En kupp har precis genomförts i Umeå

Under måndagen fattade Bostadens styrelse, Umeå kommunföretag och kommunstyrelsen i tur och ordning beslut om att sälja 1 600 allmännyttiga hyresrätter på Carlshem och Mariehem till en summa på över 1 miljard kronor. Vad som var på gång fick vi medborgare i grova drag veta via en läcka till Västerbotten-Kuriren.

Men det var inte planen. Idén från styrande socialdemokrater var i stället att vi skulle höra talas om detta först genom en presskonferens på måndagen vid 11-snåret. Det vill säga, efter att besluten var fattade – parallellt med att de förberedda utskicken till hyresgästerna rörande att de nu ska byta värd till Heimstaden landade i brevinkasten. Och bara en vecka innan beslutet ska godkännas av kommunfullmäktige, varpå affären formellt kan fullbordas under semestern.

Det här är att beskriva som en kupp såtillvida att en politisk majoritet inte har sökt och vunnit ett representativt mandat för en sådan affär. Endast en tredjedel av partierna i fullmäktige har aviserat sig vara för något sådant offentligt, och inget av de partierna ingår i kommunstyret.

Det hör till saken att det under valrörelsen hösten 2014 spreds rykten om att något sådant här skulle kunna vara på väg att ske. Socialdemokraterna avfärdade det då med brösttoner. Man hade minsann inga planer eller intentioner på att sälja allmännytta, sades det. Således dog debatten om sakfrågan ut. Vi medborgare, som i de flesta fall har ett jobb eller en skola att gå till och barn att ta hand om har inte tid att föra hypotetiska diskussioner. Skulle vi göra det mot en sådan bakgrund skulle vi närmast framstå som konspirationsteoretiker.

Man kan som politiker försöka upprepa hur många gånger som helst att man bakom lyckta dörrar sysslat med överläggningar och vägt alternativ. Upprepandet förändrar emellertid inte att det här inte är värdigt en demokrati.

Vad som inte heller är värdigt en demokrati är ett kommunalråd som i efterhand försöker legitimera kuppen och hemlighetsmakeriet med att demokratin i sig – protester, debatt, chansen för de drabbade att yttra sig – skulle vara skadlig för affärerna.

Jag tycker att man seriöst ska fråga sig om ett kommunalråd har legitimitet att över huvud taget sitta kvar som hela lokalbefolkningens yttersta representant med den hållningen. Argumentationen, som nu till slut börjar träda i ljuset, är i övrigt förvirrande och präglad av desinformation.

Det sägs till exempel att man kan garantera hyresgästerna att köparna ska fortsätta förvalta lägenheterna i Bostadens anda, trots att det är ett faktum att säljaren inte formellt kan ställa några sådana långsiktiga krav kring de fastigheter man har sålt.

Det sägs också att hyresgästerna inte behöver oroa sig för standardhöjande renoveringar med enorma hyreshöjningar som följd, något som vi har sett bli allt vanligare i framför allt privatägda områden byggda under miljonprogrammet. Ett märkligt påstående, då husen som säljs snart står inför ett stambyte, och Bostaden i samma andetag motiverar försäljningen just med de enorma kostnaderna för sagda renovering. Varför skulle en privat köpare, som endast har ett vinstintresse att se till, ta större socialt ansvar än en allmännytta vars verksamhet utgår från politiska ägardirektiv och styrdokument som kräver att man tar just socialt ansvar? Det är en helt kontrafaktisk argumentation.

På måndag ska fullmäktige fatta beslut i frågan om att sälja bland annat Carlshem. Det bostadsområde där jag har växt upp och har bott i sammanlagt 17 år. Där mina föräldrar än i dag bor, liksom många av mina vänner och så klart alla gamla grannar. Ett område som mer än någon annan plats är ”hemma” för mig.

Vad jag önskar i dag är åtminstone, oavsett åsikt i sakfrågan, att fullmäktigeledamöterna på måndag rannsakar sig själva och yrkar på en återremiss. Det vore en seger för demokratin, som skulle skapa i alla fall ett litet andrum för debatt och konsekvensanalys innan beslutet blir definitivt. Och om den tilltänkta köparen inte kan vänta ytterligare någon månad på att få papperen underskrivna är väl det i sig ett tecken på att de inte är en seriös aktör som vi vill se förvalta bostäder i vår stad. Eller hur?


Ursprungligen publicerad den 14 juni 2017 på ledarsidan i ETC Umeå.

Renovräkning? – Frågan som måste ställas är uppenbar

Veckans ord – Renovräkning. Begreppet syftar på standardhöjande renoveringar av hyresrätter, som leder till så höga hyreshöjningar att de boende inte längre har råd att bo kvar. Det populariserades i Sverige av bostadsforskaren Sara Westin vid Uppsala universitet, som följt sådana renoveringar och sett hur de boende drabbas.

Badrums- och köksutrustning uppgraderas. Plastgolv byts mot dyra trämaterial. Billigare materialval mot kakel och marmor.

För fastighetsägare är det en metod för att finansiera kostnaden för mer grundläggande renoveringsåtgärder i hela fastigheten, såsom stambyten. Den här typen av renoveringar är just nu, på grund av stammarnas livslängd, nödvändiga att göra i hela det bestånd som byggdes under det så kallade miljonprogrammet mellan 1965 och 1973.

Nyheterna om renovräkningar i olika bostadsområden över hela landet har på grund av miljonprogramslägenheternas mängd duggat allt tätare de senaste åren. Och i synnerhet sedan en lagändring 2011 som började kräva att även allmännyttan ska verka enligt ”affärsmässiga principer”. Det handlar om hyreshöjningar på 40, 50, 60 och så mycket som 70 procent i områden där de boende oftast har låga inkomster.

Därför var det här ordet också det absolut första som dök upp i mitt huvud när jag hörde talas om Bostadens utförsäljningar av allmännyttan. Två områden – Mariehem och Carlshem – ska säljas. Båda är byggda under miljonprogramsåren och har ännu inte genomgått stambyten. Båda är områden där många låginkomsttagare bor, och där hyrorna idag är bland de lägre i Umeås hyresbestånd.

Det ska väl sägas att jag inte är helt oberörd av beskedet. Jag växte upp på Flintvägen, och har bott i sammanlagt sjutton år i området på tre olika adresser. Förutom att många av de boende där är namn och ansikten för mig, inklusive mina föräldrar, är Carlshem en kärningrediens för min hemhörighet i Umeå.

Jag vill därför heller inte i onödan sprida oro bland de som bor i husen som ska säljas. Men frågorna som måste ställas denna vecka är uppenbara.

Fastighetsbolaget Heimstaden som är den tilltänkta köparen vet att de köper kåkar som står inför omfattande renoveringskostnader. Bostadens skäl till försäljning är ju också bland annat just dessa kostnader och de uttalade riskerna att de ska urholka allmännyttans ekonomi det kommande årtiondet.

För de boende på Carlshem och Mariehem finns avsevärda fördelar med att tillhöra allmännyttan i detta läge. Där finns trots allt socialpolitiska direktiv att förhålla sig till, vid sidan om vinstkraven. Där finns också en politiskt tillsatt styrelse som går att ställa till svars i val för den lösning de väljer. Och där finns slutligen en uppsjö olika tänkbara finansieringslösningar vid sidan av standardhöjande renoveringar som leder till renovräkningar. Bostaden har även, till skillnad från många privata värdar, renoverat delar av sitt miljonprogramsbestånd utan standardhöjande åtgärder och följande hyreshöjningar.

Jag bodde till exempel själv igenom ett sådant stambyte på Språkgränd, Ålidhem i början av 2010-talet.

Att Heimstaden skulle ta det sociala ansvar som Bostaden nu vill slippa genom denna försäljning förefaller för mig föga troligt. Som privat fastighetsägare har de krasst inga andra intressen än att göra avkastning på sina investeringar. Så vad kommer de att göra när stambytet ska genomföras?

Det bör här sägas att det inte är speciellt svårt att följa kronologin i den utvecklingen som de senaste åren lett fram till denna situation.

Genom en spekulativ centrumomvandling, med prestigebygget Väven som dess kronjuvel, sköt kommunens belåning i höjden. Många kritiska röster fanns i offentligheten och påtalade de tänkbara konsekvenserna, men de styrande politikerna slog ifrån sig och hävdade att det hela skulle leda till ökade intäkter.

Nu står vi här med trångmålen som följde, och hör samma politiker förklara hur det gjort det nödvändigt att sälja ut allmännyttiga bostäder som vore det en naturlag snarare än en konsekvens av deras förda politik. En av orsakerna som anges är att den svårt skuldsatta kommunorganisationen vill lämpa över investeringskostnader den vanligtvis själv hanterat, på allmännyttan.

Så flyttas och avgränsas delar av riskerna och problemen som stadsomvandlingen skapat till några av stadens fattigaste invånare. Det finns många ord för det, men solidaritet är definitivt inte ett av de jag har i åtanke.

—-
Ursprungligen publicerad 15 juni 2017 på kultursidan i Västerbottens-Kuriren

Ett mellanrum med besjälad historia

stadenmellan

Hamrinsberget var under det förra seklets första decennier ett socialt och kulturellt nav i Umeå. Kring den 40 meter höga bergsknallen med god utsikt över älvslandskapet och staden låg såväl jordbruksfastigheter som villor och ett bryggeri.

Med tidens gång kom även en rad utåtriktade verksamheter att växa fram här.
I en vacker trävilla med tillhörande dansbana, belägen i en skogsglänta på bergssluttningen mot sjukhuset till, bedrevs tidigt kafé- och teaterverksamhet.
Vid 1910-talets slut sålde den dåvarande ägaren konditor Melander vidare gården – som gick under namnet ”Villa Utsikten” – till en Vänsterpartist från Gunnarn som sedermera hyrde ut den till partikamraten John Forslund.
Under Forslunds tillsyn skulle Villa Utsikten utvecklas till ett slags föreningshus för stans arbetarrörelse. Och med tiden; i synnerhet för dess radikala, revolutionära och syndikalistiska delar.
Villan brann till slut ner i slutet av 1920-talet, men de många turerna kring dess existens finns tack vare syndikalisten Gotthard Öberg väl bevarade, i dag i Folkrörelsearkivet i Västerbottens samlingar.
Hamrinsberget skulle emellertid fortsatt utvecklas till en levande plats i staden. Här byggde Umeå skidbacksförening en anläggning med hoppbacke inför SM på skidor 1931 – senare kompletterad med läktare som rymde så många som 500 åskådare.

På bergets nedre platå, mot nuvarande Holmsundsvägen, uppförde IFK Umeå en populär dansbana – Solliden – med tillhörande kringbyggnader för kafé- och klubbverksamhet.
Såväl skidanläggningens som dansbanans slutgiltiga öde låg nog mest i umebornas över tid förändrade behov och begär. De försvann, efter att under några år förfallit, på 1950- och 1960-talet. Nya, större och bättre hoppbackar hade byggts på andra platser i länet och ungdomen sökt sig vidare till nyare musikformer, framförda i andra sorts lokaler.
IFK Umeå, som senare köpt även skidanläggningen, sålde i början av 1970-talet marken till Umeå kommun för att kunna uppföra hyreshus med klubblokal på annat håll.

De följande decennierna föll Hamrinsberget i skymundan. Platån där dansbanan en gång låg blev ett utomhuslager, omgärdat av bommar och stängsel. Och med nya bilvägsdragningar och växande parkeringsplatser kring sjukhus- och universitetsområdet minskade successivt bergets omfång av skog.
Utsikten från de höga punkterna kom allt mer att gömmas bakom växande träd.

Men som med alla mellanrum i städer skulle även denna plats erbjuda nya unga generationer en möjlighet. Under 1990- och 00-talet blir Hamrinsberget åter en populär festplats, trots avsaknaden av all slags formell infrastruktur. Platsens relativt centrala läge, kombinerat med dess slutenhet inför den omkringliggande bebyggelsen, utgör perfektion för såväl regelrätta ungdomsfester som gräsrotskulturens musikarrangemang.

Minnesbilderna hägrar. Att ställa cykeln i högen av andra cyklar, i parkeringens hörn precis vid skogskanten. Ljudet av dov musik inifrån skogen. De glada minerna när vi följer stigen upp mot bergets topp. Den magnifika utsikten över staden, och samtidigt synen av alla människor som kommit samman.

Tillfällena då hundratals umebor samlats där på stenhällen för att umgås och lyssna på artister från världens alla hörn är i dag närmast oräkneliga. Som kulturell mötesplats under sommarmånaderna är denna lika självklar i sin existens som Verket, Sagateatern eller Scharinska Villan. För mina sociala kretsar; en del av stadens själ.

Som med all oplanerad och oexploaterad mark hägrar emellertid nya planer även för berget som så många gånger fångat umebornas hjärtan. Här finns möjlighet att bygga och, för den som har makten att ta plats i anspråk, chansen att tjäna en rejäl slant. Diskussionerna om Hamrinsbergets framtid har förvisso pågått i över ett decennium, men började konkretiseras först i slutet av 2013 när en ny fördjupad översiktsplan för universitetsområdet antogs av fullmäktige. På agendan står, som på så många andra platser i staden; förtätning, gärna i form av vad man själva benämner som en ”märkesbyggnad”. En planering närmast skräddarsydd utefter behoven hos de fastighetsägare som länge velat bygga på berget.

Det hela är knappast oproblematiskt. Enligt planerna ska ytterligare 15 000 människor i framtiden bo i centrum- och universitetsområdet. Till stor del i hus byggda på vad som i dag är grönområden. För sig kan förtätningarna te sig vara små ingrepp, men för den som tittar på den större bilden innebär de en avsevärd minskning av människors tillgång till natur i sin direkta närhet.

Att Hamrinsberget i dag används av specifika grupper för särskilda ändamål tas heller ingen hänsyn till. Det som inte syns i byråkratin erkänns ingen existens och erbjuds således heller inga alternativ vid eventuell bortträngning. Ett mönster som gång på gång upprepar sig, men som de styrande tycks sakna förmåga att ta lärdom av.
Bristen på breda demokratiska processer i stadsplaneringen tenderar så att göra alla enskilda strider till en fråga om utveckling kontra bevarande. En falsk motsättning vars syfte är att undanröja diskussioner om faktumet att olika former av utveckling gynnar olika intressen.

I Hamrinsbergets fall är det inte orimligt att tänka sig en utveckling vars fokus vore att erbjuda en verkligt tillgänglig grön lunga i en allt tätare befolkad stad. En slags planerad stadsskog med aktivitetsytor som knyter an till såväl platsens historiska som dess nuvarande funktioner.

När detaljplanen för områdets framtida användning presenteras senare i år kommer sådana alternativ aldrig med tydlighet utretts. Därmed följer, med stor sannolikhet, ännu en våg av missnöje med en stadsplanering utan bred förankring hos befolkningen. I förlängningen; en allt djupare förtroendekris från de som upplever sig bortträngda i den pågående stadsomvandlingen, gentemot de som säger sig ska representera alla stadens invånare.