uppmanar till protester i demokratins försvar. Då kommer informationen om att Guardia Civil förbereder att även storma vänsterseparatistpartiet CUP:s högkvarter på Career Casp, där ledningen sitter samlad i krismöte. Folkmassorna strömmar till och stänger igen gatan med sina kroppar.

DKLrOyZW4AEMlaS

Även i andra delar av Spanien, exempelvis i huvudstaden Madrid, går under kvällen demonstranter ut och kräver regeringens avgång, i solidaritet med de som utsätts för repressionen i Katalonien. Regeringen deklarerar direkt dessa olagliga.

För den som följt förloppet i svensk media de senaste veckorna har händelseutvecklingen nog framstått svårbegriplig. Ofta befriad från sitt komplexa sammanhang. Inte sällan tendentiöst nedlåtande gentemot separatisterna. Bestulen på sitt allvar. Att följa rapporteringen gentemot exempelvis utvecklingen under Erdogan i Turkiet efter kuppförsöket 2016 eller för den delen mot det som sker under Maduro i Venezuela närmast parallellt, är ett pedagogiskt exempel i vad som kan kallas dubbla måttstockar och politiskt vinklad nyhetsrapportering. För utan att förminska skillnaderna, finns i dessa processer en del uppenbara likheter i det inledningsskede vi här bevittnat. Det som i ett land beskrivs som närmast rättfärdigat beskrivs i ett annat som en ”auktoritär inriktning” och i ett tredje som en övergång till diktatur utan klara hänvisningar till varför eller på vilka grunder journalistiken gör distinktionen.

Sent på kvällen den tjugonde september tjugohundrasjutton ger Guardia Civil upp för stunden och retirerar från de samlade folkmassorna på Career Casp. Dagen lider mot sitt slut. Spanien och Katalonien har sett början på en otroligt svår och riskabel situation. Närmast hissnande att uppleva i Europa i vår tid. Den saknar inte känslan av att vara historiens vingslag. Nu väntar en växande folklig resning, tänkt att bemötas militärt.


Den här texten är inte tidigare publicerad annorstädes. Något uppdaterad 22 september, 22.30.

Verklig demokrati byggd nerifrån och upp

nyarorelserBarcelona, juni 2014. I en skola i stadsdelen Raval har 2 000 personer samlats för lanseringen av en ny medborgarplattform vars syfte är inget mindre än att vinna lokalvalet i maj det följande året.

Några år dessförinnan, 2008, hade Spanien kastats in i ekonomisk kris i svallvågorna från kraschen på den amerikanska bolånemarknaden.

Förutom att spanjorer plötsligt vräktes en masse från sina hem genomdrev de styrande Socialdemokraterna samtidigt drakoniska nedskärningar i offentlig sektor på uppdrag av landets långivare i den så kallade trojkan.

2011 exploderade så medborgarnas missnöje. Inspirerade av den arabiska våren, som just avsatt diktatorerna Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien, ockuperades på vårkanten torgen i städer över hela Spanien.

Det unisona kravet var ”verklig demokrati nu!”. En kritik riktad mot faktumet att de traditionella partierna var överens om att banksektorns enorma förluster skulle betalas genom försämringar för vanligt folk. Att systemet inte erbjöd något alternativ.

När Spanien åter gick till parlamentsval den följande hösten markerades resultatet av brustet förtroende. Valdeltagandet var historiskt lågt: 68,9 procent. De Socialdemokratiska väljarna struntade i att rösta, och högerpartiet grep makten.

Valskolkandet var emellertid långt från ett utslag av passivitet. Snarare skedde där och då något väldigt intressant. Folket började driva politiken åter till vardagslivet.

Mot vräkningarna av de som inte kunde betala sina bolån växte nätverket Plataforma de Afectados por la Hipoteca (PAH) fram. Hundratals lokalgrupper över hela landet företog sig att blockera vräkningar och erbjuda såväl juridiskt som emotionellt stöd till de drabbade.

På samma sätt uppstod i kölvattnet av nedskärningarna i sjukvården nätverket Marea Blanca och kring utbildningssektorn Marea Verde. I båda fallen skapade de folkförsamlingar med brukare och anställda för att organisera protester, strejker och ockupationer i syfte att hindra nedläggningar, nedskärningar och privatiseringar.

Ideella krafter skapade samtidigt nya medier liksom banbrytande nätstrukturer för samarbete. Och på många platser, i synnerhet i Barcelona, återaktiverades en gammal tradition av kvartersorganisering där folk började styra upp konkreta lösningar på olika vardagsproblem.

Mötet i stadsdelen Raval skedde alltså mot denna bakgrund. De sammankallande hade formulerat ett manifest som nu skulle förankras hos lokalbefolkningen genom ett myller av kvartersmöten. Texten signerades tillslut av 30 000 invånare, och följdes upp av direktdemokratiska omröstningar som fastställde vilka som skulle kandidera till fullmäktige, samt, vilka etiska riktlinjer kandidaterna hade att förhålla sig till.

I maj 2015 stod det också klart att spansk politik genomgått en fundamental förändring. Barcelona en Comú – med antivräkningsaktivisten Ada Colau som borgmästarkandidat – hade kammat hem segern i lokalvalet. Samma sak hade också hänt i en rad andra spanska städer. Däribland Madrid, Valencia, A Coruña och Zaragoza.

Så inleddes ett omfattande experiment i att reformera städernas institutioner, med syftet att dels överföra makt från banker, fastighetsägare och andra dominanta kapitalister till medborgarna. Dels handlade det om att bygga strukturer för att medborgarna ska kunna lämna förslag på förändringar, men likväl om att understödja de gemensamma praktiker, allmänningar, som kvartersrörelserna börjat bygga upp.

I december 2016 gjorde Barcelona en Comú ett försök att sammanfatta den nya rörelsens signalement i en essä på webbplattformen Medium.

Rörelserna i fråga, menar författarna, kännetecknas av att konkreta mål överordnas särintressen. Att man söker få saker gjorda, i stället för att fastna i teoretiska debatter. Att man kommunicerar med ett vardagligt, emotionellt språk, som också ger utrymme för ödmjukhet och tvivel i kontrast till den professionaliserade politikens medietränade ickesvar.

Men det handlar också om att feminisera politiken. Att ge företräde åt vardagliga praktiker och omsorgsfrågor. Och inte minst: att alltid bygga nerifrån och upp. Att använda den kollektiva intelligensen i stället för att cementera inflytande hos en elit av experter som tror sig veta bäst.

Intressant är att just de här rörelseuttrycken på senare år går att urskilja på sina håll även i Sverige.

De tydligaste exemplen finner vi emellertid i en geografisk motpol till det tätbefolkade och turistöversvämmade Barcelona. Exempelvis i avfolkningens Ådalen och dess kringliggande bygder.

Sverige drabbades förvisso inte av den ekonomiska krisen på samma sätt som Spanien. Ändå finns här ett slags permanent kristillstånd på vissa platser genom den ojämna geografiska utveckling som säkerställer den övergripande tillväxten.

På de platser som förelagts med nitlotten delas generellt därför indignationen inför postpolitikens brist på alternativ.

Det intressanta i Ådalen och kringliggande bygder, precis som i Barcelona, är just att missnöjet varken tar sig uttryck i desillusion eller ett ställt hopp till den slags populism som insinuerar en möjlig återgång till dåtiden. I stället drivs politiken åter till vardagslivet med försök till konkreta, gemensamma lösningar.

I Barcelonas återaktiverade kvartersorganisering finns här en ekvivalent i en byaorganisering som successivt tar allt större ansvar för driften av service och infrastruktur. Det går att nämna många exempel. Docksta är ett sådant.

I byn har bordtennisklubben, DBTK, i takt med att kapital och stat dragit sig undan, gått in och tagit allt större ansvar. De har räddat skofabriken, allmännyttan och skolan. De driver idrottsplatser, nationalpark med skidanläggning och periodvis visfestivalen i Skule.

Den innovativa gräsrotspolitiken syns också i den sociala rörelse som vuxit fram mot nedskärningarna på Sollefteå sjukhus. Här har, vid sidan av försök med medborgarjournalistik och massiva protester, en förening bildats för att försöka ta över sjukhuset i gemensam drift.

Även BB-ockupationen som nu pågått i över två månader präglas av samma anda. Där syns en imponerande mobilisering av hela lokalsamhället, statuerat i företagen som fixar fika till faktumet att över 1000 personer hittills deltagit i att sitta pass i sjukhusfoajén.

I Barcelona, och många andra spanska städer, fortsätter medborgarplattformarnas försök att vitalisera institutionerna. I Ådalen, och på andra liknande platser, återstår att se om rörelseutvecklingen även här kommer finna vägar bortom den traditionella partipolitiken – till ett experimenterande där nya metoder för förvaltning och demokrati ställs i centrum för ett större projekt.

Klart är i alla fall att nya progressiva rörelser prövar sig fram i de mest skilda sammanhang, i skuggorna av det nyliberala Europas sönderfall.

Rebellstaden Neapel mot en jämlik framtid

napoliNeapel. Våren 2015.

Fastigheter som lämnats öde, ska från och med denna tidpunkt övergå till dem som tar hand om kåken ifråga, ifall brukandet kan anses komma allmänheten till godo.

Tillägget i kommunlagen tecknar konturerna av en utveckling som på senare år vänt allt fler nyfikna blickar mot Italiens tredje största stad.

Här pågår i dag, precis som parallellt i Barcelona, ett friktionsfyllt lokalt experiment vars enda samlande strävan kan beskrivas i termer av gemensamt ansvarstagande tätt sammanbundet med idéer om ett återupplivat folkstyre. En form av municipalism, som Italienarna kallar det.

Det hela sker emellertid, så klart, inte från ingenstans.

Italien är ett land vars ekonomi, trots att den utgör en av Europas största, enklast kan beskrivas som befinnande sig i kronisk kris. Årtionden av åtstramningspolitik och privatiseringar – på senare år riktade mot så elementära resurser som vattenförsörjningen – har inte föranlett någon betydande tillväxt. Runt dörren hägrar i stället ständigt mer av samma medicin, i skuggan av en enorm statsskuld och ett bankväsende på gränsen till kollaps.

Därtill, eller kanske därmed, är förtroendet för staten; politiken, närmast lika kroniskt naggat, med erfarenheter av klientelism och korruption.

Neapel är inget undantag, utan står närmare att beskriva som ett yttersta exempel på denna utveckling.
Kanske minns ni nyhetsbilderna på sopbergen som åren kring skiftet mellan 2000- och 2010-tal vällde över gatorna i en stad som annars vore förtrollande vacker? Ni kommer kanske även ihåg kommentarerna om sophanteringsproblemens orsak i relationer mellan styrande och maffian?Där och då hände också något annat.

Medborgare började allt kraftfullare organisera sig för att försvara sin närmiljö. De blockerade vägar och platser för att hindra kortsiktiga lösningar som riskerade att kontaminera mark. De demonstrerade. Kravaller utbröt.
Tidsmässigt skedde detta några år efter att den i Italien starka rörelsen för en globalisering underifrån, med dess toppmötesprotester och antikrigsdemonstrationer, börjat ebba ut.

Men där den tidens rörelse i övriga landet sakta tynat bort, knöt densamma i Neapel i stället an till de växande konflikterna kring lokala frågor om makten över stadsrummet.

På så sätt uppstod en kontinuitet i organisatoriska erfarenheter, som annorstädes gick till spillo och därmed tvingas återuppfinnas i situationer där sociala mobiliserar tenderar att äga rum.

Under de följande åren har i Neapel vid sidan av miljörörelser och välorganiserade kvartersgrupper även märkts framväxten av livaktig organisering bland studenter, migranter och arbetslösa. Tydligt är också att rörelser här tagit sig uttryck i en lång rad husockupationer, vars syfte varit och är att ersätta desperation och maktlöshet med deltagande i kulturellt, socialt och demokratiskt experimenterande.

Så hände också något annat, våren 2011. Neapel gick till val, och vinnande stod – efter uppbackning av en brokig skara småpartier och medborgarlistor – en från de traditionellt stora partierna oberoende kandidat: Luigi De Magistris.
De Magistris är i grunden åklagare, med en lång bakgrund av försök att motarbeta korruption, inte sällan riktat mot höga politiker och statstjänstemän. 2009 valdes han in i EU-parlamentet för ett antikorruptionspartis räkning, som kandidaten med näst flest röster i Italien.

Nu hade han alltså kammat hem borgmästartiteln i Neapel, med 65 procent av rösterna.

De Magistris hade utan tvivel vunnit valet genom att utgöra löftet om en antites till det rådande. Av detta enkla skäl har han, och de rörelser hos vilka han mobiliserat sitt stöd, ofta utmålats som populister. Men precis som vad gäller medborgarplattformen Barcelona en Comú, som sedan 2015 styrt den katalanska metropolen, skaver beteckningen betänkligt.
Det säger kanske egentligen mest något om hur vana vi blivit vid att se nyliberal ortodoxi som den enda möjliga politiken.
Vad vi i Barcelonas medborgarplattform, liksom med Neapels borgmästare ser, är snarare en nyfiken pragmatism baserad i en djup förståelse gällande lokala omständigheter – både utmaningar och tillgångar.

Så har också Neapel lyckats banta ner sin kommunala skuldsättning och vitaliserat det kulturella och sociala stadslivet genom en vågad legalisering av husockupationer, samtidigt som så många andra städer belånar sig för att i samverkan med fastighetsägare bygga, av lokalinvånarna oönskade kulturmonument, parallellt med att man utövar hård repression mot gräsrotsinitiativ i stadsrummet.

Samspelet mellan de progressiva sociala rörelserna och De Magistris kabinett är förstås långt ifrån friktionsfritt. Högvis med kritik har formulerats, inte minst mot faktumet att beslutsfattandet i praktiken inte decentraliserats, vilket gör att dagens informella samverkan väger en hel del på god vilja.

Samtidigt tycks kritiken inte leda till desillusion, utan tvärtom stärka incitamentet bland medborgare att fortsatt utveckla sin organisering och i den experimentera fram de strukturer för ett mer direkt demokratiskt inflytande som man önskar se.
Detta märktes inför valet 2016, när De Magistris valdes om för en andra mandatperiod på fem år. Exempelvis reflekterar gräsrotsinitiativet Massa Critica i texten ”Laboratorium Neapel” (på svenska i Tidningen Brand 2/2016) kring hur den process som påbörjats ska fördjupas de kommande åren.

De deltog vid tidpunkten i att arrangera öppna folkförsamlingar på olika håll i staden, men deklarerar att dessa endast ”utgör ett första steg för att, dagen efter valet, sätta nya mål på kommunal nivå: etiska koder för val av kandidaturer, öppenhet, nya folkliga institutioner, medborgarförsamlingar inspirerade av direkt demokrati som skapar ett nytt sätt att ta beslut i staden”.
Tydligt är åtminstone, i dagsläget, att rebellstaden Neapel – precis som Barcelona – utgör ett levande försök att möta det nya normaltillståndet av global instabilitet med demokratisering och former för kollektivt resursförvaltande bortom förstatligande, snarare än rörelse i riktning mot mer auktoritära och slutna styren.

För oss som önskar en mer jämlik framtid är det otvivelaktigt välgörande att följa, och inspireras av, trots de kontextuella skillnader som uppenbart existerar.

Rebellstäderna ger Europas medborgare makt

Efter den ekonomiska krisens utbrott 2008 vacklar den nyliberala epoken successivt mot sitt slut. I turbulensen formar nu politiska reaktionärer och kappvändare från dagens etablissemang en ny elit, i syfte att tillskansa sig makt och säkra kapitalismens fortskridande. Samtidigt växer också öar av progressiva alternativ, så kallade rebellstäder, fram över Europa. I helgen träffades många av dem i spanska Pamplona – en stad ungefär lika stor som Umeå – för konferensen MAK2, i syfte att koordinera sina initiativ.

Municipalister, eller kommunalister, har de börjat kalla sig. I grunden är de engagerade i en mångfald av nedskärningsprotester, sociala rörelser och projekt som över tid har förts samman av insikten att deras insatser var för sig inte är tillräckliga för att rubba de makthavare och strukturer de har hamnat i strid med.

Tillsammans bildar de i dag en växande och livaktig rörelse i syfte att föra rätten till, och makten över, staden från banker, fastighetsägare och en politisk klass direkt till medborgarna.

Municipalisternas fokus är i första hand lokalt. Det tar sitt avstamp i ett nyfiket, pragmatiskt experimenterande med former för demokratiskt beslutsfattande och resursfördelning. Bortom tidigare epokers och ideologiers dogmatiska tilltro till endera staten eller marknaden, men också i stark kontrast till samtidens högljudda skrik efter starka ledare och enkla svar.

Om vi under den så kallade fordismen efter andra världskriget (ca 1945–1973) primärt såg styrning genom en stark och expanderande stat, och under nyliberalismen (ca 1974–2008) aktiverandet av strukturer för offentlig-privat samverkan i syfte att göra alla samhällets sfärer öppna för marknaden, märks här framväxten av något som snarare går att beskriva som ett försök till styrning genom gemensam-offentlig samverkan. Ett användande av traditionella institutioner, i syfte att möjliggöra för deltagarstyrda, demokratiska sammanslutningar att producera och förvalta resurser.

Under senare år har man med dessa ansatser kommit att forma så kallade medborgarplattformar- och kandidaturer som har vunnit den kommunala makten i en lång rad spanska städer, som Barcelona, Madrid och Valencia, liksom i italienska Neapel och på andra håll i Europa.

Dessa plattformar och kandidaturer framträder i skarp kontrast till konventionella partier vars medlemsbas har tynat bort, liksom gentemot missnöjeslistor byggda kring någon lokal starke man. De utgör för dess engagerade blott ett bland flera verktyg, med vilkas hjälp man kan uppnå de konkreta mål som rörelsens beståndsdelar har tagit sig an.

Lönerna för kandidaterna är exempelvis ett medelsnitt av inkomsten i staden, deras möjlighet att inneha mandat är starkt tidsbegränsade, engagerade har kraftfulla möjligheter att utkräva ansvar och direkt återkalla mandat, och det finns en ständigt aktiv återkoppling till de stormötesstrukturer i bostadsområdena som utgör rörelsens bas. Därtill används webbplattformar och appar på ett verkligt kreativt sätt för att lägga förslag, genomföra direkta omröstningar och mobilisera till diskussioner.

Det är, i ärlighetens namn, svårt att inte ryckas med i lekfullheten och optimismen som syns i dessa initiativ och dess skarpa kontrast till de gäspningar och suckar som dagens kommunpolitik lätt framkallar.

För oss Umebor framstår det angeläget att öppna upp för diskussion om också vår stad, med dess frihetliga, progressiva anda och folkrörelsetradition, nu skulle kunna sålla sig till denna skara rebellstäder – samtidigt som vi ställer dagens och gårdagens makthavare till svars för den nuvarande situationen och de senaste årtiondenas misslyckanden.

Vi kan börja med att googla ”Barcelona en Comú”, och ta det där ifrån. För en framtid värd att tro på!

Frön till en svensk municipalism

brand

I en rad kommuner och stadsdelar, framförallt i Norrland, syns på senare år framväxten av nya slags rörelser. Alienerade från de historiska ideologierna försöker de experimentera med en rad metoder för att förbättra sina livsomständigheter, återuppväcka demokratin och återföra makt till befolkningen.

1989 dog kommunismen. Tjugohundraåtta följde socialdemokratin efter. Sörj inte. Undvik nostalgins träskmarker. Och mata inte de zombies från den traditionella arbetarrörelsens huvudfåror som ännu vandrar bland oss. Det må stå i strid med mångas spontana tro, men Västeuropas socialdemokratiska partier upplevde – i väljarstöd – sin guldålder mellan 1980-talet och 00-talets mitt. Det nyliberala paradigm som nu försatts i gungning sjösattes och förvaltades i hög grad under röda fanor, till högtidssjungande av internationalen, och med slagord om jämlikhet. Sedan 00-talets mitt (och i synnerhet sedan krisen 2008) ser vi hur dessa partier i Västeuropa går från en statsbärande position till att, ibland hastigt och ibland successivt, bli perifera politiska fenomen (Se Rose Thou Art Sick i The Economist, 2016-04-02). På grund av detta faktum kom upprorsvågen tjugohundraelva, även bortom Europa, att präglas av en frånvaro av arbetarrörelsens traditionella karaktärsdrag. Den bar i sitt fundament en serie frågeställningar: Hur bygger vi en motmakt mot det rådande utan att snart själva bli till det vi sade oss vilja förinta? Hur kommunicerar vi i en situation där alla vackra ord tycks vara förvridna, bestulna på sin substans och innebörd? Hur konstruerar vi en identitet, ett ”vi”, som inte är färgat av svek, blod, bakåtblickande och desillusion?

Det är utifrån dessa frågeställningar som många av de nya rörelser som växt efter upprorsåret, funnit det nödvändigt att utgå och ständigt återvända till. Det skapar närmast en nollställning; ett sten-för-sten-byggande utifrån ett nogsamt artikulerande av vilka subjekt som är i rörelse, ett öppet och förutsättningslöst experimenterande med olika verktyg och former, och därur, framväxten bland annat av konturerna för det vi idag börjat beskriva som ”municipalism”.

Norrland är för en ny municipalistisk vänster vad Skåne och Blekinge var för framväxten av en ny fascism. I texten ”Skånedemokraterna” i detta nummer av Brand beskriver Mathias Wåg hur Sverigedemokraternas framgångsnyckel låg i förmågan att absorbera ett redan existerande regionalt missnöje (och dess organisatörer) till en territoriell bas för en ny fascism. I berättelsen märks väl hur detta möjliggjordes genom ett medvetet arbete av att klippa banden till den historiskt utdefinierade fascismen – dess estetik, symbolik, språk och form. Att förutsättningarna fanns lokaliserade just där är emellertid ingen slump. De beskrivs, indirekt, på ett utmärkt sätt av ekonomhistorikern Lovisa Broströms essä ”Varför fascismen aldrig fått fäste i Norrland” (Tidskriften Provins, 3/2013), vilken också leder oss i riktning av denna tes. Enligt Broström växte sig den historiska fascismen särskilt stark på en landsbygd där allianser kunde uppstå mellan en kvardröjande jordägande aristokrati och en framväxande borgarklass, vars idéer uppnådde hegemoni, och på så sätt vann stöd bland den övriga befolkningen. Dessa förhållanden rådde vid förra sekelskiftet framförallt i Skåne, men var samtidigt märkbart frånvarande i Norrland, vilket istället skapade en arbetarklassens hegemoni som småjordbrukare på likartat vis inställde sig under. Broström menar att, även om de materiella förutsättningarna förändrats över tid, så tenderar politiska traditioner att kvardröja, gå i arv och skapa sina egna lokala, regionala och nationella narrativ uppknutna kring specifika händelser.

Denna skillnad tenderar också att synas i karaktären på de lokala proteströrelser samt missnöjespartier som växt fram de senaste årtiondena i Skåneregionen respektive Norrland, men även på andra platser. Om missnöjet i Skåneregionen primärt tagit sig uttryck i motstånd mot ett högt skattetryck och invandring så har detsamma i norr fokuserat på motstånd mot avfolkning, bristande fördelningspolitik och nedmonterad samhällsservice. Till exempel vann Kirunapartiet tidvis stora lokala framgångar genom att hävda sig stå upp för (vad man kallade) traditionella socialdemokratiska ideal. Desto oftare tar sig missnöjet emellertid, trots respektive sakfrågefokus, allt som oftast positionen som ”varken höger eller vänster”, vilket markerar alienationen inte bara från den traditionella högern utan även från socialdemokratin så som beskrivs ovan. Även utomparlamentariska uppror som i de senare fallen med Doroteaupproret, kampen för Sollefteå sjukhus, Umeås urbana rörelser och de olika lokala rörelserna mot skolnedläggningar markerar, trots sin sakmässiga vänsterkaraktär, denna tendens. Det är härmed också tydligt att Sverigedemokraterna haft stora svårigheter att förankra sig i Norrland, och integrera detta missnöje så som gjordes med motsvarande i Skåneregionen.

Att börja undersöka denna realpolitiska situation framstår som en förnuftig utgångspunkt för den som vill återuppliva en vänster bortom dess historiskt belastade huvudfåror och dessas utgångspunkter. Och just här blir lärdomarna, inte bara av Sverigedemokraternas framgång utan också av rörelseexperiment i andra länder, centrala. Fler kommuner och regioner bör också strategiskt undersökas utifrån denna struktur, så att dess specifika historiska och samtida förutsättningar klargörs, tas i beaktande och kan knytas an till en gemensam tendens.

Fröna till en svensk municipalism finns redan bland oss men är idag fragmenterade. Uppgiften är att identifiera dess grunddrag, att sammanlänka och stärka upp.
I pamfletten ”Förklaring” (2012) börjar Antonio Negri och Michael Hardt med att deklarera att de inte sökt skriva något manifest. Uppgiften vi står med, menar de, är inte att uppmana människor till agerande utan snarare; att identifierade de som redan agerar, de omständigheter som omgärdar dem, samt hur deras inneboende konstituerande förmåga kan grundlägga ett alternativt samhälle på en mer generell skala. En sådan ingång kan, och bör, leda oss in på flera olika spår men zoomar här in specifikt på ett område.

Vad är de huvudsakliga materiella omständigheterna som de Norrländska rörelserna och missnöjesröstandet i samtiden reagerar mot? Eller med Hardt och Negris ord: Vilka processer av omständigheter speglar existensen av dessa subjekt? Klart är att det inte är upplevelsen av att få sin arbetskraft exploaterad i traditionell bemärkelse som här står i centrum. Svaret tycks snarare finnas i två sammanhängande termer som populariserats av kulturgeografen David Harvey – ojämn geografisk utveckling och ackumulation genom fråntagande. Utan att gå in för djupt i innebörden av dessa kan vi konstatera att de båda ger förklaringar åt till synes separerade rörelser som två sidor av samma mynt. Å ena sidan rörelser i avfolkningskommuner (främst i periferier) som protesterar mot (en statligt pådriven) nedmonteringen av samhällsservice och i viss mån mot utsugning av naturtillgångar. Å andra sidan rörelser i städerna med befolkningstillväxt, i synnerhet i Umeå, mot en ojämnt fördelad resurstillförsel som även den skapar geografisk bortträngning i form av privatiserade rumsliga miljöer, stigande fastighets- och bostadspriser och så vidare. Om vi skulle benämna detta subjekt, i båda dess spegelbilder, skulle vi kunna tala om ”de fråntagna”, ”de bestulna”, ”de bortglömda” eller liknande. Detta subjekt märks också självfallet långt bortom Norrland, men tycks, än så länge, inte komma till skott i samma utsträckning, även om det existerar gott om lokala eller stadsdelsbaserade undantag (vilka framförallt märkts i specifika storstadsförorter som Alby i Stockholm och Biskopsgården i Göteborg).

Just de Norrländska rörelserna präglas dock av en mer påtaglig lokal förankring. Doroteaupproret ockuperade inte bara sin sjukstuga i flera år, utan drev också igenom den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting, samt, bytte ut de styrande Socialdemokraterna mot det lokala missnöjespartiet Dorotea kommunlista (DKL). Upproret för att rädda sjukhuset i Sollefteå samlade hösten 2015 makalösa 10–15 000 personer i grannkommunen Kramfors. Och de urbana rörelserna i Umeå har, vid sidan av många små segrar, lyckats göra frågan om ”rätten till staden” central i den lokalpolitiska diskussionen. Samtidigt är det tydligt att rörelsernas fragmentering bortom kommungränserna är en avgörande svaghet. Oviljan att inordnas i en traditionell höger- eller vänsteridentitet (med följande symboler, narrativ och så vidare) möts, än så länge, inte av ett alternativ likt det Sverigedemokraterna erbjöd motsvarande missnöje i Skåneregionen.

Det är emellertid inte alls självklart att formen för denna process nödvändigt, såsom Sverigedemokraterna, ska ta sig uttryck i form av ett relativt traditionellt men populistiskt partibygge med nationellt fokus. Frågan bör snarare lämnas öppen för ett ödmjukt och pragmatiskt undersökande där form är ett svar på en rad frågeställningar: Vilka verktyg är bäst lämpade för att föra samman dessa fragment? Hur stärks snarare än försvagas också den demokratisering som präglar denna typ av lokala rörelser? Hur förhandlas en övergripande identitet mellan en mångfald av lokala omständigheter i en tid av alienation inför traditionella ideologier? Och hur tillvaratas de konstitutiva element som rörelserna besitter i ett sammanförande så att de inte tillintetgörs? Här framstår erfarenheterna och diskussionerna om municipalism på europeisk och global nivå vara en viktig inspirationskälla, men även en tendens att konkret knyta an till.

Spirande frön till ett nytt folkstyre

adalen2

Under tisdagen den nittonde april samlades uppåt femhundra personer i ett knökfullt Hullsta gård i Sollefteå. De hade tagit sig dit för att lyssna på en serie föredrag samlade under titeln ”Sagan om landstinget”, som under veckan turnerar mellan de Ångermanländska städerna.

Mötena arrangeras av gräsrotsaktivister som sedan förra året protesterat mot omfattande planerade nedskärningar i Västernorrlands läns landsting, med tyngdpunkten riktad mot just Sollefteås sjukhus.

I oktober 2015 slöt mellan tio och femton tusen indignerade Ådalsbor upp i Kramfors, och tvingade därigenom fram ett omtag i processen.

Men istället för att lugnet lade sig, som de styrande nog hoppades, har missnöjet under vintern och våren bara växt sig allt starkare. Ansvariga har avgått, kritiska politiker har hoppat av och partipiskorna – framförallt inom socialdemokraterna – har vinit av sällan skådat slag.

Successivt har samtidigt en berättelse bitit sig fast om ett landsting präglat av korruption, maktfullkomlighet, centralistiska dogmer och grav ekonomisk inkompetens. Ett resultat av tusentals timmars grävande, som bland annat publiceras löpande genom den oberoende mediekanalen LVN Leaks.

Tankarna, hos en betraktare, vandrar hela tiden iväg till bilderna, formerna och slagorden på torgen under upprorsåret 2011 i Nordafrika, Sydeuropa, USA.

För det handlar i slutändan inte bara om de hotade institutionerna i sig. Det handlar om självaste demokratins grundvalar. Om att sätta en gräns mot en accelererande politik av fråntagande som monterar ner, tränger undan och bryter samhället itu. En ekonomi kan nämligen i längden inte huvudsakligen bära sig genom att flytta och montera ner de värden som tidigare generationer gemensamt byggt upp.

I Spanien och Italien har liknande kommunala och regionala rörelser de senaste åren börjat benämnas med den tituleringen ”municipalism”. Det handlar om sökanden efter att, pragmatiskt och nyfiket, återupprätta folkstyre och fördelningspolitik med alla till buds existerande medel, bortom förstelnade strukturer, ideologier och organiseringsformer.

Folkomröstningskampanjer i sakfrågor, medborgarplattformar uppbyggda kring demokratiska råd, ideell grävande lokaljournalistik, lokala budgetar framtagna genom omfattande deltagarprocesser, nätverk av allmänningskapande där människor, utan staten som medlare, solidariskt skapar och fördelar materiella och immateriella tillgångar. På så vis har gräsrotsaktivister, bland annat i Madrid och Barcelona förra året, tagit tillbaka makten över städerna från korrupta politiska etablissemang.

I Ådalen sås just nu sådana frön. Liksom i Luleå, där medborgare mobiliserar för folkomröstning i protest mot kommunens skolnedläggningar. Vi har tidigare sett det i Dorotea 2012. Och vi ser alltjämt tendenserna, också i ett Umeå som brottas med växande klyftor i kölvattnet av en lånefinansierad, spekulativ stadsomvandling som lämnat efter sig stora underskott.

På söndag väntas i Ådalen ännu en kulmen i kraftmätningen med landstinget. De turnerande mötena under titeln ”Sagan om landstinget” utgör nämligen upptakten till ännu en mobilisering. Denna gång går demonstrationen av stapeln i Härnösand. Och folk, långt bortom länsgränsen, lär inte missa att den sker.

Ådalens tystade rop

adalen

Kramfors, tionde oktober tjugohundrafemton. Hela samhället är ute i höstkylan. Bilköerna ringlar tätt flera mil från grannkommunen Sollefteå till. Affärer har stängt ner i solidaritet.
Ut från idrottsplatsen och upp längs med Kungsgatan vandrar mellan tio och femton tusen personer. De skriker; ”Vi vill ha, sjukhuset kvar”.

Stanna upp och ta in det. Mellan tio och femton tusen personer. I Kramfors centralort bor det sex tusen. Arton i hela kommunen.

”Ådalen reser sig”, som protesten titulerades.

Sannerligen.

Någon timme senare, direkt efter att den stora demonstrationen avrundats på torget, går några hundra individer vidare mot Hotell Kramm. Länets styrande Socialdemokrater är för dagen samlade där i syfte att diskutera det lagda nedskärningspaketet som framför allt slår mot sjukvården i länets periferier. Folkhopen ska lämna över ett protestbrev, men bestämmer sig i stundens hetta för att försöka tränga in i foajén under ljudet av slagord. Jag tänker att ”nu blir det kaos”, innan en nervös hotellanställd lyckas övertala de protesterande att det nog ändå är bäst om merparten stannar kvar på parkeringen utanför.

Hela upplevelsen är förstummande. Den påminner om bilderna och berättelserna från Sydeuropa och Nordafrika sedan den globala ekonomiska krisens utbrott 2008. ”Folkligt” på ett sätt som liksom överskrider de politiska och ideologiska kategorier vi under 1900-talet vant oss vid.

Men lika förstummande som timmarna i Kramfors är emellertid hemkomsten till den efterföljande riksmediala bevakningen. Eller; tystnaden, ska man kanske snarare säga. För i de flesta större dagstidningar genererar detta massiva indignerade rop inte mer än en undangömd notis på nyhetsplats. Inga förstasidor, inga analyser från politiska kommentatorer, inga ledare som söker passa in med den egna agendan.

Det finns två förklaringar till det. Båda i sig förstärkande skäl för folk på dessa platser att göra uppror mot den samtida ordningen.

Å ena sidan märks med tydlighet här mediernas alldeles egna centralisering av resurser under de senaste årtiondena. För hur ska man annars förklara aningslösheten och bristen på förberedd nyhetsbevakande närvaro inför det som här var på väg att ske?

Veckor av mobilisering. Grupper på sociala medier med över tio tusen medlemmar. Ett ständigt stigande tonläge. Spridda uppmaningar till civil olydnad, vild strejk, blockader. Inte heller är lördagens händelse ett unikum i samtiden. Tvärtom placerar den sig tryggt i en kronologi av växande missnöje i det geografiska närområdet kring just denna typ av frågor.

Den föregås av snarlika kraftiga lokala mobiliseringar i med norrlandsmått närliggande Dorotea och Åsele på andra sidan länsgränsen.

Den mediala tystnaden säger emellertid å andra sidan också något om politiken, och dess nuvarande partietablissemang som åtminstone delvis äger svensk dagspress. Hur kan dess ledarsidors likgiltighet inför tusentals protesterande väljare förstås? Varför vill ingen på högre ort göra anspråk på att representera denna kraft?

Svaret är lika enkelt som det för nämnda parter är graverande: De är alla såväl skyldiga som ovilliga att förändra förutsättningarna. För oavsett regering, oavsett landstingsmajoritet har en politik av ojämn geografisk utveckling sedan 1970-talets ekonomiska kris hållits intakt. Den utgör, i realpolitiken, ett starkt samförstånd i synen på hur övergripande ekonomisk tillväxt ska säkras.

En offrad, icke-representerad minoritet, om man ska uttrycka det hela i klarspråk. Vilket också är skälet till att snart nog varenda norrländsk kommun och landsting innehar ett lokalt eller regionalt missnöjesparti, bildat efter en konflikt som denna.

Det hela framstår, år för år, vara ett allt farligare spel för de traditionella partierna. Missnöje likt detta tenderar nämligen för eller senare brisera okontrollerat. Sprida sig som en eld. Knyta an till missnöje skapat på andra grunder, men där fienden ändå förefaller vara gemensam. I många europeiska länder har det på senare år blivit Socialdemokratins undergång. Krisens förlorare har konstituerat nya alternativ; för en återskapad demokrati, för värdighet, för jämlikhet. För en framtid värd att tro på, också för människor bortom samhällets mest privilegierade skikt.

Ett radikalt politiskt skifte som saknar motstycke

encomu

Ada Colau är namnet på Barcelonas nya borgmästare. Lägg det på minnet.
Hon representerar medborgarplattformen Barcelona åt alla (Barcelona en Comú) som i gårdagens lokalval blev största parti, och därmed väntas bilda koalition för att styra staden de kommande åren. I en lång rad andra spanska städer har liknande initiativ med bas i sociala rörelser vunnit, tagit platsen som andra största parti, eller på andra sätt satt de invanda förhållandena i rejäl gungning.

Valutgången i Barcelona är ett radikalt politiskt skifte för jämlikhet och demokrati utan lokalt motstycke sedan 1930-talet. En dröm om att med nya experimentella modeller återföra makten till befolkningen, och fördela resurserna solidariskt.

De senaste decennierna har Barcelona allt mer kommit att tas över av den växande turismen. En del av er som läser vet detta. Ni har åkt sightseeingbussarna genom arbetarkvarteren där hyrorna ständigt stiger och boende vräks i brist på betalningsförmåga.

Om ni har tittat och lyssnat har ni sett de osäkra arbets- och levnadsförhållandena för delar av befolkningen, när ni flanerat längs med turistgatan La Rambla. Ni har bott på hotellen som ersatt bostadshus och vardagsliv i ständig jakt på vinstmaximering. Och ni har besökt de som svampar framväxande arenorna, galleriorna och prestigebyggena vars tillkomst allt oftare tyngts av korruption mellan styrande politiker, tjänstemän, byggbolag och fastighetskapital. Kanske har ni också vandrat trapporna upp vid det ockuperade sociala centret Casa de la Muntanya nedanför Park Güell och sett målningen med bilder på turister och beväpnad militär, åtföljd av texten Tourist Terrorist – Terrorist Tourist?

Felet ligger inte hos er, eller mig som med turistens glasögon förälskat oss i staden. Vi är blott konsumtionssubjektet för de ekonomiska intressen vilka på lokalbefolkningens bekostnad berikat sig på stadens omvandling, och på vägen successivt kringskurit demokratin. Kanske är det ett värsta exempel på hur illa denna besöks-, kultur- och evenemangsdrivna tillväxt kan gå i praktiken, men situationen är i bredare bemärkelse inte unik.

Snarare pekar den med tydlighet ut de problem som successivt växer fram även i svenska och andra europeiska städer, såväl större som Stockholm, Hamburg eller Göteborg; som mindre likt Umeå, Borås eller Visby.

Barcelona har från och med idag valt Ada Colau – en husockupant med bakgrund i rörelsen PAH, som kämpat mot vräkningar i kölvattnet av landets ekonomiska kris – till stadens borgmästare. Hon, och det Barcelona en Comú hon representerar, tänker nu återskapa Barcelona för de som bor i staden.

Jag tror att hela Europa bör titta och lyssna noggrant på det som här följer.

Plattform av pragmatism

barcelona

Juni, 2014. I en skola i Barcelonastadsdelen Raval har över tvåtusen personer samlats till ett öppet möte.

Medborgarna i staden, och i resten av Spanien, har i sex år levt med den ekonomiska krisen hängandes över sina axlar. En nedmonterad offentlig sektor, oändliga vräkningsbesked för de som inte längre kunnat betala för sina hem, skyhög arbetslöshet och sönderslagna sociala skyddsnät.

Under samma sex år, men i synnerhet sedan 2011, har protesterna mot den nyliberala åtstramningspolitiken samtidigt nått omfattande storlek.

Benämnda som ”de indignerade”, och samlade i rörelser som Movimiento 15-M, ockuperade de – inspirerade av den nordafrikanska våren – städernas torg med krav på ”Democracia real YA”; Verklig demokrati nu.
I bakgrunden av de medieexponerade massprotesterna växte också nya sociala rörelser fram. Redan 2009 bildades i Barcelona, Plataforma de Afectados por la Hipoteca (PAH), i reaktion mot den situation som uppstått på bostadsmarknaden i krisens kölvatten.

Under det då föregående decenniet hade Spanien, genom förmånliga låneavtal och politiskt gynnande av egna hemsägande, successivt blåst upp en bostadsbubbla av ökande prisnivåer och privat skuldsättning i förhållande till inkomstutvecklingen. En situation inte helt olik den Sverige befinner sig i idag, med en av de högsta privata skuldsättningarna bland OECD-länderna.

När den amerikanska bolånebubblan sprack, i och med Lehman Brothers konkurs 2008, sändes chockvågor genom de globalt sammanlänkande finansialiseringssystemen – uppbyggda kring att lån i form av värdepapper säljs vidare i flera led för att ”sprida ut risken”. Så spreds den amerikanska krisen snabbt till en rad andra länder, och i synnerhet till Grekland, Italien, Spanien och Portugal.

Likt den amerikanska sprack bostadsbubblan även i Spanien, med plötslig följd att hundratusentals spanjorer fann sig oförmögna att betala avgifterna på sina bostadslån.

Mellan 2008 och 2014 vräktes över 350 000 spanjorer från sina hem efter att ha misslyckats att betala, samtidigt som arbetslösheten steg till upp mot 20 procent.

Syftet med Plataforma de Afectados por la Hipoteca (Ungefär; ”Plattformen för folk drabbade av bolånen”) – som idag återfinns på över 250 platser i hela Spanien – har varit att organisera de skuldsatta. Å ena sidan genom att erbjuda gemenskap och emotionell hjälp, å andra sidan genom praktiska och juridiska verktyg för att skjuta upp eller hindra de regelrätta vräkningarna. Metoderna har varit framgångsrika, och kompletterade av husockupationer har de för många människor lindrat den akuta situation som krisen inneburit.

Bland de tvåtusen församlade i skolan i Barcelonastadsdelen Raval den där junikvällen förra året återfanns många engagerade från såväl Movimiento 15-M som från Plataforma de Afectados por la Hipoteca samt från stadens olika sociala center. Syftet med mötet var att konstruera en slags medborgarplattform med nära anknytning till de sociala rörelserna, kapabel att inget mindre än vinna det lokala valet i maj 2015.

Barcelona en Comú, ungefär; Barcelona åt alla, som plattformen kommit att heta, är i mångt och mycket ett experiment för att återskapa det demokratiska inflytandet över stadens utveckling.

I det gemensamt framtagna manifestet beskriver de ett Barcelona som allt mer planeras efter turisternas önskemål, snarare än efter stadsbornas behov. En stad som lägger allt större delar av sin budget på att uppföra prestigebyggen och anordna det ena mega-evenemanget efter det andra, samtidigt som befolkningen trängs undan och har svårt att betala för det allra mest grundläggande.

En stad där fastighetskapitalets spekulationsintressen styr. En stad med svängdörrar mellan det offentliga och det privata, med den smärtsamt uppenbara korruption det föranleder.

Bilden som tecknas är, trots skillnaderna, inte världsfrånskild den verklighet som under 00- och 10-talet växt fram i de flesta svenska kommuner.

Snarare är det en fråga om skala, och när det kommer till bostadssituationen; om tidsmässig förskjutning.
Den amerikanske kulturgeografen David Harvey brukar uttrycka det som att ”kapitalet inte längre löser sina kriser, de flyttas bara runt geografiskt”.

För Barcelona en Comú finns heller inga snabba, enkla lösningar på situationen man befinner sig i. Snarare handlar den modell de utvecklar om sökandet efter nya strukturer, förmögna att återföra demokratiskt inflytande och makt över vardagen till de som bor i staden.

Programmet ska utvecklas successivt genom direktdemokratiska omröstningar bland medlemmarna. Representanterna – som i hög grad själva är gräsrotsaktivister – får skriva kontrakt som binder dem att alltid följa majoritetens vilja. Deras eventuella lön är samtidigt fixerad till inkomsten för en genomsnittlig Barcelonainvånare, och de får maximalt sitta två mandatperioder i de parlamentariska församlingarna.

Är detta, som kritikerna säger, ett utslag av naiv populism? Jag upplever inte att det går att sammanfatta så enkelt. Snarare tycks många spanjorer, efter år av ekonomisk kris, befinna sig i en situation där förtroendet för det rådande förbrukats, men där konstituerandet av alternativ visat sig vara betydligt svårare än vad som framstod i det romantiserande skimret kring de ockuperade torgen.

En situation som föranlett en allmän pragmatism inför att pröva alla verktyg, istället för att fastna i teoretiska bråk om dess eventuella gränser.

I flera lokala opinionsmätningar leder Barcelona en Comú just nu striden om väljarna inför valet i maj. Likaledes strider snarlika riksalternativet Podemos om förstaplatsen i det nationella val som följer i november. Vare sig man avskyr, älskar eller förhåller sig krasst kall till deras drömmar och visioner, bör det för de flesta emellertid stå klart att deras eventuella framgångar i EU:s fjärde största ekonomi kommer sända chockvågor genom ett allt mer polariserat Europa.