Räknemetoder som lämnar en del att önska

raknemetoder

Den 26 oktober 2016 skrev jag en artikel här på VK:s kultursida med titeln Kultursatsning – men på vad?. Artikeln tog sin utgångspunkt i den från kommunhåll spridda berättelsen om att Umeå satsar alltmer på kulturen. En ståndpunkt som i de flesta fall tar avstamp i de kommunjämförelser som Myndigheten för kulturanalys årligen genomför.

Noterbart, i den genomgång jag då gjorde av statistiken, var att i princip hela den ansenliga uppräkning av medel till kultur som skett i Umeå över senare år utgörs av rena lokalkostnader för prestigebygget Väven.

I veckan fördjupades diskussionen ytterligare i en artikel signerad Steffen Renklint publicerad i gratistidningen Totalt Umeå. Det är otvivelaktigt en på många sätt initierad genomgång som bidrar med intressanta perspektiv. Emellertid finns där ett problem som förtjänar att belysas, nämligen sifferjämförelserna. I synnerhet gäller detta jämförelsen mellan 2005 och 2016 rörande kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler.

I tabellen uppges att budget för ändamålet 2005 var ca 8,6 miljoner kronor, och att detsamma 2016 ligger på ca 16 miljoner kronor. Detta anges sedan vara en ökning med 53 procent.

Den här räknemetoden lämnar en hel del att önska, då tidsmässiga jämförelser vad gäller ekonomi bör ta faktorer som inflation i beräkning. Det är inte minst relevant i en artikel som diskuterar hur kulturlivet påverkas av gentrifiering; d.v.s. av att exempelvis lokalhyror blir högre.

Det kan här tyckas passande (i brist på en detaljerad studie av lokala prisförändringar) att som komplement ställa siffrorna i relation till den totala kommunbudgeten, och dess utveckling över samma tidsperiod. Den låg 2005 på ca 3,9 miljarder kronor, och låg för 2016 på ca 6,2 miljarder kronor.

Härigenom kan vi istället beräkna kulturnämndens stöd till föreningar och festivaler som andel av kommunens totala budget. Vi ser då att stödet 2005 låg på 0,22 procent och att det 2016 ligger på 0,26 procent. Denna post ökar alltså med 0,04 procentenheter som andel av Umeås totala budget någon gång under tioårsperioden i fråga. Anspråkslöst, i förhållande till de ökningar av medlen till kultur som sammanklumpat cirkulerar i debatten.

Detaljerna är relevanta, inte för att Väven i allmänhet hittills betalas på övriga kulturlivets bekostnad, utan snarare för att kunna föregå en sådan situation i framtiden. Faktum kvarstår fortfarande att Umeå kommun befinner sig i en svår ekonomisk situation, bland annat på grund av byggkostnaderna för just Väven, vilket redan börjat föranleda nedskärningar och vilka med stor sannolikhet lär öka de kommande åren. I den situationen behöver små kulturaktörer med klar fakta kunna hävda sig mot eventuell populism, som av erfarenhet mycket väl kan ta avstamp i bilden av små kulturaktörer som gynnade på bekostnad av annan kommunal verksamhet.

I sammanhanget bör fortfarande snarare belysas hur de stora pengarna som tillfallit ”kulturen” under denna tidsperiod, i praktiken är medel som lämnar kommunkassan för att bli vinst hos vissa starka privata aktörer, i synnerhet i fastighetsbranschen.

Historieskrivning utan verklighetsförankring

historieskrivning

Så släpptes den till slut; kulturhuvudstadsstabens egen slutrapport, med syfte att sammanfatta planeringen inför samt genomförandet av Umeås värdskap som Europas kulturhuvudstad. Kommunens egen historieskrivning till eftervärlden.

Föreställ er att ni är en person som vet absolut ingenting om det som hänt i den har staden de senaste sex, sju åren. En person som får höra att Umeå under 2014 var kulturhuvudstad, och väljer att läsa denna rapport för att forma sig en bild av vad titeln inneburit för Umeå som stad, dess kulturliv, och dess invånare. Kan historieskrivningen, ur denna synvinkel, tas för att vara en objektiv skildring av verkligheten?

Jag vill, efter att ha sträckläst denna hundratjugo sidor långa, färgsprakande katalog; tryckt på det finaste av papper, säga att svaret är: Inte ens i närheten.

Istället för saklig utvärdering – ännu ett stycke propagandistisk platsmarknadsföring.

Successivt befästs här en bild för läsaren där kulturhuvudstadssatsningen varit inget mindre än en fantastisk succé ur alla tänkbara synvinklar. Till och med det glashus som stått uppställt på Rådhustorget benämns som ”folkkärt”.
Kritik, debatt och missnöje antyds förvisso i förbifarten, men istället för att konkretisera dess substans för att därefter ge ett självkritiskt svar avhandlas den i en handvändning – som en parantes.

Ett tydligt exempel är när kulturhuvudstadsårets konstnärliga ledare Fredrik Lindegren i avsnittet ”Medskapandet blev en dörröppnare för Umeå” hävdar att ”även de som riktat kritik mot olika detaljer, i grunden sagt sig vara positiva till Umeå2014″.

Än värre blir det i och med existensen av den avslutande delen, inköpt från veckotidningen Totalt Umeå, där tre kulturjournalister reflekterar över ”effekterna av året”. Den visar nämligen, med tydlighet, att man i det redaktionella arbetet förhållit sig till risken för att sägas måla historien i allt för vackra färger, samtidigt som valet av utomstående, resonerande röster framträder som handplockat i syfte att just slippa synliggöra och problematisera den polarisering som otvivelaktigt blivit en självklar del av kulturhuvudstadsårets eftermäle.

Så ges heller inga svar på de svåra frågor som, ur en medborgares synvinkel, torde vara fullständigt nödvändiga för en av kommunala tjänstemän producerad utvärdering av ett projekt som på fundamentala sätt förändrar staden för lång tid framöver.

Det kanske mest iögonfallande exemplet här är utan tvivel avsaknaden av någon slags saklig utvärdering gällande hur kulturhuvudstadsutskottets projekterade medel på 186 miljoner kronor fördelats i relation till de utfästelser som gjorts i frågan.

Därmed problematiseras exempelvis inte faktumet att 106 av dessa miljoner stannade under stabens direkta kontroll. I synnerhet saknas här svar på frågan om varför staben, som enligt utsago själva inte skulle arrangera programinnehåll, använt 31 procent av den totala budgeten för just denna typ av ändamål; i huvudsak de olika invigningarna.
Infekterade lokala debatter kring flytten av stadsbiblioteket, omdaningen av offentliga rum, uppförandet av kulturväven, flaggskeppet UxU-festivalens konkurs, rumslig bortträngning av kulturaktörer och en lång rad andra exempel utvärderas aldrig kritiskt i relation till anspråk på ”medskapande” och ”öppen källkod”.

Jag är ledsen att sabba festen, men det håller inte. Boken om kulturhuvudstadsåret är inte så mycket en objektiv utvärdering som den är ideologiproduktion. Den är knappast anständig ett samhälle som vill göra anspråk på att beskriva sig som demokratiskt.