Ny halvlek i spelet om staden

Ännu en långbänk. Och ännu en kapitalstark välgörare som sägs komma till undsättning med ett handfast agerande.

Men om vi umebor det senaste årtiondet vant oss att det är kulturen som ska hjälpas få rum, så handlar det denna gång istället om fotbollen. Närmare bestämt om byggandet av en fullstor fotbollshall.

Turerna har gått att följa lite fram och tillbaka i lokala medier, men det är först i senaste numret av fotbollstidningen Offside (1/2016) som berättelsen ges välförtjänt djup. I artikeln ”Du sköna nya hem” tecknar skribenten Oskar Sonn Lindell ambitiöst matchbilden, som en del i det större temat ”Sporten och kapitalet”.

I korthet handlar historien om den omtvistade friskoleentreprenören Raja Thoréns något okonventionella intåg i den lokala idrottsvärlden, och dess stundande kulminering i projektet med fotbollshallen. På motsatt planhalva står Jan Brännvall. En före detta kommunal skoltjänsteman, tillika ordförande i fotbollsföreningen IFK Umeå. Brännvall menar dels att kommunen principiellt inte borde samarbeta med någon som gjort sig rik på att bedriva undermålig undervisning, samt, att kommunen genom den föreslagna formen riskerar att ekonomiskt sätta sig i en kass sits med långa bindande avtal.

Under reportagets förlopp blir parallellerna till turerna kring Vävens tillblivelse allt svårare att ignorera, trots att de aldrig rakt ut omnämns. I båda fallen hänvisas friskt till att detta har stött och blötts hur länge som helst. I båda fallen sägs en långvarig önskan hos gräsrötterna (kulturlivet respektive fotbollsföreningarna) av nya lokaler stå som skäl till att just detta projekt nu måste bli av. Och i båda fallen föreslås lösningen av en kapitalist som tonar ner de egna ekonomiska vinningarna i projektet, till förmån för viljan att ge något tillbaka till lokalsamhället i anslutning till ett genuint personligt intresse i ändamålet.

I fallet med fotbollshallen hänvisas faktiskt också just Vävenavtalet, i en intervju med kommunalrådet Hans Lindberg på Thoréngruppens hemsida, som den typ av konstruktion man eftersträvar för driften. Alla eventuella alternativ, billigare samt mer anpassade för och av gräsrötterna, tycks också numer borta från förhandlingsbordet. Och det fintas rejält med mediala utspel om att detta nu måste gå snabbt, så att inte välgöraren ledsnar och går med sin plånbok någon annanstans.

Det hela är utan tvivel symptomatiskt för vår samtida samhällsplanering. En av världens mest välkända kulturgeografer – professorn David Harvey, verksam i USA – beskrev den redan 1989 i essän ”Från storskalighet till entreprenörskap”.

Harveys poäng är tydlig: I så kallade offentlig-privata samverkan tenderar den privata aktören att kamma hem vinsterna, samtidigt som det offentliga står med de betydande riskerna. Allt som oftast skapar det en ständigt förvärrad spiral av skenande offentliga utgifter, som leder till ännu fler kortsiktiga lösningar byggda på beroendeställning till samma privata kapitalister. Politikernas handlingsutrymme äts successivt upp av de långa, bindande åtagandena vilket för eller senare går ut över mer justerbara mål som, ja, säg till exempel ”mindre barngrupper i skolan”.

Raja Thoréns förslag till fotbollshallbygge, komplett med kontor för det egna företaget, bereds nu av tjänstemännen hörandes till kommunstyrelsens närings-och planeringsutskott. Återstår att se huruvida det lokala föreningslivet inom fotbollen klyvs mellan hoppfullhet och motstånd, precis som kulturlivet gjorde inför Väven. Och därtill, om Umeås skattebetalare i bredare bemärkelse är beredda att acceptera ännu en offentlig-privat samverkanslösning av denna typ, i en tid då den kommunala skuldsättningen redan är så hög att nedskärningarna står för dörren i flera av kärnverksamheterna.

Offsides reportage bidrar med en god utgångspunkt för en bred, eftertänksam demokratisk debatt kring frågan. Låt hoppas att det inte misstas för ett slutord.

En stad under förvandling

lule

En smärtsam, ihållande upplevelse av déjà vu. Lite så känns det att som Umeåbo ta del av nyheterna och bekantskapskretsens sorl från Luleå denna regnruskiga sommar.

Det finns förvisso i sak en hel del som skiljer förloppen åt. Men essensen i dessa norrländska kuststäders stadsomvandlingar är i större bemärkelse lika.

Resurser och inflytande flyttas successivt från det offentliga, till privata företag i framförallt fastighetsbranschen. Beslutsprocesser läggs upp för att till varje pris kringgå den besvärliga omständighet som demokratiskt inflytande riskerar innebära. Och benägenheten att tysta kritiska röster tilltar, i takt med att stadens varumärke blir en allt viktigare faktor i kommunernas utvecklingsstrategier.

Men dagspolitiska brasklappar och floskler åt sidan. Varför agerar egentligen lokala makthavare som de gör?

Ett möjligt svar går att finna i essäsamlingen ”Ojämlikhetens nya geografi” (Atlas, 2011). Där tecknar nämligen författaren David Harvey – professor i kulturgeografi verksam vid City University of New York – vad som kan beskrivas som konturerna av den ekonomiska politik som under 2010-talet raskt brett ut sig i medelstora svenska kommuner som Luleå och Umeå.

Enligt Harvey har städer i globaliseringens kölvatten tvingats in i en hårdnande konkurrens sinsemellan om geografiskt allt mer rörliga resurser såsom potentiella invånare, turister och investerares pengar.

Det hela blir snabbt, som på alla marknader, ett slags race mot botten.

Samhälleliga funktioner börjar ses som ogynnsamma kostnader vilka till varje pris ska hyvlas bort. Lån tas för att göra spekulativa investeringar i syfte att uppnå tillfälliga konkurrensfördelar. Bostadsbubblor blåses upp i brist på långsiktiga, fördelningspolitiska insatser. Och allt större summor pumpas istället in i stadsvarumärkeskampanjer, turistevenemang och PR-jippon.

Framförallt tenderar demokrati att upplevas som ett slags hinder som står i vägen för den flexibilitet och effektivitet som tycks krävas för att hävda sig gentemot konkurrenterna.

Att överföra skattemedel, mark, fastighetsbestånd och inflytande över stadsplaneringen till en, eller ett fåtal, privata fastighetsägare har alltså i teorin en tydlig funktion. Saker går snabbare än när medborgare tillåts hålla på att tycka till och ängsliga politiker därmed tvingas balansera utvecklingen i förhållande till opinioner och valresultat.

Ackumulation genom fråntagande, kallar Harvey det. En slags småskalig imperialism i vår egen närmiljö.

I Umeå har de senaste årens stadsutveckling utifrån denna modell inneburit å ena sidan en växande offentlig skuldsättning, å andra sidan lika snabbt växande vinster hos enskilda fastighetsägare. Kommunens information har blivit marknadsföring. Kritik en slags smuts på varumärkesfasaden. Och den lokala demokratin känns allt oftare mest som en kuliss, tömd på verklig substans av medborgerligt inflytande. Som ett eko av den effekt samma politik haft på mängder av andra städer världen över.

Men, däri finns också en motstridig tendens.

Framväxande, självorganiserade mötesplatser i bostadskvarteren skapade när kulturutövare och stadens fattigaste hittat gemensamma beröringspunkter. En tilltagande vilja att, om så krävs, ta både fastigheter och mark i anspråk för att tillgodose de egna och de samhälleliga behoven när kommunen slutat leverera.

I Luleå har fastighetsbolaget Rikshem köpt 1600 hyreslägenheter, fem äldreboenden och en kulturby av kommunen under inte helt oproblematiska former. En omvandling av staden står i startgroparna. En lokalhistorisk brytpunkt, enligt kommunalrådet.

Kritiska röster höjs, men dämpas lika snabbt av karriärsaspirerande tjänstemän och ledande politiker, oroade för att investerarna ska skrämmas bort.

Blir det, som makthavarna så nervöst lovar, bra tillslut? Ni får ursäkta om den frågan blir hängandes i luften, men svaret är långt ifrån självklart. Delvis avgörs nämligen utfallet av huruvida Luleborna lyckas komma samman med sådan styrka att de kan hävda sina intressen, gentemot de fastighetsägare som kommer vilja göra högsta möjliga vinst på sina investeringar.

Staden och dess utformning, menar Harvey avslutningsvis, blir i vår tid en allt viktigare sfär kring vilken de stora konflikterna om resursfördelning sker. I denna kontext växer över hela världen nya slags folkrörelser fram, i en tid då gamla tynar bort. Om så kommer ske också i Luleå de närmsta åren. Ja, det återstår för de berörda att visa, snarare än för en kulturskribent att sia om.

Doroteaupproret bär frön till ett jämlikt samhälle

doroteaTre år och tre månader.
I tusen etthundranittiosex dagar turades Doroteaborna om att hålla hus i sjukstugans ockuperade entréhall, efter att de i början av 2012 fått nog av landstingets successiva fråntagande av resurser i inlandet.
Gnistan denna gång var ännu en vända nedskärningar, riktade mot bland annat akutvårdsplatser i Dorotea och ambulanstillgången i grannkommunen Åsele.

Men den bakomliggande slitningen; något mycket större än så. Att ”det känns som att de vill tömma inlandet”, som en av ockupanterna uttryckte det för Västerbottens Folkblad under ockupationens andra dag.

Och konflikten bör nog ses vara såväl en sakfrågestrid och samtidigt, en pusselbit i en mycket längre och snårigare kamp för rätten att överhuvudtaget kunna bo kvar på orter som inte anses leva upp till de ekonomiska strukturernas krav på relativ lönsamhet.

Att inte fascineras av Doroteabornas till synes orubbliga motstånd är svårt. Förmågan att dag efter dag hålla lågan vid liv.

Kontinuiteten, men däri också vetskapen om att ekonomiska effektiviseringar slutar vara rationella om de tvingas kosta mer än vad de smakar. Sjukstugeockupanter är nämligen en svårkontrollerbar utgift. Än mer så om de samlar in över 20 000 namn för att tvinga igenom Sveriges första folkomröstning i en sakfråga i ett helt landsting.
Genom sådan terrorbalans kan status quo för stunden upprätthållas. Kanske kan här till och med vissa förbättringar kortsiktigt vinnas – även inom en struktur som egentligen talar till upprorsmakarnas nackdel. Ambulansen i Åsele blev ju faktiskt kvar i slutändan, efter kostsamma och parodiska försök med så kallad akutbil. Och Dorotea tycks för tillfället ha fortsatt akutvård på orten, så till vida Dorotea kommunlista fullföljer de vallöften som gav dem stora delar av Socialdemokraternas väljare i samband med valet i höstas.

Svårare tycks emellertid de större hägrande frågorna vara.

För över tid är bilden av ett Västerbottniskt inland i avfolkning och avveckling trots vågor av lokal organisering närmast entydig. Vid kusten finns städer med stora ambitioner om befolkningstillväxt, till vilka makt och resurser alltjämt fortsätter att koncentreras.

Men, och det här är viktigt.

Det är knappast gemene Umebo som tjänar på den utveckling som Doroteaborna gått i strid mot. Stadens samförståndspräglade politik för att locka nya invånare, turister och investeringar har i hög grad byggt på spekulativa framgångskalkyler, där lånefinansierade prestigebyggnader och marknadsföringsjippon förväntats säkerställa välfärdens finansiering. Och som i så många andra liknande exempel tycks utfallet för stunden snarare innebära stora underskott, som nu paradoxalt ska täckas upp genom tunga nedskärningar i allt från skola och äldrevård till kultur och fritid.

Än värre är att inflyttningen av nya invånare inte mötts med motsvarande ökning i tillgången av för målgruppen adekvata bostäder, vilket över tid trissat upp såväl hyror som privatbelåning. En situation som nu tänks kunna lösas genom privatiseringar av allmännyttiga bestånd, med den uppenbara risken att de fattigaste umeborna därefter trängs ut i nya periferier för att lämna plats åt mer betalningsstarka invånare. Precis den stigen har för övrigt andra expansiva kuststäder, som Luleå och Skellefteå, den senaste tiden vandrat in på.

Den stora vinnaren på vår samtida urbanisering är snarare ett fåtal framsynta kapitalägare, i synnerhet kring fastighetsmarknaden. Där hål syns i såväl kommunens som landstingets budget, märks nämligen i dessas årsredovisningar parallellt snabbt stigande vinster.

Att tänka sig en utväg ur en samhällsstruktur av denna omfattning kan förstås lätt te sig som en överväldigande, närmast omöjlig uppgift. Och härmed finns ju i vår tid också allt oftare de förenklade svaren. Populistiska berättelser som säger att det är endera invandraren, den privilegierade stadsbon eller den bidragstagande lantisen som är problemet. Bara hen assimileras, tar ansvar för sina fördelar eller sätts i arbete så kommer åter samhället att stiga mot ljuset.

En mer eftertänksam men samtidigt optimistisk berättelse, som cirkulerat i mitt huvud parallellt med Doroteakonfliktens utveckling, har arbetats fram av den italienske författaren Antonio Negri.

I en teoretisk men fängslande essä med titeln ”Motmakt” från 2001, diskuterar han att fröna till nya, mer jämlika former för samhällsorganisering, i sig faktiskt redan skapas i det vardagliga motståndet och dess mer organiserade form; upproret.

Här finns experimenten med demokratiskt beslutsfattande vid stormötena. Försöken att skapa hållbarhet genom samarbete, snarare än inbördes konkurrens, vilka i Dorotea kännetecknats av berättelser om handlare som bidragit med mat, och sjukvårdspersonal som varje morgon kokat kaffe åt ockupanterna. Små gemensamma erfarenheter om alternativa vägar att tillgodose sina egna och samhällets behov.

Utmaningen, menar Negri, är därför inte bara att fortsätta skapa och sammankoppla öar av motstånd mot de gamla strukturer som misslyckas att möta människors behov. Man måste även ta fröna till alternativ som där skapas på allvar. Genom en sådan utgångspunkt kan vi på ett konkret sätt föreslå förändringar som ger alternativen möjlighet att växa sig starka, för att på sikt kunna nå skalan av ett nytt slags samhälle.

Negri har, i linje med detta, på sistone föreslagit att skattetrycket gradvis bör flyttas från arbete till finansiella transaktioner, fastighetsägande och utvinning av naturresurser. Så kan medel frigöras för att finansiera exempelvis en garanterad basinkomst, vilket i sin tur tänks ge människor tid att bygga nya strukturer för skapande och fördelning av rikedom genom frivilligt samarbete. En kanske inte helt oattraktiv idé, i ett Västerbotten där få i dag tycks tjäna på den riktning samhällsutvecklingen rör sig mot?

—————–
Ursprungligen publicerad i Västerbottens-Kuriren, 23/7-2015

Söndra och härska i bostadspolitiken

Nej-sägande, protektionistiska grannar. Allt oftare pekas de ut som syndabock för den akuta bostadsbristen. Inte minst har tonen hårdnat och sökandet efter en enkel fiende tilltagit sedan Stockholms stad beslutade att bordlägga planeringen av ett relativt stort antal nya bostäder. I ivern att stå på barrikaderna för en bättre bostadspolitik tycks allt fler tyvärr missa det historiska perspektivet, den övergripande strukturen och de verkliga maktförhållanden som präglar städernas utveckling.

För att förstå staden i allmänhet och bostadsmarknaden i synnerhet måste vi analysera de senaste decenniernas systemskifte. Det handlar om en fundamentalistisk tilltro till marknadskrafternas förmåga att skapa och omfördela rikedomar. Om att staten, snarare än att agera motpart eller broms gentemot marknadskrafterna, i så stor mån som möjligt istället ska understödja företagens möjlighet att expandera.

När det gäller arbetsmarknaden har allt fler förstått vad som hänt sedan tillväxten började stagnera i mitten av 1970-talet. Vi har berättat historierna om hur Reagan, Thatcher och alla deras efterföljare utlokaliserade industriproduktionen, undergrävde fackföreningarnas makt och krossade förtroendet för den offentliga sektorn genom att gradvis underminera dess finansiering. I marknadsfundamentalismens namn ersattes också sysselsättningsmål med jämviktsarbetslöshet.

Och så lite härska genom att söndra. Väl utplacerade kilar mellan de arbetande och de arbetslösa så att solidariteten långsamt bryts ner. De som har jobb intalas att de arbetslösa är lata parasiter. Och till de arbetslösa sägs något snarlikt: Det är facket som är boven. Deras protektionism är orsaken till att du inte har något jobb. Medan alla krigar mot alla om smulorna lobbar kapitalägarna igenom nya förändringar som flyttar ännu mer makt och resurser till dem själva.

Samma sak gäller alltså när det kommer till stadens planering och bostadsförsörjningen. Men om den nyliberala hegemonin sedan krisen 2008 krackelerat något på arbetsmarknaden, är den i denna samhällssfär fortfarande stenhård norm.

Det snackas rätt lite om hur idéer om bostaden som social rättighet och staden som demokratisk arena närmast tillintetgjorts. Om hur befolkningen skuldsatts över öronen genom egnahemsägande. Om hur allmännyttans roll slagits i bitar genom regler om ”konkurrens på marknadsmässiga villkor” och utförsäljningar av bestånd. Eller om hur kommunens roll som övergripande planerare undergrävts genom mark- och fastighetsförsäljningsdirektiv och utlokalisering av planeringsuppdrag till privata aktörer. Och om hur monopoltendenser ger marknadsaktörerna möjligheten att höja sina vinster genom att strukturellt underminera tillgången.

Framförallt pratas det inte alls om hur dessa förändringar hänger samman i en övergripande strategi för att flytta stora rikedomar från flertalet till fåtalet, och hur avdemokratisering följer därpå. Vad vi istället får är en debatt fylld av härskande genom att söndra. Precis som facket görs till måltavla för arbetslösheten blir grannar som kämpar för rätten till ett trivsamt närområde de som står i skottlinjen. Ömsom med argument att de är priviligierade som försvarar sin egen position, ömsom genom att kalla dem miljömuppar, trädkramare och det allt populärare: nimbys – efter uttrycket ”not in my backyard”.

Resultatet blir att de ekonomiska makthavarna lugnt kan lobba igenom ytterligare uppluckringar av de sociala rättigheter som 1950- 60- och 70-talets folkrörelser ägnat mödosam kamp åt att vinna. Bort med rätten att överklaga, bort med bullerregler, bort med reglerad levnadsstandard.

För den som istället läser kulturgeografen David Harveys ”Rebel cities”, eller tar del av erfarenheter från de spanska och polska ”rätten till staden”-rörelserna som växt sig starka efter krisen 2008, finns en hel del att lära om den situation vi hamnat i. Från Barcelona till Krakow till El Alto säger de samma sak: Vi måste samtidigt kämpa för billiga bostäder, ökat demokratiskt inflytande och tillgång till rekreation i våra närområden. Och såväl fattiga bostadslösa, aktivister från sociala center, grannar som kämpar för grönområden och kollektivtrafikanter måste vara en del av en gemensam rörelse om denna ska kunna forma medborgarförankrade planer och nya sociala institutioner.

Bara genom att komma samman som ett myller kan vi bli starka nog att stå emot de mäktiga byggherrar, fastighetsägare och kapitalister som idag härskar över våra städer.

När demokratin privatiseras

arbet

Hur går det egentligen till när en vanlig svensk kommun ska bygga ett nytt hus? Ja, ni vet: en multiarena, ett badhus, ett kulturhus eller något annat så där tidstypiskt som ploppar upp i varenda stad med åtminstone minimal befolkningsökning. Och förresten, hur gör samma svenska kommun när den gamla gågatan eller det lilla torget ska rustas upp?

De flesta har en någorlunda klar föreställning. Ett parti, troligtvis de som innehar majoriteten i fullmäktige, presenterar ett förslag: ”Rusta upp Gustav Vasas torg.” Någon från byggnadsnämnden, tekniska nämnden eller till och med ett kommunalråd går ut i media och berättar om visionen: ”Torget är slitet och otidsenligt, vi måste göra det mer attraktivt så att stadskärnan blir levande.” Den lokala tidningen publicerar bilder och citat. Någon från oppositionen yttrar sig. Kanske följer en period av debattartiklar och insändare som låter frågan nötas och tydliggöra medborgarintresset. Efter en tids resonerande är det dags för omröstning i fullmäktige eller den nämnd som har ansvaret delegerat till sig genom delegeringsordningen. En majoritet av ledamöterna i församlingen röstar för, några oppositionella röstar mot, och förslaget antas.

Nu är det dags för tjänstemännen att ta vid. Planen projekteras, utförandet upphandlas, sakägare som grannar får överklaga och till slut börjar det nya torget byggas.

Fast nej, så går det ju inte alls till i en vanlig svensk kommun.

För denna berättelse härstammar från den storskaliga stadsplaneringens tidsålder, för att parafrasera den amerikanske kulturgeografen David Harvey.

Enligt Harvey skedde efter 1970-talets stora ekonomiska kris ett skifte från ”storskalighet” till ”entreprenörskap”.
Industrierna hade börjat automatiseras och utlokaliseras inom en allt globalare geografi. Den modernistiska staden var i kris. Men det fanns också framtidsvisioner som under 1980-talet skulle börja få starkt gensvar, i synnerhet i USA. Beslutsfattarna skulle enligt dessa visioner anpassa sig till idén att städer nu befann sig i en konkurrenssituation om investeringar, inflyttare och turister på en global marknad. De var tvungna att bli mer uppfinningsrika, entreprenörsmässiga, kapabla att hitta smarta, pragmatiska lösningar på städernas problem.

I Sverige skulle den allmänna upplevelsen av guld­ålderns* slut emellertid dröja något decennium, till dess att 1990-talets kris uppenbarade sig med stigande räntor, sprucken bostadsbubbla och tunga nedskärningar i offentlig sektor som följd.

Kanske mer än någon annanstans framträdde i stadsrummet en bild av ett gammalt ideal som nu dödförklarats utan att ha ersatts av ett nytt, självklart alternativ.

Kvar vid de centrala torgen, längs gågatorna, stod de modernistiska betong- och tegelkolosserna och påminde om en svunnen tid. Samtidigt började såväl de sociala som de materiella slitningarna i städernas omfattande miljonprogramsområden göra sig påtagliga.

Den stadsutveckling som trots allt skedde under 1990-talets andra och 00-talets första hälft präglades fortfarande av punkthus och villamattor i städernas ytterkanter, liksom externa köpcentra omöjliga att ta sig till utan bil.
Men i mitten av 00-talet börjar något på allvar hända. Debatterna från det amerikanska 1980-talets mitt tränger in på SKL:s** sammankomster. De diskuteras i debattartiklar och på mässor. En ny generation konsulter inom planering och arkitektur går frälsningsvandring genom det avlånga landet.

Det börjar talas om ”förtätning med blandad bebyggelse”, och varje stad med någorlunda självaktning planerar multiarenor och kulturhus, eller förlåt, ”märkesbyggnader”, ”landmärken”. Det tycks som att alla nu på allvar vill ”sätta staden på kartan”. Troligtvis är det ingen slump att Richard Florida 2002 släppte sitt magnum opus Den kreativa klassens framväxt, utgiven på svenska först 2006.

Florida, en amerikansk sociolog och ekonom, ses inte sällan som den mest framträdande förespråkaren för stadsmarknadsföringens möjligheter. Hans huvudsakliga tes gör gällande att städer inte bara ska konkurrera om invånare, turister och investeringar, utan mer specifikt, om dem han benämner som den ”kreativa klassen”. Det är i städer där denna kreativa klass – kulturarbetare, it-arbetare, bohemer – trivs som välståndet även generellt är växande. Av den tillväxt som denna grupp väntas generera antas delar sippra ned till den övriga befolkningen, så att alla i slutändan gynnas. Att Florida vänder sig just mot byggen av storskaliga arenor och köpcentra tycks inte spela någon större roll; det är grundtesen om städernas konkurrenssituation som etsar sig fast bland kommunala politiker och tjänstemän.

Den entreprenöriella tidsåldern har nått svensk stadsplanering, och på många håll iscensätts därmed ett omfattande skifte, bortom offentliga debatter och ideologiska skiljelinjer. Förmodligen märks det bäst i de fördjupade översiktsplaner som kommuner antagit det senaste decenniet. Dessa planer utmärker sig genom en tydlig dubbelhet som kanske lättast låter sig beskrivas med Karl Marx gamla begreppspar bas och överbyggnad.

Å ena sidan sker här väldigt tydliga förändringar i de materiella förutsättningarna för stadsutvecklingen. Kärnan
i dessa förändringar är en tilltagande samverkan, eller uppsättningar av partnerskap, mellan den offentliga sektorn och det privata näringslivet. Å andra sidan kläds dessa materiella förändringar in i ett slags ideologiproduktion, ett språk fyllt av positiva och progressiva värdeord, som ger ett fasadartat intryck av att befolkningen som helhet ska gynnas. Städerna ska bli ekologiskt hållbara. De ska vara tillgängliga för handikappade. Planeringsprocesser ska genomsyras av genusanalyser och segregationen ska tillintetgöras.

Kanske går denna paradox enklast att förstå i en jämförelse med guldåldern, och dess likartade dubbelhet?

Då: En ackumulationsregim*** baserad på storskalig löpande band-produktion, iklädd en berättelse om bygget av ett ”folkhem”, en socialistisk framtid.

Nu: En ackumulationsregim baserad på entreprenöriell samverkan, ”ackumulation genom fråntagande”****, iklädd en kostym om skapandet av det individfokuserade och mångfasetterade urbana samhället med oändliga valmöjligheter.

Denna ”ackumulation genom fråntagande” är även i sig en mångfasetterad process, som sker genom en rad olika mer specifika metoder. Gemensamt för dessa är att de omfördelar resurser från fattiga till rika, att de skapar nya marknader, samt att de återskapar befolkningens beroendeställning till de kapitalistiska produktionsbetingelserna.
Jag vill här emellertid framför allt uppehålla mig vid en av dessa metoder, vilken varit under stadig framväxt i kommunala utvecklingsprojekt det senaste decenniet. Denna metod kallas för ”offentlig-privat samverkan”, OPS.
Offentlig-privat samverkan beskrivs vanligtvis som en modell där kommunen ingår ett långsiktigt och omfattande avtal med en privat aktör kring utveckling eller förvaltning av offentlig verksamhet. Ett vanligt exempel är bygget av nya Karolinska sjukhuset i Stockholm – omgärdat av skenande kostnader, skatteplanering och mutskandaler.

Men även mer sofistikerade exempel har på senare år blivit allt vanligare i Sverige. Här handlar det inte bara om samverkansprojekt utan om regelrätta partnerskap, där kommuner tillsammans med en eller flera privata aktörer bildar gemensamt ägda bolag för uppförande och drift av ett specifikt projekt. David Harvey, som granskat dessa modeller i USA, skriver i essäsamlingen Ojämlikhetens nya geografi att detta i många fall ”inneburit att den offentliga sektorn tar på sig riskerna medan den privata sektorn håvar in förtjänsterna”.

Ett svenskt exempel på detta är uppförandet av landmärket Väven i Umeå. Detta kulturhus byggs, och kommer även att förvaltas, till hälften av Umeå kommun och till andra hälften av den privata fastighetsjätten Balticgruppen. Genom att kommunen från början förbundit sig att i 25 års tid hyra 15 000 av de 24 000 kvadratmeterna specifikt för kulturverksamhet (såsom ett bibliotek, museum, konsthallar) har man alltså tagit på sig en betydande del av risken med projektet, vars totala kostnad uppgår till nästan en miljard kronor. Balticgruppen å sin sida tjänar på projektet i två led: genom utdelning av eventuell vinst och även genom att de omkringliggande byggnader man äger ges ett betydligt attraktivare läge.

Ett annat problem i sammanhanget gäller offentlighetsprincipen.
Vanligtvis diarieförs alla kommunens göromål och kan, oavsett anledning, därmed begäras ut och granskas av medborgare, medier och rörelser. Detta gäller emellertid endast om kommunen är majoritetsägare i varje specifikt fall.
I exempel som ovan nämnda Väven gäller alltså inte offentlighetsprincipen, och hur de kommunala medlen som pumpas in i projektet används kan därmed inte granskas öppet.

Men, dessa partnerskap stannar inte heller vid den här typen av specifika projekt. Tvärtom syns i många svenska städer en tendens att skapa fasta organisationer av liknande form för mer generell stadsutveckling. Det kan handla om omvandlingen av ett speciellt område i staden, som i delar av utvecklingen kring Älvstranden i Göteborg, eller en hel stadskärna, som i fallet med VisitUmeå i Umeå och BoråsBoråsAB i Borås. Vad båda dessa exempel har gemensamt är att de är konstruktioner ägda dels av det offentliga, dels av fastighetsägare, handlare och andra intressen från näringslivet. Syftet är att tillhandahålla en arena för stadsutveckling i offentlig-privat samverkan. Ett slutet rum där planer ritas upp och förhandlas, och i vissa fall till och med finansieras gemensamt.

Så hur går det egentligen till när omvandlingen av ett område planeras, eller när en gata eller ett torg ska förnyas, enligt denna allt populärare modell?

Schematiskt sett börjar diskussionen i ett slutet rum, bortom offentlig dokumentation, där kommunala tjänstemän möter näringslivsintressen såsom fastighetsägare och handlare. Idéer skissas upp, intressen nöts och finansiering diskuteras. När en grundläggande plan arbetats fram börjar den informellt eller formellt lobbas mot beslutsfattande politiker.

Dessa fritidspolitiker ger sedan vanligtvis tjänstemännen i uppdrag att formalisera dessa planer, och den offentliga processen tar vid. Inte sällan presenteras en färdig plan, utan tydlig politisk avsändare, vilket följs av vad som kallas för en ”medborgardialog”, men som i praktiken är ett slags legitimeringsprojekt där inte sällan inhyrda konsulter söker sälja den offentlig-privata idén till medborgarna. Här följer vanligtvis också den eventuella folkstormen mot en impopulär plan, ofta frambringad av frustration inför dialogernas former.

Därefter sker de juridiskt brukliga processerna med yttranden från sak­ägarna, följt av ett nämndbeslut som i hög grad fattas i konsensus utan debatt.

Så blir staden, både i specifika projekt och i det större planarbetet, i sig en process av offentlig-privat samverkan som föregår all politisk debatt och ideologisk nötning. När mer generell kritik i dessa sammanhang yttras hänvisas i princip alltid tidigare antagna översiktsplaner, vilka i sig ofta tagits fram i liknande former av offentlig-privat samverkan, med bred politisk konsensus, och utan omfattande debatt med hög delaktighet från medborgarna.

Det råder emellertid inga tvivel om att denna utveckling i praktiken innebär att makt och resurser flyttas från det offentliga till det privata. På vägen riskeras så även demokratin att allt mer undermineras till en substanslös yta.

———————

Fotnötter:
*Guldåldern – även kallad ”fordismen”, i Sverige ”Folkhemmet”. Epok av generellt hög ekonomisk tillväxt i västvärlden mellan cirka 1950–1975.

**SKL – Sveriges kommuner- och landsting. Arbetsgivar- och medlemsorganisation för Sveriges kommuner och landsting.

***Ackumulation – marxistisk term för processen där värde investeras i produktiv verksamhet och därmed blir till mer värde. En ackumulationsregim är en enhetlig strategi för hur en ekonomi ska tillgodose en långsiktig ackumulation. ”Fordismen” är ett exempel på en ackumulationsregim.

****Ackumulation genom fråntagande är en term från kulturgeografen David Harvey för att visa att det som Karl Marx kallade ”primitiv ackumulation” i själva verket är något ständigt pågående i ett kapitalistiskt samhälle. Hos Marx beskrev termen i synnerhet hur gemensamt ägd mark privatiserades genom jordreformer, vilket tvingade de bönder som levde självförsörjande på allmänningarna att röra sig mot städerna i jakt på arbete för att säkra sin överlevnad. Processen inordnade alltså (1) jorden på en kapitalistisk marknad och (2) tvingade in bönderna i en beroendeställning till den kapitalistiska produktionen.

Umeå vill mer, men vad?

menvad

Det första som möter en person som anlänt till Umeå City Airport när hen går ut genom huvudentrén är en gigantisk reklamtavla med texten ”UMEÅ. VILL MER”. Vänder personen blicken och tittar på kontrolltornet hänger där en annan skylt med texten ”NU LYFTER VI!” följt av information om att staden 2014 är Kulturhuvudstad i den europeiska unionen. Längst ned syns den hjärtformade skylt med en leende mun i mitten som fungerar som symbol för det årslånga evenemanget. Detta skulle lika gärna kunna utspela sig för den som närmar sig stadsgränsen med bil längs E4, hoppar av ett tåg eller en buss på någon av stadens större stationer. Från stadsplanerares och politikers sida är detta en högst medveten strategi: att som en del av förstaintrycket presentera stadens ”varumärke”.

De senaste decennierna har allt fler städer medvetet satsat på att skaffa sig just ett varumärke. Skälet till detta löper som en röd tråd genom strategiska dokument, översiktsplaner, idéskrifter och planeringsunderlag: städer konkurrerar sinsemellan om resurser, investeringar, inflyttare och turister på en global marknad. Den som inte aktivt marknadsför sig och försöker ta sin bit av kakan i denna konkurrens riskerar att snabbt hamna i träda. I kölvattnet av detta påstående har en ny kategori växt fram inom marknadsföringen – ”place branding”, ”city branding”, urban branding” – eller på svenska ”stadsmarknadsföring”.

Att städer konkurrerar med varandra har emellertid inte alltid varit självklart. David Harvey är professor i kulturgeografi vid City University of New York och författare till ett flertal böcker och essäer om stadens ekonomiska roll. I en essä, som på svenska återfinns i essäsamlingen Ojämlikhetens nya geografi, beskriver han detta i termerna av ett skifte mellan ”storskalighet” och ”entreprenörskap”.

Under kapitalismens så kallade guldålder, mellan andra världskrigets slut och 1970-talets mitt, var städernas utveckling till stor del under omsorg av en centraliserad stat. Denna stats roll ansågs vara att genom skatteintag strategiskt fördela resurser och infrastruktur mellan platser för att i huvudsak säkra reproduktionen av nationens arbetskraft, även om till exempel säkerhetspolitiska skäl också bör nämnas. På denna grund placerades lasarett, skolor, högskolor, regementen, bostadsprojekt och statliga industrier strategiskt ut över landet. För en stad som Umeå är detta tydligt med sjukhus, universitet och statlig bilindustri som under decennier största lokala arbetsgivare. Guldålderns politiska ekonomi var emellertid varken friktionsfri eller allmängynnande. I bakgrunden av den centraliserade stadspolitiken pågick en hårdför avbefolkning av vad som ansågs vara improduktiva platser, i synnerhet norrländsk glesbygd. Ur detta faktum växte mot 60-talets slut en hårdför folkrörelse fram under slagord som ”vi flytt int’” parallellt med eskalerande konflikter i växande industrier med monoton arbetsdelning och en alltjämt likriktad vardag.
Konflikterna kulminerade på ett globalt plan i mitten av 70-talet i en omfattande ekonomisk kris vars överskridande alltså markerar det ekonomisk-politiska skifte som David Harvey pekar ut. Fackföreningarna slogs tillbaka, kapitalflödena globaliserades och en tilltagande automatisering av industrierna öppnade upp för försök att göra stora delar av livet och samhället värdeskapande bortom fabrikens grindar.
Den värld som började växa fram har av filosoferna Antonio Negri och Michael Hardt beskrivits i termer av ett ”imperium”. De gamla principerna där enskilda nationer genom en dominerande ställning kunnat tillskansa sig resurser genom imperialistisk krigsföring har satts ur spel. I stället har ett nätverk växt fram av nationer, städer, regioner, multinationella företag och mäktiga icke-statliga organisationer med olika roller
i upprätthållandet av ett globalt värde­skapande. Allting ”kommodifieras”, eller med andra ord, förvandlas till varor. Statens alltmer decentraliserade roll blir nu snarare att understödja kapitalflödenas rörlighet. Vanligtvis sker detta genom olika typer av ”offentlig-privat samverkan” där stat och kommun går samman med kapitalister för att utveckla enskilda projekt eller större strategiska förändringar.
I Umeå har den utvecklingen varit tilltagande i synnerhet under 2000-talet. Med denna horisont sökte Umeå titeln som Europas kulturhuvudstad 2014 för att ”sätta staden på kartan”. Det generella uttrycket har blivit en omfattande stadsomvandling med nya kommersialiserade kulturhus, shoppinggallerior och omdaningar av de offentliga miljöerna.

Det kan i denna tidsålder sägas vara sant, som politikerna och planerarna säger; att städer (men även regioner och nationer) precis som företag konkurrerar om resurser. Staden håller på att kommodifieras och i egenskap av att vara en vara uppstår intresset att marknadsföra denna vara. Här uppstår emellertid ett problem: för de som i dag lever i denna specifika stad är staden inte en vara utan något radikalt annat – en kombination av gemenskap, minnen, konflikter och relationella platser.

Planerarna och politikerna är väl medvetna om denna dubbelhet vilket i Umeås fall illustreras på den webbplats där Umeå Kommun söker förklara och förankra varumärket ”UMEÅ. VILL MER.”. Å ena sidan ”måste vi alltid anstränga oss lite mer för att kunna hävda oss” och ”tillsammans jobba hårt för stadens bästa”. Å andra sidan framhålls att ”det är du, jag och alla andra som bygger varumärket Umeå” varför det också är viktigt att se ”varje kritisk ståndpunkt som en öppning för förbättring”. Det är när dessa beskrivningar ska praktiseras som det tycks bli desto svårare. Hur skapar man ett intryck av ett konsekvent och enhetligt varumärke som får alla att dra åt samma håll, samtidigt som man är tillåtande gentemot konflikter?

En fingervisning går att hitta i Umeå kommuns behandling av dem som genom åren på olika sätt parodiserat, förvanskat och gjort satir över varumärket – i synnerhet det så kallade ”hjärtat” som används som symbol för kulturhuvudstadsåret. I november 2012 lanserades bloggen Umebiblioteket.se, som samlar kritisk information kring den biblioteksflytt som sker inom ramarna för Umeås kulturhuvudstadsår och medföljande stadsomvandling, en parodi på denna logotyp där den vänts upp och ner så att den leende munnen i stället var missnöjd. Det dröjde inte många dagar innan Elisabeth Lind, kommunikationschef för Kulturhuvudstaden, skrev en kommentar på bloggen för att förklara att varumärket användes på ett ”otillåtet sätt”, att det utgjorde ett varumärkesintrång. Kontentan var att logotypen genast skulle sluta användas, eftersom det skadar Umeå, som ju logotypen är en stiliserad representation för.

Detta är intressant, eftersom Umeå Kommun i andra sammanhang med enfas vill framhålla att umeborna är varumärket, och att deras agerande är vad som fyller det med innehåll.
Sättet att möta dem som gör satir på varumärket har de senaste åren varit ett upprepat inslag i relationen mellan kommun och kritiker mot kulturhuvudstad, varumärke och stadsomvandling.

Ett annat exempel gjorde sig tydligt hösten 2013 när två framstående Umeåjournalister, Sara Meidell som är redaktör på Västerbottens Kurirens kultursidor samt Beppe Starbrink som är programledare på Svt, satiriskt skämtade om Umeås stadsomvandling i en konversation på Facebook. Snart kom ett mejl från Umeå kommuns kommunikatör Claes Björnberg till de båda. Björnberg förklarade att de som offentliga personer bör ”välja sina ord med omsorg” för att inte bidra till att skruva upp tonläget i den kritiska debatt som under hösten briserat kring kommunens sätt att driva omvandlingen av staden. Några år tidigare hade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund, S, agerat på ett liknande sätt efter att en anställd på Västerbottens museum skrivit en debattartikel kring det framstående lokala fastighetsbolaget Balticgruppens roll i stadsomvandlingen. Holmlund skickade ett SMS till den anställdes chef och förklarade att museet knappast kunde förvänta sig någon sponsring från fastighetsbolaget om de anställda agerar på detta vis.

Det kan kanske tyckas som att dessa exempel är undantag snarare än regel – uttryck för enskilda politikers och tjänstemäns taktlöshet – snarare än en allmän politisk utveckling. Hur hänger detta samman med stadsmarknadsföringen?
Nyckeln i Umeås fall är det kulturhus som just nu byggs nere vid kajen i centrum, under namnet ”Kulturväven”, som kommit till i kölvattnet av satsningen att bli kulturhuvudstad. Väven byggs och kommer att drivas som just ett ”offentlig-privat samverkansprojekt” mellan Umeå Kommun och fastighetsbolaget Balticgruppen. Bygget har beskrivits som ett ”prestigeprojekt” vilket passar väl in på den beskrivning i Umeås fördjupade översiktsplan för de centrala stadsdelarna, antagen 2011, där man trycker på behovet av just sådana projekt för att visa på stadens ambition att växa samt vara ”Norrlands naturliga huvudstad”. Genom att uppföra byggnaden kan Umeå Kommun därtill flytta en rad verksamheter från andra i dag attraktiva tomter vilket leder till att dessa frigörs för exploatering. Så sätts en generell omvandling av staden i rullning, som möjliggör nya kapitalflöden och signalerar Umeå som en framstående plats för investeringar.

Stadsmarknadsföringens konkreta innebörd är alltså stadsomvandlingen, samtidigt som stadsomvandlingen just marknadsför staden. De är sammanlänkade beståndsdelar av samma strategiska förhållningssätt till stadskonkurrensen och stadens kommodifiering.
Demokratin urholkas genom detta förhållningssätt på en rad olika sätt. Genom de offentlig-privata samverkansprojektens karaktär, där kommunen allt som oftast äger 50 procent eller mindre sätts offentlighetsprincipen ur spel. Detta försvårar möjligheten för såväl medborgare som medier att kritiskt granska planeringsprocesserna. När stadens varumärke börjar ses som en central förutsättning för ekonomisk utveckling tycks kritik därtill uppfattas som smuts på fasaden, någonting som i möjlig mån måste putsas bort för att inte en missgynnsam bild ska spridas till potentiella investerare, inflyttare och turister. Dessutom innebär stadsomvandlingen ett mer faktiskt överförande av fastigheter och tomter från det offentliga till det privata. Konsekvensen av detta blir att medborgarna får en allt mindre beståndsdel av stadsrummet som de äger ett någorlunda inflytande att forma efter sina behov och önskemål.

Det är därför knappast märkligt att de stadspolitiska konflikter som varit allt mer frekventa i Umeå de senaste åren allt oftare kommit att handla just om känslan av bristande demokratiska processer. Mycket tyder just nu på att den tendensen snarare kommer att tillta än minska under det kommande året.

———————————
Ursprungligen publicerad 24 januari 2014 i veckotidningen Arbetaren