Tag: civil olydnad

Stadens sanna ansikte

Det är tidigt 1970-tal i Umeå när en stor grupp människor barrikaderar sig i ett trapphus på Gluntens väg. Tillsammans med cirka 3000 andra umebor befinner de sig mitt uppe i en hyresstrejk, efter att fastighetsägaren SUSB aviserat kraftiga höjningar. Intressekonflikten är i sammanhanget påtaglig och allmängiltig. Hyresgästerna – eller hyresbetalarna, som de bestämt själva vill benämna sig som – vill ha så låga hyror som möjligt. Fastighetsägaren å sin sida vill i motsatt riktning tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om vi lämnar Glunten och ”byter skala”, som geograferna uttrycker det, så ser vi att denna konflikt består även när vi pratar om staden i vidare termer. Den formas och omformas ständigt i en slags konfliktartad nötning mellan olika intressen.

Å ena sidan har vi invånarna med sina behov, begär, drömmar och visioner. Å andra sidan, ekonomins ständiga krav på expansion.

Staden utgör alltid en rumslig gestaltning av styrkeförhållandena mellan dessa intressen.

De åtta berättelser, utspridda över ett halvt sekel i tid, som utgjort denna artikelserie visar just hur konflikterna formar och omformar staden. Ett misstag vore att se skedena som endast ett uttryck för missnöje, ett visionslöst ”nej”, eller en lokal ”gnällgen” som en läsare uttryckte det. Protesterna har snarare alltid, vad jag skulle vilja kalla för, en inneboende konstituerande kraft. De föder gemenskaper där det rådande förvisso ifrågasätts, men där människor samtidigt kommer samman för att experimentera med nya former av samvaro.

När Norrlands genom tiderna största polisinsats rensat dungen på Ålidhem från ockupanter föddes i stadsdelen ett myller av självständiga kvartersråd som kom att sätta stark prägel på området. Den stenöken man så vida talat om ersattes, tack vare detta, av lummiga innegårdar med lekplatser och bärbuskar. Ett annat exempel är den flytande gränsen mellan vad som uppfattas som politik respektive kultur kring dessa protester, såväl i struktur som estetik.

Mer abstrakt tror jag att vi kan tala om en anda, som förklarar hur organiseringen kring konflikter överlappar generationsskiften och lyckas bli beständig i en stad där befolkningen, via universitetet, i ganska hög grad byts ut över tid.

Genom att nya mönster etableras och lever kvar, även under tider då konfliktnivån uppfattas som låg, påverkas själva mentaliteten i staden.

Många politiker i kulturhuvudstaden Umeå skulle säkert hålla med, i ivern att marknadsföra just denna stad som öppensinnad, kreativ och spännande.

Samtidigt är detta en berättelse som i hög grad handlar om förlorade strider. Eller kanske snarare: en berättelse om hur den etablerade politiken, i tillväxtens namn, ständigt undertryckt – sökt kväva – just denna anda. Något som i all väsentlig mening inte förändrats med varken kulturhuvudstadsår eller hållbarhetsinriktade översiktsplaner. I stället har vi på senare år sett ett Umeå där styrkeförhållandena i kampen om staden tycks allt ojämnare.

De senaste decennierna är en berättelse där demokratin successivt kringskurits. Där tidigare offentlig förvaltning outsourcats till privata konsulter bortom offentlighetsprincipens inblick. Där representativ demokrati med tydliga alternativ ersatts med samförstånd i ”de stora utvecklingsfrågorna” och farsartade medborgardialoger utan praktiskt inflytande. Men, framför allt, där fastighetsägare haft extremt goda möjligheter att berika sig på bekostnad av befolkningen i stort.

Från politiken presenteras vi ständigt en väl etablerad myt om ”den enda vägens politik”. Statens uppgift reduceras till att skapa så goda förhållanden som möjligt för ekonomisk expansion (tillväxt), vilket sägs ge skatteintäkter som i förlängningen garanterar välfärden. Ja, det vill säga samma välfärd som under samma tid minskat i relativa omkostnader och som ständigt reduceras i omfång till vad som beskrivs som en ”kärna”. Det är en paradoxal verklighet där intressekonflikten förnekas, men där vinnaren i densamma är smärtsamt tydlig.

De strider som utkämpats i kulturens namn, mot den privatiserande politik som varit kulturhuvudstadsårets verkliga uttryck, är i nästa steg frågor som berör betydligt större befolkningslager. I synnerhet gäller detta frågor om eskalerande fastighetspriser som de senaste åren trängt bort mötesplatser som Verket och Sagateatern, men som i nästa led berör möjligheten att hitta boende till rimliga kostnader.

Den stora frågan för Umeå är, dessbättre, inte om vi ska bakåt eller framåt. Utan huruvida utvecklingen nöts i en riktning där mer plats och resurser tas i anspråk av umeborna, eller av de som söker berika sig på staden. I de konflikterna är kultur- demokrati- och stadsfrågor lika svåra att separera i dag, som under hela Umeås moderna historia.


Ursprungligen publicerad den 14/6-2014 på Västerbottens-Kurirens kultursidor som den avslutande delen i essäserien ”Motkulturens Umeå”. 

BB-protest visar vägen för ny social rörelse

BB

Den 31 januari 2012 ockuperade Doroteaborna sin sjukstuga i protest mot att akutvårdsplatserna drogs in. Tre år av ockupation, ett kommunalt maktskifte och den första vägledande folkomröstningen i ett helt landsting senare gav landstinget tillslut upp. Vårdplatserna återställdes.

Femton mil söderut. Ett annat landsting. Ett annat nedskärningspaket, likväl riktat mot länet i frågas periferier.

Nästan på dagen fem år efter att ockupationen inleddes i Dorotea, den 30 januari 2017, vällde hundratals Ådalsbor in i foajén på Sollefteå sjukhus för att deklarera platsen ockuperad i protest mot den stundande nedläggningen av BB.

BB-ockupationen i Sollefteå är, precis som Doroteaupprorets dito, emellertid långt ifrån en spontan startpunkt för organiseringen kring sakfrågan. I Dorotea fanns för det första vad man får kalla en kraftfull lokal tradition av motstånd mot centralisering, bland annat genom former av civil olydnad som verktyg. För det andra skedde själva ockupationen 2012 efter otaliga demonstrationer och andra försök till opinionsbildning som börjat mobilisera lokal- och närområdesbefolkningen mot landstingets nedskärningspaket ”Projekt balans”.

Så är också fallet i Sollefteå och Ådalen, där just exempelvis sjukhuset fram och åter varit hotat under bra längre än ett årtionde, på en plats där befolkningen sett en hel del av statligt undandragande. När det väl small till under hösten 2015 – trots de styrande Socialdemokraternas vallöften om att bevara tre akutsjukhus i länet – var medborgarna därmed åtminstone delvis förberedda. Bland annat genom existensen av en grupp på sociala medier.

Och trots årtiondena mellan militärens dödande skott 1931, och det konkreta hot mot liv som de olika sjukhusnedskärningarna i mitten av 2010-talet i praktiken riskerar utgöra, är den mentala kopplingen uppenbart potent. Så gick också den första bland flera enorma demonstrationer, i oktober 2015, med historiens vingslag under parollen ”Ådalen reser sig”.

Idag, ett och ett halvt år senare, har rörelsen utvecklats till ett komplext nätverk av experimenterande grupper som inte bara mobiliserar i opinion och på torg (Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus), utan därtill granskar och gräver (LVN Leaks), undersöker alternativa driftsformer som gemensamt ägande i föreningsform (Ådalen reser sig / Vård och Omsorg i Norrland), och nu också möter upp med civil olydnad. Den har därtill spridit sig till att även inkludera Örnsköldsvik, i takt med att även det sjukhuset ställts inför nedskärningshot inom ramarna för samma sparbeting.

Det är utan tvivel mäktigt, inspirerande och berörande, trots de sorgliga omständigheter som de facto råder när landstinget tjuraktigt kör på i vad som numer mest tycks handla om prestige.

Ådalen har, kan man säga – i Doroteaupprorets fotspår – erbjudit grunddragen för hur dynamiska sociala rörelser som åter söker fylla, tyvärr nötta, begrepp som demokrati och jämlikhet med innebörd, kan struktureras. Det kan ingen heller ta ifrån dem, oavsett hur slaget om sjukhuset i allmänhet och dess BB i synnerhet slutar.


Ursprungligen publicerad torsdag 2 februari 2017 på kultursidorna i Västerbottens-Kuriren (VK).

Så kan vi lära av Doroteaupproret

dorotea

Grattis Dorotea!

Nej, det här är inte – för er som minns 00-talets reklamkampanjer – ett meddelande om att invånarna i denna Västerbottniska kommun snart får förmånen att konsumera i en ny herrklädesbutik. I Dorotea ska sjukstugan öppna igen. Ortsborna ska få tillbaka de vårdplatser som landstinget för några år sedan beslutade att slopa som en del av det gigantiska nedskärningspaketet ”Projekt balans”.

Att vinna den segern har varit allt annat än enkelt. Mellan beskedet om nedskärningarna och dagens till synes goda slut ligger år av luttrat och envist motstånd. I över tre år ockuperade ortsborna sjukstugan för att hålla frågan vid liv och utveckla en kraftfull gemenskap. Genom att samla in över 20 000 namn krävde man genomförandet av den första folkomröstningen i en sakfråga i ett helt landsting. Och till slut avsattes även kommunens styrande socialdemokrater, för att ersättas av den lokala valplattformen Dorotea kommunlista.

Att vårdplatserna nu återställs beror på att det för landstinget kom att kosta betydligt mer än det smakade, såväl i krassa ekonomiska termer som i politiskt stöd.

Låt oss stanna upp för att verkligen uppfatta betydelsen av den här erfarenheten.

För samtidigt som vi firar den vinst som sprungit ur Doroteabornas uppror, står svensk sjukvård i en allt djupare kris. Dag ut och dag in läser vi i tidningarna om vårdanställda som kollektivt säger upp sig i protest mot en ökande arbetsbörda. Månad efter månad rapporteras om sjukstugor, vårdcentraler och sjukhus som hotas av ytterligare nedskärningar.

I Västerbotten konstaterade landstingsledningen, bara två dagar innan nyheten om Dorotea, att man åter sitter med ett underskott på cirka 200 miljoner kronor. Nya åtstramningar hägrar.

Sjukvården utgör utan tvekan ett av de verkligt stora konfliktfälten i vår samtid, tillsammans med frågor om mark och bebyggelse. Och vill man förstå hur ojämlikhet och avdemokratisering konkret skapas så är det en god idé att fästa blicken just här, liksom på länkarna fälten emellan – som i fallet med uppförandet av projektet ”Nya karolinska” i Stockholm.

Bakom nyhetsflasharna om vårdkris, bostadsbrist och fastighetsbubblor syns nämligen en helt annan bild.

Googla vilka företagare som finns med på listorna över de rikaste personerna i det här landet. Kolla vilka branscher de tjänar sina pengar i. Ta en titt på såväl politikers som tjänstemäns karriärvägar, efter att de lämnat sina uppdrag inom det offentliga. I stora delar av EU skulle de mönster, som här upprepas helt naket, tveklöst klassificeras som korruptionsbrott.

För varje försvunnen vårdplats, varje utbränd sjuksköterska, varje bostadslös ungdom och varje bortträngd småhandlare; en ökad vinst i någon kvartalsrapport och en före detta politiker eller tjänsteman med en ny, bättre betald tjänst på andra sidan förhandlingsbordet.

Så vad lär upprorsmakarna i Dorotea oss, nu när vi tillsammans firar deras seger?

För det första att kollektiv fortfarande kan utöva makt genom att göra tänkta ”effektiviseringar” ineffektiva – så länge beslut handlar om ekonomiska kalkyler snarare än värderingarna hos de som styr.

För det andra visar Dorotea hur detta kan göras – genom ett pragmatiskt experimenterande med såväl civil olydnad i legalitetens gränsland som uttnyttjandet av möjligheter i lagstiftningen och försök att rucka den parlamentariska sammansättningen med ett tydligt, avgränsat syfte.

Sist men inte minst har Dorotea-upproret visat egenvärdet av de gemenskaper som formats i kampen. För i dessa skapas andra sociala relationer av samarbete och solidaritet. Frön ur vilka nya, mer jämlika sätt att organisera samhällen kan växa.

Låt oss lära av det. Kopiera det till andra platser. Till större skalor, ovanför den lokala. Så växer nya folkrörelser fram. Så tar medborgarna makt. Precis så skapar vi tillsammans en bättre framtid.