Verklig demokrati byggd nerifrån och upp

nyarorelserBarcelona, juni 2014. I en skola i stadsdelen Raval har 2 000 personer samlats för lanseringen av en ny medborgarplattform vars syfte är inget mindre än att vinna lokalvalet i maj det följande året.

Några år dessförinnan, 2008, hade Spanien kastats in i ekonomisk kris i svallvågorna från kraschen på den amerikanska bolånemarknaden.

Förutom att spanjorer plötsligt vräktes en masse från sina hem genomdrev de styrande Socialdemokraterna samtidigt drakoniska nedskärningar i offentlig sektor på uppdrag av landets långivare i den så kallade trojkan.

2011 exploderade så medborgarnas missnöje. Inspirerade av den arabiska våren, som just avsatt diktatorerna Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien, ockuperades på vårkanten torgen i städer över hela Spanien.

Det unisona kravet var ”verklig demokrati nu!”. En kritik riktad mot faktumet att de traditionella partierna var överens om att banksektorns enorma förluster skulle betalas genom försämringar för vanligt folk. Att systemet inte erbjöd något alternativ.

När Spanien åter gick till parlamentsval den följande hösten markerades resultatet av brustet förtroende. Valdeltagandet var historiskt lågt: 68,9 procent. De Socialdemokratiska väljarna struntade i att rösta, och högerpartiet grep makten.

Valskolkandet var emellertid långt från ett utslag av passivitet. Snarare skedde där och då något väldigt intressant. Folket började driva politiken åter till vardagslivet.

Mot vräkningarna av de som inte kunde betala sina bolån växte nätverket Plataforma de Afectados por la Hipoteca (PAH) fram. Hundratals lokalgrupper över hela landet företog sig att blockera vräkningar och erbjuda såväl juridiskt som emotionellt stöd till de drabbade.

På samma sätt uppstod i kölvattnet av nedskärningarna i sjukvården nätverket Marea Blanca och kring utbildningssektorn Marea Verde. I båda fallen skapade de folkförsamlingar med brukare och anställda för att organisera protester, strejker och ockupationer i syfte att hindra nedläggningar, nedskärningar och privatiseringar.

Ideella krafter skapade samtidigt nya medier liksom banbrytande nätstrukturer för samarbete. Och på många platser, i synnerhet i Barcelona, återaktiverades en gammal tradition av kvartersorganisering där folk började styra upp konkreta lösningar på olika vardagsproblem.

Mötet i stadsdelen Raval skedde alltså mot denna bakgrund. De sammankallande hade formulerat ett manifest som nu skulle förankras hos lokalbefolkningen genom ett myller av kvartersmöten. Texten signerades tillslut av 30 000 invånare, och följdes upp av direktdemokratiska omröstningar som fastställde vilka som skulle kandidera till fullmäktige, samt, vilka etiska riktlinjer kandidaterna hade att förhålla sig till.

I maj 2015 stod det också klart att spansk politik genomgått en fundamental förändring. Barcelona en Comú – med antivräkningsaktivisten Ada Colau som borgmästarkandidat – hade kammat hem segern i lokalvalet. Samma sak hade också hänt i en rad andra spanska städer. Däribland Madrid, Valencia, A Coruña och Zaragoza.

Så inleddes ett omfattande experiment i att reformera städernas institutioner, med syftet att dels överföra makt från banker, fastighetsägare och andra dominanta kapitalister till medborgarna. Dels handlade det om att bygga strukturer för att medborgarna ska kunna lämna förslag på förändringar, men likväl om att understödja de gemensamma praktiker, allmänningar, som kvartersrörelserna börjat bygga upp.

I december 2016 gjorde Barcelona en Comú ett försök att sammanfatta den nya rörelsens signalement i en essä på webbplattformen Medium.

Rörelserna i fråga, menar författarna, kännetecknas av att konkreta mål överordnas särintressen. Att man söker få saker gjorda, i stället för att fastna i teoretiska debatter. Att man kommunicerar med ett vardagligt, emotionellt språk, som också ger utrymme för ödmjukhet och tvivel i kontrast till den professionaliserade politikens medietränade ickesvar.

Men det handlar också om att feminisera politiken. Att ge företräde åt vardagliga praktiker och omsorgsfrågor. Och inte minst: att alltid bygga nerifrån och upp. Att använda den kollektiva intelligensen i stället för att cementera inflytande hos en elit av experter som tror sig veta bäst.

Intressant är att just de här rörelseuttrycken på senare år går att urskilja på sina håll även i Sverige.

De tydligaste exemplen finner vi emellertid i en geografisk motpol till det tätbefolkade och turistöversvämmade Barcelona. Exempelvis i avfolkningens Ådalen och dess kringliggande bygder.

Sverige drabbades förvisso inte av den ekonomiska krisen på samma sätt som Spanien. Ändå finns här ett slags permanent kristillstånd på vissa platser genom den ojämna geografiska utveckling som säkerställer den övergripande tillväxten.

På de platser som förelagts med nitlotten delas generellt därför indignationen inför postpolitikens brist på alternativ.

Det intressanta i Ådalen och kringliggande bygder, precis som i Barcelona, är just att missnöjet varken tar sig uttryck i desillusion eller ett ställt hopp till den slags populism som insinuerar en möjlig återgång till dåtiden. I stället drivs politiken åter till vardagslivet med försök till konkreta, gemensamma lösningar.

I Barcelonas återaktiverade kvartersorganisering finns här en ekvivalent i en byaorganisering som successivt tar allt större ansvar för driften av service och infrastruktur. Det går att nämna många exempel. Docksta är ett sådant.

I byn har bordtennisklubben, DBTK, i takt med att kapital och stat dragit sig undan, gått in och tagit allt större ansvar. De har räddat skofabriken, allmännyttan och skolan. De driver idrottsplatser, nationalpark med skidanläggning och periodvis visfestivalen i Skule.

Den innovativa gräsrotspolitiken syns också i den sociala rörelse som vuxit fram mot nedskärningarna på Sollefteå sjukhus. Här har, vid sidan av försök med medborgarjournalistik och massiva protester, en förening bildats för att försöka ta över sjukhuset i gemensam drift.

Även BB-ockupationen som nu pågått i över två månader präglas av samma anda. Där syns en imponerande mobilisering av hela lokalsamhället, statuerat i företagen som fixar fika till faktumet att över 1000 personer hittills deltagit i att sitta pass i sjukhusfoajén.

I Barcelona, och många andra spanska städer, fortsätter medborgarplattformarnas försök att vitalisera institutionerna. I Ådalen, och på andra liknande platser, återstår att se om rörelseutvecklingen även här kommer finna vägar bortom den traditionella partipolitiken – till ett experimenterande där nya metoder för förvaltning och demokrati ställs i centrum för ett större projekt.

Klart är i alla fall att nya progressiva rörelser prövar sig fram i de mest skilda sammanhang, i skuggorna av det nyliberala Europas sönderfall.

Ådalens tystade rop

adalen

Kramfors, tionde oktober tjugohundrafemton. Hela samhället är ute i höstkylan. Bilköerna ringlar tätt flera mil från grannkommunen Sollefteå till. Affärer har stängt ner i solidaritet.
Ut från idrottsplatsen och upp längs med Kungsgatan vandrar mellan tio och femton tusen personer. De skriker; ”Vi vill ha, sjukhuset kvar”.

Stanna upp och ta in det. Mellan tio och femton tusen personer. I Kramfors centralort bor det sex tusen. Arton i hela kommunen.

”Ådalen reser sig”, som protesten titulerades.

Sannerligen.

Någon timme senare, direkt efter att den stora demonstrationen avrundats på torget, går några hundra individer vidare mot Hotell Kramm. Länets styrande Socialdemokrater är för dagen samlade där i syfte att diskutera det lagda nedskärningspaketet som framför allt slår mot sjukvården i länets periferier. Folkhopen ska lämna över ett protestbrev, men bestämmer sig i stundens hetta för att försöka tränga in i foajén under ljudet av slagord. Jag tänker att ”nu blir det kaos”, innan en nervös hotellanställd lyckas övertala de protesterande att det nog ändå är bäst om merparten stannar kvar på parkeringen utanför.

Hela upplevelsen är förstummande. Den påminner om bilderna och berättelserna från Sydeuropa och Nordafrika sedan den globala ekonomiska krisens utbrott 2008. ”Folkligt” på ett sätt som liksom överskrider de politiska och ideologiska kategorier vi under 1900-talet vant oss vid.

Men lika förstummande som timmarna i Kramfors är emellertid hemkomsten till den efterföljande riksmediala bevakningen. Eller; tystnaden, ska man kanske snarare säga. För i de flesta större dagstidningar genererar detta massiva indignerade rop inte mer än en undangömd notis på nyhetsplats. Inga förstasidor, inga analyser från politiska kommentatorer, inga ledare som söker passa in med den egna agendan.

Det finns två förklaringar till det. Båda i sig förstärkande skäl för folk på dessa platser att göra uppror mot den samtida ordningen.

Å ena sidan märks med tydlighet här mediernas alldeles egna centralisering av resurser under de senaste årtiondena. För hur ska man annars förklara aningslösheten och bristen på förberedd nyhetsbevakande närvaro inför det som här var på väg att ske?

Veckor av mobilisering. Grupper på sociala medier med över tio tusen medlemmar. Ett ständigt stigande tonläge. Spridda uppmaningar till civil olydnad, vild strejk, blockader. Inte heller är lördagens händelse ett unikum i samtiden. Tvärtom placerar den sig tryggt i en kronologi av växande missnöje i det geografiska närområdet kring just denna typ av frågor.

Den föregås av snarlika kraftiga lokala mobiliseringar i med norrlandsmått närliggande Dorotea och Åsele på andra sidan länsgränsen.

Den mediala tystnaden säger emellertid å andra sidan också något om politiken, och dess nuvarande partietablissemang som åtminstone delvis äger svensk dagspress. Hur kan dess ledarsidors likgiltighet inför tusentals protesterande väljare förstås? Varför vill ingen på högre ort göra anspråk på att representera denna kraft?

Svaret är lika enkelt som det för nämnda parter är graverande: De är alla såväl skyldiga som ovilliga att förändra förutsättningarna. För oavsett regering, oavsett landstingsmajoritet har en politik av ojämn geografisk utveckling sedan 1970-talets ekonomiska kris hållits intakt. Den utgör, i realpolitiken, ett starkt samförstånd i synen på hur övergripande ekonomisk tillväxt ska säkras.

En offrad, icke-representerad minoritet, om man ska uttrycka det hela i klarspråk. Vilket också är skälet till att snart nog varenda norrländsk kommun och landsting innehar ett lokalt eller regionalt missnöjesparti, bildat efter en konflikt som denna.

Det hela framstår, år för år, vara ett allt farligare spel för de traditionella partierna. Missnöje likt detta tenderar nämligen för eller senare brisera okontrollerat. Sprida sig som en eld. Knyta an till missnöje skapat på andra grunder, men där fienden ändå förefaller vara gemensam. I många europeiska länder har det på senare år blivit Socialdemokratins undergång. Krisens förlorare har konstituerat nya alternativ; för en återskapad demokrati, för värdighet, för jämlikhet. För en framtid värd att tro på, också för människor bortom samhällets mest privilegierade skikt.

Plattform av pragmatism

barcelona

Juni, 2014. I en skola i Barcelonastadsdelen Raval har över tvåtusen personer samlats till ett öppet möte.

Medborgarna i staden, och i resten av Spanien, har i sex år levt med den ekonomiska krisen hängandes över sina axlar. En nedmonterad offentlig sektor, oändliga vräkningsbesked för de som inte längre kunnat betala för sina hem, skyhög arbetslöshet och sönderslagna sociala skyddsnät.

Under samma sex år, men i synnerhet sedan 2011, har protesterna mot den nyliberala åtstramningspolitiken samtidigt nått omfattande storlek.

Benämnda som ”de indignerade”, och samlade i rörelser som Movimiento 15-M, ockuperade de – inspirerade av den nordafrikanska våren – städernas torg med krav på ”Democracia real YA”; Verklig demokrati nu.
I bakgrunden av de medieexponerade massprotesterna växte också nya sociala rörelser fram. Redan 2009 bildades i Barcelona, Plataforma de Afectados por la Hipoteca (PAH), i reaktion mot den situation som uppstått på bostadsmarknaden i krisens kölvatten.

Under det då föregående decenniet hade Spanien, genom förmånliga låneavtal och politiskt gynnande av egna hemsägande, successivt blåst upp en bostadsbubbla av ökande prisnivåer och privat skuldsättning i förhållande till inkomstutvecklingen. En situation inte helt olik den Sverige befinner sig i idag, med en av de högsta privata skuldsättningarna bland OECD-länderna.

När den amerikanska bolånebubblan sprack, i och med Lehman Brothers konkurs 2008, sändes chockvågor genom de globalt sammanlänkande finansialiseringssystemen – uppbyggda kring att lån i form av värdepapper säljs vidare i flera led för att ”sprida ut risken”. Så spreds den amerikanska krisen snabbt till en rad andra länder, och i synnerhet till Grekland, Italien, Spanien och Portugal.

Likt den amerikanska sprack bostadsbubblan även i Spanien, med plötslig följd att hundratusentals spanjorer fann sig oförmögna att betala avgifterna på sina bostadslån.

Mellan 2008 och 2014 vräktes över 350 000 spanjorer från sina hem efter att ha misslyckats att betala, samtidigt som arbetslösheten steg till upp mot 20 procent.

Syftet med Plataforma de Afectados por la Hipoteca (Ungefär; ”Plattformen för folk drabbade av bolånen”) – som idag återfinns på över 250 platser i hela Spanien – har varit att organisera de skuldsatta. Å ena sidan genom att erbjuda gemenskap och emotionell hjälp, å andra sidan genom praktiska och juridiska verktyg för att skjuta upp eller hindra de regelrätta vräkningarna. Metoderna har varit framgångsrika, och kompletterade av husockupationer har de för många människor lindrat den akuta situation som krisen inneburit.

Bland de tvåtusen församlade i skolan i Barcelonastadsdelen Raval den där junikvällen förra året återfanns många engagerade från såväl Movimiento 15-M som från Plataforma de Afectados por la Hipoteca samt från stadens olika sociala center. Syftet med mötet var att konstruera en slags medborgarplattform med nära anknytning till de sociala rörelserna, kapabel att inget mindre än vinna det lokala valet i maj 2015.

Barcelona en Comú, ungefär; Barcelona åt alla, som plattformen kommit att heta, är i mångt och mycket ett experiment för att återskapa det demokratiska inflytandet över stadens utveckling.

I det gemensamt framtagna manifestet beskriver de ett Barcelona som allt mer planeras efter turisternas önskemål, snarare än efter stadsbornas behov. En stad som lägger allt större delar av sin budget på att uppföra prestigebyggen och anordna det ena mega-evenemanget efter det andra, samtidigt som befolkningen trängs undan och har svårt att betala för det allra mest grundläggande.

En stad där fastighetskapitalets spekulationsintressen styr. En stad med svängdörrar mellan det offentliga och det privata, med den smärtsamt uppenbara korruption det föranleder.

Bilden som tecknas är, trots skillnaderna, inte världsfrånskild den verklighet som under 00- och 10-talet växt fram i de flesta svenska kommuner.

Snarare är det en fråga om skala, och när det kommer till bostadssituationen; om tidsmässig förskjutning.
Den amerikanske kulturgeografen David Harvey brukar uttrycka det som att ”kapitalet inte längre löser sina kriser, de flyttas bara runt geografiskt”.

För Barcelona en Comú finns heller inga snabba, enkla lösningar på situationen man befinner sig i. Snarare handlar den modell de utvecklar om sökandet efter nya strukturer, förmögna att återföra demokratiskt inflytande och makt över vardagen till de som bor i staden.

Programmet ska utvecklas successivt genom direktdemokratiska omröstningar bland medlemmarna. Representanterna – som i hög grad själva är gräsrotsaktivister – får skriva kontrakt som binder dem att alltid följa majoritetens vilja. Deras eventuella lön är samtidigt fixerad till inkomsten för en genomsnittlig Barcelonainvånare, och de får maximalt sitta två mandatperioder i de parlamentariska församlingarna.

Är detta, som kritikerna säger, ett utslag av naiv populism? Jag upplever inte att det går att sammanfatta så enkelt. Snarare tycks många spanjorer, efter år av ekonomisk kris, befinna sig i en situation där förtroendet för det rådande förbrukats, men där konstituerandet av alternativ visat sig vara betydligt svårare än vad som framstod i det romantiserande skimret kring de ockuperade torgen.

En situation som föranlett en allmän pragmatism inför att pröva alla verktyg, istället för att fastna i teoretiska bråk om dess eventuella gränser.

I flera lokala opinionsmätningar leder Barcelona en Comú just nu striden om väljarna inför valet i maj. Likaledes strider snarlika riksalternativet Podemos om förstaplatsen i det nationella val som följer i november. Vare sig man avskyr, älskar eller förhåller sig krasst kall till deras drömmar och visioner, bör det för de flesta emellertid stå klart att deras eventuella framgångar i EU:s fjärde största ekonomi kommer sända chockvågor genom ett allt mer polariserat Europa.

Demokrati mot demokrati

demokratimot

Vi ser en finansiell tsunami komma emot oss. I resten av världen har torgockupationer, stormöten och strejker följt i krisens spår. Är vi redo att agera?

Den nordafrikanska vårens omfattande torgockupationer med krav på demokrati kom att övergå till den sydeuropeiska sommaren. Återtagandet av Tahrirtorget i Kairo skedde samfällt med torgockupationerna av Plaça de Catalunya i Barcelona och Syntagmatorget i Aten. Samtidigt som resolutioner antogs med direktdemokratiska metoder på torgen hölls stormöten på fabriker och i bostadsområden i Madrid. De indignerades rörelse (los indignados) är en mångfaldigad rörelse som i finanskrisens kölvatten samlas bakom kravet på ”verklig demokrati”. I England genomfördes i juni en storstrejk bland främst offentliganställda med över 700 000 deltagare, en strejk som generaliserades genom samarbeten med den pånyttfödda studentrörelsen, som det senaste året genomfört omfattande protester mot nedskärningarna och avgiftsbeläggningen i utbildningssystemet.

Krisen eller kriserna?
De imperiella maktinstitutionernas kris är en kris i dubbel bemärkelse. Å ena sidan är den en finansiell kris med centrum i lånemarknaden. Å andra sidan en politisk kris, som förvisso är ett direkt resultat av den finansiella krisen. Situationen har skapats genom IMF:s chockdoktriner och ländernas bankbailouts som allt för tydligt synliggjort bristen på demokratiskt inflytande över samhällets centrum – ekonomin. Allt fler ekonomer talar klarspråk om situationen: En ny omfattande finansiell kris står runt hörnet, och den kommer att få dominoeffekter. De pengar som idag forslas in i till exempel Grekland med krav på omfattande nedskärningar och privatiseringar stoppar inte krisen, de är i bästa fall ett sätt att vinna tid, ett försök att skjuta upp kraschen för att hinna göra så mycket ”damage control” som möjligt. Samma sak gäller på många vis USA vars politiker just nu kämpar för att lyckas genomföra enhöjning av budgettaket för att undvika en stor nationell ekonomisk kris. Problemet för USA är, likt lånen till Grekland, att detta endast skjuter fram krisen snarare än löser den. Det är troligt att Sverige drabbas hårdare denna gång när USA och de europeiska länder, viktiga för vår exportmarknad, krisar.Dessutom tycks många idag sia om en svensk bolånekris på uppseglande, tidningen The Economist bedömer att det råder en övervärdering med 40% på den svenska fastighetsmarknaden. Ställda inför denna finansiella situation är det en akut fråga även för svenska progressiva rörelser att diskutera strategier och taktiker för motstånd, för att vara beredda om eller när en större kris slår mot svensk ekonomi. Vad kan vi lära oss av tidigare erfarenheter och vad kan vara användbart i de erfarenheter som nu görs i Grekland, Spanien, England och andra krisdrabbade länder?

Postdemokrati
Att vänstern kritiserar demokratins legitimitet är på intet vis något nytt. Tvärtom har kritik mot den ideologiskt liberala demokratisynen varit centralt för många progressiva rörelser. Trots det har det demokratiska projektet haft en stark legitimitet och inte sällan har den liberala inramningen av demokratibegreppet med lätthet kunnat utmåla varje motstånd som ett vurmande för diktaturer och envälde. Demokratiprojektet har å ena sidan sin givna legitimitet i de sociala reformer som arbetarrörelsen tidigt kämpade till sig. De som växte upp under de årtionden som följde andra världskriget såg hur en ”god” stat formades efter påtryckningar från en organiserad arbetarklass. För många 70-talister däremot är staten snarare liktydig med antitesen; marknadsanspassningar, nedskärningar och privatiseringar – i en tid då vårdcentraler försvinner, lärartätheten minskar och där förstahandskontrakten i metropolerna blir allt mer svårtillgängliga. Här har en faktisk generationsklyfta uppstått i synen på demokratiprojektet och dess maktinstitutioner. Att förstå denna klyfta möjliggör en förståelse för reaktionerna på de, ofta unga, sociala rörelserna under globaliseringsrörelsens tid och de försök till demokratikritik som framträdde efter till exempel toppmötet i Göteborg 2001 men även vid andra tillfällen av repression.

Det som tycks hända nu i många krisdrabbade länder är att den klyftan utraderats, vilket åter skapar ett rum för allianser mellan studenter, arbetare och pensionärer. Sparpaketen slår brett och har vid sidan av attacker på utbildningssystemet ofta inneburit försök till att höja pensionsåldern, privatisera pensionssystemen samt pressa tillbaka löneutvecklingen i industrin och framförallt i offentlig sektor. Yrkesgrupper som vant sig med stabila anställningsformer och relativt god löneutveckling får allt osäkrare anställningsvillkor. Man kanske kan uttrycka det som att skillnaden mellan demokratikritiken inom ramen för globaliseringsrörelsen och dagens krisprotester är att problemen nu tydligt slår mot hela arbetarklassen snarare än mot perifera grupper som exempelvis genom repression vid ett avlägset toppmöte eller vid en för de flesta isolerad gränspassage.

Dessa förändringar är viktiga för att förstå uppkomsten av de indignerades rörelser i krisdrabbade länder. Det finns samtidigt en annan tendens som även den är viktig att nämna för att förstå hur rummet för en reell demokratikritik plötsligt tycks stå öppet. Centralt i förståelsen för legitimiteten för det demokratiska projektet är denna demokratiform länge sattes i en polemisk relation till Sovjetunionen och de realsocialistiska projekten. Demokratins legitimitet stärktes i möjligheten att peka ut en extern fiende och dennes avsaknad av vissa ”friheter” som man kunde garantera i de egna nationerna. När de realsocialistiska projekten föll samman försvann såväl ett yttre hot i negativ, som i positiv bemärkelse. Utan fiende i en värld som allt mer började utvecklas i en imperiell riktning kunde samhället bara legitimeras igenom sina egna handlingar, snarare än i en ”utsidas” misslyckanden.

I en ”enad” värld i behov av en fiendebild kunde fienden alltså, rent objektivt,bara existera internt, på insidan av denna enade värld. Så inträffade 11 september 2001 och det direkt följande ”kriget mot terrorismen”, samma år som globaliseringsrörelsen utsattes för kraftig repression i framförallt Genua och Göteborg. Krigsförklaringen innebar alltså definierandet av en ny fiendebild men eftersom fienden denna gång var intern innebar den på många plan inskränkningar i samma demokratiska konstitutioner som under den tidigare perioden varit bärande för att legitimera makten gentemot de realsocialistiska projekten. Man kan benämna skiftet som ett skifte från konstitutionell demokrati till postdemokrati, ett stadium där demokratin blir facistoid och snävas av i sitt eget ramverk. Postdemokratin vilar alltså på två ben, å ena sidan ”den fria marknaden”, det vill säga: avsaknaden av politisk demokratisk styrning av markna- den och å andra sidan ”undantagstillståndet”, det vill säga: inskränkningarna i och relativiserandet av de liberala friheterna som yttrandefrihet, mötesfrihet, pressfrihet och rörelsefrihet. Det senare tillämpas i säkerhetens namn genom tillämpandet av politisk lagstiftning som till exempel de så kallade terroristlagarna.

När de nordafrikanska diktaturerna föll tidigt i våras stod de europeiska ledarna handlingsförlamade. Imperiets konstitu- erande fas i allmänhet och finanskrisen i synnerhet lämnar de tidigare legitima maktrelationerna helt öppna och sårbara. Försöken att träda in i en postdemokratisk fas gör det möjligt att kritisera liberalerna genom det som fortfarande ses som demokratins premisser. I den imperiella ordningen hade makthavarna alla pragmatiska relationer till Ben Ali och Hosni Mubarak. Dessa spelade viktiga roller i ”kriget mot terrorismen” och i samarbetet inom EU:s gränskontrollsorgan Frontex. Den entusiasm för folklig frigörelse från diktatur som syntes i samband med Sov- jetunionens fall hade bytts mot ett enat ”vi måste värna stabiliteten” (Hillary Clinton, Carl Bildt) i bästa fall. I värsta fall av rena vänskapsbaserade försvarstal för diktatu- rerna (Berlusconi) . När man via FN och NATO krävde intervention mot Ghadaffi i Libyen några månader senare var förtroendet på många sätt redan förbrukat.

För de krisdrabbade länderna i södra Eu- ropa blev detta i mångt och mycket som folksagan ”Kejsaren utan kläder”. Helt plötsligt stod Imperiet blottat, naket, inför en multitud som förvisso inte skrattade, men likväl ilsknade över nakenheten. Den finansiella krisen och den demokratiska legitimitetens kris är alltså det som gör polemiken mellan en rörelse för verklig demokrati – de indignerade – och en makt i övergång till postdemokrati möjlig. Många liberaler försöker fruktlöst klamra sig fast i en position som inte längre går att legitimera.

För en verklig demokrati
Inspirerade av upproren i Nordafrika ockuperade de indignerade torgen med tältläger. ”Vi är inte handelsvaror i händerna på politiker och banker” sammanfattade i en enda mening utgångspunkten för den mångfald av sociala rörelser som uppstod i Spanien och snabbt spred sig till Grekland. Den traditionella arbetarrörelsen har för det mesta lyst med sin frånvaro i de indignerades rörelse och aktsamheten har varit stor gentemot konventionella partiorganisationers deltagande och i vissa fall, försök att inkorporera rörelsen inom sig och sin ideologi. Samtidigt görs aktiva försök att förankra rörelsen i den konkreta vardagen via till exempel stormöten i bo- stadsområden och på arbetsplatser. Basen för de indignerade, framförallt i Spanien, finns utan tvivel bland å ena sidan studen- terna och å andra sidan de prekära och arbetslösa, men även med visst stöd bland vårdarbetare i offentlig sektor. Skiljelinjen mellan dessa grupper är relativt flytan- de. I Spanien, precis som i Tunisien och Egypten, lämnar många de akademiska utbildningarna rakt in i arbetslösheten alternativt in i prekära arbetsförhållanden. Akademisk utbildning som en garant för att få säkra jobb, högre lön, bättre villkor och möjlighet till en individuell klassresa, som under fordismens guldålder, tycks allt mer försvinna. En symbol för detta har via studentprotesterna i Italien och England blivit de så kallade bokblocken vid stora protester, som sedan dykt upp i såväl Spa- nien som i Holland och Grekland. Kun- skap fungerar såväl som en symbolisk som en faktisk sköld i motståndet.

Den hetrogena multituda karaktären på protesten och avsaknaden av anknytning till fordistiska organisationsformer som partier och fackförbund är en viktig pusselbit för att förstå hur de indignerade kunde växa så snabbt och kraftigt. Rörelsen blir svårare att utdefiniera i traditionella fack (”de är kommunister och vill ha diktatur”, ”de är ett parti som röstfiskar” och så vidare) och tillåts delvis skapa sina egna ramverk och symboler. Metoderna följer intressant nog i mångt och mycket en syn- dikalistisk tradition (till exempel genom det aktiva utövandet av direktdemokrati, avsaknaden av representation) men dess symbolik saknar de banden. De indignerade har alltså sin styrka i uppfattningen av att vara ”något nytt”, den revolutionära kritiken av postdemokratin och ekonomin samt idérikedomen i att testa till synes nya metoder som ännu inte blivit till skådespel. Just skådespelet blir i slutändan ett problem för många rörelser. Metoderna blir förutsägbara, som en teater med bestämda aktörer och manus. Demonstrationer i allmänhet är utan tvivel ett givet exempel här (vi samlas, det finns några banderoller och flaggor, ett flygblad med de vanliga talkörerna, vi går från punkt A till B, någon håller ett tal och säger det alla som är med redan vet och sen går vi hem – ofta är det höjdpunkten i vår förmåga att göra motstånd i en viss fråga). Men även kravallen vid större protester fastnade tillslut i sin egen skådespelslogik vilket oskadliggjorde den som politisk taktik, som ett hot mot makten. Rörelser som exploderar tillsynes spontant, likt de indignerade, lyckas ofta just när det kommer till brytningen med detta skådespel; de är oväntade, deras metoder är oförutsägbara, deras symboler innehar möjligheten att definieras mångfaldigat eftersom de ännu inte fått en tydlig inramning. Just denna flexibilitet är ett otroligt vapen i händerna på en stridbar arbetarklass om den lyckas omforma sig och återkomma med nya uttryck och taktiker varje gång den definierats och riskerar att bli just ett skådespel, snarare än ett hot. För att åter vara konkret: De indignerades styrka tycks ligga i kombinationen mellan nyskapande taktiker, en bas i tydliga materiella förhållanden (den är en klassrörelse, snarare än en ”politisk” rörelse) samt förmågan att lyfta samhällsproblemen i en ny kostym, det vill säga i form av en generell kritik mot den postdemokratiska utvecklingen.

De svenska indignerade
Sedan protesterna mot Irakkriget 2003 har större multituda sociala rörelser lyst med sin frånvaro i Sverige. Stora lands- omfattande protester, som kring Ship to Gazas bordning och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har förvisso skett, men lika snabbt upplösts och försvunnit. I delar av den svenska autonoma rörelsen finns utan tvivel en skeptisk inställning till de ofta aktivistiska sociala rörelserna som följde med diskussionerna efter Göteborg 2001 för tio år sedan. Den aktivismkritik som man tog intryck av (som Andrew X:s ”Ge upp aktivismen”) betonade visserligen vikten av stora sociala protester men framhävde behovet av att förankra dessa i en vardaglig kontext, snarare än i en aktivistisk identitetsrörelse. Dock verkar det som försöken till en ”vändning mot vardagen” lett till stagnation i diskussionerna kring möjligheterna att forma nya kraftfulla sociala rörelser. Det bör dock för de flesta vara uppenbart att sociala rörelser behövs för att sammanlänka de mikrokamper som förs i vardagen, i en större kontext, där kamperna antar en tydligt revolutionär karaktär.

När en större social rörelse nu växer fram i Nordafrika och delar av Europa märks ett romantiserande av den, istället för en diskussion om hur vi kan underlätta en liknande kampcykel att uppstå här. Ofta tycks vi endera tro att det endast behövs ett initiativ, där vi till exempel skapar en Facebookgrupp med plats och tid utan bakomliggande vardaglig organisering, eller så avfärdar vi möjligheten genom hävdandet av skillnad i nationell kontext, vi tänker att krisen inte har slagit lika hårt mot Sverige,spanjorerna har större vana att strejka och att i Grekland är det alltid kravaller och så vidare.

I väntan på krisen
De flesta ekonomerna, även bland ortodoxa nyliberaler, förutspår nu en ny stor finanskris inom ett fåtal år. 2014 sätts ofta som ett ”domedagsår” då effekterna av den uppskjutna krisen slår fullt ut. Att det dröjer så länge förutsätter dock såväl politisk enighet i de parlamentariska institutionerna som avsaknaden av motstånd i form av till exempel strejker och andra angrepp på ekonomin.

Många tunga ekonomier står och svajar. Vissa av dem, som Italien, Spanien, Grekland, Irland och USA darrar öppet medan i andra, framförallt Kina och Ryssland, visar sig symptomen mindre öppet. Tiden är inne för strategiska diskussioner och att vi förbereder oss inför denna stundande kris som även kommer att slå hårt mot svensk ekonomi. Regeringen med Anders Borg i spetsen rustar öppet inför detta kommande scenario genom bland annat diskussioner om sänkt budgettak för statsfinanserna och Svenskt Näringsliv bereder marken för strategiska avgiftsbeläggningar.

Kanske kan vi redan nu börja identifiera liknande tendenser här som lagt grunden för de indignerades rörelse i Spanien och Grekland? Försöken till viss arbetslöshetsorganisering finns redan i FAS3-grupperna, och framförallt SAC har de tio senaste åren varit ett laboratorium för organisering av prekära och migranter. Vi kan se tecken som diskussionerna som förs om sänkta reallöner i offentlig sektor och avgiftsbeläggningar av utbildningsväsendet. Vi borde kanske fråga oss hur vi kan börja bygga upp nätverk just inom dessa grupper så att i alla fall ett embryo existerar. Stockholmsstudenterna och Socialistiska sköterskor är exempel på försök till detta, som ändock inte tycks fått tillräckligt med luft under vingarna ännu.

Troligen kan ”de indignerade” som rörelse fylla en värdefull roll även i en svensk kontext. Vår möjlighet till torgockupationer är visserligen markant mindre av klimatskäl men de är inte omöjliga. Vi har även erfarenheterna från ockupantrörelsen 2008-2010 av att utveckla något nytt. Mötesplatser är ofta centrala för rörelser och förmågan att transformera dessa torg till något annat levande forum, genom till exempel temporära allmänningar, kan bli ett kraftfullt vapen. Kanske finns även ett embryo till demokratikritiken i blockaderna mot flyktingförvaren, debatterna kring upphovsrättslita frågor på Internet och andra spridda rörelser som använt liberala friheter och mänskliga rättigheter som utgångspunkt till motstånd mot Imperiet. Vi bör även studera pensionärernas roll och diskussionerna om såväl beskattningsklyftan som följt skattesänkningarna som diskussionerna om höjd pensionsålder. Det är inte omöjligt att förmågan att organisera denna grupp blir viktig i slaget mellan konstituerandet av den imperiella postdemokratin och våra försök att kon- stituera en verklig demokratisk kraft. En intressant fråga i sammanhanget rör även hur vänsterpräglade organisationer och nätverk kan fungera som bakomliggande kraft i uppbyggnaden av en kampcykel men sedan genomgå transformation till att bli en klassbaserad rörelse, snarare än politisk – likt de indignerade i andra länder. I Grekland märks väl vänsterns svårigheter att förhålla sig till vad man uppfattar som en ”apolitisk” rörelse och det är troligt att man även här skulle ha svårigheter i att överskrida sina egna organisatoriska, så- väl som ideologiska betingelser. Skulle tor- gockupationerna och demokratikritiken kunna bli ett embryo till en ny kampcykel även i Sverige? Kan även vi formera oss som ”indignerade”?

—–
Ursprungligen publicerad i Tidningen Brand nr 3/2011 
Hela numret går att läsa som PDF här