Allmänningen tar plats bortom offentligt och privat

Privat eller offentligt.
Kring denna ägandets dikotomi kretsar i princip hela vår moderna politiska föreställningsvärld. Antingen ägs något av den enskilde (privat), eller så ägs det av staten (offentligt).

Att vara höger eller vänster är – om vi kokar ner det till dess kärna – att hävda den ena eller den andra av dessa ägandeformer är bäst lämpad för att upprätthålla produktivitet och fördela de rikedomar som samhället skapar.

Samtidigt ger erfarenheten av 1900-talet en tydlig bild av bristerna i alternativen. Den realiserade socialismen blev – trots minskad social ojämlikhet – i sina bästa fall samhällen med kraftig alienation och utebliven individualitet, och i dess värsta exempel; hårdföra diktaturer. I både dess demokratiska och dess diktatoriska form, något som bäst kan karaktäriseras som ”statskapitalism”.

Med socialismens borttynande, efter 1970-talets ekonomiska kris i allmänhet och efter Sovjetunionens fall i synnerhet, uppnådde det andra – eller som man nu sa: ”enda” – alternativet en hegemonisk ställning.

Marknaden skulle styra sig själv utan statlig intervention. Dess ”osynliga hand”, menade profeterna, var fullt kapabel att upprätthålla produktivitet och åstadkomma en successiv fördelning av det skapade välståndet.

Den illusionen punkterades emellertid i sin tur, med besked, i och med ankomsten av den globala ekonomiska krisen 2008.

Idag kan få ifrågasätta att resultatet av dess verkställande i praktiken inneburit exalerande utsugning av naturresurser, kronisk arbetslöshet och inte minst: en i alla avseenden ökad ojämlikhet. Likt den socialistiska samhällsorganiseringen koncentrerade ägandet till en monopolistisk stat, har ägandet (och välståndet) under marknadens osynliga hand koncentrerats till ett fåtal enskilda företag, vilka idag besitter en monstruös samhällelig makt, starkare än den hos många enskilda nationalstater.

Om socialismens kris artikulerade sig i uppror för större individuell frihet och begäret efter ett mer mångfacetterat och flexibelt samhälle, så har nyliberalismens kris artikulerat sig i uppror för fördelning av de skapta rikedomarna och inflytandet över samhällets organisering genom nya radikala former för demokrati.

Innan någon invänder bör vi här, som en parantes, fastslå att alla epoker – i realiteten – vid sidan om dess hårdragna exempel, dominerats av kombinationer och ansvarsdelning mellan offentligt och privat. De som idag säger sig stå ”i mitten”, eller till och med ”bortom” den så kallade vänster-höger-skalan, förespråkar i regel någon slags idé om en harmoniserad kombination eller till och med sammansmältning av offentligt och privat. Fokus för deras problemformuleringar ligger antingen i en kritik mot ytterligheterna (som i fallet med ”tredje vägens socialdemokrati”) eller i problemsökning bortom själva ägandeformerna (som i fallet med alla typer av berättelser som sätter kultur, värderingar, upplevda avartsfenomen och så vidare i centrum).
Här finns förstås även, också i vår tid, fundamentalistiska socialister liksom nyliberaler vars ståndpunkt baseras på att endera alternativ aldrig realiserats fullt ut, vilket gör det omöjligt att avfärda dess potential.

Gemensamt för alla dessa perspektiv – ortodoxt socialistiska, nyliberala, tredje-vägen-socialdemokratiska, nyfascistiska, ”alternativ ekonomi”-skolor och så vidare – är att de uppehåller sig inom de snäva ramarna av dikotomin mellan offentligt och privat som enda former för att organisera ägande, produktion och cirkulation.

Låt oss föreslå en radikalt annorlunda tanke, som de senaste decennierna ökat i omlopp. Att dikotomin mellan offentligt och privat är falsk, och att den utelämnar ett tänkbart och faktiskt existerande tredje alternativ: det gemensamma.

Kortfattat kan det gemensamma beskrivas som kollektivt ägande, bortom staten. Ett ägande där deltagande är fritt och frivilligt, där processen är öppen, och där resultatet är tillgängligt för alla.
I bestämd form har det gemensamma på svenska kommit att benämnas som allmänningar, efter benämningen på den allmänt tillgängliga jordbruksmark som småbönder brukade i feodala tider.

Allmänningarna benämns, i den konventionella ekonomin, allt som oftast som så kallade ”externaliteter”. Det vill säga; som något kapitalägarna inte själva skapar, men som fyller funktioner för deras förmåga att producera varor och tjänster.
Externaliteter är i denna tankevärld fukten som behandlar en yta. Bina som pollinerar blommorna. Språket vi använder för att kommunicera. Stigarna som gör skogen orienterbar. De över generationer socialt kultiverade växtarterna. Den allmänna kunskapsspridningen. Eller koden i en fri programvara.

De är i vissa fall ”naturliga”, och i andra fall skapade av mänsklig hand.

I kölvattnet av 1990- och det tidiga 2000-talets så kallade antiglobaliseringsrörelse kom så en akademisk och aktivistisk diskussion att växa fram med fokus på att tala om dessa externaliteter, inte som ett perifert fenomen, utan just som en specifik form av kollektivt ägande, med stark betydelse för den nya ekonomi som växt fram efter 1970-talets ekonomiska kris.

Tre separata fenomen kom att spela stor betydelse för denna teoretiska utveckling.

Först och främst; den situation som börjat växa fram i relation till jordbruket i fattiga, rurala regioner såväl i Latinamerika som i Asien.
Små, självförsörjande jordbruk inordnades här i rask takt i en storskalig och aggressiv industrialisering genom medel som bara går att beskriva som lågintensiv krigsföring. Men inte bara den gemensamma jordbruksmarken privatiserades. Även fröerna började, i rask takt, att patenteras och modifieras. Genom ny sofistikerad patentlagstiftning kunde de multinationella företagen tvinga jordbrukarna att sluta använda de fröstammar de gemensamt kultiverat i generationer, för att istället skuldsätta sig för att köpa patenterade ettåriga fröer. Situationen gav upphov till framväxten av en rad nya bonderörelser som på många håll kom att utgöra social bas för populistiska partiers parlamentariska framgångar.

Parallellt tog utvecklingen av ny informations- och kommunikationsteknologi fart; med internet som starkast lysande stjärna. Nätet blev snabbt en skådeplats för konflikter mellan entusiaster som använde de nya teknologiska möjligheterna för gemensamma ändamål, och kapitalägare som sökte inhägna och patentera informationen och kunskapen för att kunna tjäna pengar på den. Den rörelse som här växte fram har kommit att benämnas som Peer-2-peerrörelsen, i relation till den öppna nätverksstruktur man utvecklade. Kända P2P-projekt, eller ”digitala allmänningar”, är uppslagsverket Wikipedia och operativsystemet Linux.

Det tredje fenomenet berör framväxten av den post-industriella staden, eller ”metropolen”, som många väljer att benämna den. Metropolen är en geografisk miljö präglad av socialt, självständigt, kognitivt arbete. En plats där idéer, kreativitet och kunskap skapar sina egna flöden och ger upphov till en rad immateriella värden oberoende av kapitalägarnas konkreta insatser.
Men även i fallet med dessa ”urbana allmänningar” söker kapitalet hitta nya strukturer för att tjäna pengar på de värden de skapar.
Ett exempel på detta är hur fastighetsmarknaden säljer ett område med dess stämning eller nisch, som ska tilltala en köpstarkare grupp att flytta till området, med följd att bostadspriserna höjs och de som inte har råd att stanna trängs undan. Även i detta fall har situationen samtidigt givit upphov till kraftfulla rörelser som kämpar för ”rätten till staden”.

Den abstrakta bild som här träder fram är den av å ena sidan en växande mångfald – sociala, kulturella och naturliga – allmänningar, och å andra sidan ett ekonomiskt system som hägnar in, förstör och hindrar dessas aktivitet och fortlevnad genom att – likt en parasit – försöka suga ut dess materiella och immateriella värden.

Hur kan vi, med hjälp av de diskussioner som finns i omlopp inom dessa framväxande allmänningsrörelser, tänka oss kortsiktiga förbättringar, och på lång sikt; en lösning på den ekonomisk-politiska situation som här tecknas?
En lösning som bejakar det gemensamma ägandet, och bryter sig bortom den falska dikotomin mellan offentligt och privat.

Vi upplever att utgångspunkten är så banal som att vi måste börja tala om allmänningarna, eller rättare sagt, lära oss ett språk som förmår oss beskriva det gemensamma ägande vi redan uppehåller oss med att skapa och förvalta. Vi måste, så att säga, skapa en självmedvetenhet om allas vår roll i den sociala produktionen. Längs den stigen kan vi sedan tillsammans utveckla nya modeller för resurs- och inkomstfördelning och strukturer som underblåser framväxten av radikala former för demokratisk självförvaltning. Och på många håll i världen, så är rörelserna redan på god väg.

——
Skriven tillsammans med David Johansson, publicerad i Tidningen Syre 26 juni 2015. 

Rörelser i riktning mot ett gemensamt ägande

rorelser

Människor har en benägenhet att dela upp helheter i dikotomier – tydliga motsatspar som tvingar in allting i den ena eller den andra kategorin, och samtidigt utesluter ytterligare alternativ.

Dikotomierna hjälper oss att begreppsliggöra och åtskilja, och är ibland ganska funktionella. Men en dikotomi kan också vara falsk.

Ett exempel på en falsk dikotomi är den vanligt förekommande uppdelningen mellan offentligt och privat. Alltså; idén om att något måste ägas av endera staten, eller av den enskilde individen.

Om endast dessa två kategorier ges; var placerar vi då till exempel språket som vi talar och skriver? Ägs språket av staten? Kan någon enskild individ hävda äganderätten till det och utkräva avgifter av den som vill använda det? Eller luften vi andas, vattnet i våra sjöar, älvar och hav? Vem äger detta?
Oförmågan att hantera offentligt eller privat som en falsk dikotomi leder paradoxalt ofta till en annan falsk dikotomi: ägande eller icke-ägande.
Luften ägs inte av varken stat eller enskild individ, alltså äger ingen luften.
Och det stämmer ju inte. För vi har ju rätt att andas den, att använda den närmast som vi önskar. Precis som språket, och vattnet. Och en oändlig massa andra saker.

Så vad ska vi kalla detta ägande, som varken är offentligt eller privat?
I det latinska språket benämns det som ”communis”, på svenska närmast översatt till ”gemensam”, eller ibland ”allmän”. Tyvärr tycks vi, i vårt språk, slarvat bort distinktionerna mellan detta begrepp och ”det offentliga”, med det senares tydliga koppling till staten som samhällelig institution. Det latinska begreppssammanhang, som även överförts i exempelvis engelskan och italienskan, fördunklas oss.

På engelska heter gemensam (communis); ”common”, i relation till det offentliga; ”public”.
Det vi på svenska kallar för allmänningar, alltså just gemensamt, icke-statligt ägande, heter på engelska ”commons”. Och sen har vi ”communication” från latinets begrepp för ”att dela”, ”common people”, som vi kallar för vanligt folk, ”common sense”, som vi benämner sunt förnuft, och såklart ”community”, ett samlande begrepp för vad vi ömsom kallar samhälle, bostadsområde, gemenskap och samfund.

Jag tror att det finns en poäng för oss att gemensamt återbörda begreppet ”gemensam”, och dess böjning ”allmänning” (något som är gemensamt), som en mer specifik och självklar beståndsdel i vårt vardagliga språkbruk.
De senaste decennierna har hela vår politiska föreställningsvärld präglats av den falska dikotomin mellan offentligt och privat. Mot ett överstatligt DDR-Sverige ställdes den enda vägens politik – privatiseringarna – till slut anammad av alla konventionella politiska krafter från höger till vänster.
Och när vi nu står i med resultatet i ökade klyftor och kringskuren demokrati tycks det enda alternativet vara att söka upprätthålla status quo eller längta tillbaka till det där samhället som en gång (med rätta) ifrågasatts för sina brister och baksidor.

Det gemensamma ägandet, som varken offentligt eller privat, är inte blott en utopisk skiss. Det är något som redan praktiseras i allt från väg- till bya- till idrottsföreningar. Det är modellen för en rad av vår tids mest framgångsrika virtuella projekt såsom uppslagsverket Wikipedia och operativsystemet Linux – det senare används i majoriteten av våra så kallade smarta telefoner. Det är strukturen enligt vilken vi hanterar tillgången till flera av våra viktigaste naturresurser. Det är hur vi överhuvudtaget förmår att kommunicera med varandra; eftersom språket tillhör oss alla och förvaltas gemensamt.

Problemet är inte att det gemensamma ägandet inte fungerar – vilket exempelvis nobelpristagaren Elinor Ostrom i sin Allmänningen som samhällsinstitution från 1990 med besked visat – utan att den samtida kapitalismen i kölvattnet av industriell automatisering undergräver dess potential, genom att försöka suga ut avgifter ur dess (från kapitalet självständiga) skapande.

Det gemensamma – allt från biologiskt material till naturresurser, urbana gemenskaper och kod – inhägnas konstant av olika typer av patenter och påtvingade avgifter av kapitalägare som söker tjäna pengar på dess existens.
Ett exempel är hur fröstammar, som frambringats genom generationer av gemensam kultivering i jordbruk, patenteras av resursstarka företag som därefter kan tvinga bönderna att betala avgifter till dem för att få fortsätta odla med stammarna.

Detta beteende premieras i hög grad av den – i global och lokal bemärkelse – förda politiken, i jakt på en tillväxt som inte längre tycks syfta till att tillgodose något annat behov än att skapa fortsatt ekonomisk tillväxt.
Men så finns även mottendenser. Sociala rörelser som kämpar för att hindra ytterligare privatiseringar, men som istället för att romantisera ”det offentliga”, söker öppna upp politiska och juridiska processer för att möjliggöra det gemensamma ägandets framväxt.

I Italien ledde ett försök att privatisera landets vattenresurser till en folkomröstningskampanj, där nej-sidan vann med förkrossande majoritet. Kompletterad av rörelser som i krisens spår ockuperat tomma bostadshus och nedlagda kulturinstitutioner har de därefter sökt sätta press på staten att börja överföra makt till gemensamma strukturer.
Bologna, och en rad andra italienska städer, har nu ingått i ett internationellt samarbete kallat ”Städer som allmänningar” med ambitionen att utveckla strukturer där medborgarkoalitioner ges konkret inflytande över utvecklingen av till exempel en stadsdel.

En strimma framtidshopp, i ett Europa där allt fler tycks vantrivas med vår samtid, men endast lyckas söka lösningar i dåtiden. Låt oss istället tala om det gemensamma – om allmänningarna.